Guld och gröna skogar

Guld och gröna skogar är närmast vad det svenska försvaret beskrivs som i NATO:s PARP-utvärdering. Om man får tro försvarsminister Sten Tolgfors debattartikel på DN Debatt, dennes blogginlägg samt Försvarsdepartementets hemsida får det svenska försvaret idel beröm. Det är nästan så att man kan tro att det bara är att luta sig tillbaka i soffan och åka med. Det är nog inte många försvarsanställda som rakt av skulle instämma i de lovord som presenteras i rapporten.

Man ska nog inte låta lura sig så lätt av den vackra ytan. Endast sammanfattningen av värderingen har presenterats och då översatt till svenska. Utifrån det språk som använts märker man att översättningen förmodligen inte gjorts av en person med militär bakgrund och som är van vid militärengelska.

Värderingen redovisar uppfyllnad av olika mål. Till dess målsättningarna redovisas är det svårt att dra några slutsatser av sammanfattningen. Som bekant är en låg målsättning betydligt enklare att uppfylla.

Värt att poängtera är också att värderingen värderar förmodade förmågor utifrån planering - inte förmågor som förbanden innehar. Att döma av det material som presenterats har värderingen skett utifrån en intagen insatsorganisation 14.

För att då få en rättvis bedömning av vad försvaret presterar ska man snarare förlita sig till de evalueringar som NATO genomför av krigsförband. Detta är extremt omfattande prövningar av förbanden utifrån deras krigsuppgifter. Sådana utvärderingar har genomförts för ett fåtal svenska förband anmälda till internationella styrkeregister. Dessa utvärderingar är extremt värdefulla då de verkligen blottlägger de brister förbanden har och av den anledningen blir resultaten naturligtvis hemliga.

Ur Försvarsdepartementets dokument:

Natos expertis konstaterar i slutsatserna att "Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp."

Nato konstaterar också att "När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra."


Lägg märke till användningen av futurum i det första stycket och slutsatsen att Försvarsmakten bedöms kunna verka avskräckande, men ej hantera en situation motsvarande krig. Beträffande det andra stycket blir det ett stort lyft på ögonbrynen. Har beredskapsövningarna Dagny alltså varit sådana succéer? Var återfinner man de samtränade krigförbanden? Hur välövade är bataljonerna? När övades senast ledning av större markförband? Hur ska man få två minimala flygbasbataljoner att hantera 4 stridsflygdivisioner spridda på flera baser och därtill ytterligare helikopterförband och transportflyg? Hur sker ledningen av krigförbanden? Var ska ledningen grupperas skyddat? Och så vidare ...

Läs gärna Försvar och Säkerhets klarläggande blogginlägg. "Stockholm - vi har ett problem" känns som en god sammanfattning av läget.

Mest hatad sedan Vidkun Quisling

Allt verkar nu tyda på att det är en högerextremistisk norrman som ligger bakom såväl bombdådet mot regeringskvarteret i Oslo som massakern på Utöya. Den misstänktes enda Twitter-meddelande tyder enligt norsk media på att han agerat ensam.

Få hade nog misstankar åt det hållet från början, utan de flesta var nog benägna att tro att det inträffade hade samband med Norges militära åtaganden i Afghanistan och Libyen. Utan att det på minsta sätt förringar tragedin i Norge är det skönt ur svensk och internationell synvinkel att det verkar finnas en nationell orsak till det hela. Likväl kommer det finnas all anledning att se över terrorberedskapen.

Den misstänkte lär nu vara den mest hatade norrmannen sedan andra världskrigets Vidkun Quisling och Norge verkar ha fått en motsvarighet till Timothy McVeigh.

Fortfarande återstår frågan "varför" och hur det inträffade kommer att påverka det norska samhället.

SvD, 2, DN, 2, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, SR, 2, SVT, 2

Vem och varför? (uppdaterat 22.10)

Det är många frågor, men få svar än så länge med anledning av eftermiddagens stora tragedi i Oslo. Det två övergripande frågorna är naturligtvis vem som ligger bakom och varför.

Norge har flera gånger varit utsatt för terrorhot med anledning av landets starka militära engagemang internationellt. Framförallt har detta gällt insatserna i Afghanistan och nu på sistone i Libyen. Redan under Operation Allied Force över Balkan 1999 utsattes Norge för terrorhot, framförallt riktade mot familjer till militär personal.

Norge har i Afghanistan genomfört mycket framgångsrika insatser i Afghanistan och där dragit på sig en hel del talibansk ilska. Tillsammans med Danmark har Norge under insatsen i Libyen stått för ca en fjärdedel av alla anfall mot markmål, vilket är oproportionerligt stora delar med tanke på ländernas storlekar och antal flygplan som avdelats för insatsen. Så sent som härom veckan uttalade den i Norge verkande Mullah Krekar terrorhot mot Norge för dess militära engagemang i muslimska länder. Norge har länge velat bli av med Mullah Krekar, men kan av "humanitära skäl" inte utvisa honom till Irak, där han hotas av dödsstraff och tortyr.

Al Qaida har tidigare under våren hotat med att slå till i Europa som hämnd för Usama Bin Ladens död i Afghanistan. För ca två veckor sedan hotade också den libyska regimen med terrordåd i Europa som hämnd för den internationella militära insatsen mot landet. 

Norge och Oslo har i och med eftermiddagens händelser sällat sig till den tråkiga klubben av städer som utsatts för terrordåd, vilken Stockholm fick medlemskap i gångna december. För några år sedan formulerades den nordiska solidaritetsförklaringen, vilken sedermera följdes av en svensk solidaritetsförklaring med övriga europeiska länder i enlighet med Lissabonfördraget. Solidaritetsförklaringarna är bredare än bara militära och kan t ex handla om hjälp vid naturkatastrofer. Ett scenario som frekvent nämnts i anslutning till solidaritetsförklaringarna är just terrorism. Det blir intressant att se huruvida Norge kommer att anhålla om stöd av övriga nordiska länder med anledning av terrorangreppen i Oslo och i så fall vilken form av stöd.

Vem och varför är fortsatt de stora frågetecknen.

Media: Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3


Uppdatering 22.10: Arbeiderpartiet kan tyckas vara det utpekade målet med tanke på bomben mot regeringshögkvarteret och det efterföljande skottdådet på Arbeiderpartiets ungdomsorganisations sommarläger på Utöya. Det av polisen bekräftade sambandet med en falsk polisman på bägge platserna och gripandet av en man i anslutning till Utöya är mycket intressant. Farhågorna om islamistisk terrorism eller terrorism i anslutning till Libyeninsatsen kan mycket väl komma på skam. Den islamistiska terrorgrupp som tidigare ikväll tog på sig ansvaret för bombdådet, tog senare tillbaka påståendet.

Oslopolisen håller presskonferens kl 2230. Enligt uppgifter är man nu mycket nära ett uppklarande av det hela.

SvD, 2, 3, DN, 2, Exp, 2, Aft, SR, SVT


Uppdatering 22.35: Enligt TT talar nu norska polisen om att det snarast kan röra sig om inhemsk terrorism istället för internationell.

Semester (del III)

Dags för del III av lästipsen för semestrande försvarsintresserade, fast den här gången blir det för dem som lägger sin sommarsemester väldigt sent på året.

Den tredje delen handlar om en synnerligen intressant bok och den definitivt första i sitt slag, nämligen Johanne Hildebrandts nya bok, Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan. Hildebrandt bryter återigen helt ny mark genom att vara den första reporter, och definitivt första svenska reporter, som inbäddat sig med ett svenskt militärt förband på insats. Boken kommer tyvärr inte ut förrän i september, så det blir till att vänta till dess för att skaffa den. Det är dock oerhört intressant läsning som rekommenderas alla med intresse av den svenska insatsen i Afhghanistan och försvarsfrågor i allmänhet. Det är som sagt en helt banbrytande skrift.

I anslutning till Krigare är det synnerligen intressant att notera Wilhelm Agrells häftiga kritik i SvD (även SVT) av Försvarsmaktens beskrivningar av situationen i Afghanistan. Agrell anser att Försvarsmakten anstränger sig att styra medieflödet  och måla upp en bild av insatsen som framgångsrik och utan friktioner, i syfte att hålla allmänhetens intresse nere. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten håller, föga förvånande, inte alls med om den beskrivningen utan hävdar att myndigheten redovisar bägge sidor av insatsen, både det som går bra och det som går dåligt.

På rak arm är det svårt att nämna något reportage i Försvarets Forum eller på forsvarsmakten.se som handlar om motgångar eller friktioner i den svenska insatsen i Afghanistan, mer än dem som handlar om skadade fordonen, sårade eller stupade soldater.

Av den anledningen kan det vara rätt intressant att höra vad soldaterna anser om rapporteringen om insatsen i Afghanistan. Får man tro Hildebrandt och en rad soldater är de djupt missnöjda med hur insatsen framställs hemma i Sverige. Droppen var härom sommaren när OMLT under nästan en veckas tid utkämpade mycket svåra strider mot talibansidan, vilket knappt omnämndes i rapporteringen hemma i Sverige. Man var flera gånger oerhört nära att ta egna förluster samtidigt som man tillsammans med afghanska styrkor förorsakade motståndarsidan omfattande förluster. Resultatet blev en liten notis på FM hemsida. Raljerande kan sägas att all annan rapportering handlade om social patrolling med hjälmen i hand och liknande. Det är nog få som inte håller med om att ju längre upp i karriärsstegen man kommer, desto viktigare blir det att framstå som framgångsrik, mer än att faktiskt vara det.

Hildebrandt fick innan sin inbäddning utstå stark kritik för sitt agerande av motståndare till Afghanistaninsatsen för att hon sålde sig till Försvarsmakten och hon nu helt skulle vara styrd till Försvarsmaktens agenda. Hildebrandts mediala framträdanden genom åren och boken Krigare vittnar däremot om motsatsen. Få har nog kritiserat såväl medias som Försvarsmaktens rapportering från Afghanistan så mycket som Hildebrandt. Hon om någon har alltid tagit soldaternas och officerarnas parti och starkt kritiserat den oerhört bristande rapporteringen av läget i Afghanistan, som ofta förskönas. Sanningen är den att även om Sverige formellt inte är i krig, så utkämpar svenska soldater ett regelrätt krig i Afghanistan och på stridsteknisk nivå mycket framgångsrikt. På strategisk nivå är det mer tveksamt. Liksom fallet med Libyeninsatsen verkar det vara ytterst få av de beslutande politikerna som verkar förstå vad man egentligen har beslutat om och vad som händer i insatsen. Till råga på allt finns ett stort ointresse att tillgodogöra sig ett fullgott beslutsunderlag, vilket lämnar fältet vidöppet för mer eller mindre medveten filtrering av information. Det är en mycket allvarlig situation när man sedan ska fatta framtida beslut. Utan god förförståelse och ett diversifierat informationsflöde blir man mycket sårbar för styrd information, i händelse av att sådan finns.

Liksom Försvar & Säkerhet är det lätt att reagera över Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens svar i SvD:s artikel. Agrell är bekymrad över att, som han ser det, Försvarsmaktens styrda information påverkar opinionsbildning. Lagersten bemöter enligt SvD detta med:

"Han (Lagersten) menar att försvaret inte bedriver opinionsbildning för att påverka åt vilket håll politikerna ska fatta ett beslut, men när ett beslut har fattats kan det vara aktuellt.
- Jag skulle inte kalla det opinionsbildning, utan så bred information som möjligt i syfte att stödja beslutet."

Visst ska man stödja tagna beslut, men är inte det viktigaste att stödja beslutsfattandet? Det blir en viss skillnad. Politisk nivå som fattar besluten, måste ges tillgång till ett fullgott och ofiltrerat beslutsunderlag. Politikernas uppdragsgivare, det svenska folket, är inte det minsta betjänta av att terrängen målas som kartan istället för att kartan ändras allteftersom terrängen ändras över tidens gång.

Såväl Agrell, som Lagersten och Hildebrandt är överens om en sak. Det stora problemet är att svenska media visar mycket ringa intresse för att rapportera om svenska militära insatser och därmed lever allmänheten i allmän och lycklig ovisshet om vad det är dess försvarsmakt satts att uträtta i andra delar av världen. Lever man i den världsbilden kan läsning av Hildebrandts Krigare bli ett hårt uppvaknande. Tyvärr har kvälltidningarna under de senaste decennierna helt försjunkit i skvallerträsket och lösnummersförsäljningen hellre än kvalificerad journalistik. På den punkten är det lätt att hålla med Staffan Dopping i hans kritik mot detta fenomen under den gångna Almedalsveckan. Till Expressens försvar ska dock sägas att tidningen är den enda svenska att ha en reporter i Afghanistan. Försvarsmakten är, precis som Lagersten påpekar, tyvärr i mångt och mycket ensam om att rapportera från Afghanistan och det är djupt olyckligt. Detsamma gäller tyvärr också för övriga insatsområden.

Försvarsmaktens revisorers kritik i dagarna av Informationsstabens upphandling av reklamtjänster för smått fantastiska belopp är djupt beklaglig (SvD, 2, DN, 2, SR, 2, 3, SVT). Inte själva kritiken, utan det faktum att revisorerna måste anmärka på upphandlingen. Det är negativ publicitet som Försvarsmakten definitivt inte behöver. Återigen kan man hänvisa till den av Skyttedoktoranden rekommenderade artikeln av amiral Mike Mullen, ordförande för Joint Chiefs of Staff (USA:s försvarsledning), om Strategic Communication. Det viktigaste i Strategic Communication är det mest grundläggande – "To put it simply, we need to worry a lot less about how to communicate our actions and much more about what our actions communicate". Det om något skulle vara något för ÖB att välja som Försvarsmaktens framtida ledord - och se till att det efterlevs. Ansvar ska tas såväl i medgång, men framförallt i motgång. Led genom exempel. En försvarsmakt som bygger sitt "varumärke" på handlingar behöver inte klyschor som "Vi syns, vi verkar, vi respekteras". Det kommer automatiskt.

Måtte fler svenska journalister ta efter Hildebrandts exempel, eller snarare ta upp arbetet där hon nedlagt verktygen eftersom hon nu ämnar dra sig tillbaka från arbetet som krigskorrespondent.

Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan är en synnerligen läsvärd bok.

Övriga media: Aft

Ny försvarsblogg med soldatperspektiv

Ännu en försvarsblogg har sett ljuset. Den här gången är det bloggen En annan del av Försvarsmakten... som drivs av Emil Johansson. Johansson har för avsikt att komplettera de redan befintliga försvarsbloggarna med ett soldatperspektiv eftersom han själv har för avsikt att ta anställning som soldat efter erfarenheter från värnplikt, tid som hemvärnsman och även tjänstgöring på HKV PROD FRIV. Han har därför säkerligen också en hel del synpunkter på Hemvärnet och frivilligförsvaret (det riktiga frivilligförsvaret avses).

De hittils publicerade inläggen bådar gott och Johansson önskas välkommen till "bloggosfären"!

Semester (del II)

Det här inlägget skulle egentligen ha kommit igår, men av olika anledningar blev det inte så.

På semestern blir det som sagt förhoppningsvis lite mer tid över att läsa. Utöver Wilhelm Agrells synnerligen läsvärd redogörelse över det svenska nationella försvarets nedgång och fall, som togs upp i förra inlägget, finns det även en rad svenska spänningsromaner med militära inslag som kommit ut det senaste året.

I vintras debuterade Lars Wilderäng, mannen bakom bloggen Cornucopia, med sin roman Midvintermörker, vilket det tidigare skrivits en del om på WW. Midvintermörker utspelar sig julen 2012 på Gotland, där en illa förberedd svensk försvarsmakt försöker hantera en rysk annektering av Gotland i syfte att säkra gasledningen Nordstream och förhindra ytterligare kapningar liknande den av fartyget Arctic Sea härom året. Scenariots realism kan naturligtvis diskuteras, men Wilderäng har lagt ner stor energi på att få de militära detaljerna korrekta i så hög grad som möjligt. Wilderäng har flera gånger kritiserats för att de militära beskrivningarna är för ingående. Den militärt intresserade lär dock inte misstycka. Midvintermörker är dock mycket medryckande i sin handling och framförallt intressant ur den aspekten att Sverige ställer upp för match med vad som faktiskt kommer att finnas tillgängligt vid den angivna tidpunkten.


I våras debuterade även Kaj Karlsson, f d SSG-officer, med romanen Operation Nordvind. Med undantag av Robert Karjel är Karlsson den förste svenske officer som skriver militära romaner. Karlsson bryter också helt ny mark som förste specialförbandsoperatör (Karjel får ursäkta) att skriva en roman. Med tanke på mängden skarpa insatser, mer eller mindre allmänt kända, som SSG och SIG (numera SOG tillsammans) genomfört, har det mest känts som en tidsfråga innan någon operatör, liksom utländska kollegor, bestämt sig för att berätta skriftligen om sina erfarenheter.

Till skillnad från danske Thomas Ratsacks Jaeger är Operation Nordvind fiktiv och handlar om två f d SSG-operatörer vars vägar av en händelse korsas med en internationell terrorgrupps. Terrorgruppen avser att slå till i Sverige mot ett av vårt lands mest sårbara mål, nämligen en finlandsfärja. Bakom terrorgruppen visar det sig finnas en större finansiär med koppling till tidigare SSG-uppdrag.

Även Karlsson naturligtvis avsiktligt inte delger skarp stridsteknik och taktik för specialförbanden och nationella insatsstyrkan, ger boken ändå en viss smak av vad som där försiggår och vilka samarbeten man har. Liksom Midvintermörker blir det ändå en del konstnärliga friheter, men tempot är högt och det är svårt att lägga ned boken. Karlsson är mycket intresserad av beredskapsfrågor och det intresset visar sig i Operation Nordvind genom målvalet för terrorgruppen.

Liksom med Anders Jallais böcker får Operation Nordvind ibland en att fundera vad som är ren fiktion, vad som har verklighetsanknytning och vad som är taget direkt ur verkligheten.


Såväl Midvintermörker som Operation Nordvind visar på brister i den svenska beredskapen och på konsekvenserna av den säkerhetspolitik och framförallt försvarspolitik, som förts det senaste dryga decenniet. "Här och nu" är en sak på papper och i tanken, speciellt om man med uttrycket avser några år in i framtiden, men en helt annan sak just här och nu.

Såväl Lars Wilderäng, som Kaj Karlsson följer man lämpligen via Twitter (Cornubot / Aldabergr) och respektive hemsida (Cornucopia / Aldabergr).

Huggsexan om Arktis närmar sig

DN har hittills varit den enda svenska tidning som visat Barentsfrågorna något intresse och det fortsätter man med idag då man på nytt skriver om den förestående huggsexan om Arktis naturtillgångar. De till Arktis gränsande länderna fortsätter att försöka positionera sig på bästa sätt inför framtiden och göra anspråk på så stora områden som möjligt i syfte att komma åt de mineral-, gas- och oljefyndigheter som bedöms finnas gömda under isen och havet. I bästa fall löses dessa på fredlig väg vid förhandlingsbordet, liksom Norge och Ryssland förra året gjorde med en segdragen gränsfråga.

Vad som oroar är dock att en arktisk kapprustning verkar vara under uppsegling sedan Ryssland tidigare i år annonserat att man avser starta två nya arktiska brigader. Premiärminister Putins lämnar inget tvivel om avsikterna, när han meddelar att Ryssland inte kommer att ge upp sina territoriella krav i Arktis och att landet ska skydda sina geopolitiska intressen ”fast och konsekvent” (DN). Intressant för svensk del är att man säger sig komma att modellera dem efter svenska, norska och finska förebilder. I slutet av maj meddelades också från rysk sida att man avsatt 20 biljoner rubel (ca 4 biljoner SEK!) för modernisering av de väpnade styrkornas utrustning under den kommande tioårsperioden. Det är motsvarande 400 miljarder kr per år, jämfört med de svenska 40 miljarderna för hela försvarsbudgeten. Det vore intressant att veta var dessa finanser kommer ifrån.

Kanada avser återigen att genomföra militära övningar i landets absolut nordligaste delar och har även talat om att anlägga nya baser där. Som bekant har Norge sedan några fastställt att den absoluta tyngdpunkten i landets försvar ska ligga i landets norra del. Man har därför flyttat högkvarteret dit och efter inköpet av Joint Strike Fighter förväntas endast en flygflottilj bli kvar. Denna blir då antingen i Bodö eller också en helt ny etablering på Evenes (Narviks flygplats). Även från amerikanskt håll har man blivit mer och mer intresserad av marina operationer i arktiska farvatten.

Sverige har inga anspråk på landområden i Arktis, men ingår däremot i Barentsområdet och kommer i högsta grad beröras av grannländernas kamp om Arktis naturresurser. Inte minst genom att Sverige sedan maj är ordförande i Arktiska rådet, men även i hög grad om den säkerhetspolitiska situationen i Barentsregionen skulle förvärras just genom vårt geografiska läge mellan flera av aktörerna.

Läs gärna Cornucopia om hur peak oil och gas snart drabbar grannländerna.


Bloggar: Gyllenhaal, Observationsplatsen

Även Joint Chiefs har fel?

I en artikel den amerikanska militära dagstidningen Stars and Stripes meddelar vice ordföranden för Joint Chiefs of Staff, marinkårsgeneralen James Cartwright, att han är djupt bekymrad över de ekonomiska neddragningarna på den amerikanska försvarsbudgeten som väntas under decenniet. President Obama har tidigare i år annonserat neddragningar på över 400 miljarder dollar de kommande 12 åren, men Cartwright tror att ännu större neddragningar står för dörren.

Så låter det även på president Obama som tidigare under sommaren lovordade försvarsminister Gates arbete med att spara de 400 miljarderna, men meddelade samtidigt att ytterligare besparingar var att vänta för att få bukt med det katastrofala budgetunderskottet som nu innebär att USA slagit i utgiftstaket och endast klarar de statliga utgifterna genom att låna från framtida pensionsmedel.

Cartwright omtalar en trestegsplan för ytterligare besparingar i försvarsutgifterna. Det första är, som vanligt, en nedgång i övningar, flygtid och sjödygn. Nästa steg är en reduktion av antalet anställda soldater till förmån för reservistpersonal och möjligen en tillbakagång till värnplikt i syfte att spara pengar. Fram emot slutet av decenniet handlar det om nedskärningar av personalförmåner som t ex sjukvård och pensioner.

Det ser med andra ord inte så bra ut för det amerikanska försvaret. Det är också ytterst illavarslande för ett Europa som befinner sig på militär dekis. Beroendet av USA som säkerhetsgarant har inte minskat det gångna seklet utan snarast ökat. Utan ett mycket omfattande amerikanskt stöd hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras, då USA står för ca 75 % av all lufttankningsförmåga, stora delar av den strategiska förmågan avseende spaning, men framförallt de i kampanjen tidiga strategiska anfallen med bombflygplan och fartygsbaserade kryssningsrobotar, telekrigsförmåga och mycket mer. Drar sig USA nu ur kommer hela Libyeninsatsen att då NATO-flyg ej har räckvidd in över Libyen utan lufttankning.

Enligt ett BBC-program 19 juni stod stod USA för tio år sedan för mindre än 50 % av NATO:s försvarsutgifter. Idag står man för mer än 75 % av utgifterna fastän NATO under 00-talet växt kraftigt. Mycket av den amerikanska försvarstillväxten kan naturligtvis tillskrivas Global War on Terror, men inte allt. Klart bekymrande är det faktum att Europa i Libyen så snabbt gjorde slut på sina lager av precisionsvapen och blev helt beroende av att USA släppte till från sina lager. Återigen kan man konstatera att det finns helt enkelt ingen militär hyllvara, utan man är alltid beroende av tidigare anskaffningar till egna förråd. Av den anledningen kan det ju tyckas tur att Sverige inte deltagit aktiv i markanfall i Operation Unified Protector. Det hade alla möjligheter att kunna bli pinsamt.

Om USA träder tillbaka militärt träder någon annan fram. Frågan är bara vem.

Bland det mest intressanta är ändå att se att Joint Chiefs ser värnplikten som ett alternativ när det ska skäras i försvarsbudgeten. Förmodligen anser försvarsminister Tolgfors att även Joint Chiefs har fel. Det vet ju alla att ett yrkesförsvar är det mest ekonomiskt effektiva och att alla länder är på väg bort från värnpliktssystemen.

Läs även Jan Kallbergs mycket läsvärda Utblick mot 2020-talet om de minskande amerikanska statsfinanserna påverkan på det amerikanska försvaret.

Cyberprecisionsvapen

Wired hade härom dagen en mycket intressant artikel om viruset Stuxnet. I artikeln beskrivs hur Stuxnet användes för angripa enbart Irans urananrikningsprogram och hur ett antal ingenjörer på Symantec sedan plockade isär och analyserade viruset och upptäckte hur avancerat och specialiserat det var.

Till skillnad från andra virus var Stuxnet enbart inriktat på att angripa en viss typ av datorer med en viss kringutrustning i ett speciellt antal. De enda kontakterna med internet var för att avlägga rapporter och ta emot uppdateringar - inte för att användas för spridning. Infektionen skedde istället genom att infekterade USB-minnen användes i datornätverk, varvid den skadliga koden laddades in i Windows. Massor av datorer världen över smittades av Stuxnet, men det var endast i den avsedda datormiljön som viruset verkade och där genom att överbelasta de urananrikningscentrifuger som användes av det iranska kärnvapenprogrammet.

Metoden att använda USB-minnen som bärare är synnerligen effektiv mot känsliga nätverk, eftersom dessa ofta inte är anslutna till internet och möjliggör intrång utifrån. Genom spridning av lämpliga USB-minnen på en viss geografisk plats kan man också i högre grad styra angreppet. På Folk & Försvars rikskonferens i Sälen för ett halvår sedan, beskrevs hur FOI gjort ett test mot SJ med infekterade USB-minnen där målet var att penetrera SJ:s "hemliga" (hemlig som i säkerhetsklassning) datorsystem. Ett antal infekterade USB-minnen tappades på gatan i närheten av SJ:s huvudkontor. Den skadliga koden bestod i att ett mail skickades till MSB för att rapportera vilken dator det kom ifrån. Ett antal av USB-minnena kom sedan att infektera målet när blåögd SJ-personal som hittat USB-minnena stoppade in dem i det hemliga datornätverket.

Lärdomen är återigen att ett upphittat USB-minne aldrig får anslutas till en dator eller ett nätverk med känslig information. Det bör alltid "kontrolleras" i en separat dator, annars kan det gå som för SJ eller det iranska kärnvapenprogrammet.

Därutöver kan man nämna att det heller inte är så märkligt att många av de militära datorsystemen bygger på Linux. För användaren kan det tyckas krångligt med Linux istället för det bekanta Windows, men fördelen är dels att Linux är betydligt mindre angripet av virus, men framförallt att Linux har helt öppen källkod vilket möjliggör för användaren/tillverkaren att kontrollera koden efter ovälkomna bakdörrar och läckor innan operativsystemet tas i användning på den avsedda utrustningen.

Stuxnet, liksom cyberangreppen på Estland och Georgien, ger en försmak av hur nästa generation av krigföring kommer att genomföras. Ej endast på marken, till sjöss och i luften, utan nu lämnar man även den traditionella telekrigsarenan för att återigen flytta in kriget i det civila samhället och dess datorsystem för betalningar, elproduktion, kommunikationer etc. I bästa fall används precisionsvapen liknande Stuxnet. I värsta fall är det ett totalangrepp som helt stänger ner ett land och kanske mer än så. Låt hoppas att den svenska beredskapen är god. Cyberkrigföringen lär vara här för att stanna.

Läs även FOI:s kommentarer om Stuxnet

Semester (del I)

Vad passar väl bättre under semestern än att läsa böcker i hängmattan eller annan lämplig läsplats?

Under det senaste året har det kommit en rad intressanta böcker inom det militära området, vilka man kan ägna några timmar åt under semestern.

"När det stora rivningsarbetet inleddes på våren 2000 startade en process som varken gick att överblicka eller styra och som framförallt var omöjlig att hejda under ordnade former. Den kaotiska snabbavvecklingen av till stora delar modernt utrustade förband som stunden innan betraktats som oundgängligt nödvändiga gjorde att försvaret under några få år rasade ner på en kapacitets- och kompetensnivå som ingen förutsett eller knappt kunnat ana när processen planlades och sjösattes under åren 1996-99. Själva demonteringsprocessen blev därmed i sig den mäktigaste av alla de strukturella krafter som format det svenska försvaret i modern tid. Inför den stod regeringen, försvarsberedningen, och Högkvarteret lika handfallna som förbandschefer, förvaltningspersonal och truppbefäl ute i landet."

Den absolut mest intressanta boken från det gångna året är utan tvekan Wilhelm Agrells Fredens Illusioner - Det svenska nationella försvarets nedgång och fall. Agrell har här gjort ett storslaget arbete med att analysera och sammanställa utvecklingen inom Försvarsmakten under 80-, 90- och 00-talen fram till dags datum. Utifrån materialet lyckas han peka ut enskilda händelser, som när de inträffade av politiker och försvarsledning tycktes små och rationella, men som i sekvens fått stora efterverkningar på Försvarsmaktens förmåga att lösa såväl nationella som internationella uppgifter idag.

Om handlingsalternativen inför FB 04, efter FB 00: "Allt detta stod klart när Högkvarteret i februari 2004 överlämnade sitt budgetunderlag till inför det kommande försvarsbeslutet. Regeringens direktiv innehöll i vanlig ordning flera olika budgetramar som försvaret haft att utreda och ta ställning till, ett påslag på 3 miljarder, oförändrade ansla, minus 3 miljarder och minus 6 miljarder. Det uppseendeväckande, och av allt att döma omtumlande, var att effekter i stora stycken såg ut på samma sätt i alla de fyra utredda alternativen. Det spelade ingen roll om försvaret fick mer pengar eller mindre - halva de operativa insatsstyrkorna skulle stryckas och tillsammans med dem hela det territoriella försvaret utom ett av sig självt krympande hemvärn." ... "Kvar att spara på var därför egentligen bara förmågan att i ett förändrat omvärldsläge kunna utveckla resurser för att möta ett väpnat angrepp".

Agrells bok borde vara obligatorisk läsning för alla försvarspolitiker och alla med inflytande på försvarspolitiken. Det är lärdomar vi aldrig får glömma inför framtiden, men som ändå synes ha gått alldeles för många helt förbi.  Försvarsbeslut för försvarsbeslut kan man pricka av vilka förmågor som försvaret förlorar till dess knappt inget återstår krigsplanläggning, mobiliseringsförmåga, territoriellt försvar, ledningsförmåga osv. Det är en synnerligen läsvärd bok för alla försvarsintresserade, men svår att sträckläsa då man ofta måste lägga ned den för reflektioner och av upprördhet över det genom åren vansinniga slöseriet med skattemedel och det oförstånd som karaktäriserat mycket av försvarspolitiken.


"Det lagom hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans"


I anslutning till Agrells bok kan det vara på sin plats att nämna dagens debattartikel från försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), om försvarsindustriellt stöd: "Om svensk försvarsindustri på lång sikt ska kunna hävda sig internationellt krävs ett tydligt stöd från svenska myndigheter. När det inte går att hänvisa till referensobjekt inom den svenska försvarsmakten så är det svårt att med trovärdighet hävda en produkts kvalitet."

Hultqvist har naturligtvis helt rätt i att det är enormt svårt att sälja krigsmateriel på export utan att tillverkarlandet själv köper in materielen. Det får dock inte ta sig absurda proportioner som hänt under tidigare regeringar. Ur Fredens Illusioner: "De 12 divisioner [JAS 39] som under 1980-talet dimensionerats för att täcka hela invasionsförsvarets behov av flygstridskrafter under ett framtida storkrig klubbades slutgiltigt igenom 1997 utan att några operativa behov åberopades, eftersom dessa inte längre fanns." ... "Den moderna luftvärnsmissilen rb 23, som enbart väckte någon större debatt på grund av namnet Bamse, föreslogs 2008 av försvarsberedningen att helt utgå men bibehölls i försvarsbeslutet 2009 tillsammans med andra luftvärnsmissilsystem i två icke operativt inriktade  förband vars enda funktion var att bibehålla teknisk kompetens. Utvecklingskostnaderna blev på detta sätt orimligt höga och försvarsutgifterna till stor del ett rent industristöd."

Kan vara något för Hultqvist att reflektera över.



Fortsättning följer ...

Making it up as you go

Signaturen Karl tipsar i en kommentar till det förra inlägget (apropå debatten mellan Wilhelm Agrell och försvarsminister Sten Tolgfors) att Agrell nu har en replik till försvarsministern publicerad på SvD Brännpunkt. Det är en veritabel sågning av försvarsministerns retorik om det nya personalförsörjningssystemet, a.k.a. frilligförsvaret och signaturen Karl talar om försvarsministerns agerande som making it up as you go.

I repliken påvisar Agrell hur försvarsministern anpassat sin retorik till hur den försvarspolitiska debatten för stunden förs i Sverige. I dagsläget använder sig försvarsministern om det nationella försvaret som argument för yrkesförsvar, medan han för två år sedan, när propositionen lades, använde de internationella insatserna som huvudsakligt argument. Försvarsministern motsäger nu sig själv och sina tidigare argument.


I sammanhanget tål det återigen att påpekas att vi kommer vara helt beroende av värnpliktiga för landets försvar ända fram till slutet av 10-talet. Illustration av detta återfinns i Försvarets Forum 5/2011 på sidan 6. Den grafen gäller under förutsättning att allt förlöper planenligt avseende rekrytering, men framförallt att man får ordning på systemet med tidvis tjänstgörande personal (vilket Svenskt Näringsliv helt sågat) och att de kontinuerligt anställda gruppbefälen, soldaterna och sjömännen stannar i snitt 6 år i sin anställning.

Vi är alltså 2018 beroende av tidigare utbildade och krigsplacerade (?) värnpliktiga som i bästa fall gjorde värnplikten tio år tillbaka i tiden när man aldrig övade i högre förband och som sedan muck aldrig kommer att ha repetionsövats eller samövats inom eget förband eller med andra förband.

Återigen framstår skiftet mellan värnplikt och yrkesförsvar utan övergång som en ytterst dålig idé som genomförts utan tillräckliga förberedelser. Det är nu alldeles för mycket politisk prestige investerat i detta för att man ska kunna ändra sig. Kanske är det också av den anledningen Agrell kan se retoriken svänga?

Armén före Marinen

Efter några dagar har nu Armébloggen börjat ta form och publicera fler inlägg. Det första inlägget av Arméinspektören gjordes igår och lovar gott inför framtiden. AI väljer nämligen att diskutera avmilitariseringen av Gotland, vilken han avser gick alldeles för långt. Han listar avvecklades förband och förmågor samt vilka förmågor som finns kvar och efterlyser en debatt om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett avmilitariserat Gotland. Att bakgrunden till inlägget står att finna i den pågående Almedalsveckan är helt naturligt och inlägget avslutas också med att AI frågar läsarna vilka budskap dessa skulle vilja sända politikerna.

Armén hann alltså före Marinen med en egen blogg. Det återstår alltså att se när marinbloggen dyker upp. Domänen finns redan registrerad. Det är mycket bra att Försvarsmakten anammar de sociala medierna och antar ett snabbare och djupare informationsflöde än det traditionella. Det skulle vara mycket intressant om även ÖB och C INS följde COMEUCOM/SACEURs exempel och bloggade om verksamheten.

Alla har fel som vanligt (uppdaterat 4/7 15.25)

I ett tv-program härom året kommenterades försvarsminister Tolgfors ståndpunkter med att alla har fel. All kritik som vänds mot honom kommenterar försvarsministern med att vederbörande har fel. Så även nu, när försvarsministern inleder sin replik på Wilhelm Agrells debattartikel med orden "Wilhelm Agrell har helt fel". Intet nytt under solen, med andra ord.


Grundtesen i försvarsministerns artikel är att det inte går att sända värnpliktiga mot yrkessoldater. De har inte en chans. Ett sådant förfarande vore oansvarigt.

Det är en grov förenkling. Den som påstår att israeliska värnpliktiga skulle vara chanslösa mot yrkessoldater från vilken annan försvarsmakt som helst, talar snömos. Grunden till detta är övning och repetitionsutbildning. Precis samma sak som gäller för alla andra militära förband världen över, oavsett om man bygger sin personalförsörjning på värnplikt, frivllighet eller kontraktering. Utan övning är man chanslös. Har man uppfattningen att ett värnpliktsförsvar innebär grundutbildning och inte något mer än så, framstår försvarsministerns ståndpunkt som mer förståelig.

Det är just graden av övning som varit problemet för svensk del sedan 90-talets första hälft. Inga krigsförbandsövningar har genomförts för att samträna äldre förbandsdelar med nya och antalet repetionsövningar har varit lätt räknade - under det senaste decenniet ganska nära noll. Det säger sig självt att det inte finns någon uteffekt då. Övningar och då framförallt repetitionsutbildning och krigsförbandsövningar, har varit den främsta budgetregulator för Försvarsmakten genom historien och är det ännu idag. Budgeten för övningar är en av få poster som går att påverka på kort sikt i syfte att frigöra medel. Det första som hände när Försvarsmakten under våren ansåg sig ligga några hundra miljoner kr back var att man strök de större övningarna. Inget tyder på att det skulle bli annorlunda i framtiden.

Det försvar som försvarsministern nu förespråkar är fram till slutet av innevarande decennium helt beroende av just dessa oövade värnpliktiga för att fylla upp leden. Ändå finns inga planer på att repetitionsutbilda dem eller samöva dem med de anställda soldaterna. Dessa värnpliktiga kommer fortfarande att ha motsvarande 1-3 års återtagande tid, trots försvarsministerns tal om "dagar". Först framåt 2018 kommer de sista, då mycket oövade värnpliktsförbanden, ha ersatts med anställda eller kontrakterade förband, i numerär motsvarande två brigader för markstrid. Samövningsmässigt kan det ifrågasättas om det blir två brigader. Att öva dessa förband som två brigader kommer med stor sannolikhet kosta betydligt mer än vad Försvarsmakten har råd med. Bara övningsdygnstilläggen för dessa förband kommer att kosta runt 10 milj kr/dag med det nya personalförsörjningssystemet.

Försvarsministern skriver vidare: "Försvaret av Sverige däremot byggde före försvarsreformen på en mycket liten nationell insatsorganisation, med utomordentligt låg tillgänglighet. Det tog tre år att få 30000 man på fötter. Då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått."

Förmodligen har det också gått försvarsministern helt förbi att de delar av tidigare försvar som inte var pappersprodukter hade mobiliseringstider betydligt lägre än dagens anställda förband. En grundsten i detta var att varje förband hade sin utrustning förrådsställd i anslutning till sitt uppmarschområde. Det område där man sedan var tänkt att lösa sin krigsuppgift. Idag har alla förband sin utrustning förrådsställd centralt. Lycka till att få ut den i tid och därefter hinna till insatsområdet. Eftersom ingen hotbild har funnits på 15 års tid som kan motivera ett nationellt försvar utan förvarets huvuduppgift är i utlandet behövdes ju inga decentraliserade förråd.

Inte ett ord om att försvaret idag bygger på tretusen man om man bara ska räkna försvarsministerns anställda soldater. Måhända kommer de på fötter långt tidigare, men med vilken utrustning? Vilken samövning? Det är och förblir ett luftslott. Måhända kan soldaterna titulera sig professionella i ordets ursprungliga bemärkelse, men utan övning spelar det ingen roll hur man titulerar sig. Man är underlägsen. Frågan är om försvarsministern har förstått att det är graden av övning och förberedelser som är det betydelsefulla? Att krig är en materielsport är helt klart, men det förutsätter att numerär och grad av övning är jämbördiga. Saknar man såväl numerär som övning, spelar det inte så stor roll om man har den bästa materielen. Saknar man alla tre, är utgången given på förhand.


För övrigt kan man konstatera att försvarsministern nu verkar bryta mot sina egna språkregler när han nu i sin replik talar om yrkesförband. Vi har ju tidigare fått lära oss att vi numera har ett frivilligförsvar och inte ett yrkesförsvar. För några år sedan hade de flesta tyckt det mycket oansvarigt att tala om att sända frivilligförsvar mot yrkesförsvar. Då betydde nämligen frivilligförsvar människor som av fri vilja, på fritiden, och med mycket ringa ersättning försvarade sitt land med enkla vapensystem, t ex Hemvärnet. Nu betyder tydligen frivilligförsvar människor som har sökt sig som yrke att lösa militära uppgifter, såväl till försvar av sitt land på eget territorium, som lösande av militära uppgifter i andra länder. Man kan undra vad Fredrik Lindström har att säga om den språkutvecklingen.

Ett av sommarens boktips (kommande inlägg) kommer att vara Wilhelm Agrells Det svenska nationella försvarets nedgång och fall. Den rekommenderas varmt alla försvarsintresserade och framförallt alla försvarspolitiker eftersom den mycket tydligt visar hur det gick snett i svensk försvarspolitik och försvarsförmåga. Med tanke på ämnet kan det lämpa sig med ett citat om hur just möjligheterna till mobilisering försvann i och med den strategiska time-outen och Långtbortistandoktrinens intåg:

"I och med att mobiliseringsförråden tömdes försvann den materiella stommen till 1996 års krigsorganisation slutgiltigt. Inga förband, ej heller de som var öronmärkta för den nya insatsorganisationen, kunde längre mobiliseras på vedertaget vis. Så länge den krigsplacerade personalen fanns kvar och hade tidigare mobiliserings- och krigsförbandsövningar i någorlunda färskt minne skulle det kanske varit möjligt att improvisera en partiell mobilisering, men i takt med att "mängdmaterielen" såldes, gavs bort eller slängdes försvann också denna i högsta grad teoretiska option. Av mer grundläggande och långsiktig betydelse var att också kunskapen om mobiliseringssystemet gick förlorad eftersom ingen längre sysslade med detta eller såg ett behov av av planering eller övningsverksamhet. Allt sådant var nu överspelat, en del av det gamla Försvarmakten skulle lägga bakom sig när man nu gav sig ut i det okända ur vilket den nya "Organisation 04" antogs träda fram efter några år. Och viktigast av allt: ingen plötsligt påkommen mobilisering skulle någonsin mer behövas.

Med största sannolikhet anser nog försvarsministern att det som står i boken, undantaget de socialdemokratiska regeringsperioderna, är ... fel.


Enligt Expressen är Försvarsmakten den myndighet som spenderar mest pengar på att synas i Almedalen.

Uppdatering 4/7 15.25: På SvD:s ledarsida skriver Claes Arvidsson om kostnadsutvecklingen inom försvarsområdet och oförmågan att möta denna.

Oväntat för vissa, väntat för andra (uppdaterat 18.45)

SvD rapporterar idag att i vårens utbildningsomgång med Grundläggande Militär Utbildning, GMU, har en femtedel av rekryterna hoppat av. Det är något fler än den andel som hoppade av förra omgången av GMU. Huvudorsaken till avhoppen uppges vara bristande fysisk förmåga, men också felaktiga förväntningar.

För många kommer det här inte som en överraskning och det finns spårbarhet i det här ämnet i flera inlägg under rubriken Personalförsörjning. Medan försvarsministern hela tiden slagit sig för bröstet över antalet sökande, har det bl a på WW varnats för att det inte är kvantiteten utan framförallt kvaliteten som är det viktiga.

SvD har också besökt Amfibieregementet och intervjuat rekryter och officerare. Där har avhoppen varit som störst med över 30 % avhopp. Det är inte så konstigt eftersom ett stridsdygn som amfibiesoldat tidigare har jämförts med att springa ett maratonlopp. På förbandet förvånas man över de låga fysiska krav som Pliktverket och Försvarsmakten ställer på de sökande. Det har tidigare skrivits gästinlägg på WW av en officer på förbandet om just detta ämne. I vintras berättades det i en intervju med HD att jämfört värnpliktseran så har kraven sänkts på de sökande. Eftersom artikeln skrevs i samband med diskussionen om att så få kvinnor söker sig till försvaret, meddelades också att av alla som klarat godkäntnivån, kommer kvinnliga sökande att ges förtur. Att döma av försvarsministerns uppgifter är det ändå bara 12 % kvinnor som söker sig till GMU. Jämfört med andra länder, t ex USA, blir man förvånad över dessa låga nivåer. (Är man mest intresserad av könsaspekten av rekrytering bör man istället läsa detta inlägg, istället för att dra förhastade slutsatser)

Vad man ska ha i åtanke är att med tanke på det stora antalet sökande till GMU (Ca 9 sökande per plats enligt försvarsministern) blir det ett fåtal som antas, men när inte ens en stor del av dessa klarar av tjänsten, måste man ifrågasätta systemet. Att rekryterna har felaktiga förväntningar på utbildningen måste Försvarsmakten kunna rätta till. Kanske var reklamkampanjerna ändå inte de bästa, utan lite för glättiga i förhållande till verkligheten? Det stora problemet är dock rekryternas testvärden. De flesta lösningarna kommer dock att kosta. SvD beräknar kostnaden för avhoppen till 745 milj kr, vilket är mer än årsbudgeten för en flygflottilj, så det är pengar som kan hämtas hem om avhoppen minskas, men åtgärderna är inte gratis.

Den enkla lösningen vore att se över kravprofilen och informationen till de sökande. Följer uttagningen de önskemål som lämnas från förbanden? SvD:s exempel med antagningen av en 44-åring med bägge knäna opererade får en att tvivla på detta liksom Trupparens gästinlägg. Frågan är om detta räcker.

En annan lösning är att anpassa utbildningen ytterligare, med en ännu mjukare fysisk belastningsökning. Detta skulle i så fall innebära att utbildningens längd måste utökas, vilket kommer att medföra ytterligare kostnader. Det är heller inte säkert att tiden räcker för att bygga upp soldater med en dålig grundfysik, utan att dessa ändå "går sönder".

Ett tredje alternativ är att titta på rekryteringen och höja kraven redan där. För att få ett större underlag med personer med rätt förutsättningar får man nog bita i det sura äpplet och se över ersättningsnivåerna. Det är allmänt känt att de löner som betalas ut är skamligt låga. Det går inte att bortse från att rekryteringskraften är ett resultat av arbetets innehåll, men också ersättningen i form av löner och förmåner. Att höja ersättningsnivåerna och arrangera ett ordentligt civilt meritvärde kommer att kosta, men är förmodligen den enda utvägen om man ska fortsätta med ett personalförsörjningssystem där marknadskrafterna är allena rådande. Oroande är också att Försvarsmakten räknar med att soldaterna anställda i snitt 6 år, medan många soldater planerar att göra en insats och sedan lämna, vilket skulle motsvara ca 2-3 år. Lönen framförs där som ett av de största skälen.

Resultaten från GMU och aspirantutbildningen är skrämmande då de ger en viss inblick i framtiden. Många av de bästa officerarna brukar som svar på varför de blev officerare ge svaret: Jag gjorde värnplikten. Annars hade jag tänkt bli [något annat yrke]. Man får verkligen hoppas att Försvarsmakten fortfarande kommer i kontakt med dessa människor, men utan den breda ingång som värnplikten utgjorde är det tveksamt.

Ett yrkesförsvar kan mycket väl kombineras med ett värnpliktsförsvar. Så gör många länder, bl a vårt västra grannland, men i Sverige verkar denna lösning inte vara aktuell. SvD:s Mikael Holmströms fråga "Hur många soldater har Sverige gripbara idag?" är ständigt lika aktuell. Svaret förskräcker.

Oavsett vilken lösning man väljer för att råda bot på problemet är en sak säker - det kommer att kosta för att inte yrkesförsvaret också ska bli ett luftslott. Redan nu känns en fullbemannad organisation år 2018 som en omöjlighet givet ekonomiska förutsättningar och val av metod. Oavsett om man väljer yrkesförsvar, värnpliktsförsvar eller en kombination krävs det att organisationen får övas i ordentliga förband. Det är nu ungefär 20 år sedan några krigsförbandsövningar genomfördes.

Läs gärna också Wilhelm Agrells debattartikel på SvD Brännpunkt om värnpliktssystemet.


Uppdatering 13.25: C P 4, Öv Roland Månsson kommenterar nu på SvD Brännpunkt årsdagen av avskaffandet av värnplikten. Inte oväntat fokuserar han mycket på de civila meritvärdena av en militär utbildning. I Västra Götaland existerar en stark samverkan mellan civila myndigheter och de militära förbanden för att försöka bygga en långsiktighet i den militära personalförsörjningen till nytta även för det civila samhället.

Månsson listar i sin debattartikel en hel rad styrkor hos arbetskraft som erhållit en militär utbildning. Det finns ingen anledning att säga emot honom på någon av de punkterna. Däremot kan man göra tillägget att det är mycket synd att det nu bara är en så liten del av samhället som kommer att få ta del av den utvecklingen, till skillnad från förr.

Uppdatering 13.45: Försvarsministern kommenterar nu SvD:s beräkningar på sin blogg.

Uppdatering 18.45: SvD har nu intervjuat försvarsministern samt försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s). Försvarsministern konstaterar återigen att det fanns 10 sökande till varje plats. Då får det återigen anses märkligt att man med så många sökande inte lyckats bättre.

Tänkvärd är artikelns slutkläm:
"Enligt Tolgfors kommer det snarare att gå snabbare att mobilisera för ett yttre hot.
– Förändringen är till för att kraftigt förhöja försvarsförmågan genom att vi får ett mycket mer professionellt försvar."

Må så vara att vi får ett mer professionellt försvar. Problemet är att den föreslagna organisationen i absolut bästa fall är intagen 2018. Den är då ett resultat av bedömningar från 2008 för en bedömningsperiod som sträckt sig till 2014. Till 2018 då organisationen ska vara fullbemannad, under förutsättning att man får ordning på kontraktsanställningssystemet som redan släpar något år, och att varje soldat tjänstgör 6 år, kommer Försvarsmakten att få förlita sig på att bemanna upp resten av organisationen med värnpliktiga. Dessa gjorde i bästa (alternativt sämsta) fall sin grundtutbildning fram till och med förra sommaren. De är då 8 år efter sitt muckdatum och har likt sina föregångare ej repetitionsutbildats och gjorde dessutom sin värnplikt under en period då man ej fick öva i större förband än kompani. Luftslott?

Känns detta betryggande?

Övrig media: SR
Bloggar: Åsa Lindestam, Försvarsministern, Cornucopia