När, inte om

Beskedet att försvarsminister Sten Tolgfors avgår var inte oväntat. Snarare tvärtom. Redan när Riksrevisionens rapport om "Genomförandegruppen" för omläggning av Försvarsmaktens materielförsöjrning lades fram konstaterades på WW att det är svårt att se att Regeringen och Moderaterna har i längden har råd att ha kvar en försvarsminister som blivit KU-anmäld tre gånger på ett halvår. Beskedet att Sten Tolgfors avgår måste ändå ha kommit rätt snabbt, med tanke på att statsministern ej kunde presentera en ny försvarsminister på samma gång.

Att Sten Tolgfors önskar avgå är förståeligt. Det lär definitivt inte ha varit någon kul sits att befinna sig i med ett allmänt missnöje och att därtill vara småbarnsfar. Det sistnämnda har också märkts vid några tillfällen när Sten Tolgfors varit ifrån politiken vissa perioder.

Sten Tolgfors ska ha en stor eloge för sin tid som försvarsminister framförallt när det gäller omsorgen om svensk militär personal på insats. Till skillnad från vissa föregångare som inte riktigt såg nyttan med att ställa sig i främsta ledet när svensk militär personal omkommit eller stupat, har Sten Tolgfors visat ett starkt engagemang. Likaså har Sten Tolgfors varit en av landets tydligaste försvarsministrar på många år då han ställt krav på resultat och leverans från Försvarsmakten. Sten Tolgfors har ofta och rätt oförtjänt fått klä skott som "tomhylsa" och vapenvägrare. Det är inte en rättfärdig kritik.

Dock har det länge funnits anledning att kritisera såväl Sten Tolgfors som Nya Moderaterna för den försvarspolitik man fört i och med regeringen, där väckarklockan egentligen blev Georgienkriget. Det är svårt att se att IO 14 kommer att bli det försvar med hög förmåga "här och nu" som utlovats, vari naturligtvis ingår det nya personalförsörjningssystemet och underdimensionerade materielförsörjningen. Likaså är det svårt att se att de utlovade besparingarna i form av rationaliseringar kommer att kunna infrias. Debatten har som bekant varit hård på denna blogg med mycket kritik mot den moderata försvarspolitiken och en av de mer intressanta perioderna var härom året när Sten Tolgfors på sin egen blogg replikerade ett inlägg från denna blogg. Mer dubbelriktad kommunikation än så har det tyvärr inte blivit på Tolgfors egen blogg.


Det är nu naturligtvis intressant att se vem som blir ny försvarsminister och om det på samma sätt blir ett nytt skifte i svensk försvarspolitik som när ansvaret gick från Mikael Odenberg till Sten Tolgfors där det omedelbart märktes en betydligt lägre ambition avseende Tchad, men också försvaret i helhet. Att det sedan var beställt ifrån andra delar av Regeringen behöver man inte hymla om. Med tanke på de tre KU-anmälningar som nu föreligger mot försvarsministern och hetluften kring Saudi-affären (som i media tyvärr helt trängt ut den i flera aspekter betydligt mer intressanta rapporten från Riksrevisionen) krävs det ett namn som inte har någon koppling till dessa affärer och som kan uppvisa dådkraft. Det är nu drygt två år kval till valet och Alliansen behöver minska Löfveneffekten. Med en ny försvarsminister har man chans att blåsa nytt liv i laguppställningen.

Det är högst otroligt att Moderaterna skulle släppa ifrån sig försvarsministerposten till något annat parti. Dels är det en klassisk moderat fråga (även om de nya moderaterna inte tagit frågan till sig på samma sätt) och det är heller inte troligt att man skulle vilja rubba balansen i Regeringen. Ett namn lyser något starkare än de andra och det är inte helt otroligt att nästa försvarsminister blir en person med såväl närvaro på Twitter som i bloggvärlden.

För nästa försvarsminister finns det ett antal allvarliga frågor att tag i. Den främsta är om man får tro rubrikerna Saudi-affären, men frågan är egentligen betydligt större än så och rör samarbete och kommunikation mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet där det existerat alldeles för mycket brandväggar avseende information. Det är fullständigt grundläggande att Riksdagen i form av Försvarsutskottet måste betros med tillgång till hemliga handlingar från såväl Försvarsdepartementet som Försvarsmakten, och detsamma gäller att Försvarsmakten betros med information från Försvarsdepartement. Utan ett sådant samspel fungerar inte statsapparaten och de friktioner vi idag skådar i såväl materielförsörjning och inte minst konsekvenserna av "den strategiska time-outen" är just resultatet av detta.


SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP, SR, 2, 3, 4, SVT, 2, 3, 4, 5