Katastrofläge

Som jag redogjorde för i förra inlägget, styrs denna bloggs innehåll i mångt och mycket av aktuell mediafokus. För tillfället ligger fokus på ledningsområdet, framförallt när det gäller flygstridskrafterna. Sålunda inga stridsvagnar i detta inlägg, trots att vi fått en pansarofficer till ny ÖB (jag har redan hört smeknamnet pansartaxen i korridorerna...).

Allan Widman skriver idag på sin blogg om sitt nyligen genomförda besök i Bålstaberget. För den som till vardags kliver runt i sjöstridskängor kan meddelas att Bålstaberget utgör Flygvapnets huvudsakliga stridsledningscentral. Mycket fortifikatoriskt skyddad, men det är det snart slut på när all verksamhet av det slaget ska flyttas till kontorlokaler i Enköping (GLC/NOC). Ytterst få om någon utanför Lidingövägen förstår att uppskatta det fina i en fullständig centralisering av landets stridsledningförmåga till kontorslokaler ovan jord i Enköping. Redundans, fortfikatoriskt skydd, geografisk spridning är enligt förespråkarna fullkomligt överskattat (Det är ju bara att dra paralleller till det nya centrallagret i Arboga). De oupplysta meningsmotståndarna med hundratals år av sammanslagen erfarenhet av stridsledning verkar inte heller förstå finessen i att en mångmiljardinvestering på kort sikt ger vinster på några miljoner på lång sikt.

Nåväl, nog raljerat. Allan Widman reflekterar i sitt inlägg vad som står att vinna i form av en centralisering när informationsteknologin i sin natur bygger på spridning, att ingen (på högre nivå) verkar förstå vad de i själva verket beslutar om, historiskt uteblivna samordningsvinster och att förespråkare på användarnivå ej går att finna. Mycket kloka synpunkter, anser jag.



Inom Flygvapnets stridsledningsorganisation genomfördes nyligen en undersökning av arbetsmiljön inom organisationen avseende "flygsäkerhetshotande faktorer, arbetsmiljö, arbetsbelastning, välbefinnande i arbete samt framtidstro med avseende på tänkt omorganisation".

Resultatet skrämmer mig när jag läser det och anknyter direkt till vad Allan Widman skriver i sitt inlägg.

Genomgående är att personal saknar förtroende för högre ledningsnivå (HKV) och dess förmåga att leda och utveckla verksamhet. Inför det förestående införandet av GLC/NOC förutsätter man att all nyckelpersonal snällt ska följa med till Enköping, men man verkar svårt bedra sig då uppåt 90% av personalen svarar att man inte kommer att flytta från Luleå, Skåne och Såtenäs. Man söker hellre civil flygledartjänst, som för övrigt innebär 50 % högre lön. På många ställen är vakanserna redan skrämmande (uppåt 50%) och verksamhetsbegränsande. De som uttrycker personlig tro på framtiden är de som redan börjat studera civilt vid sidan och på så sätt "tagit ansvar för sin familj".

Vi har tidigare kunnat läsa om missnöjet bland piloterna med den obefintliga löneutvecklingen jämfört med civil sektor det senaste decenniet och om central (HKV) reaktioner på. Läget verkar inte vara mycket bättre bland de som ska stridsleda flygplanen.

Under de senaste årens lopp har vi kunnat läsa om bristerna i flygsäkerheten hos Försvarsmaktens helikopterflottilj, vilka alla utredare oberoende av varandra kunnat härleda till ledningsnivån och brist på effektiv ledning och förståelser för verksamheten. Jag har haft en del kontakter med personal inom detta område det senaste året och man baxnar ju när man får reda på att personalen kan komma tillbaka till jobbet efter en semester och inte längre veta vem som är chef. Risken är nu att historien upprepas inom stridsledningsorganisationen, när det riskerar bli svanhopp bland personalen i riktning Luftfartsverket (som väldigt aktivt rekryterar mot Försvarsmakten). Resurserna idag motsvarar inte kraven, trots nedgång i Försvarsmaktens flygverksamhet de senaste åren. Rekryteringen är därtill obefintlig.

Det är med största oro för Försvarsmaktens förmåga jag ser på GLC/NOC. Min oro verkar delas av de flesta med sakkunskaper på området, dock inte försvarsmaktsledningen. Det är synd och skam att "Strilaren" blev bloggen som försvann.