Besvikelse

Elisabeth Höglund skriver idag om den svenska Afghanistaninsatsen i Expressen. Den gillar hon inte. Återigen triumferar man i pressen med att vrida på fakta. Återigen blir jag grymt besviken på media.

Höglund låter t ex påskina att mandatet skulle ha ändrats för svenskarna. Mandatet är detsamma, men skillnaden är att motståndaren nu är mer aktiv eftersom han anser sig trängd. Enligt Höglund (och många andra) verkar Sverige endast kunna agera med soldater där det inte finns något väpnat motstånd. Vad är då syftet med att skicka soldater? Man borde ju få oerhört mycket mer för pengarna om man skickade Operation Dagsverke eller något liknande?

Göran Persson skickade ju heller aldrig några 500 man till Afghanistan 2001. Långt ifrån. Insatsen som påbörjades då var precis nog för att sätta en svensk flagga på kartan som ger politiska poäng.

Höglund är vidare en av alla de som verkar vilja förringa attentatet mot SSG-kolonnen 2005. "Allvarlig incident", kallas den. Om det är något som är "allvarliga incidenter" är det den senaste månadens eldöverfall som de facto gått bra för svensk del.

Jag vet vidare inte vilken version av Rambo Höglund har sett, men jag har svårt att finna något Rambolikt i de uttalanden FS 17 stabschef har gjort. Ska en sjuksköterska be om ursäkt för att hon gjorde det hon tränats att göra på en svårt skadad patient och blev stolt över det? Det blir så mycket bättre om folk hela dagarna ska gå runt och skämmas för att de gör sitt jobb. Om det är något folk ska skämmas för är om de INTE gör sitt jobb.

Avslutningsvis undrar Höglund om någon frågad det afghanska folket om de vill ha kvar de utländska soldaterna. Har Höglund gjort det? Höglund hymlar nämligen inte med att hennes inställning är att i Afghanistan blir det ändå aldrig fred, så låt oss istället satsa pengarna på vården i Sverige. Med samma argument skulle jag alltså kunna föreslå att vi skulle kunna dra in vården till de som är sjuka i obotlig cancer, men jag gör det inte.

En synpunkt kan jag förstå, nämligen att svenskarna börjat förstå att landets försvar inte på långa vägar kan försvara landet men likväl ska koncentrerar resurser till ett land i tredje världen i en annan världsdel. Det kanske Elisabeth Höglund skulle ha uppmärksammat tidigare under sin journalistiska karriär, liksom Helle Klein i högsta grad är ansvarig för att skapa debatt i sitt arbete som journalist och ledarskribent. Hur var det nu med att göra sitt jobb?

I den andra "kvällstidningen" (båda finns ju av någon anledning tillgängliga innan SAS slutat servera frukost?) har Anna Lindh gamla vän och pressekreterare Eva Franchell en ledare om att Mona Sahlin borde ena oppositionen kring Afghanistanfrågan (mot insatsen). Det är nog lite väl sent med tanke på vänsterpartiet fullständiga avståndstagande, miljöpartiets avståndstagande och socialdemokraternas utrikestalesman Urban Ahlins starka bifall till insatsen. Det är ju då inte så underligt att Mona Sahlin inte säger något i frågan. Det passar sig ju inte riktigt att splittra oppositionen redan ett år innan valet. Vinner oppositionen valet, kan man nog vara rätt säker på ett svenskt uttåg ur Afghanistan och flera andra ställen. Att (s) vill spara 2 mdr kr mer än Alliansen på Försvaret lovar inte heller gott.

Frågan är bara vad Anna Lindh skulle säga idag om att hennes väninna vill dra sig ur Afghanistan? Lindh var nämligen en ivrig påhejare av svenska militära insatser och skickade förband till Kongo innan Försvarsmakten ens anmält något förband tillgängligt. I och för sig var det samma regering som ansåg att svenska soldater i Kongo var förbrukningsvaror, när rebellernas sommaroffensiv närmade sig den oskyddade svenska basen och regeringen inte vill kalla in riksdagen för att fatta beslut om förstärkning eftersom ledamöterna kampanjade inför EMU-valet.


För övrigt anser jag att svensk militär personal på utlandsinsatser borde vara skattebefriade under insatsen.