Om materielinköp

Den militära önskelistan är ofta längre än en 6-årings inför jul. Det ska vara materiel för allt från högt till lågt och materielen ska kunna allt. Ju snävare de ekonomiska ramarna blir, desto mer ska varje materielsystem klara av och ju mer omöjlig blir ekvationen. Risken är naturligtvis överhängande att resultatet i så fall blir att det nya materielsystemet istället för att vara bra på mycket är dålig på det mesta. Man siktar mot stjärnorna, men landar alltför ofta i rännstenen.

För en vecka sedan meddelade försvarsministern att Sverige ska köpa in nya helikoptrar som interimslösning i väntan på att Hkp 14 ska levereras och bli operationell i slutet av detta decennium (när en sådan uppskattning levereras för införande av ett nytt materielsystem, är det reella datumet i regel något år bortom). Förra helgen meddelades också att två ubåtar av A26-klassen ska beställas och att två av Gotlandsubåtarna ska modifieras och livstidsförlängas.

Som officer blir man naturligtvis misstänksam med tanke på tidigare erfarenheter och havererade materielplaner. Var ska pengarna till dessa nya system komma ifrån? Allan Widman berättar ikväll att 4,7 mdr kr kommer att anslås för nya helikoptrar (och att endast en (1) helikopter fanns tillgänglig vid hans besök). Materielplanen till år 2020 är sedan tidigare fulltecknad och kostnaderna för införandet av den nya personalförsörjningsstrategin är inte helt klara, förutom att de kommer att bli höga.

Försvarsministerns svar på sin blogg igår är att pengar kommer att frigöras genom en indragning av det nya stridsstödfartyget L10 och besparingar inom ledningssystemsidan.

L10 är för mig ett typexempel på materiel som inte har så stort berättigande för svensk del. Sveriges försvarsbudget är som bekant mycket begränsad och i ständig nedgång jämfört med BNP. Hårda prioriteringar krävs alltså inför varje materielinköp. Inför varje materielanskaffning bör därför följande frågor prövas:

1) Är materielsystemet användbart i det nationella försvaret?
2) Är materielsystemet användbart i internationella insatser?

Om svaret är ja på bägge frågorna är det enkelt. Materielen kan anskaffas och kommer att vara användbar. Är svaret ja på (1), men inte på (2), kan det ändå finnas starka skäl för ett anskaffande. Är svaret däremot nej på (1), men ja på (2), måste det föreligga mycket, mycket starka skäl för att en anskaffning ska genomföras.

Det nationella försvaret är och måste vara överordnat internationella insatser för ett land med Sveriges begränsade resurser. Stridsstödfartyget L10 med dess welldäck för stridsbåtar, helikopterplatta för helikoptrar och dessutom, sist jag såg arbetshypotesen, integrerade Archer, påminner snarast om en romantisk MÖP-föreställning om svensk landstigning i Afrika à la Guadalcanal. Vilket scenario ser man framför sig där det ska räcka med ett sådant fartyg? Hur troligt är det att stora svenska fartyg ska delta i en landstigning där det ska krävas kustbeskjutning? Vilken funktion ska detta fartyg fylla på hemmaplan i Östersjön? Att ta sig till och från Gotland för att förstärka öns försvar uträttas bäst med inhyrda eller mobiliserade ro/rofartyg eller färjor. Ska man skjuta sig i land i Baltikum? Dessutom saknar Sverige det marina luftförsvaret att kunna skydda fartyget i Östersjön. Alternativet är att avdela hela Flygvapnet till skydd för ett fartyg. Sverige har inga gamla kolonier i Västindien som ska kunna förstärkas. Marinen behöver ett nytt lagfartyg, men är L10 det lämpligaste?

All materielanskaffning måste föregås av noggranna övervägningar. Alldeles för många av dagens materielsystem har anskaffats inkompletta och närmast oanvändbara i strid. För flera materielsystem är statusen och tänket bakom närmast att jämföra med att alla soldater inte skulle tilldelas egna vapen. De kan ju ta en fallen kamrats eller fiendens. Alla soldater kommer inte heller att behöva skjuta på fienden. Det låter absurt, men liknande tankar finns faktiskt inom flera materielsystem.

Oerhört mycket återstår att korrigera inom materielanskaffningen.