Ännu ett förmågeglapp

I förra veckan togs det formella beslutet i HKV att avveckla bombkapsel 90. Inriktningen har stått klar sedan länge i och med att Sverige skrev under Oslokonventionen. Min inställning till avvecklingsbeslutet har jag beskrivit i flera inlägg under etiketten "Klustervapen". Det är dock inte det som är pudelns kärna.

Helt enligt svensk tradition avvecklas BK 90 innan någon ersättare anskaffats. Vidare enligt traditionen kommer ersättaren med stor sannolikhet att få utgöra budgetregulator och skjutas på en obestämd framtid.

Ergo har ännu ett förmågeglapp uppstått.

Hydra

På SvD:s ledarblogg noterar jag att GLC/NOC återuppstått, trots mycket tydliga direktiv från flera instanser om projektets avslutande. I samma veva ska nu stridsledningscentralen i Hästveda åter läggas ner inom några år, trots tidigare givna löften.

Hela härvan påminner närmast om spelet på Gröna Lund där man slår på en groda som hoppar upp ur ett hål. Omedelbart efter slaget hoppar en ny groda upp ur ett annat hål och så fortsätter det. Under Antiken hade man talat om en hydra.

Det svenska luftförsvaret är helt beroende av att ha flygstridsledare och nerläggningshotet mot det fortifikatoriskt skyddade Hästveda till förmån för ett nybygge i Mälardalen i form av kontorsbyggnad, har fått ner antalet flygstridsledare till en nivå där Flygvapnet har svårt att lösa sin dagliga verksamhet då avgångarna överstiger tillförseln. Då är det ändå flera år tills nerläggningen är avsedd att genomföras.

Med tanke på hur seglivad GLC/NOC-hydran är, inser man att det står mycket starka krafter bakom dess fortlevnad. GLC/NOC lär nu ha bytt namn till ”Ledningsstödsstab” om man får tro kommentarerna på SvD. Det är ett sedan tidigare använt knep, som t ex användes då Regeringen gav order om halt på NBF-projekten. Verksamheten fortsatte under annat namn. Istället för GLC/NOC talas det nu om ett "Referenscentrum för ledningsfrågor".

Det ledningssystem som NBF-verksamheten producerade och som var tänkt att användas i NBG 11 har underkänts av MUST och får därför ej användas för hemlig information. Man får verkligen hoppas att ett nytt ledningssystem, alternativt en uppdatering hinner komma i närtid för att NBG:s skull.

Att den billigaste och säkraste lösningen är att fortsätta hålla ledningsförmågan spridd och redundant finns det inte mycket tvivel om. Hästveda är idag en fullt modern och nyligen modifierad anläggning med för FortV mycket låga kostnader. Bara en nerläggning av Hästveda kostar motsvarande driften av anläggningen i ett halvt sekel. Därefter tillkommer naturligtvis kostnader i miljardstorleken för att bygga en ny anläggning - ovan jord.

Häromdagen kunde man läsa på en utländsk försvarsblogg att USA:s försvarsminister Robert Gates nu utkräver ansvar av Pentagon för enorma fördyringarna, förseningarna och den bristande måluppfyllnaden för det nya stridsflygplanet Joint Strike Fighter, varvid en general får sparken och försvarsindustrin får sig en rejäl skopa ovett. Det är en viss skillnad på USA och Sverige. Jag undrar just vad Gates hade tyckt om ovanstående utveckling efter att ÖB innan jul skrivit i SvD: ”Arbetet med att bygga en gemensam lägescentral för Försvarsmakten läggs ned. Beslut om ett fortsatt utvecklingsarbete avseende gemensam lägesinformation underställs regeringen.”


Även Allan Widman uppmärksammar nu att Hydran tryckt fram ett nytt huvud.

Oklara arbetsvillkor

I sommar sker övergången till ett yrkesförsvar istället för ett värnpliktsförsvar och ännu finns inte fastställda ramar för den nya personalförsörjningen. Att så mycket är oklart när mindre än ett halvår återstår är högst oroväckande och det är inte smickrande för Försvarsmakten som arbetsgivare. Fortfarande är t ex inte ersättningsnivåerna helt utklarade. Försvarsmaktens produktionschef Göran Mårtensson sade för två veckor sedan till P1 Morgon att Försvarsmakten vill att den sista kullen värnpliktiga, som nyss ryckt in, ska stanna kvar i Försvarsmakten som anställda. Han bekräftar också att grundlönen för soldaterna kommer att vara 17 000 kr, men att månadslönen i genomsnitt över en sexårsperiod snarast borde bli 27 000 kr. Efter att ha räknat lite på det kommer man fram till att det måste till en hel del övningsdygn för att nå upp till den lönen. Försvarsmaktens nytillträdde personaldirektör (den förre lämnade Försvarsmakten med kort varsel i somras) Per-Olof Stålesjö tror tydligen inte heller på några 27 000 kr eftersom han uppger siffran 25 000 kr. Även 25 000 kr kräver en hel del övningsdygn att uppnå. Jag skulle gärna vilja se den ekvation som ger drygt 25 000 kr/mån.
De slutgiltiga beloppen bestäms först under våren 2010, vilket får anses som mycket, mycket sent när organisationen ska träda i kraft någon månad senare och personalen rimligtvis måste vara rekryterad innan dess. Att inte kunna presentera lönerna och förmånerna innan rekryteringen genomförs lockar i högre grad lycksökare och andra mindre önskvärda soldatämnen, än de motiverade och intelligenta soldater som Försvarsmakten behöver.

I dagarna har Försvarsmakten påbörjat förhandlingarna med facken om anställningsvillkoren för yrkessoldaterna. Först till vintern räknar man med att en utredare ska kunna presentera ett förslag på hur man ska få ihop systemet med kontraktsanställda soldater med det civila samhällets förväntningar på sin arbetskraft. Som bekant brukar tiden från förslag via proposition, via lagstiftning och slutligen genomförande, bli ganska lång. Det vittnar om inte annat Veteranutredningen om.

Det är knappast förtroendeingivande vare sig för värnpliktiga, tilltänkta yrkessoldater, eller deras befäl, när befälen inte kan svara på vilka förmåner och vilka ersättningar som blir aktuella. Ett tillstånd av vanmakt infinner sig. Det spelar ingen roll om plutonchefen skulle vända sig till ÖB eftersom inte ens han kan ge ett svar i dagsläget. Det känns alldeles för mycket som att Försvarsmakten hoppas på lösningar, än har utrett sin egen framtid.

Man förvånas också när Försvarsmaktens HR-Centrum (d v s den centrala personalenheten som i stort sett ersatt de lokala på förbanden) nu säger att det är tveksamt om privat tecknade försäkringar gäller vid skarpa insatser. Tidigare (och fortfarande på lokala nivåer) har Försvarsmakten lovat att lösa ut de försäkringar som p g a force majeure rörande krigstillstånd och liknande inte gäller vid skarpa insatser. Försvarsmakten uppmanar aktivt sina anställda i utlandstjänst att teckna upp sig på egna försäkringar, då de försäkringar som staten erbjuder är långt ifrån goda nog och då Arbetsgivarverket blockerar en förbättring av försäkringsskyddet. Därav följer denna trossvägslösning med löftet att lösa försäkringar som är ogiltiga p g a force majeure, och som nu HRC inte är säker på gäller. Skulle jag vara i den positionen att jag inom en snar framtid skulle iväg på insats skulle jag avkräva arbetsgivaren ett skriftligt svar i frågan innan jag skrev på mitt kontrakt. Det handlar inte om arbetsvägran eller liknande utan vanlig enkel god sed på arbetsmarknaden.

På samma sätt kan man också förfasa sig över de nya anställningsavtalen med utlandsobligatorium som Försvarsmakten tryckte på sina anställda under sommarsemestern när inga personalavdelningar eller högre chefer fanns i tjänst och därmed ingen att rådfråga kombinerat med korta svarstider. Hade frågorna om insatsfrekvens, ersättningar, försäkringar och vad som händer om man helt enkelt inte har den sociala möjligheten att åka på insats. Agerandet är knappast att anse som den gode arbetsgivarens enligt H Pers (Handbok Personaltjänst). Att kräva att personalen ska skriva på kontrakt in blanco eller annars lämna företaget, är snarast att jämföra med 1300-talets livegenskap. Jag har mycket, mycket svårt att tro att LO skulle acceptera ett liknande förfarande för sina medlemmar. Formerna för ett anställningsavtal måste finnas på papper. De kan inte bara vara i form av röksignaler.

Vissa officerare hävdar att Försvarsmakten aldrig avser att använda sig av obligatoriet, så det är ju bara att skriva på. Inte ens inom Försvarsmaktsledningen presenterar man en enad bild utåt. Somliga anser att det bara är att skriva på kontraktet eftersom insatsfrekvensen bör bli 1:6, max 1:4, medan andra hävdar att obligatoriet aldrig kommer att användas, eftersom Försvarsmakten inte har råd att skicka iväg ovillig personal. Jag vet dock att man redan nu på flera förband i personalplaneringen över insatser under kommande åren planerar att utnyttja obligatoriet för att säkerställa bemanningen p g a de knappa personalresurserna.

Det skulle vara mycket intressant att se vad som händer när en försvarsmaktsanställd med utlandsobligatorium tvingas iväg på insats och då bestämmer sig för att vara föräldraledig ett tag framöver… Det råder inte mycket tvivel om vilken lag som smäller högst.

Jag ser det egentligen som fullkomligt naturligt att en anställd i Försvarsmakten förväntas tjänstgöra även i insatser såväl inom som utom Sverige. Jag avskyr tal i stil med att en skarp insats i utlandet skulle ställa högre krav på personal jämfört med den som är kvar i Sverige. Det är exakt samma kravbild – väpnad strid. Tror man att det är högre krav som ställs för att man åker till Afghanistan har man helt missförstått ändamålet med sitt yrke. Är man anställd i Försvarsmakten ska man fullgöra de uppgifter som man blir ålagd från politisk nivå.

Dock förväntar jag mig att Försvarsmakten kör med raka budskap och öppna kort. Det här handlar om en verksamhet där den anställdes eget liv är insatsen och därmed indirekt också den anställdes familjs liv. Det förutsätter att man som arbetsgivare och arbetstagare kan ta i hand på vilka villkor och förmåner det är som gäller för att såväl den anställde som familjen ska känna sig trygg. I dagsläget kan Försvarsmakten varken för officerare eller blivande soldater presentera vilka villkor det är som gäller. Det skapar en klyfta till personalen som den nya Försvarsmakten, fullkomligt beroende av frivillighet, inte har råd med.

Gästinlägg: Om akademiseringen och dess fallgropar

Detta gästinlägg publicerades nyss som ett gästinlägg hos bloggrannen Morgonsur. Eftersom det militära skolsystemet dras med en del problem och konstant har befunnit sig i förändring sedan det totalt stöptes om under andra halvan av 90-talet är den ökade akademiseringen av de militära skolorna en intressant fråga. Hur får man fram de bästa officerarna? Med skribentens tillstånd återpubliceras inlägget här nedan. Inlägget för onekligen med sig en del intressanta tankeställare.


Detta inlägg handlar om ett av de paradigmskiften som dragit över Sverige och Västeuropa under de senaste 30 åren. Både polisen och FM har i sina utbildningar hävdat att det är viktigt att akademisera och ett kvitto på detta har varit att kunna dela ut riktiga högskolepoäng. Detta gäller för mycken annan utbildning som har letat sig in på universitet men som tidigare var förlagd till ABF eller medborgarskolan. Detta har gjort att man idag kan läsa allt från orkidékunskap till kreativ dans på universitet. Högskolepoäng är ett signum på att utbildningen är bra kvalitetssäkrad oavsett innehåll. Universitetens ledningar har till viss del hejat på utvecklingen eftersom de får bidrag för varje ny student.

Detta har naturligtvis uppmärksammats av polisen och Försvarsmakten som bedrivit en intern politik för att deras utbildningar skall ge högskolepoäng och därmed öka i kvalité. Detta generar bättre officerare och poliser. Polisen var först men nu är även FHS ikapp och delar ut en Bachelors eller kandidat till nya officerare.
Men vad innebär egentligen att en utbildning, forskning eller att en verksamhet är akademisk??

När jag som officer valde att läsa mig till en magister i statsvetenskap uppenbarade sig en ny värld. Jag hade levt i världen att min utbildning på MHS var kass eftersom den utfördes av kaptener och majorer utan akademisk bakgrund, många var bara härdade trupparsvin. Jag kom efter en tid på universitetet snart att inse annat. Inom universiteten och forskarvärlden råder det högst delade meningar om vad akademiskt arbete är. Detta hänger samman med att numera är nästan alla utbildningar i samhället akademiska den meningen att undervisningen genomförs på universitet. Den strikta klassiska definitionen av akademiskt arbete och forskning är att handlar om att leda teser i bevis och att förkasta eller bekräfta hypoteser. Denna hypotes kallas ofta för forskningsfråga. Att leda teser i bevis är väldigt svårt inom många ämnen att göra. t.ex. statsvetenskap eller genusvetenskap men är enkelt inom matematiken och fysiken. Istället används värde ord som ”möjligen” eller ”troligen” för att bevisa den sanning som forskaren velat bevisa. Ungefär som i underrättelsearbete där gradering av informationens tillförlitlighet görs.

Vad innebär då detta….Jo, Akademisk utbildning och forskning syftar i sin grundform inte till att utbilda folk på ett HANTVERK utan syftar till att skapa en högre FÖRSTÅELSE. Att förstå ett hantverk och att Kunna ett hantverk är två helt olika saker. Den akademiska världen har aldrig gjort anspråk på att utbilda för att kunna, däremot förstå. Man skulle kunna ta exemplet musik. Ämnet musik kan angripas från två håll. Antingen väljer man att lära sig det teoretiska kring musik, Hur är noter uppbyggda, hur är en bra låt ut på pappret, hur var Mozarts operor uppbyggda schematiskt, hur skapas resonans i instrument. Man blir bra på musik. Eller så väljer man att lära sig att spela, kunna kompa samt förstå dynamiken i ett band. Man blir en duktig musiker.

Ofta kan en person göra båda två men det finns en klar skillnad i vad målet är med lärandet Skillnaden mellan en fotbollstränare som är bra på fotboll och fotbollsspelare som kan hantverket fotboll. Akademiska studier handlar om att systematisera ett ämne, tänja gränser och skapa nya tankesättet. Detta är grundprincipen i akademiskt arbete. Alla ämnen skapar inte särskilt bra förberedelser inför en eventuell arbetskarriär ute i det civila.

Inom ämnen som fysik, kemi eller matematik är detta inget problem eftersom arbetet som Fysiker, matematiker eller kemist ute på ett företag nästan är identiskt med att forska inom något av ämnena. När vi tar en polis eller militär blir det helt plötsligt mer problematiskt. Där skiljer nämligen verkligheten sig ifrån föreläsningssalen mycket mer. Att vara en fena på krigsvetenskap eller kriminologi är inte en direktbiljett till att vara bra ute på fältet. Bra på musik men dålig musiker.

Men eftersom akademisk utbildning har ansetts vara det enda riktiga kunnandet och det gamla klassiska övandet förskjutits har sjuksköterske, lärar, tandläkar, polis och militärutbildningar dragits in den akademiska snurran av dessa ämnens förespråkare. Universiteten har sagt ”Välkomna” eftersom de vill ha mer folk till sig och därmed mer statsbidrag. De har dock ställt ett viktigt krav; OM NI SKA VARA HÄR MÅSTE NI FÖLJA VÅRA SPELREGLER OCH DESSA ÄR ATT SKAPA FÖRSTÅELSE FÖR ÄMNET OCH UTVECKLA DET, INTE DIREKT KUNNANDE FÖR EVENTUELL YRKESUTÖVNING. En effekt av detta är att en lärarstudent som läser pedagogik inte inriktas på att bli en bra pedagog utan just att bli bra på pedagogik. Nu säger vissa

- Men lärare och läkare har alltid utbildats på universitet

Ja men det var inte strikt akademiska utbildningar för det. Inriktningen på många universitetsutbildningar var fram tills på 1980talet att lära ut hantverket lärare, detta gjordes ofta av gamla lärare som på ålderns höst valde att börja utbilda lärare. Detta gällde såväl för läkare som för barnmorskor. Sen skedde något i Sverige och helt plötsligt skulle alla in på högskolan och det poppade upp en massa nya universitet ute landet. De gamla hederliga universiteten med flera hundra år bakom sig hade kört på utan att tänka på hur själva utbildningen till lärare gått till, huvudsaken var att det blev bra lärare vilket det ofta blev. Ett exempel på detta är Lärarhögskolan. När nya högskolor kom var man tvungen att definiera vad som var akademisk utbildning och helt plötsligt tvingades alla utbildningar in samma mall.

Detta har lett till sjuksköterskor skriver uppsatser för att tillgodose de akademiska kraven på utbildning som per definition alltid skall kunna bereda en elev möjlighet till vidare forskning när majoriteten av sjuksköterskorna aldrig kommer att sätta sin fot på ett universitet igen. Detta gäller för många utbildningar. Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.

Många utbildningar insåg ganska snart att ligga under universitet inte var bäst och därför började de s.k. KY utbildningarna att dyka upp där man enligt den gamla metoden lärde ut ett hantverk utan krav på att eleverna skall kunna forska i ämnet. Detta innebär inte att kvalitén blir lägre ofta tvärtom. En bilmekaniker som utbildar utan att kunna forska blir en jävel på att skruva motorer och laga rost. Detta innebär inte att han inte förstår att det måste finnas forskare på KTH och Chalmers som forskar fram nya växellådsoljor eller rostskyddsmetoder. Det sker i omedveten samverkan och både bilmekanikern och forskaren är ganska medvetna om att de inte kan göra varandras arbete.

Inom försvaret och polisen fattade vi tycke för det här med akademiska systemet sent (som vanligt). När försvaret skulle omforma YOP ansökte man om detta till högskoleverket som fullständigt dömde ut officersutbildningen som oakademisk och därmed inte passande för högskoleutbildning, det gällde även polisutbildningen när det begav sig. Försvaret tolkade då detta som att YOP var kass när högskoleverket i själva verket egentligen sa att det ni gör är en KY utbildning, fortsätt med det. Istället för att se det nyanserat och fortsätta att utbilda officerare som man alltid gjort bestämde man sig för att göra om allt för att passa in i mallen, det gjorde även polisen.

Att man nu kan läsa till Polis på distans är en effekt av detta eftersom akademisk utbildning handlar om förståelse och det kan man få hemma. Det skulle inte förvåna mig om YOP snart kommer som distansutbildning. Högskoleverket ställer nämligen krav på att all form utbildning skall kunna ske på distans med enstaka träffar. Tullen och KBV har behållit de gamla systemen och det fungerar utmärkt. Där anställs aspiranterna och genomgår sin utbildning. Vissa kurser de läser är från högskolor men utbildningen i sig är intern och utformas helt enligt myndigheternas krav. De har om jag skall raljera inte sålt sig till den akademiska världen.

Inom universiteten finns det en ganska liten förståelse för varför polisen och militären vill göra så här men det tas emot som axelryckning. Det finns naturligtvis människor inom universitetsvärlden som välkomnar att utbildningar dras till universiteten både av ekonomiska och ideologiska skäl. Att det behövs forskning inom kriminologi, psykologi och krigsvetenskap är alla överens om men ingen högre akademiker jag pratat med förstår egentligen varför de operativa delarna skall in under det akademiska paraplyet.

I min värld skulle många högskolor och universitet behöva byta namn och blir yrkesskolor med nya lärare och de kvarvarande få universitet skulle fyllas av riktigt riktiga forskande akademiker. Vi kan ta exemplet Försvarsmakten som blir tydligare när vi tittar på namnen skolorna har haft. Fram till 1999 hette Karlberg Krigsskolan och dagens Försvarshögskola hette Militärhögskolan fram till 1997. Dessa namn var bra. På krigsskolan bedrevs undervisning i krig för blivande officerare. Att försvaret sysslar med mer än bara krig är en av orsakerna till namnbytet med det viktiga var att det var en Skola inte en högskola.

Militärhögskolan (nuvarande FHS) bedrev högre studier som liknande akademiska studier men var inte en riktig högskola. Om man ville dela ut akademiska poäng skedde detta i samarbete med Uppsala eller Stockholms Universitet. Sen kom bytet. 1997 blev MHS till FHS och 1999 fick vi tre nya militärhögskolor, en i Stockholm ( f.d. KS Karlberg) en i Halmstad och en i Östersund. På tre nya militärhögskolorna bedrevs det väldigt lite undervisning och framförallt forskning som var akademisk. Tafatta försök gjordes att härma riktiga högskolor och lärare krånglade till en bra utbildning för att försöka göra den mer akademisk. Jag säger inte att det var så men jag vågar påstå att namnet Högskola i skolnamnet gjorde att lärare och skolledning automatiskt försökte akademisera utbildningen.

Nu är MHS en del av FHS som blivit en riktig högskola. En av effekterna kom förra året då det visade sig att MHS Karlberg inte kunde avskilja en elev som man har gjort i alla tider när de inte passat in i mallen. Högskoleverket sa stopp och belägg, i den akademiska högskolevärlden kan man inte avskilja folk för att de har fel åsikter, det är snarare berikande.

En annan skola i Försvaret är Markstridsskolan i Kvarn och Skövde. Detta är just en skola där man länge lärt ut hantverket att föra krig med plutoner, kompanier och i vissa fall bataljoner till officerare. Ett Hantverk som är komplext och kräver sina lärare. Ett av ämnena är MOUT eller Militära operationer i Urban Miljö. Detta är ett komplext ämne som hela tiden utvecklas och förändras. För att följa detta finns det självklart en utvecklingsavdelning. Detta är helt sin ordning. De bedriver utveckling uppföljning o.s.v. Men de är inga akademiska studier som bedrivs. Mest handlar det som följa upp Amerikanernas och Britternas erfarenheter från Irak och försöka omsätta detta till svenska förhållanden och materiel.

Men i akademiseringens tidevarv skulle det inte förvåna mig och MSS bytte namn till Markstridshögskolan. Med fasa har jag följt hur de praktiska kurserna på MSS YOP börjat influeras mer och mer av detta. Och detta måste ske eftersom Högskoleverket numera granskar Försvarshögskolan som i sin tur ansvarar för YOP. Högskoleverket har alltså möjlighet och skyldighet att granska det akademiska innehållet i kursen strid till fots 30 hp. Detta gör Högskoleverket inte för att jävlas utan för att Försvarsmakten bönat och bett om att de skall göra det. Istället borde Försvarsmakten inse det självklara i att det akademiska studiet av ämnet MOUT skall ske av forskare på FHS eller FOI. TILLÄMPNINGEN och UTVECKLINGEN av konsten MOUT skall ske av de som behärskar hantverket. Jag vet att MSS klarat sig ganska bra och bedriver bar utbildning men jag tror också att de slagit in på en mycket farlig väg, den akademiska.

Det finns män som förstod denna viktiga skillnad. En av dessa var Von Clausewitz och han behöver ingen närmare presentation men man kan kort säga att han förändrade den västerländska synen på krig och hur dessa bedrivs. Inte genom att han förde befälet över arméer utan för hans geniala förmåga att avkoda slagfältets dynamik. Detta resulterade i boken Om kriget som av många ansetts som en världens bästa beskrivningar av krig och hur det förs. Men det är ingen SoldF anno 1800-talet. Den beskriver förvisso en del taktiska principer men i stort är det en översikt av kriget och hur det förs.

Detta förstod Von C och han hävdade aldrig att var en framstående general. På samma sätt finns det i modern tid militärer som varit idet närmaste genialiska på slagfältet t.ex. Von Moltke som omvandlade Von C tankar till handling och hantverk. Guderian är en annan framstående hantverkare. Han skrev sin bok Achtung Panzer som egentligen bara var en beskrivning av vad han tyckte ledde till seger på slagfältet. Innebörden var ungefär; Gör så här så vinner du. Inte alls som Von C i det närmaste geniala analys av kriget. Men det gör inte Achtung Panzer till en dålig bok, den är gudabra, men den är inte akademisk vilket Om kriget är i ganska stor utsträckning.

Om jag nu skall komma till ett avslut och låter Achtung Panzer utgöra den del av krigskonsten som motsvarar hantverket krig och Om kriget utgöra den del av krigskonsten som är det teoretiska förhållningssättet till krigskonsten. Och kärnpunkten i detta är att vi idag alltmer drar åt hållet att undervisa ur Om kriget för alla på alla nivåer för att vi anser detta vara en mycket finare kunskap när vi istället borde undervisa i Achtung Panzer till truppofficeren och låta dom ta in hans ord. Om Kriget är istället boken för högre chefer, forskare och akademiker i stort. Och för att vara övertydlig. Det är inget fel på någon av kunskaperna, man måste dock ha förståelse för att det är olika kunskap när vilken skall användas. Denna insikt saknas idag i myndighetsledningen både hos Polisen och hos Försvarsmakten.

Felet ligger alltså i den allmänna synen på vad som är fin och ful utbildning och en oförståelse hos chefer inom försvaret och polisen att skilja på olika typer av kunskap. Detta bottnar i sin tur i att många chefer sitter med gamla kandidatutbildningar från 1980talet och tror sig veta allt om universitetsstudier. Detta är enligt mig grunden till att många universitetsutbildningar anses vara verklighetsfrånvända, det har att göra med att de ligger under fel paraply och borde egentligen vara yrkesutbildningar.


Jonas

Missiler vid svenska gränsen?

Kalle Kniivilä skriver i Sydsvenskan om den amerikanska utplaceringen av luftvärnsrobotar (Patriot) i Polen, vilket väcker förargelse i Moskva. Som bekant drog Obama tillbaka förslaget om ett robotförsvar placerat i östra centraleuropa för att istället ersätta det med Patriotsystem. USA lovade en gång Gorbatjov att aldrig placera amerikanska baser i de forna WP-länderna, men det ryska intåget i Georgien resulterade i att Polen lovades få luftvärnsskydd. Eftersom det inte handlar om en permanent basering, är agerandet snarast att se som en politisk markering.

Artikeln är i Sydsvenskan är mycket intressant ur svensk synvinkel då den visar lite på vad moderna luftvärnssystem har för räckvidder och vad deras utgruppering innebär i form av maktprojektion. Kniviliä redovisar här det äldre S-300:s räckvidd då systemet är grupperat i Kaliningrad. Tidigare har man från ryskt håll talat om att också gruppera den senaste systemet, S-400, i Kaliningrad. Detta skulle då nå en bra bit in i svenskt luftrum och t ex täcka in flottiljen F 17.

Under Hugemarks och Tunbergers säkerhetspolitiska panelspel med Baltikumtema under Sälenkonferensen för snart två veckor sedan fick panelen spelkortet att NATO önskade basera flyg i Sverige för att stödja det baltiska landet som var utsatt för ryska påtryckningar eftersom S-300 och S-400 i Kaliningrad gjorde det mycket svårt för NATO att operera från Polen. Den socialdemokratiske paneldeltagaren Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) ifrågasatte då kraftfullt detta. (video, ca 1.04 in)

Jag har tidigare skrivit om vad en gruppering av S-400 eller liknande system på Gotland skulle innebära. Det finns all anledning att fundera över S-400 i Kalingrad också eller vad som händer när Iran får systemet (i dagsläget är det endast en senare variant av S-300PMU som är aktuell för försäljning). I Sverige har vi idag inget lufvärnssystem som har räckvidd över 40 km. Det är också det enda med riktig allvädersförmåga och höjdtäckning. Kanske också något att fundera över.

Människans bästa vän

Äntligen har Sverige fått hundar på plats i Afghanistan efter att hundekipage under hösten utbildats för områdets räkning. Hunden har alltid utgjort ett enastående hjälpmedel i militära sammanhang och Sverige har sedan länge legat i täten när det gäller att utnyttja hundar för bevakning och spår inom framförallt MP och bassäkerhet.

På senare år har mer och mer fokus lagts på sökhundar för att hitta minor, vapen och sprängmedel efter erfarenheter från Balkan, men internationella erfarenheter från Irak och Afghanistan.

Storbritannien, USA, m fl har i flera år haft hundekipage i Afghanistan för att ge fotpatruller större möjlighet att detektera IED:er. Dessa ekipage har varit enormt framgångsrika och sparat oräkneliga liv och flera hundar har faktiskt tilldelats medaljer. Talesättet om hunden som människans bästa vän har åter visat sig vara korrekt. I Irak nådde britterna stor framgång vid basen i Basra när det gällde att minska antalet intrång på basen i och med att man införde vakthundar istället för att bara ha tvåbenta patruller. Som bekant är hundens ställning inom den muslimska världen mycket låg och att som självmordsbombare spränga sig själv när man blir anfallen av en hund ger långt ifrån samma effekt som om man gör det när man ska gripas av en västerländsk soldat, vare sig det handlar om publicitet eller den psykologiska paradiseffekten. Samtidigt ger ofta djur människor i svåra situationer en moralisk skjuts framåt, vilket t ex utnyttjas på åldersdomshem och sjukhus, men effekten har också märkts mycket tydligt bland soldater i Afghanistan.

Vältränade sökhundar kan upptäcka sprängämnen på tiotals meters håll och ännu längre om vinden ligger på. Genom denna förmåga höjer de avsevärt skyddsnivån för det egna förbandet. Den brittiska metoden för att skaffa tjänstehundar är också intressant. I Sverige satsar man hårt på att avla fram lämpliga hundar, som sedan ofta placeras hos fodervärdar tills de ska påbörja sin utbildning. Naturligtvis sker detta inte utan kostnader. Britterna satsar istället på ta hand om hundar som har haft det svårt, t ex övergivits och får dessa gratis eller för en mycket liten summa pengar. Hundar med trassliga bakgrunder har liksom människor med trassliga bakgrunder ofta vissa attiydproblem. Det försöker man utnyttja genom att med träning få hundarna att fokusera energin på det jobb som de utbildas till, t ex sök eller bevakning. Uppenbarligen fungerar bägge metoderna.

Jag tror inte det tar lång tid innan den svenska Afghanistaninsatsen förstärks med fler hundar.
Hunden militära värde är som sagt mycket väl känt i Sverige, men som med många andra resurser, har det tagit alldeles för lång tid att få hundar till Afghanistan. Kan det denna gång ha något med Jordbruksverket att göra?

Gästinlägg: FM Produktionschef tillber högre makter

I en intervju i P1 i lördags avslöjade Göran Mårtensson det som så många redan anat och fruktat. Det finns ingen grund att stå på för att göra antagandet att det ska kunna lyckas att försörja FM med personal efter den 1 juli 2010.

Citat från Mårtenssons egen artikel på FM egna informationssida:
”I dagarna har den sista kullen värnpliktiga soldater och sjömän ryckt in. Vi hoppas att dessa kvinnor och män gör valet att stanna kvar hos oss även om det blir frivilligt att fullfölja utbildningen efter den 1 juli 2010.”


Vart tog fakta i form av analyser, enkäter och underbyggda undersökningar vägen? Var är underlaget som styrker bedömningarna rörande antalet intresserade frivilliga till försvaret?

Är det en tro på fortsatt lågkonjunktur med tillhörande brist på arbete som ska fylla personallistorna? Eller är det ett kallsinnigt vågspel med svensk försvarsförmåga där man ”hoppas” på att det nog ska lösa sig?

Det vore önskvärt om Mårtensson kunde precisera lite mera detaljer vad hans förhoppningar grundar sig på.

Det är i varje fall vad jag hoppas på.


Borneo

Alla ägg i samma korg (uppdaterad 24/1 kl 21.00)

Jag noterade häromdagen att kristdemokraterna Mikael Oscarsson och Else-Marie Lindgren hade en debattartikel i UNT, där man oroade sig för att en militär stängning av Ärnabasen, Uppsala skulle hota rikets säkerhet. Det är jag också övertygad om.

Under 00-talets stora försvarsslakt gick man grundligt fram med att förstöra Flygvapnets krigsbaser. I början av decenniet fanns drygt en bas per flygdivision. Idag finns en bas per två divisioner. Av de två kvarvarande krigsbaserna (eller övningsbaser som de idag benämns eftersom syftet med dem i mångt och mycket är att öva deployering i ”främmande operationsområden”) är det ingen som ligger i närheten av Stockholm. Den ena är Hagshultsbasen strax söder om Jönköping och den andra är Jokkmokksbasen. Dessa är de enda två fullt utbyggda baserna med kvarvarande infrastruktur, och liksom övriga baser byggda för att hantera en halv till en division. De övriga av 90-talets dryga 20 baser har blivit noggrant avrustade och fått infrastrukturen uppriven och borttagen.

Syftet med krigsbaser är framförallt att vid högre hotnivå erbjuda en mer skyddad gruppering än den fredstida. Skydd kan som bekant skapas på flera olika sätt, t ex rörlighet, fortifikation eller verkan. I Sverige ansågs tidigare att en fortifikation av samtliga flottiljer skulle bli dyr och ineffektiv. Stormakten skulle med sina stora resurser kunna slå ut flottiljerna där alla äggen (flygplanen, underhållet, bränslet och vapnet) var samlade i en enda korg. Istället utvecklades skydd genom spridning (något förenklad historieskrivning följer). Varje krigsbas skulle bestå av en huvudbana och ett antal kortbanor, ofta breddade och uträtade landsvägar. I anslutning till dessa spreds bränsledepåer och vapenförråd ut och längs vägarna i området anlades 20-100 flygplanuppställningsplatser. Därigenom skulle en angripare få mycket svårt att slå ut flyget på backen. Basytan blev dock enorm varvid Flygvapnet fick utveckla särskilda närskyddsförband som med hundar och andra hjälpmedel patrullerade det stora flygbasområdet för att skydda det mot jägarförband. De viktigaste baserna skyddades också med luftvärn (räckte inte till alla). Skulle banorna bli bombade fanns omfattande fältarbetsresurser att tillgå vid varje bas och på några timmar skulle en bana kunna vara helt reparerad efter ett anfall. Tills dess kunde en kortbana användas. Varje bas bemannades med en basbataljon på uppåt 2500 man, mycket beroende på hur stort område som skulle skyddas och till varje bas förlades en halv till en division.

Efter 00-talets försvarsslakt återstår nu fyra stridsflygdivisioner och två basbataljoner, som dessutom är fjärdedelen så stora. Istället för att använda krigsbaserna skulle nu Flygvapnet lösa sina eventuella skarpa uppgifter från den ordinarie grupperingen på flottiljerna. Utöver Hagshult och Jokkmokksbaserna finns också Vidsel och just Ärna, där Vidsel liksom Hagshult och Jokkmokk kan erbjuda spridd gruppering. På vissa av flygflottiljerna byggdes tidigare bergrum för att erbjuda fortifikatoriskt skydd. Inte helt oväntat har just dessa flottiljer lagts ner, varav den sista var just F 16 i Uppsala, numera känd som Ärnabasen. På 90-talet lades F 13 i Norrköping ner precis när man fått färdig sin nya berghangar för 300 milj kr. Kritiker pekar gärna på Gulfkriget och hävdar att bergrum är lätta att slå ut. Erfarenheten från Kosovokriget 1999 visar snarast på motsatsen och visade också att NATO hade extremt svårt att slå ut det jugoslaviska flygvapnet, som i allt väsentligt var uppbyggt på samma sätt som det svenska var till millennieskiftet med spridd gruppering och redundant ledning.

Flygdivisionerna ska även idag kunna lämna sin flottilj vid höjd beredskap för att tillfälligt basera på ett annat flygfält (civilt). Problemet är dock att vare sig de kvarvarande flottiljerna eller landets civila flygfält har byggts med skydd i åtanke av tidigare nämnda anledningar. Problemet blir dessutom ännu värre när man betänker hur mycket luftvärnsresurser som finns kvar i landet. Frågan är också hur en basbataljon som är bråkdelen så stor som tidigare ska kunna hantera dubbla mängden flygplan?


Ledamoten av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, generalmajoren Michael Moore, betonar i en artikel i ett av de senaste numren av Gula Tidskriften att man inte ska jämföra Försvarsmakten idag med hur det var förr. Av den anledningen tänkte jag istället göra en jämförelse med hur situationen ser ut i våra grannländer.

Finland
Finland blir väldigt kort eftersom landet idag nyttjar samma system som tidigare, d v s sin egen variant av det svenska krigsbassystemet med vägbaser. Sålunda är det svårt att presentera några bilder från Google Earth. Man visar ingen avsikt att överge detta bassystem. Varje bas skyddas även med luftvärn.

Norge och Danmark
Norge och Danmark använder sig av standardmodellen i NATO, vilken är att man löser krigsuppgiften från utgångsgrupperingen på flottiljen, alternativt nyttjar ett civilt flygfält som modifierats till hög skyddsnivå eftersom få flygplan inom NATO klarar den hårda belastningen av att användas på vägbaser. De civila flygfälten och de ordinarie baserna har också en överkapacitet för att kunna ta emot förstärkningar från andra länder.


Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik)


Visa större karta
Bodö, Norge


Visa större karta
Skrydstrup, Danmark


Skillnaden gentemot de svenska flottiljerna är uppenbar. De norska och danska baserna har myriader av Hardened Aircraft Shelters (betonghangarer) som förutom att skydda flygplanen mot vapenverkan också döljer vilka som används för tillfället och vilka som är tomma. En angripare får därigenom mycket svårt att bekämpa flygplanen på marken. Startbanorna är mycket långa och breda och taxibanorna dubblerar som extrabanor. Liksom tidigare i Sverige finns också avsevärda fältarbetsresurser. Till varje bas finns också kvalificerat robotluftvärn med höghöjdstäckning.


Sverige
Tar man en titt på någon av de svenska flottiljerna ser man att allt är mycket snyggt koncentrerat för att erbjuda bästa möjliga arbetsmiljö till vardags. Att verka från någon av flottiljerna i händelse av ett högt hot mot landet, ter sig närmast omöjligt då två kryssningsrobotar per flottilj effektivt skulle slå ut de hangarer som syns på Google Earthbilderna och därmed i princip samtliga de Gripenflygplan som ingår i Flygvapnet. Eftersom svenskt luftvärn mig veterligen närmast helt saknar förmåga mot kryssningsrobot, skulle ett mobiliserat och utgrupperat luftvärn inte göra någon större skillnad.


Visa större karta
F 17 Ronneby


Visa större karta
F 21 Luleå


Vart vill jag komma? På mycket kort tid och med föga eftertanke har vi i Sverige förstört en av de viktigaste resurserna för att kunna försvara landet. Att återuppbygga den kommer att ta lång tid och kräva stora resurser. I vanlig ordning har den svenska kortsiktigheten lett till att man valt att avveckla en resurs i förhoppning om en annan, eller i det här fallet snarare utan att ha en möjlighet att genomföra alternativet, nämligen att utrusta flottiljerna.
ÖB redogjorde i sitt tal i Sälen för en vecka sedan för att Försvarsmakten det senaste året genomfört en start med incidentroten per dag för att upprätthålla den svenska territoriella integriteten.
Försvarsminister Sten Tolgfors har själv erkänt att ingen djupare analys finns gjord för perioden bortom 2014. Att då göra sig av med den sista flygbasen i närheten av landets huvudstad och den enda flygplatsen i Mälardalen som erbjuder skyddad gruppering för att ”eventuellt” spara 35 milj kr förefaller helt vansinnigt. Varje gång det kommer att krävas högre beredskap kommer svenskt stridsflyg att behöva basera i Uppsala. Senast det genomfördes var under beredskapsövningen Dagny II i höstas i samband med de ryska övningarna Ladoga och Zapad. En mer minnesvärd gång torde vara för snart tio år sedan, den 11 sept 2001, då den redan nerlagda flottiljen fick göra ett sista dödsryck och genomföra incidentberedskap dygnet runt för att skydda huvudstaden. Sådant glöms snabbt när man ”eventuellt” kan spara 35 milj kr (att jämföra med de ca 1,5 mdr kr som Försvarsmakten underskred sitt anslag med förra året).

Ett fungerande nationellt försvar kräver ett flygvapen. Ett flygvapen för att hävda territoriell integritet och försvar mot ett väpnat angrepp mot Sverige kräver flygplan, vapen, ledning och baser. Saknas en av komponenterna, fungerar inte flygvapnet så omdömet måste bli att svensk försvarspolitik sannerligen är ett luftslott.




Att sedan såväl flygflottiljer som marinbas och armebaser skulle behöva ett luftvärnskydd är nästa problem. Faktum är att med ett modernt, kvalificerat luftvärnsystem med medellång räckvidd skulle man kunna samordna skydd mellan flygflottiljerna och marinbas/regementen, men det får avhandlas i ett annat inlägg.

Andra om vikten av Ärna:
- Chefsingenjören redogör för svårigheterna att verka över Stockholmsområdet utan Ärna med en mycket talande stridslinjal.
- Else-Marie Lindgren
- Vakthavande
- Väpnaren (= uppdateringen 24/1 kl 21.00)

Om svenska flygbaser: Flygbas.se

En fin gest

Även om jag inte delar försvarsministern uppfattning i många frågor, finns det faktiskt en egenskap hos honom som jag respekterar och beundrar. Det är att han sällan försitter ett tillfälle att värna om våra soldater som befinner sig på insats i utlandet. På tåget från Sälen tidigare i veckan stötte han på en soldat från FS 18 som var hemma på permission, och passade då på att skicka med en hälsning till förbandet. Sådant inger respekt och framförallt är det mycket betydelsefullt för soldaterna i Afghanistan. Jag kan inte påminna mig att vi på många år har haft en försvarsminister som brytt sig mer om sina soldater.

Vi andra kan också visa vårt stöd för våra soldater genom att köpa antingen det gula bandet "Stöd våra soldater" som säljs av Kustjägarveteranerna, eller Fredsbaskrarnas gula-bandetpin "Stöd våra utlandssoldater".

Solidaritetsförklaringen synad (uppdaterad 24/1 kl 10.00)

Staffan Danielsson menar i en replik till mitt föregående inlägg (Så dog solidaritetsförklaringen), samt Rolf K Nilssons inlägg från igår, att solidaritetsförklaringen inte alls är död. Måhända inte för tillfället. Däremot har den blivit ordentligt synad och den visade sig vara mycket ihålig. Jag finner mycket av Staffan Danielssons argumentation intressant.

Vad innebär (innebar) då solidaritetsförklaringen? Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Jag tycker inte det lämnar så mycket utrymme för tvivel. Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med inte minst de andra nordiska länderna. Som försvarsminister Sten Tolgfors brukar framställa det: ”Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.” (Svd 8 dec)

Scenariot som målades upp i Sälen grundade sig i att Ryssland utövade påtryckningar mot ett baltiskt land och samtidigt började genomföra stora militärövningar längs landets gräns. Det baltiska landet önskade då bistånd. Hur ska Sverige då kunna neka denna begäran med den deklarerade solidaritetsförklaringen i bakhuvudet?

För att då citera ur Staffan Danielssons replik: ”Skulle detta [ett ryskt hot om militärinvasion i det baltiska grannlandet] vara en realistisk möjlighet i närtid borde ju det svenska försvaret flerdubblas, och scenarieförfattarna vill också - i ett första steg? - öka försvarsbudgeten med ca 35-40 procent. Varken försvarsberedningen, riksdagen eller jag själv har ju bedömt en sådan utveckling som sannolik under överskådlig tid framåt.”

Det är just det som är problemet. Jag och flera andra har upprepade gånger påpekat att den svenska solidaritetsförklaringen och den försvarsorganisation som Alliansregeringen har fastställt inte är förenliga. Sverige saknar helt och hållet handlingsfrihet och förmåga att backa upp det som sägs i solidaritetsförklaringen. Minst möjliga militära hot i vårt omedelbara närområde och Sverige tvingas helt prioritera det egna försvaret. Det går inte att vänta tills ett militärt angrepp på ett grannland påbörjats innan solidaritetsförklaringen aktiveras och åtgärder börjar vidtas. Sverige saknar nämligen överskeppningsförmåga för att kunna agera militärt i ett efterhandsläge.

För att anknyta till den sista meningen i citatet från Staffan Danielssons replik. Jag tvingas återigen konstatera, liksom jag gjorde med försvarsministerns blogginlägg från i torsdags, att Regeringen har beslutat om en försvarsorganisation som ska verka under period som ingen har gjort en säkerhetspolitisk analys för. Det försvar man bygger idag är det man har om 10 år. Det gäller såväl USA som Sverige och Burkina Faso. Så lång är omställningstiden.

Jag vill i sammanhanget också påminna om ÖB:s tal om situationen idag: ”Dygnet runt övervakar våra förband Sveriges luft och sjöterritorium. Under förra året genomfördes i stort sett varje dag en jaktstart för att hävda det svenska territoriet. Vid behov avvisas fartyg och flygplan som kränker våra vatten eller vår luft.”

Den svenska incidentroten var alltså engagerad ca 365 ggr förra året. Hur många av starterna som genomfördes i samband med de ryska övningarna Zapad och Ladoga redovisas icke, men det finns all anledning att tro att antalet inte var ringa. Däremot kan man jämföra med Norge som förra året deklarerade att man genomfört starter mot 82 ryska bombflygplan, vilket var nytt rekord. Visserligen tvingas Sverige även att starta mot västflygplan till skillnad från Norge, men man kommer inte ifrån att aktiviteten ökat dramatiskt i Östersjön. Det är inte en situation som förutspåddes för något år sedan av våra politiker.

Sverige fortsätter att agera co-sinuskurva och vara en fas efter omvärlden försvars- och säkerhetspolitiskt. I Sverige hävdar man från politiskt håll att Rysslands fokus idag ligger i Kaukasus. Fokus låg mycket riktigt helt och hållet där för några år sedan. Sedan dess har fokus alltmer förskjutits norrut mot Östersjön och Barentsområdet. Det har våra grannländer identifierat och agerar därefter, utan att för den skull sluta samtala, handla och på andra sätt interagera med Ryssland. Man vill dock säkerställa en handlingsfrihet. Mycket tänkvärda är chefen för MUST ord på mil.se apropå kapitlet ”Ett är säkert – vi blir överraskade” i Tunberger/Hugemarks skrift ”Trovärdig solidaritet – försvaret och solidaritetsförklaringen”:

”Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering.”

Av just den anledningen skulle jag vilja se en opolitisk, oberoende säkerhetspolitisk analysgrupp komplettera eller ersätta den försvarsberedning som försvarsministern i alla fall inte vågar kalla in, i arbetet med att formulera omvärldsanalyser och säkerhetspolitik. (Även SvD:s ledarredaktion vill gärna se en oberoende analys)


Urban Ahlin beklagade sig över Sälenspelet eftersom Ryssland med säkerhet följer vad som försiggår i Sälen och de kalla krafterna där då tar spel som det genomförda som argument för att Ryssland är hotat. Jag kan informera Ahlin, Danielsson m fl att det är inte bara Ryssland som har följt Rikskonferensen. Det har även våra grannländer inför vilka vi hittills har gett sken av att stå för en solidaritetsförklaring, men som i realiteten visade sig vara inte mer än en vänlig klapp på axeln och en önskan om bättre lycka nästa gång.

Man kunde också konstatera att Urban Ahlin ifrågasatte att ÖB frambaserade stridsflyg till Gotland, vilket faktiskt helt och hållet ligger inom ÖB:s befogenhet.

Samma socialdemokratiska ”rysskräck” (för att använda det av Rolf K Nilsson myntade uttrycket) som Sten Andersson gav uttryck för när han 1989 hävdade att Baltikum inte alls var ockuperat av Sovjetunionen, lever fortfarande kvar i den svenska politiken. Jag tror inte man är ett dugg imponerad på andra sidan Östersjön, vare sig i Finland, Estland, Lettland, Litauen eller Ryssland. För det sistnämnda landet visar Sälenkonferensen snarast att Sverige kommer att ge landet ett carte blanche för agerande i Östersjön.

För de röd-gröna var nog upplevelsen av solidaritetsförklaringsspelet mycket otrevlig och jag betvivlar att solidaritetsförklaringen lever kvar hos en eventuell röd-grön regering i höst.


UNT

Uppdatering 24/1 kl 10.00: Bo Hugemark kommenterar Sälenspelet och Solidaritetsförklaringen i SvD: "Var det detta vi beslutade? Det hade jag aaaaning om!"