Lucka 14: Sjöräddningshelikoptrar

Lucka 14 i julkalendern 2014 handlade också om ett mycket diskuterat ämne på denna blogg, liksom hos Skipper och inte minst på Twitter, nämligen sjöräddningshelikoptrar. Den korta bakgrunden var att efter försvarsbeslutet 2004 skulle Försvarsmaktens verksamhet renodlas. Stöd till samhället skulle inte längre vara en huvuduppgift, utan Försvarsmakten skulle endast dimensioneras och resurssättas utifrån rent militära uppgifter. Att stå för sjö- och flygräddning var inte en sådan utan uppdraget lades istället på Sjöfartsverket som upphandlade tjänsten hos operatören Norrlandsflyg. Norrlandsflyg lyckades aldrig få ekonomi i uppgiften, utan höll på att gå i konkurs varvid Sjöfartsverket köpte verksamheten. Under åren sedan Sjöfartsverket tog över verksamheten har resultatet varit begränsningar i Försvarsmaktens operativa verksamhet då denna i flera fall är beroende av att det finns en räddningsberedskap.

Vintern 2014 var Uppdrag Gransknings skärskådning av Sjöfartsverket helikopterverksamhet ännu inte känd. Det var först våren 2015 som det första programmet sändes. I detta granskades Sjöfartsverkets märkliga upphandling av 7 nya räddningshelikoptrar. Ingen lär glömma myndighetsrepresentantens förklaring att just denna helikopter anskaffats för att den klarade "närmast arktiska förhållanden". För många inom Försvarsmakten inbjöd detta ändå till en förhoppning om att Sjöfartsverket med den nya helikoptern och dess förmåga att hantera "närmast arktiska förhållanden" att man äntligen skulle kunna hantera mörker och dåligt väder på det sätt som Försvarsmakten kunde. Att inte ha räddningsberedskap innebar att Flygvapnet och Marinen fick ställa såväl övningsverksamhet som skarp verksamhet.

Så vad har då hänt på fem år i spåren av åtskilliga program av Uppdrag Granskning och uppmärksammanden i Riksdagen? Inte så mycket faktiskt. Sjöfartsverket har fortsatt endast sju helikoptrar som man försöker upprätthålla H24-beredskap med på fem st baser. Vem som helst som sysslat med flygunderhåll vet att det är en närmast omöjlig ekvation. Sjörfartsverket har haft för vana att vid tillgänglighetsproblem dra in Visby-basen, vilket allvarligt försämrar insatstiderna öster om Gotland när området endast täcks av helikoptrarna i Norrtälje och Kristianstad (tidigar baserad i Ronneby). Det har i omgångar också varit spänt mellan Sjöfartsverkets flygbesättningar och myndigheten som arbetsgivare. Baseringen som myndigheten valt är också suboptimal för Försvarsmaktens verksamhet, vilket gör att såväl F 21 i norr som Marinen ofta får hoppas på att någon av grannländernas räddningsresurser. Fortsatt råder samarbetsproblem mellan Försvarsmakten och Sjöfartsverket avseende bl.a. informationsutbyte. Sjöfartsverket har efter skogsbränderna sommaren 2018 försökt få en statlig uppgift att bekämpa skogsbränder, vilket skulle öppna en annan väg för att anskaffa fler helikoptrar.

Vad som händer framöver är ovisst, men i dagsläget pekar inget på en förändring av flyg- och sjöräddningen.

Lucka 13: Hydrofonbojfartyg

Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten

Lucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen en helt ny nivå av känslighet vad gällde inmätning av ljud. Efter endast 12 år tjänstgöring dömde försvarsbeslutet 2004 ut förmågan som icke-relevant för framtiden. Tio år senare var denna feldömning ett faktum även för allmänheten.

Sen gick det snabbt. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att 6 av de 12 bevakningsbåtar som Marinen hade skulle byggas om till bojbåtar. Förutom den befintliga sjunkbombsförmågan, skulle de ges ett nytt sonarsystem och utrustas med sonarbojar. Sedan dess har dessa bojbåtar getts förvånansvärt stort utrymme i såväl försvarsbeslut, som beredningsrapporter, årsredovisningar och budgetunderlag. Det råder ingen tvekan om att det är ett bra tillskott till Marinens ubåtsjaktförmåga, men det är på inga sätt någon revolutionerande förmåga eller system. Snarare är det ett tecken på hur svagt försvarsbeslutet 2015 egentligen var när dessa bojbåtar blir något av det största som hänt Marinen, på samma sätt som lastbilar, kängor och annan grundläggande materiel också gavs oproportionerligt stort utrymme.

Man får dock glädjas åt att det i detta fall blev ett snabbt beslut kring "en lågt hängande frukt".

Lucka 12: Pansarvärnsrobotar

Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: Försvarsmakten

Bakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en kvalificerad fiendes arméstridskrafter. Då stridsvagnen och diverse stridsfordon varit dominerande på slagfältet under kalla kriget och Warzawapaktens stridskrafter hade en hög grad av mekanisering, så byggdes en omfattande pansarvärnsförmåga upp i den svenska armén. Granatgeväret Carl-Gustav, pansarskotten m/68 och m/86, samt den revolutionernades takslående pansvarvärnsroboten Bill, är alla exempel på detta. Carl-Gustav och pansarskott m/86 har också blivit internationella försäljningssuccéer. I början av 00-talet hade den svenska armén två olika pansarvärnsrobotsystem. Rbs 56 Bill för mål upp till ca 2000 m. Systemet var mycket spritt inom de mekaniserade förbanden. Därtill fanns rbs 55 TOW med räckvidd upp till 4000 m. Systemet var dock inte lika spritt utan fanns främst inom dedikerade pansarvärnsplutoner och -kompanier. Efter att rbs 56 avvecklats från mitten av 00-talet uppstod svårigheter för infanteri att bekämpa stridsvagnar och stridsfordon på avstånd över de 600 m som är räckvidden på den lätta pansarvärnsroboten rb 57 som också infördes från mitten av 00-talet.

I samband med försvarsbeslutet 2015 återkom behovet av förstärkt pansarvärnsförmåga inom markstridskrafterna, framförallt inom de motoriserade bataljonerna. Kriget i Ukraina hade varit lika mekaniserat som man hade kunnat förvänta av två stater med arv från Sovjetunionen. Utöver nyttjande av stora mängder långräckviddiga artillerisystem hade Ryssland också använt Ukraina som försöksområden för sina nya stridsvagnstyper. Var det något som den ukrainska sidan led brist på så var det kvalificerade bärbara pansarvärnsvapen och det blev en het fråga att försöka få tag i moderna amerikanska system (vilket också är en del av turerna kring president Trump och riksrättsåtalet). En upphandling inleddes av ett nytt pansarvärnsrobotsystem, benämnt rbs 58. Av oklar anledning avbröts upphandlingen i början av 2019. Det återstår att se vad som sker med rbs 58 i det stundande försvarsbeslutet.

Tills vidare kvarstår därmed svårigheterna för markförbanden att verka mot stridsvagnar och stridsfordon bortom 600 m om man inte har tillgång till stridsvagn eller är tilldelad understöd av indirekt eld. Detta påverkar särskilt de motoriserade bataljonerna vars pansarterrängbilar skulle behöva kombineras med ett tyngre vapensystem för att man fullt ut skulle kunna utnyttja den effekt som förbandens höga rörlighet ger grunderna för. En annan påverkad förbandstyp är jägarförbanden. Mig veterligen ligger fortfarande rbs 56 Bill i materielreserven, där de legat sedan de skulle exporteras till Saudi-Arabien. Jag kan tänka mig att åtminstone en eventuellt blivande försvarsgren skulle vara intresserade av dessa. Vän av ordning (och försvaret) tycker att efter 5 år av kriget i Ukraina (och några års krig i Syrien där pansarvärnsrobotarna också har bevisat sin betydelse) borde ha lett till en förstärkning av pansarvärnsförmågan.

Lucka 11: Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

Dagens lucka avhandlar krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar och läget inom dessa områden sedan 2014. Hösten 2014 var Sverige skakat efter den stora skogsbranden i Västmanland. Det kom närmast som en chock att Försvarsmakten inte längre hade en prioriterad uppgift att stödja samhället, utan endast skulle göra det när det inte inverkade menligt på andra uppgifter. Att bistå med bekämpning av skogsbränder med helikoptrar kunde Försvarsmakten göra, men det var inget man längre skulle hålla beredskap för och inte heller något som varit en dimensionerande faktor i materielanskaffningen. De privata företag som hade vattentunnor till sina helikoptrar hade inte samma kapacitet som den Försvarsmakten en gång haft. Samhället stod också handfallet när det gällde att förnödenhetsförsörja de brandmän och frivilliga som bekämpade skogsbranden. Mat och förnödenheter fick huvudsakligen samlas in genom frivilligas försorg. Ej heller ledningen fungerade tillfredsställande.

Stora lärdomar drogs och när stora skogsbränder åter härjade sommaren 2018 så var Sverige bättre rustat vad gäller ledning av insatserna. Man var också snabbare att begära stöd med utländska resurser. Försvarsmakten hade återanskaffat släcktunnor till sina helikoptrar. Fortfarande var det dock tydligt att Sverige inte var resursmässigt rustat på ett tillfredsställande sätt för att hantera kriser i den omfattning som skogsbränderna innebar, trots skogbranden i Västmanland och migrationskrisen hösten 2015. Dock så ter sig utvecklingen nu vara på väg åt rätt håll. Under 2020 kommer de civila delarna av totalförsvaret att övas på en nivå som inte skett på decennier. Utan tvekan kommer stora lärdomar att dras av detta. Vidare innebär Försvarsberedningen rapport Motståndskraft en rejäl genomlysning av totalförsvaret, men frågan som kvarstår är hur riksdagen kommer att ta ansvar för att stärka de nödvändiga delarna av totalförsvaret. Det är en sak att vara medveten om bristerna och en annan att finansiera beslut för avhjälpa dem.

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.

Lucka 9: Målubåt

Spiggen II på museum i Töre. Foto: David Bergman

I spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Detta var tyvärr ytterligare ett exempel på gamla lärdomar och erfarenheter som slängts på tippen i spåren av Fukuyamas End of history där den liberala världordningen och slutet på krigen hade kommit för att stanna. Varför lägga energi och pengar på att upprätthålla en förmåga jaga ubåt om nu militära insatser framförallt skulle ske mot irreguljära aktörer med låg teknologisk utveckling i andra världsdelar?

Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.

Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.

Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.

Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.

Lucka 8: Kustrobot

Provskott med Robot 15 KA 2016. Foto: FMV

Liksom fallet med Gotland i förra inlägget är kustrobot ett område där det glädjande nog har hänt mycket sedan lucka 8 i julkalendern 2014. Kustrobotsystemet robot 15 KA lades liksom det övriga kustartilleriet ner i försvarsbeslutet 2000 efter att endast ha varit operativt i några få år.

Hösten 2016 kom så beskedet att Försvarsmakten åter förbandssatte delar av förbandet, samt att man även genomfört provskott. Detta hade möjliggjorts genom att återanvända delar från gamla batteriet, och komponenter från avvecklade robotbåtar och korvetter. Beskedet var mycket välkommet eftersom det innebär att det inte enbart är Marinens fartyg som står för den uthålliga sjömålsbekämpningsförmågan på ytan. En angripare behöver också ta hänsyn till var dessa svårupptäckta robotsystem grupperats. Kombinationen av luftvärn (helst långräckviddigt som erhålls genom införandet av rb 103 Patriot) och sjömålsrobotar, ger möjligheter att avregla stora områden för en fiende och begränsas dennes rörelsefrihet och fysiska handlingsfrihet.

Att Försvarsmakten så snabbt skulle kunna återta kustrobotsystemet var det ingen som hade vågat hoppas på, även om vi var många som önskade och förordade det. Utrustat med Länk 16 skulle systemet snabbt kunna erhålla mållägen från andra plattformar, t.ex. ASC 890, JAS 39, helikoptrar, korvetter eller t.o.m. allierades plattformar och därmed kunna verka utan att öppna egen sensorer. På sikt vore det lämpligt att omsätta systemet med en modernare variant av roboten med en sekundär markmålsförmåga. Detta är dock inget som omnämns i Försvarsberedningens rapport Värnkraft, som nöjer sig med att konstatera att man vill se att förmågan vidmakthålls bortom 2025. En ny upphandling skulle sannolikt kunna samordnas med Finland som också opererar systemet.

Lucka 7: Gotland

Foto: Jesper Sundström/Försvarsmakten

Gotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, bortsett från bastroppen på Visby flygplats. När internationella insatser blev den enda prioriterade verksamheten, var inte längre det nationella försvaret geografiska krav längre ett urvalskriterium. Århundraden av strategiska erfarenheter och sanningar kunde läggas åt sidan.

Våren 2014 var dock misstaget tydligare än någonsin tidigare. Annekteringen av Krim och kriget i Ukraina hade gjort Östersjöområdet till den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland. Mitt i alltihopa låg Gotland som ett strategisk vakuum. I försvarsbeslutet 2015 beslutades därför om en ny permanent militär närvaro på Gotland i form av en stridsgrupp. Ca 1 miljard kr avsattes för ändamålet. Takten för återetableringen visade dock inte på någon större hast eftersom Gotlands regemente skulle återuppsättas först i januari 2018. Antalet övningar på Gotland ökade dock. Så plötsligt sensommaren 2016 kom nyheten att Försvarsmakten skulle rotera markförband genom Gotland för att tillse en stående närvaro på Gotland. Den som sysslat med operationsplanering kunde känna igen resultatet av omedelbara åtgärder som vidtas i ett tidigt skede av planeringen efter inledande analys av läget. Dessa åtgärder på Gotland och därpå följande har haft en tydlig signaleffekt om svensk säkerhetspolitisk beslutsamhet. Det är trots allt vad man gör och mindre vad man säger som spelar roll inom säkerhetspolitiken. Ett annat tydligt exempel på beslutsamhet var beskedet i somras att väcka liv i luftvärnssystemet 23 BAMSE och gruppera detta på ön. Detta innebär att under de fem år som gått sedan förra julkalendern så har Gotland fått en reell militär närvaro där en märkbar tröskel har etablerats. Det är inte längre bara att ta för sig av Gotland. Försvarsbeslutet 2020 kommer att innebära ytterligare förstärkningar av stridsgruppen på Gotland med grund i Försvarsberedningens rekommendationer.

Det finns dock visst smolk i bägaren. Som med andra militära etablering är frågan om övnings- och skjutfält central. Förband måste kunna övas. Likaså är det centralt att etablera övrig stödjande infrastruktur. Här har det som förväntat gått trögt, vilket är något man också bör bära i åtanke inför det stundande försvarsbeslutet. Infra- och miljöfrågor har idag minst 5 års tid från påbörjade process till förverkligande. I fallet med Gotlands regemente har problematiken huvudsakligen kretsat kring Tofta skjutfält. Detta visar återigen hur regional och kommunal politik tillåts sätta upp hinder för statliga säkerhetspolitiska beslut. Ett annat exempel är Nordstream 2 och Karlshamns kommuns beslut som gick stick i stäv mot regeringens inriktning.

Är det något man ska lära sig av Gotlandsexemplet är hur lång tid det tar att återta nedlagda förmågor och de omfattande resurser i form av pengar och arbetskraft som detta kräver.


Uppdatering 8/12 16.00: Chefen för Gotlands Regemente, överste Mattias Ardin, meddelar att läget är förbättrat avseende miljötillståndet för skjutfältet.

Bilden av Tofta skjutfält är ur det militära perspektivet ljusare än vad texten beskriver. Ett mer tillåtande miljötillstånd har börjat tillämpas och vi skjuter numera på hela fältet.

— Mattis Ardin (@ArdinMattias) December 8, 2019

Lucka 6 i julkalendern 2014 belyste den då sedan ett tag avvecklade robot 75. Robot 75 var en tv-styrd attackrobot som användes på Attackviggen och den första versionen av JAS 39 Gripen. I inlägget 2014 fick vapnet i fråga utgöra exemplet på ett förmågeglapp eller ett redskap som saknas i verktygslådan.

Sedan 2014 har JAS 39 uppgraderats till det som kallas version 20, där bl.a. den långräckviddiga jaktroboten Meteor infördes, liksom den långräckviddiga glidbomben Small Diameter Bomb (SDB). SDB är på intet sätt en ersättare till rb 75, eller för den delen bombkapsel 90. Däremot erbjuder vapnet istället andra förmågor. Det kan fällas i mängd på hög höjd och glida många mål för att sedan träffa med meterprecision. Tyvärr är dock stridsdelen liten eftersom vapnet från början togs fram för scenarior där reducerad skada på tredje part var en primär egenskap. Redan tidigt i Gripenprogrammet planerades för ett långräckviddigt attackvapen, liksom ett tungt styrt attackvapen. Dessa försvann under 90-talet av ekonomiska skäl samtidigt som försvaret omorienterades mot internationella insatser. Idag när nationellt försvar är prioriterat står dessa vapens förmågor åter högt i kurs. Robot 75 och bombkapsel 90 hade sina begränsningar, men erbjöd möjligheter till att uppträda på lägsta höjd inför anfall och efter avfyrning/fällning snabbt lämna målområdet. Räckvidden ter sig idag klen, men eldkraften möjliggjorde påverkan på de större mål som är intressanta ur perspektivet nationellt försvar. Uppträdande på låg höjd möjliggör också att man utmanar långräckviddiga luftvärnssystem, då terrängmask är svårt att hantera för ett luftvärnssystem så länge man inte har tillgång till en extern, eleverad sensor.

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft talas åter om långräckviddig markmålsförmåga, vilket kan sägas vara en omskrivning för kryssningsrobotar. Även ersättaren till den flygburna sjömålsrobot 15F avses få en sekundär markmålsförmåga. Det återstår att se vad försvarsbeslutet medger och när. Som så ofta går det snabbt att avveckla en förmåga, men tar desto längre tid att återinföra den. Som jag flera gånger påpekat tidigare har grannlandet Finland det senaste decenniet gått från att inte ha någon markmålsförmåga alls i sitt flygvapen (följd av freden under VK2) till att idag ha Nordens främsta markmålsförmåga. Det går om man vill.

Lucka 5: Beredskapspolisen

I julkalenderns lucka 5 2014 diskuterades beredskapspolisen. Detta var bara några månader efter den stora skogsbranden i Västmanland, som hade tagit i anspråk omfattande polisresurser för bevakningsuppgifter och andra enklare polisiära uppgifter. Jag kan rekommendera att man läser hela det gamla inlägget först och reflekterar över detta, för det är fortsatt aktuellt och kanske än mer så idag.

4 år senare hade vi åter flera nya stora skogsbränder, som än en gång tärde på Polisens resurser. Hösten 2015 hade migrationskrisen bundit upp stora polisresurser. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Polisens arbetsläge är närmast överansträngt under normala förhållanden. En kris eller konflikt med ett längre gråzonsskede, syftande till att påverka det svenska samhället genom subversion, kriminalitet och terrorism skulle bli mycket svårt för Polisen att hantera när grundanspänningen är så hög. De samhällspåfrestningar som prövat Polisens resurser de senaste åren har dock inte varit organiserade och samordnade av en statsaktör, så ett dylikt scenario oroar.

Det finns också idag ett politiskt tryck på att återskapa någon form av reservpolis som kan bistå den ordinarie polisen vid samhällspåfrestningar. Polisen har i flera år fått stränga påbud att den måste växa sin organisation. Resultaten låter dock vänta på sig, då ledtiderna är långa som alltid för en kvalificerad organisation. Oavsett när Polisens tillväxt är genomförd, så kommer organisationen att behöva en förstärkningsresurs i händelse av större samhällspåfrestningar. Detta har också Försvarsberedningen identifierat i sin rapport Motståndskraft från december 2017, där man tillmäter en polisär förstärkningsresurs stor vikt. Man talar till och med om att en förstärkningsresurs borde uppgå till 3000 personer 2025. Man talar också om att krigsplacera personal vid bevakningsföretag som ytterligare en resurs för Polisen. Det ska bli intressant att följa vad som händer i dessa frågor. Försvarsutskottet ställde sig i mars 2018 bakom beredningens rapport och ansåg att en förstärkningsresurs om 1000 civilpliktiga borde finnas på plats innan 2022. Något mer har dock inte hänt.

Sällan har politiska beslut varit så dåligt tajmade som nedläggningen av den särskild beredskapspolisen 2012. Om en ny försärkningsresurs ska skapas och nå de nämnda målen, är det mycket hög tid att sätta fart. Trots allt som har hänt såväl inom landet i form av samhällspåfrestningar och insikterna om hur krig idag i än högre grad kan föras i gråzonen, har i princip inget hänt i fråga om en ersättare till (den särskilda) beredskapspolisen.

Lucka 4: Logistiken

Lucka 4 i 2014 års julkalender handlade om logistiken. Alla områden av försvaret undergick stora omdaningar under "ökenvandringen" i slutet av 90-talet och under 00-talet. Ett av de områden som drabbades hårdast var logistiken. En robust logistikorganisation är fundamental för de hårda prövning på såväl försvar som samhälle som ett krig innebär. Eftersom det inte skulle bli krig under överskådlig tid, kunde också logistik omorganiseras till insatslogistik, d.v.s. att tillfälligt koncentrera de tillgängliga resurserna till en insats istället för att både ha bredd och djup. Under ökenvandringen omstrukturerades också logisitiken till en mer New Public Management-lik organisation. Materiel och förnödenheter skulle beställas från centrala förråd och anlända just-in-time. Allt från strumpor till gradteckningar och granater. I denna tanke återfanns också det stora centrallagret utanför Arboga, kommenterat av en attaché från ett land väl öster om Sverige med "I wonder how the air defences of this place is". Spridda mobiliseringsförråd koncentrerades till färre platser då ekonomi vida översteg beredskap i värde. Försvarsmakten hann också med att överföra all sin logistik till FMV – som knappt hunnit ta över verksamheten och bli inkörda på det hela innan Ryssland hade annekterat Krim och Försvarsmakten fick ta tillbaka logistiken.

Nu är det andra tider och Försvarsberedningen har varit mycket tydlig i sin rapport från tidigare i år (Värnkraft) att Försvarsmakten måste bygga ut sin logistikorganisation. Att återuppbygga logistikorganisationen till en nivå som kan stödja hela försvaret vid ett väpnat angrepp kommer att ta lång tid, även om Försvarsmakten framhåller logistik som ett prioriterat område inför nästa försvarsbeslut. Det är en långsam tillväxttakt som återfinns i underlagets förbandstabell. Man ska också betänka att precis som det logistiska underområdet krigssjukvård, så är stora delar av logistiken beroende av resurser i samhället och att staten tidigare vidtagit rätt åtgärder. För att det militära försvaret ska fungera krävs det att samhället har en grundläggande försörjningstrygghet i form av drivmedelslager, livsmedel, mediciner och en stor mängd andra förnödenheter. Som synes av Försvarsberedningens rapport Motståndskraft är Sverige mycket långt ifrån denna nivå. Det är bara att konstatera att det tyvärr inte har hänt så mycket på fem år förutom att Försvarsmakten fått återta ansvaret för den militära bakre logistiken.

Lucka 3: Officersutbildningen

Lucka 3 i julkalendern 2014 tog upp officersutbildningen, där antalet studerande hade varit lågt under flera år. 2014 hade antalet sökande till officersutbildningen stigit något, men fortfarande var det ett för lågt antal som antogs till utbildningen. Detta var ett problem som hade existerat under flera år. Ett annat problem var ekonomin för att utbilda officerare. 2012 ansåg sig inte Försvarsmakten ha råd att utbilda mer än 30 st officerare. Det blev ändå 90 utbildningsplatser genom Försvarshögskolans försorg, vilket vi ska vara mycket glada för idag.

Idag vill Försvarsmakten utbilda uppåt 300 officerare per år. Det kräver både en utökning av officersutbildningen, men också en betydligt effektivare rekrytering. De senaste åren har det funnits en tendens bland unga som vill söka en officersutbildning att i första hand välja specialistofficersutbildningen, då det finns en uppfattning att som taktisk officer sköter man administration och annat tråkigt, istället för att syssla med kärnverksamheten. Tyvärr är detta inte utan sanning.

En annan av anledningarna till de svaga rekryteringstalen för officersutbildningen var att värnplikten lades vilande. Detta ledde till att färra ungdomar fick en inblick i Försvarsmakten och att officersyrket kunde vara något för dem. Det är därför glädjande att värnplikten nu åter aktiverats och att den nu utökas, samtidigt som Försvarsberedningen identifierar att just värnplikten är en nyckel till att få till en mer robust officersförsörjning. Ett annat positivt steg har varit att öppna den särskilda officersutbildningen, SOFU, vilken innebär att personer med en akademisk examen slipper genomföra hela officersprogrammet. Detta är ett mycket effektivt sätt att få in personer med andra kompetenser i Försvarsmakten och ett system som har fungerat mycket väl i t.ex. USA. I år har också fler än antagits till Officersprogrammet, 192 st. Det är en väsentlig ökning jämfört med tidigare, men betydligt färre än de 225 platserna.

Fortsatt är ansökningstalen till officersprogrammet för svaga. En anledning till detta är att Försvarsmakten fortsatt inte rekryterar mot yrken utan framhärdar i att reklamen i första hand ska bygga varumärket Försvarsmakten. Att försöka rekrytera officerare med "Försvarsmakten" som tyngdpunkt i en kampanj är lika smart som att tro att man kan rekrytera ekonomer, barnmorskor och laboratorieanalytiker i en kampanj som säger "Sök Landstinget". Det ena utesluter inte det andra. Det måste gå att bygga varumärke samtidigt som man genomför kampanjer för att söka teknisk officer i Armén, ubåtsofficer eller helikopterpilot. Rekryteringen av stridspiloter har t.ex. varit ett sorgebarn i många år, så till den grad att den blivit en särskild uppföljningspunkt från Försvarsdepartementet, vilket syns i bl.a. det årliga regleringsbrevet och Försvarsmaktens årsredovisning. När jag tillträdde som divisionschef köpte jag en egen reklam på Facebook för 3000 kr (vänliga kollegor och vänner swishade mig sedan bidrag) riktad mot unga 18-25. Under de två dagarna som reklamen syntes ökades antalet sökande markant över tidigare års siffror, liksom följande år där liknande kampanjer inte genomfördes. Ett ännu bättre exempel är Youtube-serien Jägarsoldat som fått antalet sökande till jägarutbildnigen att skjuta i höjden. Glädjande nog kommer det en liknande serie om pilotyrket. Det är dock inte helt sant att Försvarsmakten inte rekryterar mot enskilda jobb. Försvarsmakten har faktiskt ett Twitter-konto som heter Försvarsmakten Jobb. Tyvärr kommer det inte mer än 3-4 inlägg/månad från kontot. Då och då dyker det också upp annonser i t.ex. Försvarets Forum om att söka till t.ex. specialförbanden.

Sammanfattningsvis har det blivit betydligt bättre vad avser officersutbildningnen, men mycket kvarstår att göra. Särskilt när man betänker att Försvarsmakten under 20-talet ska växa med 50 % i sin krigsorganisation, samtidigt som en tredjedel av dagens officerare kommer att gå i pension under 20-talet. Man ska dock glädjas över att rekryteringen till specialistofficersutbildningen fungerar väl. Förresten är det nu hög tid att söka till Officersprogrammet 2020.

Idag öppnar anmälan till Officersprogrammet 2020. Officersprogrammet är en treårig högskoleutbildning som leder till en officersexamen. Läs mer om behörighet, anmälan och antagning på vår webb: https://t.co/4Nyeq993UI pic.twitter.com/0hTevkuB1m

— Försvarshögskolan (@Forsvarshogsk) December 2, 2019

Lucka 2: Flygstridsledning

ASC 890. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Lucka 2 i julkalendern 2014 avhandlade flygstridsledning. Den som följt bloggen sedan starten 2007 vet att under de första åren var flygstridsledningen och turerna kring den IT-konsultsönskedrömsdrivna omställningen av denna, en mycket diskuterad fråga. Ofta skedde detta i form av gästinlägg från majoren Peter Neppelberg som inte tvekade att med risk för egen karriär lyfta galenskaperna i de beslut som var på väg att fattas. Sverige och Flygvapnet kan i mångt och mycket tacka Peter för att vi idag fortsatt har en robust, skyddad flygstridsledning där man inte lagt alla ägg i samma korg. En av de mer naiva visionerna var nämligen att samla i princip allt i en kontorsbyggnad i Enköping. Turerna kring det nätverksbaserade försvaret i den avart av detta som materialiserades under sena 00-talet, var både heta och med höga insatser. Det rörde sig om mångmiljardkontrakt för en IT-sektor som hittat en andra chans inom försvaret efter att IT-bubblan hade krackelerat. Ett exemepel på hur mycket som stod på spel var att när SVT i Dokument Inifrån våren 2011 granskade det nätverksbaserade försvaret och den väckelselika rörelsen kring detta så började plötsligt höga SVT-chefer få mail ifrån någon som utgav sig för att vara "Wiseman's Wisdom" (sic!). Då åsikterna som uttrycktes inte riktigt stämde överens med vad som diskuterats på bloggen, så fattade man på SVT misstankar. Man började istället odla mailkontot, samtidigt som man hörde av sig till mig via bloggen. Om något så visar detta vilken ställning försvarsbloggarna hade fått inom försvarsdebatten 2011.

2014 hade de radikala omställningsplanerna gått i stöpet och istället fanns två skyddade berganläggningar kvar varifrån flygstridsledningen kunde genomföras. Likaså hade Link 16 införts som ersättare för den nationella datalänken, så läget var avsevärt bättre. Länk 16 möjliggjorde också att med rätt krypto så kunde svensk flygstridsledning leda enheter från andra stater. Det är något som nyttjats om inte dagligen så minst varje vecka inom t.ex. Cross-Border Training och andra training events som genomförs med grannländerna och NATO. Den lägesbild som erbjuds är fantastiskt bra, särskilt när egen flygande spaningsradar ASC 890 är i luften.

Jämför man situationen inom flygstridsledningen idag med läget i december 2014 så har några steg framåt tagits, medan det på andra håll fortfarande står stilla. Ett av de största stegen är att det är avsevärt mycket mer kvalificerad övningar som genomförs för såväl flygstridsledning som luftbevakning. Kvaliteten på svensk flygstridsledning framhålls ofta av utländska flygvapen som det bästa de upplevt inom området. Försvarsberedningen har i sin rapport Värnkraft uttryckt att man vill se ytterligare en STRIL-bataljon sättas upp under det kommande försvarsbeslutet. Det är en i mina ögon något oprecis beskrivning eftersom en STRIL-bataljon kan se ut lite hur som helst i sin sammansättning och att döma av Försvarsmaktens underlag till regeringen inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen, så är en ytterligare bataljon inte något man vill sätta upp. Istället "föreslås åtgärder som förstärker flera basfunktioner". Vad som oroar idag är samma sak som inom många andra funktioner i Försvarsmakten, nämligen personalförsörjningen. Flygstridsledare är en nyckelkompetens för ett fungerande luftförsvar. Sedan värnpliktsbefattningarna inom STRIL försvann har det även här varit svårrekryterat och det blir inte bättre av att en civil flygledare har ca 3 ggr så hög lön och lägre pensionsålder.

På det hela så har läget inom flygstridsledning förbättrats sedan 2014, men personalförsörjningen oroar (tyvärr är inte Försvarsmaktens personalförsörjning i form av attraktion och framförallt bibehållande av personal inte något som Försvarsberedningen borrar djupare i än rätt svepande formuleringar kring att något borde göras). Försvarsberedningen påtalar också behovet av att omsätta sensorkedjan (d.v.s. framförallt Försvarsmaktens markbundna radarstationer) till modernare system. Vad som blir av detta får vi se i Försvarsbeslutet, men man kan säga att det har hänt rätt mycket på de dryga 40 år som gått sedan merparten av dem anskaffades.

Lucka 1: Krigsjukvården

Lucka 1 i 2014 års julakalender avhandlade krigsjukvården med konstaterandet att läget var mycket illa ställt. Krigssjukvården var något av det första som avvecklades när försvaret ställdes om under 90- och framförallt 00-talet. Om det nu inte skulle bli krig, så varför i så fall bekosta en mycket omfattande krigssjukvård, med alltifrån lagerhållning av läkemedel, vacciner och andra förnödenheter till just fält- och krigssjukhus? Inlägget konstaterade också, mycket med grund i arméöverläkaren Blimarks D-uppsats, att den militära sjukvården 2014 i stort sett helt var beroende av den civila sjukvårdens resurser. Ominriktningen av den militära sjukvården gjordes med internationella insatser som ram, d.v.s. inga masskadeutfall utan ett begränsat antal skadade och snabb transport till mer kvalificerad sjukvård tillhandahållen av annan aktör. Försvarsberedningens rapporter inför försvarsbeslutet 2015 gjorde inga särskilda nedslag inom sjukvården, och inte heller gjordes så i propositionen.

Några år senare var medvetenheten något större och yrvaket så. Försvarsberedningen konstaterade också i sin rapport Motståndskraft i december 2017 att läget var mycket dåligt ställt inom sjukvården i det militära försvaret, liksom den civila sjukvårdens förmåga att hantera ett större antal skadade i samband med en allvarlig händelse. Detta skulle bl.a. kräva ett omfattande omdisponeringsarbete innan man skulle ha plats och resurser för att ta hand om de skadade. Idag produceras inte heller några vacciner i Sverige eller större mängder av de läkemedel och medicinska förnödenheter som sjukvården är beroende av. Istället importeras dessa just-in-time. På det hela är det ingen munter läsning som Försvarsberedningen erbjuder.

Ett tydligt exempel på hur det fungerar i praktiken är också hur den svenska sjukvården nyligen påverkades med veckor av inställda operationer på ett antal sjukhus till följd av att en ny leverantör av sjukvårdsmaterial upphandlats. Eftersom det idag inte finns någon instans med samlat ansvar för att lagerhålla läkemedel, sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter, så blir konsekvenserna så allvarliga som under oktober vid minsta störning redan under fredstid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots 5 års öppet krig i Europa och ett stadigt försämrat omvärldsläge, så har ingenting gjorts för att komma till rätta med dessa mycket allvarliga brister i totalförsvarets bägge delar. Avsaknad av robust sjukvård gör det svenska samhället sårbart för påtryckningar med militära och andra maktmedel där masskadeutfall anges som konsekvens. Det återstår att se vad det blir av det hela i försvarsbeslutet 2020 - och när sjukvården efter beslut kan nå någon form av grundnivå.

Återbesök i julkalendern

I december 2014 gjorde jag en julkalender på bloggen, där jag i varje del belyste ett eftersatt område inom Försvarsmakten eller totalförsvaret. Vid den tiden var Rysslands krig i Ukraina relativt nytt (den andra stora offensiven i östra Ukraina hade ännu inte inletts). Vidare hade Ryssland ännu inte tagit flera av de steg som sedan kommit att påvisa landets krig icke-konventionella medel gentemot Väst, som påverkansoperationerna mot det amerikanska valet, det brittiska Brexit-valet, attacken med kemiska stridsmedel mot ryska avhoppare i Storbritannien m.m. I Sverige hade senhösten präglats av ubåtsjakten i Stockholms skärgård och arbetet med försvarsbeslutet 2015. Kort sagt, omvärldsläget var allvarligt, ett nytt försvarsbeslut stod för dörren och alla talade om "hybridkrig" och påverkansoperationer.

Idag står vi inför ett nytt försvarsbeslut under 2020. Kriget i Ukraina har nu rasat i 5 år och Europa har också upplevt flera allvarliga terrordåd med ursprung i Levanten, liksom en migrationskris också företrädesvis förorsakad av läget i Mellanöstern. Samtidigt har EU upplevt en skälvning i och med Brexitbeslutet, liksom NATO:s framtid ter sig osäker med Donald Trump som president i USA och Turkiets farliga väg under president Erdogan. Det har också blivit tydligt för allt fler att krig inte enbart förs med fysiska, militära medel, utan i högre grad i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt med andra medel såsom påverkansoperationer, cyberattacker och specialoperationer likt Skripal-fallet. Det kan därmed inte råda tvivel om allvaret i den säkerhetspolitska omvärldssituationen, vare sig i vårt närområde, Europa eller världen som helhet. Detta avspeglas också i den närmast totala politiska enigheten kring att det svenska försvaret nu måste växa. När 2009 års försvarsbeslut togs hette det att ett enskilt angrepp mot Sverige var otänkbart. Idag omtalas det enskilda angreppet mot Sverige, som en inledande operation, som ett av de troligaste scenarierna.

Med detta som bakgrund, passar det rätt bra att göra ett återbesök till 2014 års julkalender för att se vad som hänt inom respektive område och diskutera varför det ser ut som det gör idag inom området. Imorgon blir det lucka 1 - krigssjukvården. Jag kan dock redan nu varna för att jag kanske inte alltid kommer att hinna uppdatera varje lucka på exakt rätt dag, men då får jag ta igen det senare.

Ökade försvarsanslag kräver ökad personalfokus

Handlingskraft. Foto: Försvarsmakten

Det var ett mycket efterlängtat besked som kom på fredagen om att regeringen och stödpartierna Liberalerna och Centerpartiet nu är överens om att lägga den ekonomi som Försvarsberedningen föreslagit. Försvarsanslaget höjs därmed med 5 mdr kr/år under perioden 2022-2025. Det ger en god möjlighet för Försvarsmakten att planera långsiktigt och med tydliga mål, till skillnad från de tidigare, vaga besked som Regeringen gett under våren och sommaren. Man kan konstatera att ökningen både är för sen och för liten (den borde ha kommit redan för tio år sedan efter Georgienkriget med målet att vara på 2 % av BNP redan idag), men läget kunde vara avsevärt sämre så man ska vara tacksam för att den nedåtgående trenden nu äntligen bryts.

Försvarsberedningens förslag, liksom Försvarsmaktens Perspektivstudie, föreskriver båda en markant utökning av Försvarsmaktens organisation med ytterligare förband, liksom omsättning av äldre materielsystem (även om tyvärr Flottan hamnat utanför i denna försvarsbeslutsperiod). Det är också tillväxt som ÖB betonar under de chefsseminarier som just nu hålls runtom i landet. Svårigheten för Försvarsmakten är att tillväxa personellt, samtidigt som man ska lösa insatser och beredskap, samt utveckla krigsförbanden. Grundutbildning av personal är nämligen inte detsamma som de två andra aktiviteterna, som bägge måste vara högt prioriterade i det stadigt försämrade omvärldsläget. Att lösa ut den ekvationen är mycket komplicerat.

Framförallt fordrar tillväxt ett fokus på Försvarsmaktens personal. Försvarsmakten har inte råd att förlora personal i förtid eftersom detta har en starkt åderlåtande effekt på verksamheten när denna blir alltmer intensiv. Varje person som slutar i förtid innebär en ökad arbetsbelastning på dem som jobbar kvar, vilket i regel bidrar till sämre arbetssituation för dessa. En ökad mängd värnpliktiga måste utbildas för att organisationen ska tillväxa, samma mängd beredskap ska genomföras och ytterligare en vakans i krigsförbandet har uppstått tills en nyutbildad person uppnått rätt färdigheter för att fylla vakansen.

Såväl politiskt som inom myndigheten Försvarsmakten har det alltid varit för lätt att tala om nya materielsystem då dessa i bildform är lätta att visa upp och bländar åhöraren med handlingskraft. Få bemödar sig dock om att tala om personalen som ska bemanna det förband som ska nyttja materielsystemet och hur personalen ska rekryteras och fås att vilja stanna kvar i Försvarsmakten (vilket i sin tur också har en viss koppling till hur personen i fråga sedan ska avvecklas i form av pension).

Jag ser det därför som mycket viktigt att Försvarsmakten nu investerar ordentligt i sin personal för att kunna klara av att möta de krav på tillväxt som ställs både av omvärldslaget och politiskt. Personalbristen får dock inte innebära att Försvarsmakten tar in vem som helst eller ser genom fingrarna med dåligt uppträdande och förseelser. Att ha en vakans är därför ofta bättre än att ha fel person, då vantrivsel och hög prestation sällan går hand i hand. En god moral och en välfungerande organisation med hög uteffekt följer i regel på varandra, oavsett om det handlar om fredstida förhålladen eller strid. Tyvärr verkar få förstå att det är detta som är kärnan i Försvarsmaktens värdegrundarbete.

Liksom jag efterlyser ett ökat fokus på personal och rätt personal i Försvarsmakten, så vill jag också se ett ökat politiskt engagemang i Försvarsmaktens personalfrågor. Det behövs en insikt om att Försvarsmaktens yrken inte är som alla andra och därför kan ställa helt andra krav på villkor än andra offentliga yrken. I personalfrågorna ligger nämligen nyckeln till en lyckad tillväxt och den operativa effekt som försvarsbeslutet beställer.

Gästinlägg: Ett slag för och emot stödsystem PRIO ur en kompanikvartermästares synvinkel

När man talar om ökad effekt så får många bilden av att det handlar om att bara öka antalet soldater och officerare. Så är dock inte fallet, utan det finns ett än större behov av stödpersonal, då dessa kan möjliggöra att exempelvis chefer kan koncentrera sig på sin huvudtjänst. Här nedan finns ett annat exempel ur en kvartermästares synvinkel.
/Wiseman

Ett slag för och emot stödsystem PRIO ur en kompanikvartermästares synvinkel

Stödsystem PRIO får väldigt ofta ris av sina användare ur ett logistik perspektiv, många gånger välförtjänst men inte alltid.

Systemet som sådant jämnfört med LIFT ger ett par fördelar. Som jag upplever det är det väldigt enkelt att jobba i systemet avseende att skapa Excel listor på vad det är du har på dina lager.

Systemet borde på sikt skapa ordning i materieltjänsten då systemet ger en helhetsbild för högre chef då systemet inte har samma indelningar/begränsningar som LIFT.

Det stora problemet är att stödsystem PRIO ur ett användarperspektiv är ICKE användarvänligt. Och det tar lång tid. Därmed med inte sagt att det inte funkar. Dock till det största problemet, använder du inte en meny dagligen blir det som så för mig att man glömmer hur man gjorde för systemet är för invecklat och då måste du börja använda lathundar för kunna göra det du vill i stödsystemet. Och gör du fel så framgår det aldrig vad som är fel utan stödsystemet låser sig.

När jag som kompanikvartermästare vänder mig för att få hjälp till civilanställda PRIO administratörer som jobbar med detta dagligdags har de inte några som helt problem med att lösa det som man ber dem om. Detta tack vare att de endast jobbar med stödsystem PRIO.
Jag gjorde under sommaren 2018 ett studiebesök vid det Kanadensiska försvaret som också använder sig av PRIO. Som jag uppfattade det så i Kanada har kvartermästaren 1-4 personer som hjälper honom med PRIO.

Det är orimligt att en kompanikvartermästare ska ha koll på stödsystem PRIO, ha koll på materielen i verkligheten, många gånger vara byggnadsansvarig, göra mat, am, expenser, etc beställningar samt vara bra på sin huvudtjänst som är kvartermästare i kriget.

För att kunna lösgöra kompanikvartermästaren från stödsystem PRIO och låta honom syssla med kärnverksamhet (krigets hantverk) torde en lösning kunna vara att på bataljonernas S4 skapa bedömt 4 civila prod. rader med civilanställda som handhar stödsystem PRIO. På kompaninivå leds och uppföljs materieltjänsten med hjälp av ett Excel dokument.

1.a Serg Mård P7
KVM 720

Gästinlägg hos Säkerhetsrådet

Idag gästspelar jag med ett inlägg hos SvD:s ledarblogg Säkerhetsrådet. Där skriver jag om behovet av man förstår och ytterligare belyser Försvarsmaktens personalförsörjning när man nu är helt överens om behovet av ett större och starkare försvar. Materiel är förhållandevis lätt att anskaffa, medan personal tar betydligt längre tid att rekrytera och framförallt att utbilda.

Den som följt bloggen troget, trots dess numera låga frekvens i nya inlägg, känner igen problematiken från några av 2018 års inlägg.