Läs gärna Morgonsurs paralleller till Bosnien och Nordbat 2 apropå varför Sverige ska fortsätta insatsen i Afghanistan. Vi får inte glömma bort att det fanns gott om de som på den tiden ifrågasatte vad Sverige hade i Bosnien att göra. I regel är det folk från samma partier som idag anser att Sverige omedelbart ska dra sig ur Afghanistan. När man tror att man har läst det mest korkade argumentet för ett svenskt urdragande hittar man genast något nytt. Ursula Berges ord i Aftonbladet igår är ett bra exempel.
F d försvarsministern Anders Björck nämnde i gårdagskvällens debatt att på hans tid var det aldrig några problem med att få till stånd insatsen i Bosnien och att få fram materiel. Jag tror inte C Ba 01, Öv 1 Ulf Henricsson håller med. Att läsa hans erfarenheter från kontroverserna när det gällde att få iväg bataljonen och med rätt utrustning och utan UD:s krav på att 5000 man ur amerikanska marinkåren skulle vara livvakter åt svenskarna, är rätt intressant. När Henricsson tyckte att HKV och regeringskansliet inte förstod situationen, stängde han ner kommunikationen. Det minns tydligen inte Anders Björck.
Om det är något som man saknar mer än annat i Försvarsmakten idag, är det chefer av Henricssons kaliber. Hans ord i Officerstidningen Nr 2/2008 (s. 17) är lika aktuella nu som någonsin.
Tänkvärt med Afghanistan i bakhuvudet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
-
-
Donald Trump är nu Ukrainas sista hopp2 veckor sedan
-
Taktisk kavalleri: Strategier och strider med hästar2 månader sedan
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
-
-
-
-
Konservativ och antikapitalist4 år sedan
-
Utom allt rimligt tvivel?5 år sedan
-
Om världens undergång6 år sedan
-
-
-
-
Savua ja peilejä7 år sedan
-
Marint intressant bok7 år sedan
-
Akademisk tåkeprat7 år sedan
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
Konsultskolan 37 år sedan
-
-
Inget gästinlägg8 år sedan
-
Liket lever!8 år sedan
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
EU-minister och parlamentarikerrockad8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
-
Utbildning, värnplikt med mera8 år sedan
-
-
Vem förmedlar desinformation?9 år sedan
-
-
-
-
-
Nu hände det.9 år sedan
-
-
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?10 år sedan
-
Gick du på den lätta?10 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
15 kommentarer:
Nej såna chefer gör inte karriär i FM. Man får inte göra fel, eller på annat sätt vara besvärlig för någon [högre chef?]. Hellre inte ha gjort något alls, då har man ju inte åstadkommit några fel heller. Det gamla uttrycket "uraktlåtenhet att handla" har helt fallit ur tanken i Förvaltningsmakten. Att agera är iallafall inte befordringsfrämjande. Att vara resultatinriktad är ett modeuttryck, men få är det.
@Ndorop
Frågan är hur man blir resultatinriktad.
Alla frågor lyfts mot HKV.
Antingen genom skrivelser eller som livlina för chefer som ej törs ta beslut.
Detta föranleder beslut "för sent", "för dåligt" eller "inte alls"
Decentralisera FM, NU!
Hur man omvandlar FM mot resultatinriktning? Belöningssystemet formar personalens uppträdande och genom detta väljer organisationen vilka egenskaper man avlar på. RALS, uttagnings- och befordringsnämnder skulle kunna se till vilka resultat som individen åstadkommit i sin nuvarande befattning. Vilka av dessa är huvudprocess och vilka är stödprocess? (Jaha, A han har omorganiserat och skrivit en ny arbetsordning - men vad har han fått gjort? B har oordning på papperen, men ...)
Det är inte så svårt att peka på hur man kan göra, men att ändra på den kultur som avlats fram? Oj då. Den förkättrade värdegrunden skulle då behöva följas, det räcker med ÖRA.
ÖRA kunde ha varit ett tillräckligt bra verktyg, men om A-nsvar aldrig tas eller krävs blir vi inte resultatorienterade.
Vilka krav ställs i dag på oss som officerare? Krav på fysisk standard, men vad händer om du låter bli? Krav på utlandstjänst, men vad händer om du inte vill? Krav på pendling och flytt, men inte för alla...
Idag finns det inget steg mellan sänkt vitsord och FPAN, man kan till och med komma undan ansvar för kontrakten i Bikupanhärvan genom att byta arbetsgivare till en av stödmyndigheterna.
Löser vi frågan om att både ta och kräva ansvar med föregångsmannaskapet i fokus, alltså börja i chefskretsen, då blir det mycket bättre. Men hur detta skulle gå till vete fåglarna...
15,5 Bkan,
Det som behövs är politiskt förmyndarskap. Någon som förstår verksamheten och får fria händer och regeringsmandat att styra upp det hela, inklusive att avskeda vem som helst oavsett hur mycket guld personen ifråga har på axlarna.
Det som behövs är alltså en ny generaldirektör för FM. Varför inte Ulf Henricsson, eller någon av de sura pensionerade överstarna 1. grad som alla verkar heta Bo.
/Starvid
Ett sätt att börja på är att sluta befordra i första hand ja-sägare. Kanske dags att fundera på om inte det kan vara bra att befordra folk som törs säga ifrån, ta egna initiativ och faktiskt fatta beslut utan att först be om lov.
Fast man får ju inte befodra folk bara för att de är nej-sägare heller. Det finns väl exempel på när man gör allt för att inte följa fattade beslut av högre chef.
Aftonbladet borde ju tagit bort citattecknen i rubriken på Ursulas tyckande. Det är ju hennes argument som är falska...
Däremot har hon en poäng i att man ska diskutera Afghanistan vs Saudiarabien. Inte för att man skulle komma till en ny slutsats, men det kan vara en bra ände att börja i.
Politiskt förmyndarskap? Det står vi ju redan under, och följden är att just sådana som Ulf Henricsson inte blir generaler... Problemet har inte så enkla lösningar, det är en hel organisationskultur som måste förändras. Visst finns det många som är duktiga i FM idag, men det är också möjligt att vara ganska dålig eller att helt enkelt inte leverera något resultat.
Argumentet om Saudiarabien dyker upp här och var och är ytterligt pinsamt. Det är för all del ett giltigt argument i debatten - förutsatt att man går på högstadiet.
Vuxna människor inser att vi inte skickar militär för att ändra på andra länders lagstiftning eller styresskick.
Syftet att ge sig in i en mission är att skapa en grundläggande säkerhet för civilbefolkningen så att de inte mördas, plundras och våldtas av terrorgrupper, rövarband och krigsherrar. Sedan är det upp till dem själva att skapa sitt land.
Mig veterligen har inte Saudiarabien några större problem med att erbjuda denna säkerhet till sina invånare.
För att kunna lösa en sådan uppgift måste ens närvaro åtminstone tolereras av parterna - det är ingen regelrätt invasion man genomför.
Jag må vara kritisk till själva anledningen att våra trupper hamnade både i Kosovo och Afghanistan (som båda faktiskt VAR regelrätta invasioner) - för båda insatserna kan man på mycket goda grunder ifrågasätta.
Invasionerna går nu hur som helst inte att göra ogjorda, och det finns oavsett vad som hänt en civilbefolkning att ta ställning för.
Personligen anser jag att svensk militär överhuvudtaget inte skall bry sig om "demokratifrågan" eller försöka påverka civilbefolkning eller samhällsutveckling åt något håll. Militär skall skydda civilbefolkningen och kan väl möjligen hjälpa till att förbättra infrastruktur eller bjuda på viss sjukvård.
Som jag ser det bör civila organisationer syssla med att "ta ställning för demokrati" och starta samhällsprojekt.
http://morgonsur.wordpress.com
Det är ju därför jämförelsen mellan Afghanistan och Saudiarabien kan vara bra:
Att visa på "nyans"skillnaderna som gör att man i det ena fallet har militär trupp på plats och i det andra kan använda samtal/diplomati utan militära maktmedel.
Vill bara först säga att jag är en stor förespråkare för svenska förband i Afghanistan. Jag anser mig ävan ha bra koll på ISAFs mission efter tjänstgöring i landet. Jag stör mig på några saker som mindre initierade och PK-människor dansar som katten kring het gröt om.
1. Det är krig i Afghanistan. Det är ett inbördeskrig mot Talibanerna och övriga motståndare till Karzai-regeringen. Om du snackar med en amerikan på Mike Spann (USA-camp utanför Mazar e Sharif några km från CNL, tillhörandes ISAF) så kommer han referera till "the war in Afghanistan" inte till nån peacekeeping - det finns nämligen ingen fred att bevara. Det svenska argumentet att ISAF inte stödjer sig på krigets lagar utan andra ROE är också löjligt och tar fokus från att det är ett krig med tydliga FN-mandat.
2. Sverige har en tradition från flertalet peace keeping-missioner på 1900-talet. Detta gör att många inte ser tydligt på ISAFs uppgift. ISAF har tydlig tagit ställning för sittande regering i Kabul och mot upprorsgrupperingarna. Det finns inga parter och det finns ingen neutralitet. ANP och ANA och alla länder i ISAF är våra allierade och FIENDEN är talibanerna och dess gelikar.
3. ISAF är en krigförande part. Vi är med i ISAF. Sveriges ISAF-ROE har väldig få caviat och är i princip som USAs ISAF-ROE.
4. OEF är en väldigt liten del av kriget i Afghanistan. I princip all strid med konventionella markstridsförband i södra Afghanistan sker under ISAF-regi. OEF jagar terrorister med specialförband.
5. ISAFs uppgift och det mandat som finns är att stödja Afghanistan med säkerhet. Kvinnokamp och annat är ingen orsak till kriget och har aldrig varit (saudi arabien-argumentet). Det är bara för att linda in ISAFs mission i för civilpersoner behjärtansvärda anledningar. Att uppgiften är att hjälpa Afghanska säkerhetsstyrkor att besegra en inre fiende är inte anledning god nog?
Man kan lugnt konstatera att många inte har koll på vare sig uppgiften i Afghanistan eller på Folkrätten.
Sverige deltar i en FN-sanktionerad insats i Afghanistan vars syfte är att stödja säkerhetsarbetet på plats.
Sverige (och ISAF) är inte folkrättsligt i krig.
FN:s regler anger att FN kan överlåta uppgifter åt andra organisationer, något som skett i Bosnien, Kosovo, Tchad, DR Kongo och Afghanistan, för att nämna några. EU, OSSE och NATO har i olika omfattning fått FN:s uppgift att lösa konflikter i dessa länder. Det råder stor uppslutning kring det.
Skillnaden mot tidigare decenniers FN-missioner är inte så stor avseende vapeninsats och nationella caveats som många tycks tro. Det som skiljer mest är färgen på mössorna och ett större allmänt intresse av att tycka.
Mycket sant men... Att inte kalla det som ISAF Task Forces gör i tex Musa Qaleh i Helmand för något annat än krig är helt uppåt väggarna. Mellanstatligt krig i folkrättslig mening må vara... Men om inte det är krig så är det folkrätten som ska skrivas om, för det är krig om det någonsin funnits något. Betydligt större stridsintensitet/ soldat än de flesta andra krig.
Det som sker i Afghanistan skiljer sig inte så mycket från det vi sysslade med i Kongo, rent principiellt. Problemet med att referera Kongomissionen är att i princip ingen känner till den. Den är, likt de svenska kärn- och kemvapenprogrammen, fullkomligt mentalt bortträngd. Hur ofta hör man inte lögnen om att Sverige inte krigat på "200 år"? Jag anser mig rätt krigshistoriskt välbevandrad, men innan jag hade äran att diskutera Kongo med Stig von Bayer visste jag inte mycket om det kriget.
/Starvid
Skicka en kommentar