Varför då?

I morse vaknade jag till debatten mellan Maj-Britt Theorin och Allan Widman på nyhetsmorgon där ämnet var huruvida Sverige ska dra sig ur Afghanistan eller inte. Med tanke på tidpunkten insåg jag att jag missat något i gårdagens tidningar och mycket riktigt hade ju Maj-Britt Theorin m fl debattartikeln "Ta hem våra soldater från Afghanistan" i DN.

Debatten var rätt intressant att följa eftersom Allan Widman slaktade Theorins argument ett efter ett. Det mest uppseendeväckande var att Theorin självsäkert hävdade att både OEF och ISAF befinner sig i Afghanistan utan FN-mandat(!), vilket är att fara med grov osanning. Det finns den ena resolutionen efter den andra som med stöd av kapitel VII i FN-stadgan slår fast mandaten för ISAF och OEF. Därtill är i alla fall ISAF där på inbjudan av Afghanistans regering.
Om man nu koncentrerar sig till ISAF, där Sverige ingår, förfasar sig Theorin också över att det är NATO som sköter ISAF. Så har det faktiskt varit sedan 2003 och det står också fullt och tydligt i resolutionerna. Jag har faktiskt aldrig förstått problemet med att stå under NATO-befäl?

Risken är enligt artikelförfattarna att USA och ISAF (läs gärna Sverige) sammanblandas. Under den senaste tiden har stridigheterna i Afghanistan intensifierats. Detta gäller i huvudsak södra Afghanistan och Helmanprovinsen i synnerhet samt gränsområdena mot Pakistan. Det område där Sverige driver ett PRT (provincial reconstruction team) i norra Afghanistan är förhållandevis lugnt och riskerna i området utgörs huvudsakligen av kriminalitet. Theorin har rätt i en sak, afghanen i gemen klarar inte att skilja på soldater från USA, NATO, Sverige eller Tyskland. Orsaken är i mycket den stora avsaknaden av skolutbildning i landet, vilket är ett av de främsta målen för ISAF och framförallt FN.

Theorin verkar tyvärr inte förstå vad ett PRT sysslar med och varför 2/3 av pengarna för de svenska insatserna i Afghanistan går till militära ändamål.

Tyvärr är som sagt situationen i Afghanistan inte värst lugn och stabil. Det finns ett antal människor och grupperingar som motsätter sig ett demokratiskt samhälle och framförallt att även kvinnor och flickebarn ska ha samma rätt och möjlighet som deras manliga släktingar att gå i skolan, få sjukvård och röra sig fritt. Dessa människor är mer än benägna att gripa till dödligt våld mot alla som motsätter sig den världsordning de önskar. Skolor och andra biståndsprojekt som byggs av ISAF och diverse hjälporganisationer blir inte långlivade så länge de inte står under antingen ISAF:s eller Afhganska arméns beskydd. Detta visar på vikten av samordnade militära och civila insatser. Att som Theorin m fl önskar, dra tillbaka de militära styrkorna från Afhganistan, är att sticka huvudet i sanden och lämna de behövande åt sitt öde. Man lika gärna börja dela ut burqor igen. Endast civila biståndsinsatser kommer aldrig att fungera, vilket även flera biståndsorganisationer påpekat.

Något som gladde mig under debatten i Nyhetsmorgon var att Allan Widman var mycket påläst (som alltid) och dessutom hela tiden refererade till att han varit i Afghanistan, vilket Theorin inte varit. Jag tror inte heller hon ämnar ta sig dit. Det vore ju intressant att se Theorin försöka förhandla fram "fred" med talibanerna och övriga fundamentlister och få dem att ge sitt stöd för en demokratiprocess och dessutom resolution 1325 om kvinnors rättigheter och utsatthet i konfliktområden.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg föraktar jag denna dagisståndpunkt att oavsett om det innebär burqor eller inte så är huvudsaken att Sverige inte deltar i Afghanistan eftersom USA är där.
Vad gäller stridigheterna i södra Afghanistan är det tyvärr så att de muslimska militanta fundamentalistnätverken, valt detta område som huvudsakligt intresseområde. Detta har främst att göra med de frizoner man har (liksom under kriget på 80-talet) i norra Pakistan. Även i södra Afghanistan pågår arbetet med återuppbyggnad, men det störs svårt av krigshandlingarna. Tyvärr är det svårt att se att fienden (talibaner m fl) kan slås i södra Afghanistan, eftersom baserna och möjligheterna till återhämtning finns i ett annat land (likhet med Vietnam) och så länge Pakistan inte tar tag i detta problem (bara det är ju ämne för en hel avhandling) kommer striderna att fortsätta.

Den sista stolligheten Theorin m fl ger utttryck för är att hur ska Sverige lyckas när inte ens Sovjet med all sin militära makt gjorde det? Detta om något visar att man inte alls förstår situationen. Det handlar inte om att militärt slå en fiende och ockupera ett land. Det handlar om att möjliggöra återuppbyggnaden av ett land, vilket inte riktigt var det målet Sovjetunionen hade med sin ockupation. Skillnaden är milsvid och likaså är glappet mellan Theorin och mig.