Helikoptrar och sensationsjournalistik

De senaste dagarna har Expressen påbörjat en artikelserie om det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Jag välkomnar att media ägnar uppmärksamhet åt de svenska soldaterna och den svenska insatsen så länge det görs sakligt och objektivt.

Som tyvärr oftast är fallet med kvällstidningarna sker nu detta varken sakligt eller objektivt. Istället verkar man i mångt och mycket använda samma sensationsjournalistik som på ”nöjessidorna”. Under torsdagen möttes läsarna av Expressens nätupplaga av rubriken ”Svenska soldater dödade i Afghanistan”. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att något tusental anhöriga och bekanta till de drygt 450 svenska soldaterna i Afghanistan fick hjärtat i halsgropen. Istället handlade artikeln om attentatet som krävde två svenska officerares liv hösten 2005. Jag har svårt att finna ord för hur illa jag tycker om Expressens ”journalistik”.


Expressens vinkel på den svenska militära Afghanistaninsatsen har sedan attentatet 2005 varit avsaknaden av svenska helikoptrar för ambulanstransporter. Läser man Expressen "vet" man att svenska soldaters enda chans till överlevnad är att det kommer en svensk helikopter och hämtar den skadade. Inte mycket bättre är det när man läser om trafikolyckan i början av veckan, men då handlar det om att det måste finnas lättare ambulanser också. Hur det ska gå ihop med medias andra krav att fordonen ska ha högre skyddsnivå begriper jag inte. Osakligheten har i alla fall fått Försvarsmakten att reagera och kommentera artikeln. Hur mycket "jätteoffensiv" är det när en handfull svenska soldater bistår några hundra afghanska soldater att säkra ett område inför valet?

Idag, liksom tidigare står Tyskland för den absoluta majoriteten av helikopterförmågan i det svenska området. ”Beroende av tyskar” kallar Expressen artikeln som om det skulle vara något fult och negativt. Sanningen är ju att det hela handlar om en multi-nationell insats där flera nationer arbetar gemensamt. Det är inte konstigare än att svenska soldater i Bosnien hade stöd av norska helikoptrar och amerikanska helikoptrar för sjukvård eller franska helikoptrar i Tchad och Kongo. I Afghanistan understöds svenskarna ständigt av andra nationers stridsflyg, framförallt amerikanskt, men mycket få krav har rests på att vi måste skicka dit svenska JAS:ar.

Att sedan de tyska helikoptrarna (CH-53) har helt annan prestanda än de svenska Hkp 10B nämns ju inte heller i artikeln. Då faller ju hela artikelns vinkel. CH-53 har högre marschfart än toppfarten på Hkp 10B. Den har betydligt längre räckvidd, bättre självförsvar, tre motorer istället för två (redundans). Den är också betydligt större och har därmed betydligt bättre lastförmåga. En nog så viktig aspekt är att tyskarna vid det här laget skaffat sig en betydande vana vid flygning i de svåra klimatförhållanden som råder i Afghanistan med såväl mycket hög terräng som öken, medan den svenska erfarenheten av naturliga skäl är närmast icke-existerande och först måste byggas upp.

Viktigast för den skadade soldaten är dock tillgängligheten och den tid det tar för helikoptern att ombesörja transporten. Hittills har tyskarna aldrig misslyckats med att ställa upp med sjukvårdstransport när sådan behövts. Att sedan den aktuella helikoptern är snabbare är nog så viktigt när det handlar om minuter. För att nå erforderlig förmåga krävs det i princip tre svenska helikoptrar på plats om man ska klara 24h-beredskap och underhåll. Detta skulle innebära att det inte fanns någon tillgänglig helikopter av typen på hemmaplan för utbildning o s v. Den svenska Hercules som nu är baserad i Afghanistan har dessutom frigjort tyska helikopterresurser, då de tyska helikoptrarna till skillnad från de tyska transportflygplanen har kunnat ta sig över bergen i Afghanistan även med en motor ur drift.


Den stora skandalen i sammanhanget är egentligen inte avsaknaden av svensk helikopterburen sjukvårdsförmåga i Afghanistan. Det är den totala avsaknaden av svensk sjukvårdshelikopterförmåga redan i det tidigare nationella Försvaret vilket varit en tragedi sedan helikopterns införande. Redan på 70-talet drog man korrekt slutsatserna efter amerikanska erfarenheter i Vietnam att i princip alla sårade som fick omedelbar tillgång till helikoptertransport till kvalificerad vård, överlevde. Ändå kom det aldrig till stånd något svenskt inköp av sjukvårdshelikoptrar. Ett antal militära helikoptrar fanns, men ingen för mer kvalificerad vård och de få som vanliga transporthelikoptrar som fanns i krigsorganisationen får dagens svenska sjukvård att framstå som nerlusad med ambulanshelikoptrar. Under 90-talet köptes ett antal ambulanshelikoptrar in till Försvaret, men användes endast för civilt bruk, tills det blev fult med denna statliga tjänst, varvid de såldes. Samma helikoptertyp används nu av Norge i Afghanistan.

Redan under krigsspelen på 70-talet blev resultaten snabbt att svenska soldater som sårats dog i drivor för att de inte kom under vård tillräckligt snabbt. Nästa problem blev att ta hand om sjukdomar eftersom krigsgravtjänsten hade svårt att hinna med. Idag klarar det amerikanska försvaret livet på nästan alla sårade soldater som inte skadats i huvudet eller de centrala organen tack vare ordentlig personlig skyddsutrustning och förmågan att snabbt få sårade under mycket kvalificerad vård. Behöver jag upplysa om hur många fältsjukhus svenska Försvarsmakten har kvar efter det senaste decenniets intensifierade nedrustningshysteri?

Helikopterverksamheten är och förblir tyvärr ett sorgebarn inom det svenska Försvaret. Blir det bättre med Hkp 14? Nej, den lär först bli operativ framåt slutet av nästa decennium och då kommer den redan att vara så gammal att man måste börja titta på modifieringar. Fram till dess saknar vi i Sverige helikopterburen ubåtsjaktsförmåga eftersom Hkp 4-systemet fallit för åldersstrecket. Jag är tveksam till om utrustning för ubåtsjakt ännu ens beställts till Hkp 14. Oavsett vilket, kommer den personal som idag kan ubåtsjakt ej längre vara kvar i organisationen då det blir aktuellt igen, varvid man får börja om från början.

Får tio år sedan hade man chansen att köpa in ett nytt, men ändå beprövat helikoptersystem. FMV gjorde en rekommendation, men regeringen körde över den och valde ett annat obeprövat system som bara fanns på pappret för att kunna sy ihop ett nordiskt samarbete. Danmark hoppade av och gick sin egen väg. Sverige valde ändå i slutändan en helt annan variant av den helikopter Norge och Finland valde.


Inom Försvarsmakten är man så bekymrad över det mediadrev som dragits igång om helikoptrar i Afghanistan att man redan förra året började titta på om det gick att skicka någon annan helikoptertyp än Hkp 10B till Afghanistan. Strunt samma om den hade rätt prestanda, skydd eller kunde ta mycket mer än en sårad på bår utan sjukvårdspersonal. Huvudsaken var att visa att Sverige kan flyga helikopter i Afghanistan.

Sjukvårdsberedskapen är faktiskt en av de saker jag är minst oroad över när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan. Däremot är jag betydligt mer oroad över det stöd skadade och stupade svenska soldater och deras familjer hemma i Sverige av våra myndigheter, vilket jag kommer att borra mer i i ett kommande inlägg.


Nu finns det naturligtvis de som tolkar allt ovanstående som kritik mot svensk helikopterpersonal. Då har man dragit fel slutsats. Det är snarast kritik mot oförmåga att förstå vikten av helikopterförmåga. Men framförallt är det kritik av sensationsjournalistiken.

För övrigt anser jag som vanligt att svensk militär personal på utlandsinsatser borde vara skattebefriad under insatsen.