Oväntat för vissa, väntat för andra (uppdaterat 18.45)

SvD rapporterar idag att i vårens utbildningsomgång med Grundläggande Militär Utbildning, GMU, har en femtedel av rekryterna hoppat av. Det är något fler än den andel som hoppade av förra omgången av GMU. Huvudorsaken till avhoppen uppges vara bristande fysisk förmåga, men också felaktiga förväntningar.

För många kommer det här inte som en överraskning och det finns spårbarhet i det här ämnet i flera inlägg under rubriken Personalförsörjning. Medan försvarsministern hela tiden slagit sig för bröstet över antalet sökande, har det bl a på WW varnats för att det inte är kvantiteten utan framförallt kvaliteten som är det viktiga.

SvD har också besökt Amfibieregementet och intervjuat rekryter och officerare. Där har avhoppen varit som störst med över 30 % avhopp. Det är inte så konstigt eftersom ett stridsdygn som amfibiesoldat tidigare har jämförts med att springa ett maratonlopp. På förbandet förvånas man över de låga fysiska krav som Pliktverket och Försvarsmakten ställer på de sökande. Det har tidigare skrivits gästinlägg på WW av en officer på förbandet om just detta ämne. I vintras berättades det i en intervju med HD att jämfört värnpliktseran så har kraven sänkts på de sökande. Eftersom artikeln skrevs i samband med diskussionen om att så få kvinnor söker sig till försvaret, meddelades också att av alla som klarat godkäntnivån, kommer kvinnliga sökande att ges förtur. Att döma av försvarsministerns uppgifter är det ändå bara 12 % kvinnor som söker sig till GMU. Jämfört med andra länder, t ex USA, blir man förvånad över dessa låga nivåer. (Är man mest intresserad av könsaspekten av rekrytering bör man istället läsa detta inlägg, istället för att dra förhastade slutsatser)

Vad man ska ha i åtanke är att med tanke på det stora antalet sökande till GMU (Ca 9 sökande per plats enligt försvarsministern) blir det ett fåtal som antas, men när inte ens en stor del av dessa klarar av tjänsten, måste man ifrågasätta systemet. Att rekryterna har felaktiga förväntningar på utbildningen måste Försvarsmakten kunna rätta till. Kanske var reklamkampanjerna ändå inte de bästa, utan lite för glättiga i förhållande till verkligheten? Det stora problemet är dock rekryternas testvärden. De flesta lösningarna kommer dock att kosta. SvD beräknar kostnaden för avhoppen till 745 milj kr, vilket är mer än årsbudgeten för en flygflottilj, så det är pengar som kan hämtas hem om avhoppen minskas, men åtgärderna är inte gratis.

Den enkla lösningen vore att se över kravprofilen och informationen till de sökande. Följer uttagningen de önskemål som lämnas från förbanden? SvD:s exempel med antagningen av en 44-åring med bägge knäna opererade får en att tvivla på detta liksom Trupparens gästinlägg. Frågan är om detta räcker.

En annan lösning är att anpassa utbildningen ytterligare, med en ännu mjukare fysisk belastningsökning. Detta skulle i så fall innebära att utbildningens längd måste utökas, vilket kommer att medföra ytterligare kostnader. Det är heller inte säkert att tiden räcker för att bygga upp soldater med en dålig grundfysik, utan att dessa ändå "går sönder".

Ett tredje alternativ är att titta på rekryteringen och höja kraven redan där. För att få ett större underlag med personer med rätt förutsättningar får man nog bita i det sura äpplet och se över ersättningsnivåerna. Det är allmänt känt att de löner som betalas ut är skamligt låga. Det går inte att bortse från att rekryteringskraften är ett resultat av arbetets innehåll, men också ersättningen i form av löner och förmåner. Att höja ersättningsnivåerna och arrangera ett ordentligt civilt meritvärde kommer att kosta, men är förmodligen den enda utvägen om man ska fortsätta med ett personalförsörjningssystem där marknadskrafterna är allena rådande. Oroande är också att Försvarsmakten räknar med att soldaterna anställda i snitt 6 år, medan många soldater planerar att göra en insats och sedan lämna, vilket skulle motsvara ca 2-3 år. Lönen framförs där som ett av de största skälen.

Resultaten från GMU och aspirantutbildningen är skrämmande då de ger en viss inblick i framtiden. Många av de bästa officerarna brukar som svar på varför de blev officerare ge svaret: Jag gjorde värnplikten. Annars hade jag tänkt bli [något annat yrke]. Man får verkligen hoppas att Försvarsmakten fortfarande kommer i kontakt med dessa människor, men utan den breda ingång som värnplikten utgjorde är det tveksamt.

Ett yrkesförsvar kan mycket väl kombineras med ett värnpliktsförsvar. Så gör många länder, bl a vårt västra grannland, men i Sverige verkar denna lösning inte vara aktuell. SvD:s Mikael Holmströms fråga "Hur många soldater har Sverige gripbara idag?" är ständigt lika aktuell. Svaret förskräcker.

Oavsett vilken lösning man väljer för att råda bot på problemet är en sak säker - det kommer att kosta för att inte yrkesförsvaret också ska bli ett luftslott. Redan nu känns en fullbemannad organisation år 2018 som en omöjlighet givet ekonomiska förutsättningar och val av metod. Oavsett om man väljer yrkesförsvar, värnpliktsförsvar eller en kombination krävs det att organisationen får övas i ordentliga förband. Det är nu ungefär 20 år sedan några krigsförbandsövningar genomfördes.

Läs gärna också Wilhelm Agrells debattartikel på SvD Brännpunkt om värnpliktssystemet.


Uppdatering 13.25: C P 4, Öv Roland Månsson kommenterar nu på SvD Brännpunkt årsdagen av avskaffandet av värnplikten. Inte oväntat fokuserar han mycket på de civila meritvärdena av en militär utbildning. I Västra Götaland existerar en stark samverkan mellan civila myndigheter och de militära förbanden för att försöka bygga en långsiktighet i den militära personalförsörjningen till nytta även för det civila samhället.

Månsson listar i sin debattartikel en hel rad styrkor hos arbetskraft som erhållit en militär utbildning. Det finns ingen anledning att säga emot honom på någon av de punkterna. Däremot kan man göra tillägget att det är mycket synd att det nu bara är en så liten del av samhället som kommer att få ta del av den utvecklingen, till skillnad från förr.

Uppdatering 13.45: Försvarsministern kommenterar nu SvD:s beräkningar på sin blogg.

Uppdatering 18.45: SvD har nu intervjuat försvarsministern samt försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s). Försvarsministern konstaterar återigen att det fanns 10 sökande till varje plats. Då får det återigen anses märkligt att man med så många sökande inte lyckats bättre.

Tänkvärd är artikelns slutkläm:
"Enligt Tolgfors kommer det snarare att gå snabbare att mobilisera för ett yttre hot.
– Förändringen är till för att kraftigt förhöja försvarsförmågan genom att vi får ett mycket mer professionellt försvar."

Må så vara att vi får ett mer professionellt försvar. Problemet är att den föreslagna organisationen i absolut bästa fall är intagen 2018. Den är då ett resultat av bedömningar från 2008 för en bedömningsperiod som sträckt sig till 2014. Till 2018 då organisationen ska vara fullbemannad, under förutsättning att man får ordning på kontraktsanställningssystemet som redan släpar något år, och att varje soldat tjänstgör 6 år, kommer Försvarsmakten att få förlita sig på att bemanna upp resten av organisationen med värnpliktiga. Dessa gjorde i bästa (alternativt sämsta) fall sin grundtutbildning fram till och med förra sommaren. De är då 8 år efter sitt muckdatum och har likt sina föregångare ej repetitionsutbildats och gjorde dessutom sin värnplikt under en period då man ej fick öva i större förband än kompani. Luftslott?

Känns detta betryggande?

Övrig media: SR
Bloggar: Åsa Lindestam, Försvarsministern, Cornucopia