Idag är jag elak

"Jag drar för egen del slutsatsen att utgångspunkterna för den fortsatta planeringen nu långt mer måste definieras av säkerhetspolitiska behov än av på förhand fastställda ekonomiska ramar. "

Citatet är hämtat ur ÖB:s senaste nyhetsbrev som landade i mailboxen idag. Jag vet inte om man kan uttrycka sig mycket tydligare än så utan att säga rakt ut att den försvars- och säkerhetspolitik som bedrivits och den hotbild som presenterats fram till nu varit justerade för att vara politiskt och eknomiskt korrekta.


I SvD har Försvarsmakten strategichef konteramiral Jörgen Ericsson och utvecklingschefen generalmajor Michael Moore en debattartikel om deras syn på framtidens försvar. Den är inte fullt så luddig och fluffig som Moores tidigare visioner och skrifter brukar uppfattas (aerostater, robotcontainrar, ucav-svärmar), utan här kan man i vissa fall utläsa numerärer och existerande materielsystem. Det som dock inte ändrat sig är att det är försvinnande låga numerärer som eftersträvas. Föga förvånande är att man i artikeln riktar hård kritik mot dem som kritiserar "insatsförsvaret". Det är ju inte värst förvånande eftersom Michael Moore i mångt och mycket är pappa till just detta.

Dock sätter man sig i samma sits, som just det man felaktigen beskyller runt 95% av sina kritiker för. Ericsson och Moore som säger sig förespråka "både och" (ett av de stora mantrana i Försvarsmakten idag) hävdar att motståndarna är "antingen eller". På flera ställen i artikeln återkommer deras kritik mot att de som kritiserar dagens försvarsmakt önskar ett renodlat nationellt försvar. Det vill jag hävda är en fullständig missuppfattning, som gör det mycket svårt för mig att ta deras artikel på allvar.

Jag känner ytterst få människor som inte anser att Sverige ska delta i internationella insatser. De flesta kan sorteras in under kategorin "vänster" och ett fåtal är officerare av gammal stam. Vidare är det lika få som raka i ryggen kan hävda att Försvarsmakten idag klarar av att lösa uppgiften att försvara Sverige, vilket vi idag ser en kraftig reaktion på i media. Jag tror att långt över 90% av de befolkningen och de försvarsanställda gärna ser deltagande i utlandsoperationer så länge som det nationella försvaret också fungerar. Det ena får inte gå ut över det andra. Det måste finnas en förmåga till "både och", vilket det inte gör idag. Det är nästan "varken eller". Jag tror att där har Moore del i skulden eftersom han ständigt är den som konsulteras av försvarsberedningen, försvarsutskottet etc om den framtida försvarsmakten, och det är den vi ser idag.

För att underbygga sina argument talar man senare i artikeln om att "vi har aldrig kunnat försvara oss mot Ryssland (Sovjet) på egen hand; detta gällde även för invasionsförsvaret under det kalla kriget." Det är helt riktigt om man hävdar att scenariot är att Sovjet endast skulle rikta sin anfallskraft mot Sverige. Men sådan var aldrig den svenska krigsplaneringen. Sovjet ansågs endast vara intresserat av att anfall Sverige i händelse av ett krig i Europa mellan NATO och WP, och då skulle Sverige endast utgöra en sidoteater och med andra ord inte utsättas för kategori A-förbanden och hela den sovjetiska anfallskraften. Visst stöd av NATO förutsattes också, och den stora boven i det här dramat är väl snarast den skenheliga socialdemokratin som i 50 år hamrade in i befolkningen att Sverige är neutralt.

Nästa tokeri är att man vill framhålla dagens insatsförsvars kvalitet jämfört med gårdagens invasionsförsvars kvalitet och att jämförelsen istället borde göras med övriga Europas försvarsmakter. Visst har även dessa nedgått i numerär, men långt ifrån på samma sätt som den svenska. Där har man också lyckats med att omsätta äldre materiel till nyare, men faktumet kvarstår: ett fotbollslandslag med målvakt och en utespelare vinner aldrig över ett fullt 11-mannalag ur division 4. Jag tillhör ett Försvarsmaktens spjutspetsförband och jag vill ändå hävda att vår förmåga idag är betydligt sämre än på 90-talet och mycket har just att göra med den teknologi som Moore och Ericsson prisar - den finns inte tillgänglig på förbanden, utan endast på papper i Stockholm, där beslut om inköp endast fattas i så låga numerärer att man blir förvånad när man faktiskt får se prylarna.

Lösningen enligt Moore och Ericsson för att få Försvarsmakten effektivare i framtiden är att för Arméns del "tydliggöra" brigadförmågan med "motsvarande två brigader" med starkare bekämpningsförmåga. För Marinen ett ökat antal "kvalificerade fartyg" och för Flygvapnets del är receptet som alltid färre JAS-plan. Här gick verkligen skitsnacksalarmet igång.

För Marinens del verkar förslaget mycket vettigt, vilket säkerligen är Ericssons förtjänst då han har en solid förbandstjänst bakom sig. Marinen har en otvivelaktig huvuduppgift vid ett ökat spänningsläge i Östersjön (gasledningen, någon?).

På armésidan undrar jag direkt vad tusan som menas med "tydliggöra brigadförmåga". Hade man skrivit säkerställa, återta eller liknande hade jag köpt det direkt, men tydliggöra är intetsägande. Dessutom förslår inte två brigader långt. Det är vad Armén har idag i numerär, men utan förmåga att uppträda i brigadförband. Med en målsättning på att idag kunna ha motsvarande en halv brigad i samtidig internationell tjänst, tror jag det måste till en betydligt större förbandsbas för att säkerställa personalförsörjning. Däremot håller jag helt med att förbandens bekämpningsförmåga måste förstärkas. Den mängd artilleri som finns idag är fullständigt löjeväckande, liksom luftvärnet. Den förstärkta brigad som blir kvar hemma i Sverige är ungefär vad som skulle åtgå för att markera svenskt intresse på Gotland vid en spänningshöjning i Östersjön. Vad lämnar det övriga landet?

När det gäller att reducera mängden JAS-plan har jag redan tidigare varnat för detta mantra. För det första måste man definiera vilken numerär man utgår ifrån och sedan vad man vill klara av. Det gör man inte här. Utgår man från dagens 130-140, de beslutade 100, eller de föreslagna 60? Trots allt är det så att huvudkomponenterna i uppgiften försvar mot väpnat angrepp är just Marinen och Flygvapnet (utan att förringa Arméns uppgifter) och resultatet kunde med önskvärd tydlighet ses i Georgien, där det ryska flygvapnet gjorde mos av både den georgiska armén och flottan.

Avslutningsvis i förslagen kommer man till krav på effektivisering av Försvarsmaktens stödorganisationer. Där håller jag till fullo med, som ni vet.

Som sagt, jag har lite svårt att ta artikeln på allvar, när jag har sett tidigare produkter från Michael Moore lilla idélåda och i mångt och mycket är det den lådan som är orsak till dagens läge. Behovet av förmågan till "både och" ifrågasätter jag inte, utan förespråkar. Dagens och morgondagens förmåga till "både och" tvivlar jag på.


Den här sammanställningen över världens krigsmakter kan vara lite rolig att titta på. Lägg gärna märke till kostnaden per soldat i Försvarsmakten kontra andra länder (klicka på Europa).