Mer pengar som bränner i fickan

Biståndsminister Gunilla Carlsson funderar på Newsmill över det svenska biståndets effekter. Det gör hon med all rätt. Föresättningen att inte vara nöjd med svenskt bistånd förrän det bevisat leder till positiva effekter i u-länderna är god och anser jag markerar något av en milstolpe.

Det svenska biståndet är i år på 34 mdr kr, högst i världen om man slår ut på BNP/invånare, och ökar varje år. Det är nuförtiden en omfattande post i den svenska statsbudgeten och de som tidigare vågat resa några som helst krav på biståndet, bl a biståndsministern själv, har mötts av en ström av värdeord med föga substans av dem som verkar hävda att siffrorna är det viktigaste. Ju större siffror, desto godare är man.

Den svenska försvarsbudgetens militära del är i år på ca 40 mdr kr. Utan att överdriva så ifrågasätts effekten av dessa miljarder varje vecka i pressen till skillnad från biståndet.

Tidskriften Sunt Förnuft ägnade mycket energi åt just det svenska biståndet i sitt majnummer. Liksom biståndsministern frågar man sig om biståndet verkligen är effektivt och fyller sitt syfte i sin nuvarande form. Tyvärr läggs inte Sunt Förnuft ut på nätet, för artiklarna är verkligen intressanta.

Det som bedöms ha störst positiv effekt för u-länderna är katastrofhjälp (vilket inte är SIDA:s uppgift) som innebär hjälp på kort sikt, t ex vid översvämningar och jordbävningar, medan bistånd innebär hjälp på lång sikt.

En stor del av kritiken riktas mot att den absoluta huvuddelen av biståndet går till sådant som är omöjligt att utvärdera, framförallt genom budgetstöd. Mycket av detta står att läsa om i rapporten ”Okända effekter av svenskt bistånd”. Att få fram själv rapporten visade sig svårt, bl a eftersom mycket av det material som begärdes in från SIDA inte gick att få fram. Informationen stod helt enkelt inte att hitta. Efter att rapporten publicerades fick författaren ta emot mejl från SIDA-anställda som bekräftar hans slutsatser och berättar att de när de själva gjort utvärderingen blivit beordrade att lägga siffror till rätta.

Det finns också de som sticker ut hakan så långt som att säga att inga positiva effekter alls går att påvisa efter 40 år av aktivt bistånd om totalt 11 000 mdr kr (från västvärlden). De få åtgärder som beskrivs som lyckade är små begränsade projekt och forskning på enskilda sjukdomar, som t ex smittkoppor. Anledningen till varför bistånd ges anges som två: dels känns det bra eftersom de flesta vill vara solidariska. Dels sysselsätter biståndsverksamheten ca 500 000 västerlänningar.

SIDA:s bistånd delas i två delar, projektstöd och budgetstöd är den ena och stöd till FN:s olika hjälpprogram den andra. Projektstödet är i princip det enda som får något beröm av den verksamhet SIDA bedriver, fastän även detta kan vara svårt att mäta effekten av eftersom SIDA ofta (med framgång) samarbetar med andra hjälporgan.

Korruption är något som ofta dyker upp i samband med biståndsfrågor och i det här fallet är det just försnillandet av miljontals kr svenskt bistånd i Zambia som är grunden för Gunilla Carlsson artikel. Vad det svenska biståndet som går in i den afghanska regeringens skattekistor tar vägen vet ingen. Svenska folket verkar i alla fall inte ha något större förtroende för svenskt bistånd. I Aftonbladets omröstning med frågan: "Litar du på att svenskt bistånd når rätt mottagare?", svarar endast 1,7 % bifallande (kl 21.55). Det är inga siffror jag skulle vara nöjd med.

Det är hög tid att svenskt bistånd sätts under lupp. I synnerhet det bistånd som görs i de områden där Sverige samtidigt gör militära insatser. Det finns ingenting att vinna på att som nu skilja biståndet från det militära, utan snarare allt att förlora. Stabilitet i Afghanistan är ingenting som uppnås i en handvändning och förutsättningen är den civila utvecklingen. Liksom övriga interna konflikter vinns kriget genom att man vinner civilbefolkningens förtroende. I det här fallet handlar det om att skapa en grundläggande säkerhet och livsförhållanden för befolkningen. Maslows lagar är lika aktuella som alltid. Man ägnar inte mycket tankemöda åt hur saker och ting är 50 mil från hemmet när man saknar vatten, sjukvård och säkerhet.