Proppen är här

Sent omsider dök den så upp - Regeringens försvarsproposition, även känd som Inriktningspropositionen (eller "Ett användbart Försvar"). Försvarsminister Sten Tolgfors presenterade huvuddragen på DN Debatt, innan den officiella versionen presenterades under eftermiddagen.

Jag anser att proppen till stora delar, som Tolgfors presenterar den, är ett luftslott (tydligen får jag medhåll av Johan Tunberger), precis som vårt försvar varit det senaste decenniet. Icke oväntat är oppositionen kritisk, men långt ifrån av samma anledning som jag.

Huvuddraget som hävdas från Regeringens sida är att Försvarsmakten nu omvandlas till ett insatt och ständigt gripbart insatsförsvar, genom omvandlingen från ett värnpliktsförsvar till ett yreksförsvar. Dock erkänner försvarsministern att organisationen inte kommer att vara intagen förrän framåt 2019, dvs 10 år från idag! Som vanligt ligger vi i Sverige långt efter den samtida utvecklingen. Vi inkasserar idag världsläget och tendenser som gällde för tio år sedan. 2019 har vi det försvar man tror på idag. T ex är trenden i omvärlden att åter gå mot tyngre bepansrade fordon som stridsvagnar istället för de lätta stridsfordon som tidigare varit på modet och som Sverige nu eftersträvar. Denna analys är även upptagen i Försvarsmaktens underlag som lämnades till Regeringen i skiftet januari-februari.

Jag tror stenhårt att det nya yrkesförsvaret kommer att bli en mycket dyr och ineffektiv återvändsgränd och i försvarsfrågor brukar tyvärr framtiden ge mig rätt. Detta har jag tagit upp flera gånger tidigare och framförallt i inlägget "Är den nederländska vägen vår?"

Vad som inte omnämns är att det är ett fåtal av de arméförband som omtalats på sistone som kommer ha någon form av högre beredskap. Skillnaden är otrolig från hur det var så sent som under 90-talet när beredskapen var 24 h. Idag är den som högst 90 dagar och i det kommande Försvaret 10 dagar. Mycket imponerande när man som Tolgfors refererar till Georgienkriget som var över på en vecka.

Precis som de f d CM presenterade på SvD:s ledarblogg igår saknas också ett framtida materielutvecklingstänk. I bästa fall handlar det om att modifiera idag existerande och åldrande materielsystem, men t o m modifieringarna får stryka på foten. Krig är främst en materialsport och ju färre spelare man har, desto bättre grejor måste man skaffa sig. Nu börjar det snart likna HV 71:s skridskor.

Tolgfors betonar också att det nya Försvaret inte främst ska hindra en invasion av Sverige, utan hindra kriser att nå svenskt territorium. Bl a tar han upp Baltikum som ett område för insatser. Hela tanken att Sverige skulle kunna hindra en kris/konflikt i Baltikum att inte sprida sig till Sverige genom att vi sätter in en av våra åtta bataljoner där är löjeväckande.

Att slå sig för bröstet för att man har ambitonen att hålla 1700 man kontinuerligt insatta i olika insatser världen över imponerar inte på mig. 1993 hade Sverige drygt 2000 man insatta i olika FN-operationer, trots att internationella insatser var en minimal biuppgift för den dåtida Försvarsmakten. De senaste åren har huvuduppgiften varit närmast 100% internationella insatser med knappt 1000 man insatta.

Här har vi också ytterligare en återvändsgränd vi har målat in oss i med våra internationella ambitioner. I och med de tidigare ambitionerna att allting endast ska syfta till internationella insatser har man släppt de nationella systemen till förmån för NATO-system. Problemet är bara det att vi i Sverige som icke NATO-medlemmar inte får tillgång till NATO:s hemliga information, t ex krypton. Sålunda blir man t ex helt beroende av NATO:s välvilja att delge Sverige krypton och liknande information för att kunna verka effektivt. När man sedan har svensk lag som förhindrar att hemlig svensk information går via utländska krypterade kanaler, sitter man definitivt i rävsaxen. En lösning är ett svenskt NATO-medlemskap (het potatis, som bekant) eller att man bibehåller svenska nationella lösningar, vilka det tidigare givits order om att de ska avvecklas.

Tolgfors betonar också att Sveriges försvar är annorlunda än våra grannländernas därför att vi har ett tydligt Östersjöperspektiv. Det är bra. Men vem lurar man när man påstår att det svenska Flygvapnet blir 50% större än grannländernas av den anledningen, när det i själv verket handlar om att dessa 50% är sysselsatta med utbildning av både egna och utländska piloter, samt allehanda utveckling och utprovning? Så måste det också förbli om vi inte avser att direkt ersätta vårt Flygvapen med en ny utländsk flygplantyp. Jag hävdar stenhårt att Försvarsberedningen inte beaktat detta i sin strävan att minska antalet flygplan.
Jag välkomnar som sagt ambitionen att bibehålla numerären på både Flygvapen och ubåtsflotta. Sverige har som sagt Östersjön som normerande terräng. Tyvärr är inte framtiden lika lysande för Amfibiekåren eller ytattacken. Ej heller för Armén, men det är glädjande att varken artilleriet eller luftvärnet drabbas av nerdragningar.


En tillräcklig finansiering av Försvaret saknas idag och i framtiden och de medel som tilldelas används ofta ineffektivt och hamnar istället i interndebiteringskarusellen.


Slutligen ser jag till min glädje att Allan Widman nu gjort som flera av sina försvarpolitiska kollegor och startat en blogg. Jag uppskattar också hans gest att döpa den till Strilaren II, till minne av den nu nerlagda Strilbloggen. Allan Widman efterlyser också svar från FML om man utövat påtryckningar för att få Strilbloggen stängd. Det ska bli intressant att höra svaret.