Nedgång i volym och area (uppdaterad 30/10 09.00)

I torsdags meddelades det att Afghanistaninsatsen ska minskas under slutet av nästa år med 150-200 personer och därmed nedgå till ca 400 personer. Oppositionspartierna ser detta som en stor framgång och motiverar neddragningen med att afghanska styrkor väntas ta över säkerhetsansvaret för tre av de fyra "svenska" provinserna under 2012. Målbilden är sedan att inga stridande svenska förband ska finnas kvar i Afghanistan 2014, utan enligt Urban Ahlin endast ca 200 svenskar i utbildarroll och för att "skydda utbildarna".

Det är naturligtvis glädjande att afghanska styrkor nu övertar ansvaret för stora delar av det svenska ansvarsområdet. Att använda det som ett motiv för att ta hem svenska förband klingar dock falskt i och med det faktum att det svenska förbandet är allvarligt underbemannat jämfört med uppgiften. En nedgång till endast en provins skulle snarare bättre motsvara de resurser som idag finns på plats, med ett skyttekompani. Jämför man med trupptätheten i insatserna på Balkan var dessa flera gånger högre och då med i huvudsak övervakande uppgifter.

Samtidigt är "utbildarroll" och "inga stridande soldater" mycket motsägelsefullt. De soldater vars uppgifter är att utbilda och mentorera afghanska armén är de som oftast är mest utsatta för strider. Förutom att de i regel är lättare utrustade är deras uppgift att under skarpa uppdrag följa med de afghanska förband de utbildar och mentorera dem. Frågan blir också vad som ska hända med det svenska helikopterförbandet, eftersom detta visat sig mycket uppskattat hos de andra nationerna inom ISAF. Att ta hem förbandet skulle inte skapa någon good-will, speciellt inte i USA eller Tyskland.

Är det återigen inrikespolitiken som får svänga med utrikespolitiken? Propositionen om Afghanistaninsatsens framtid läggs i närtid. För en gångs skull är det i alla fall inte brandtal om att insatsen ska avslutas omedelbart.



Uppdatering 30/10 09.00: Thage G Peterson och vad som skulle kunna kallas det vanliga gänget, skriver idag på SvD Brännpunkt och anklagar Regeringen för att tiga om det svenska deltagandet i Afghanistan. Skribenterna vill se ett svenskt trupptillbakadragande redan till nyår.Den gamla slagdängan om första kriget på 200 år plockas återigen fram fastän alla skribenterna torde ha varit vid full vigör under början av 60-talet när svenska mark- och flygförband bedrev regelrätt krigföring i Kongo. Tydligen är det fortfarande något man inte vill kännas vid. Man lyckas till och med få med ett litet alliansfrihet i texten, fastän flera av skribenterna var aktiva i s-regeringar som hade enormt nära, men för allmänheten dolda band till NATO och USA.

Likt alla tidigare debattartiklar från gänget undviker man konsekvent att besvara frågan vem som stå för säkerheten i Afghanistan för att möjliggöra fortsatt återuppbyggnadsarbete. Det behöver naturligtvis inte vara ISAF utan ännu hellre afghanska myndigheter, men hur ska man ge dem den möjligheten om man inte får stöd utifrån? Peterson m fl skriver själva om hur våldet gör det svårt att nå framsteg, men det verkar inte leda till någon djupare analys till hur säkerheten ska tryggas för de civila satsningarna. Tror man i sin enfald att ett omedelbart ISAF-tillbakadragande kommer att få all krigföring att dö ut och att jämställdhet och 9-årig grundskola omedelbart införs? Man får närmast det intrycket av att läsa artikeln, då den uppehåller sig just vid skedena "trupptillbakadragande" och "civila insatser". Hur löses problemen?

Grunden för hur länge ISAF ska vara kvar i Afghanistan borde snarast vara hur länge det finns behov av stöd. Naturligtvis är det sedan för varje land att bedöma hur länge man mäktar med att delta i ISAF med avseende på ekonomi och resurser, men grunden i varje bedömning oavsett om det handlar om Afghanistan, Libyen, Bosnien, Sudan måste vara vilket behov som finns. Behovet av civila insatser för återuppbyggnad är enormt och där har Sverige helt misslyckats med dessa. Många är vittnesmålen om hur svårt det är att skapa trovärdighet hos civilbefolkningen när man inte ens kan få det egna landets biståndsmyndighet att genomföra satsningar i området. De afghanska myndigheterna är ökända som korrupta och det torde väl inte förvåna någon. Man kan inte över några veckor förvänta sig att ett samhälle går från medeltid till svensk förvaltningsmodell av modernt snitt. Ett starkt engagemang i landet ger ökad möjlighet att utöva kontroll över var biståndspengarna hamnar och möjlighet att utöva påtryckningar för att minska korruptionen.

Däremot kan man helt hålla med gänget Peterson om att kommunikationen om insatsen varit usel. Det är dock inget man ensidigt ska lasta Regeringen Reinfeldt för eftersom insatsen pågått sedan 5 år då denna regeringen tog över. Först i slutet av 00-talet lanserades en målsättning för vad Sverige ska åstadkomma med sin insats i Afghanistan och hur svenska myndigheter ska samarbeta. Att kommunicera ut syftet med insatsen är något svenska politiker helt har misslyckats med. Några alternativ som alla har förekommit i debatten:

- Återuppbygga det afghanska samhället
- Mänskliga rättigheter för afghanska barn och kvinnor
- Stoppa narkotikan
- Hindra muslimsk fundamentalism att sprida sig och slutligen få grepp om Pakistan och landets kärnvapen (Intressant är nu att notera att Kina avser etablera sig militärt i stamområdena i norra Pakistan. Tydligen vill man knyta Pakistan närmare till sig)
- Genom att delta i Afghanistan visar vi solidaritet med andra västländer och därmed kan vi försäkras om militärt stöd till Sverige den dag så skulle kunna behövas

Det är bara att välja och vraka bland målsättningarna. Otydligheten är stor, men det har den varit ända från början. Däremot är det oerhört svårt att se att ett snabbt och fullständigt trupptillbakadragande av ISAF skulle innebära slut på kriget i Afghanistan och samhället kan blomstra igen. Då kommer den verkliga huggsexan om landet börja.

Se även Försvar & Säkerhet

Tweet