En ljusglimt i det tragiska

Mil.se skriver om utvecklingen i Norra Afghanistan bekräftar den negativa utvecklingen som de norra provinserna erfar. I såväl nordväst som nordost har talibanerna gjort framsteg och som läsare av bloggen förmodligen redan vet har de två tyska PRT som är lokaliserade öster om det svenska PRT:t ansatts hårt av talibanerna. Risken är stor att talibanerna även får ett kraftigare fotfäste i det svenska ansvarsområdet. 500 man är försvinnande lite för att täcka en yta motsvarande Götaland. Dock är uppgiften huvudsakligen den afghanska armén och polisen, men inte heller deras numerärer är speciellt stora.

Glädjande är dock det som nu rapporteras på mil.se att Regeringen nu öronmärker 25% av biståndet i Afghanistan till det svenska PRT:ts ansvarsområde och att antalet biståndshandläggare ökas. Förhoppningsvis fortsätter den trenden.

Däremot är det ytterst tragiskt att läsa om den afghanske mannen som fick sin näsa och sina öron avskurna av talibanerna då de fick reda på att han skulle gå och rösta. I Storbritannien har debatten blossat upp om de tio brittiska soldater som stupade var ett pris värt att betala för att 150 personer av 80 000 skulle kunna gå och rösta i det brittiska ansvarsområdet.

Som svensk ska man vara ytterst tacksam att det finns andra nationer som tar på sig det svåra jobbet i södra Afghanistan.

Michael Yon's senaste reportage i vilket han följer en brittisk pluton på valdagen utgör mycket intressant och för den delen skrämmande läsning om situationen i södra Afghanistan och avhandlar en del om paradoxen med det afghanska valet.

Reportaget kan också vara högintressant för dem som vill se en svensk militär ambulanshelikopterförmåga. Receptet finns färdigt. Det är bara att köra ctrl-c / ctrl-v på de amerikanska HH-60 Blackhawkförbanden. Köp helikoptrarna med samma utrustning och kopiera besättningssystemet. Det kommer att kosta, men det blir en lösning som alltid kommer att vara gångbar, som kommer att vara efterfrågad överallt och som kommer att förläna stor tacksamhet var helst den sätts in. Förmodligen skulle den vara operativ åratal innan Hkp 14 flugits med alla de system Sverige avser montera in.

Veckans I-landsproblem

Igår kväll satte jag nästan kvällsmaten i halsen när jag följde Rapport (börjar ca 10:30 in i programmet. 1/9 18.20: Länken uppdaterad) och hörde den intervjuade beklaga sig över att han tvingades ta jobb som han tyckte var under hans kompetensnivå.

Han anser alltså att du, jag och alla andra som betalar skatt (d v s även andra arbetslösa) ska finansiera hans lyxarbetslöshet. Egentligen är det ju inte jag som drabbas av problemet utan snarare alla som verkligen har det svårt i samhället och som samhället inte har råd att stötta fullt ut.

Ingenting hindrar att man söker ett bättre jobb när man väl har ett.

Helt apropå pengar som bränner i fickan

I förra veckan skrev jag om hur statens pengar ibland verkar brinna i fickan. Nyss fick jag läsa denna artikel som faktiskt binder samman inläggen om dyra och irrationella omlokaliseringar och SIDA:s undermåliga kontroll på biståndspengarna.

I den gamla humorserien Helt Apropå som gick i slutet av 80-talet hade detta avslutats med två damer som utbrister "Sverige är fantastiskt, eller hur?"

Även SvD, DN

Blåögt

Återigen kan man konstatera att EU:s för tillfället högste utrikespolitiker inte tänker underlätta säkerhetsarbetet kring hans person. Efter de senaste två månadernas händelser torde det stå fullständigt klart att talibanerna med gelikar har möjlighet att påverka mål i och kring Kabul. Denna skalp torde vara en av de värdefullaste troféer de kan tänka sig.

Betydligt större värden än vederbörandes eget liv står på spel och en publicering i förtid av schemat anser jag mycket blåögt.

Vem är mest lurad?

Den norske försvarskommentatorn John Berg skriver i en debattartikel att Norge med avsikt lurade Sverige när man bjöd in Gripen till upphandlingen av nya stridsflygplan och sedan valde JSF. Berg anser att Sverige ska kräva en ordentlig granskning av hela upphandlingsförfarandet. Jag förstår det norska valet av JSF och skulle nog ha gjort samma val själv, men jag anser likväl att förfarandet var ohederligt.

Jag har svårt att se att något sådant skulle se. En sådan granskning där alla fakta lades på bordet skulle med all sannolikhet spräcka den norska regeringen. Även om "alla" vet att Berg har rätt räknas det inte riktigt förrän media i Norge väljer att ta tag i affären ordentligt. Svenska regeringens intresse av att den norska faller är föga.

Från början trodde man att det norska agerandet och lögnerna om pris och prestanda som presenterades av den norska regeringen skulle avsevärt skulle skada försäljningsmöjligheterna för JAS 39 i andra länder. Nu, nästan ett år senare, verkar det inte som om så vore fallet. Snarare verkar det som om de flesta länderna som intresserar sig för ett eventuellt köp av Gripen ifrågasätter det norska agerandet. Den offert som under våren lämnades till Nederländerna var ytterst specificerad och med all tänkbara garantier och ytterst tydlig på alla de områden som Norge utnyttjade till att motivera JSF och kom därför att imponera stort på fackpressen.

Frågan är vem som blev mest lurad egentligen, Sverige eller norrmännen själva? Det pris Norge i vintras hävdade gäller för JSF är ungefär hälften av det som amerikanska försvarsmakten då förväntade sig att kunna köpa JSF för. Sedan dess har en rad andra faktorer dykt upp som talar till Norges nackdel. Amerikanska flygvapnet talar sedan i somras om att reducera sitt köp av JSF från drygt 1700 flygplan F-35A till avsevärt färre. Amerikanska flottan funderar på att reducera sina köp av F-35B och F-35C med drygt 400 flygplan, vilket fått flygvapnet att säga att då lär det bli ännu färre för dem. Det är nämligen så i en marknadsekonomi att enhetspriset stiger när volymen sjunker och när de största kunder avsevärt reducerar sina köp, kommer styckepriset att bli dyrare. Det lär Norge få märka av. Om inte på flygplanens kostnad så lär i alla fall industrin ta igen kostnaderna på reservdelarna och liknande. Norge har t ex inte ännu räknat på kringfunktionerna till JSF. Något man definitivt lär märka av är att JSF sedan i somras officiellt ligger två år efter schemat och förseningarna minskar inte, vilket kan få konsekvenser för Norges redan slitna F-16. Det är dessutom inte förrän nästa år som priset på JSF för Norge ska förhandlas och låsas.

Frågan är alltså vem som är mest lurad? Sverige eller den norska allmänheten?

En sak man faktiskt kan kritisera den svenska regeringen för är de tveksamma garantierna till Norge att köpa nästa version av JAS 39. Ingen vill stå som ensam brukare av ett dyrt stridsflygplansystem, speciellt inte när det inte ens är den egna nationens industri som tagit fram det. Detta kommer att fortsätta att ligga försäljningen av Gripen i fatet, tills regeringen klart går ut och säger att Sverige kommer att köpa nästa version av JAS 39 oavsett andra nationers agerande. Man ska ha mycket klart för sig att en stor del av den framtida utvecklingen av JAS 39 redan är betald, samtidigt som alternativet till att inte köpa nästa version av JAS 39 kommer att vara att köpa in nya utländska stridsflygplan och vid den tidpunkten lär det inte finnas mycket annat kvar i produktion än JSF och de ryska flygplanen. Det alternativet lär knappast bli billigare.

Det finns dock de som har större problem med sitt framtida flygvapen och det är USA där man under det kommande decenniet kommer att ligga under det antal stridsflygplan man behöver eftersom de gamla slits och slitits otroligt hårt under konstant krigande i Mellanöstern och inga nya (JSF) är någonstans i närheten att bli operativa.


Jag kan dock hålla med John Berg om att det hade varit trevligt att se ett nordiskt försvarssamarbete också inom flygindustrin, men den möjligheten är nu ljusår bort.

Mer pengar som bränner i fickan

Biståndsminister Gunilla Carlsson funderar på Newsmill över det svenska biståndets effekter. Det gör hon med all rätt. Föresättningen att inte vara nöjd med svenskt bistånd förrän det bevisat leder till positiva effekter i u-länderna är god och anser jag markerar något av en milstolpe.

Det svenska biståndet är i år på 34 mdr kr, högst i världen om man slår ut på BNP/invånare, och ökar varje år. Det är nuförtiden en omfattande post i den svenska statsbudgeten och de som tidigare vågat resa några som helst krav på biståndet, bl a biståndsministern själv, har mötts av en ström av värdeord med föga substans av dem som verkar hävda att siffrorna är det viktigaste. Ju större siffror, desto godare är man.

Den svenska försvarsbudgetens militära del är i år på ca 40 mdr kr. Utan att överdriva så ifrågasätts effekten av dessa miljarder varje vecka i pressen till skillnad från biståndet.

Tidskriften Sunt Förnuft ägnade mycket energi åt just det svenska biståndet i sitt majnummer. Liksom biståndsministern frågar man sig om biståndet verkligen är effektivt och fyller sitt syfte i sin nuvarande form. Tyvärr läggs inte Sunt Förnuft ut på nätet, för artiklarna är verkligen intressanta.

Det som bedöms ha störst positiv effekt för u-länderna är katastrofhjälp (vilket inte är SIDA:s uppgift) som innebär hjälp på kort sikt, t ex vid översvämningar och jordbävningar, medan bistånd innebär hjälp på lång sikt.

En stor del av kritiken riktas mot att den absoluta huvuddelen av biståndet går till sådant som är omöjligt att utvärdera, framförallt genom budgetstöd. Mycket av detta står att läsa om i rapporten ”Okända effekter av svenskt bistånd”. Att få fram själv rapporten visade sig svårt, bl a eftersom mycket av det material som begärdes in från SIDA inte gick att få fram. Informationen stod helt enkelt inte att hitta. Efter att rapporten publicerades fick författaren ta emot mejl från SIDA-anställda som bekräftar hans slutsatser och berättar att de när de själva gjort utvärderingen blivit beordrade att lägga siffror till rätta.

Det finns också de som sticker ut hakan så långt som att säga att inga positiva effekter alls går att påvisa efter 40 år av aktivt bistånd om totalt 11 000 mdr kr (från västvärlden). De få åtgärder som beskrivs som lyckade är små begränsade projekt och forskning på enskilda sjukdomar, som t ex smittkoppor. Anledningen till varför bistånd ges anges som två: dels känns det bra eftersom de flesta vill vara solidariska. Dels sysselsätter biståndsverksamheten ca 500 000 västerlänningar.

SIDA:s bistånd delas i två delar, projektstöd och budgetstöd är den ena och stöd till FN:s olika hjälpprogram den andra. Projektstödet är i princip det enda som får något beröm av den verksamhet SIDA bedriver, fastän även detta kan vara svårt att mäta effekten av eftersom SIDA ofta (med framgång) samarbetar med andra hjälporgan.

Korruption är något som ofta dyker upp i samband med biståndsfrågor och i det här fallet är det just försnillandet av miljontals kr svenskt bistånd i Zambia som är grunden för Gunilla Carlsson artikel. Vad det svenska biståndet som går in i den afghanska regeringens skattekistor tar vägen vet ingen. Svenska folket verkar i alla fall inte ha något större förtroende för svenskt bistånd. I Aftonbladets omröstning med frågan: "Litar du på att svenskt bistånd når rätt mottagare?", svarar endast 1,7 % bifallande (kl 21.55). Det är inga siffror jag skulle vara nöjd med.

Det är hög tid att svenskt bistånd sätts under lupp. I synnerhet det bistånd som görs i de områden där Sverige samtidigt gör militära insatser. Det finns ingenting att vinna på att som nu skilja biståndet från det militära, utan snarare allt att förlora. Stabilitet i Afghanistan är ingenting som uppnås i en handvändning och förutsättningen är den civila utvecklingen. Liksom övriga interna konflikter vinns kriget genom att man vinner civilbefolkningens förtroende. I det här fallet handlar det om att skapa en grundläggande säkerhet och livsförhållanden för befolkningen. Maslows lagar är lika aktuella som alltid. Man ägnar inte mycket tankemöda åt hur saker och ting är 50 mil från hemmet när man saknar vatten, sjukvård och säkerhet.

När pengarna bränner i fickan

Jag har alltid varit kritisk till de stora förbandsnerläggningar som genomförts under den förra socialdemokratiska regeringsviten med påföljande flyttar av personal och materiel kors och tvärs över riket. Förbandsnerläggningar och nerrustning som kostat otroliga summor på kort sikt för att ge vinst först efter minst 10 år har jag aldrig förstått mig på. Särskilt inte när förmågan nergår till ett minimum.

Eftersom många av de förbandsnerläggningar som gjordes var tvungna att genomföras i röda distrikt (det naturliga urvalet hade ju redan gjort att i princip enbart sådana var kvar) var man tvungen att i alla fall på pappret kompensera de drabbade kommunerna. Oftast blev det genom statliga ersättningsjobb, där man helt sonika beordrade olika myndigheter att flytta från företrädelsevis Stockholm till en ort med nerlagt regemente. Att sedan myndigheten var tvungen att samverka med andra myndigheter och branschföreträdare i Stockholm och att all erfaren personal var bunden till Stockholm spelade ingen roll. Lokaler skulle byggas på regementsorten, reskontona sköt i höjden och kompetensen dränerades katastrofalt. När delar av PRV flyttades till Söderhamn från Stockholm flyttade en (1) av 80 anställda med. Handläggningstiderna gick från några veckor till oändligheten. Det tog två år innan verksamheten var någorlunda igång igen.

Tidskriften Sunt Förnuft tar i nummer 4/2009 upp just denna fråga när man analyserar den statliga omlokaliseringskarusellen i samband med försvarsbesluten. Enligt fackförbundet ST har enbart flyttarna av de statliga ersättningsjobben kostat skattebetalarna 650 miljoner kr, eller 400 000 kr per jobb, i dubbla hyror, flyttkostnader, konsultarvoden, pensionslösningar och rekryteringskostnader. Som vanligt går inte effektiviteten att mäta i pengar, så ingen kan svara på hur mycket den har nergått. Vilka kostnader Försvarsmakten har burit till följd av besluten och hur mycket effektiviteten i Försvarsmakten nergått är det verkligen ingen som vet. Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte blev bättre för någon.

Exemplet med Sollefteå som tas upp i Sunt Förnuft är sorgligt. Som plåster på såren för att kommunen tappade I 21 och T 3 i försvarsbeslutet 2000 (drygt 600 arbetstillfällen) skulle man få 300 statliga ersättningsjobb. Det blev 230 jobb med ett av de nystartade distansapoteken och en flytt av Krisberedskapsmyndigheten från Stockholm. Idag har hälften av jobben försvunnit då distansapoteken lagts ner och Krisberedskapsmyndigheten gått upp i Myndigheten för Samhällsberedskap och flyttat till Karlstad. Endast 3 av 70 anställda flyttar med. Då helt plötsligt börjar man inom socialdemokratin oja sig för ”kompetensförlusten” det innebär att flytta myndigheter tvärs över landet.

Militärt innebar nerläggningen i Sollefteå att T 3 flyttades till Östersund och samlokaliserades med I 5. I 5:s verksamhet utökades och övningsfälten räckte inte riktigt till för den mekaniserade striden och man fick regelbundet köra transporter till Sollefteå för att öva på övningsfältet där. Det blev t o m så att man var tvungen att bygga ut det gamla garageområdet i Sollefteå. I nästföljande försvarsbeslut rök alla militära förband i Östersund och en fyra år lång, men mycket dyr parentes var över.

Vad lär man sig av detta? Förmodligen inget, men det finns saker att lära (d v s det britterna brukar referera till som lessons identified eftersom det sällan blir aktuellt med lessons learned).

• Att lägga ner verksamhet blir ofta lika dyrt som att bibehålla den.
• Att flytta verksamhet blir kanske billigare i siffrorna på pappret, men i verkligheten och speciellt med effektiviteten inräknad, blir det en förlustaffär.
• Anställda flyttar sällan med sin arbetsplats, i synnerhet inte de med familj.
• Det tar lång tid innan man får upp verksamheten i samma effekt som tidigare.

Detta kan vara värt att hålla i minnet inför de säkerligen kommande förbandsnerläggningarna efter valet 2010 och de flyttar som nu stundar med inrättandet av en basbataljon lokaliserad i Kvarn och inrättandet av GLC/NOC (läs kommentarerna) istället för att bibehålla nuvarande system med sjöbevaknings- och stridsledningscentraler.

Ibland undrar man om det inte är så att statens pengar bränner i fickan. Läs gärna detta inlägg (med garanti på dåligt nattsömn som följd) på bloggen Strategi och Krigskonst om hur de senaste försvarsbesluten lett till att materiel för 300 miljarder kr skrotats, slängts eller getts bort och hur 20-30 miljarder kr (!) östs ut på luftprodukter (NBF).

Mysteriet fortsätter

Precis som jag trodde blir det bara fler och fler frågetecken i turerna runt den påstådda kapningen av Arctic Sea på svenskt vatten. SvD har en artikel som belyser ett antal av frågorna. En av de intressantaste som slagit mig är varför man fraktat hem besättning och kapare med tre (!) st Il-76? Den som kan sina militära flygplan vet att Il-76 länge utgjort ryggraden i det ryska/sovjetiska transportflyget och lastar drygt dubbelt så mycket som en Hercules. Försvarsmakten hyr t ex ofta in Il-76 från olika transportföretag för att frakta materiel till Utlandsstyrkan.

Varför använder man då tre st stora transportflygplan för att flyga hem drygt 20 personer från Kap Verde istället för ett vanligt passageraflygplan? En mycket bra och intressant fråga som det lär dröja innan det kommer något svar på om alls något.

Fortsätt också läsa Tobias Ljungvalls blogg om Arctic Sea.

Det lär aldrig bli några definitiva klarlägganden om Arctic Sea, däremot lär vi få dras med en rad olika konspirationsteorier.

Ett tack

Ett tack till alla er som kontaktar mig med allsköns frågor, synpunkter och tips. Vissa saker hamnar i inläggen, vissa inte. Oftast beror det inte på att det är ointressant utan mer på min tidsbrist. Ni som vill ha svar från mig, glöm inte att skriva ut er mailadress i kommentarstexten.

Afa ut ur Rosengård

Det verkar som en del invånare i Rosengård tröttnat på att Afa och diverse andra aktivistnätverk vill använda Rosengård som slagfält. I inledningen av den av aktivisterna utlysta "Reclaim Rosengård" tog några invånare parollen på allvar och körde bort aktivisterna (video) som fick retirera och söka skydd i kapitalismens högborg - McDonald's... "Åk hem till Limhamn", tyckte vissa Rosengårdsbor om Afa:iterna. (Många av aktivisterna hör nämligen hemma i Limhamn och en del andra mer välbeställda områden i Malmötrakten. Även om de vill vara "ghetto" är "pappa betalar" en vanlig företeelse). Jag är ganska säker på hur föräldrarna till Afa-slöddret skulle reagera om Rosengårdsungdomarna reste till Vellinge och Limhamn och använde det som slagfält.

Helt enkelt fantastiskt kul, tycker jag.

Tänkvärt med Afghanistan i bakhuvudet

Läs gärna Morgonsurs paralleller till Bosnien och Nordbat 2 apropå varför Sverige ska fortsätta insatsen i Afghanistan. Vi får inte glömma bort att det fanns gott om de som på den tiden ifrågasatte vad Sverige hade i Bosnien att göra. I regel är det folk från samma partier som idag anser att Sverige omedelbart ska dra sig ur Afghanistan. När man tror att man har läst det mest korkade argumentet för ett svenskt urdragande hittar man genast något nytt. Ursula Berges ord i Aftonbladet igår är ett bra exempel.



F d försvarsministern Anders Björck nämnde i gårdagskvällens debatt att på hans tid var det aldrig några problem med att få till stånd insatsen i Bosnien och att få fram materiel. Jag tror inte C Ba 01, Öv 1 Ulf Henricsson håller med. Att läsa hans erfarenheter från kontroverserna när det gällde att få iväg bataljonen och med rätt utrustning och utan UD:s krav på att 5000 man ur amerikanska marinkåren skulle vara livvakter åt svenskarna, är rätt intressant. När Henricsson tyckte att HKV och regeringskansliet inte förstod situationen, stängde han ner kommunikationen. Det minns tydligen inte Anders Björck.

Om det är något som man saknar mer än annat i Försvarsmakten idag, är det chefer av Henricssons kaliber. Hans ord i Officerstidningen Nr 2/2008 (s. 17) är lika aktuella nu som någonsin.

Flum, lögner och rökridåer

Föga förvånande blev jag lite smått upprörd av debatten om Afghanistaninsatsen i SVT. Motståndarsidan, i det här fallet med Maj-Britt Theorin i spetsen, fortsätter lika hårdnackat med sina lögner om att det inte finns något FN-mandat för det hela. Hennes bundsförvant Kalle Larsson (v) kallar det hela en olaglig ockupation.

Sanningen är att det finns en rad FN-mandat som styr insatsen i Afghanistan, t o m för den av vänstern så hatade Operation Enduring Freedom. Glädjeämnet i all sorgen är att den ökade mediala täckningen den senaste månaden har inneburit att fler och fler svenskar nu insett att det faktiskt finns FN-mandat för insatsen och att allt annat är dimridåer från vänsterflanken.

Varje gång jag ser Maj-Britt Theorin får jag ett självgott leende av Jan Guilloumodell. Jag drar mig nämligen till minnes hennes krav under 80-talet på parabolförbud för att förhindra amerikanskt inflytande i det svenska samhället. Vissa uppger också att hon ska ha uttryckt åsikten att det var ett oerhört slöseri att bara ha en pilot i Jaktviggen(!). Det borde ju få plats så många fler i ett så stort flygplan. Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig ett dugg. Att hon sedan i programmet kallade försvarsministern för Sven fick mig inte att flina mindre.

Försvarsministern tyckte jag var mycket kärnfull i sina inlägg i debatten. Mycket hedervärt.

Sedan kan man ju tycka att SVT kunde ha skaffat sig en bättre moderator till sitt debattprogram. Vad hände med den kvinnan från Afghanistan som försökte uttrycka sin åsikt om den svenska insatsen och biståndsprojekten på slutet av programmet? Hon blev tystad och överröstad av Kalle Larsson. Så typiskt.

Vänsterns förnekande av de åtskilliga FN-resolutionerna om Afghanistan är inte enbart blålögner utan också ett ifrågasättande av FN som auktoritet. USA-hatet är ytterst genomskinligt.

Positiva tecken

Utvecklingen går faktiskt åt rätt håll i Afghanistan om man får tro denna opinionsundersökning. Man får hoppas att den är korrekt.

Någon som säkerligen ifrågasätter dess tillförlitlighet är Jan Guillou som idag debatterade Allan Widman om Afghanistan i Aftonbladets Tv (Allans Widmans blogginlägg om debatten). Han passade även på att ge en känga åt Johanne Hildebrandt som varandes Aftonbladets mest krigsentusiastiska reporter någonsin. Hon replikerade med att till skillnad från Jan Guillou är hon faktiskt på plats i Afghanistan.

Fru Fortuna har än en gång lett mot de svenske. Må lyckan fortsatt stå de djärve bi.

Nu ska jag följa debatten i SVT om en stund. Jag kommer säkerligen inte att bli det minsta upprörd.

Bacillskräck och hemliga lager

Idag kom det av många efterlängtade beskedet att samtliga svenskar ska massvaccineras gratis, fast det dröjer en månad till vaccinationerna kommer igång. Jag skulle tippa att en hel del redan smittats då. Vaccinet är ju heller inte ett hundraprocentigt skydd utan långt därifrån.

För de virusdrabbade kan det bli aktuellt med anti-virala läkemedel som Tamiflu och Relenza. Socialstyrelsen m fl fruktar en skräckfilmsliknande anstormning av hysteriska svenskar som tror de måste tillskansa sig dessa läkemedel. Därför omgärdas läkemedlen av sträng sekretess och lagret av medicinen är på hemlig ort, vilket man bekräftade i Aktuellt den 30/7. Likaså finns det förberett hur distributionen ska kunna gå till på ett säkert sätt med eskorter.

Det skadar ju aldrig att ta det säkra före det osäkra, så det är nog klokt av Socialstyrelsen att ha en ordentligt beredskapsplan.

Men vad ska man då säga om Försvarsmaktens nya centrallager? Från att förut ha förråd spridda över landet i närheten av mobiliseringsplatser och diverse större förråd i respektive militärområde (i vissa fall även försvarsområden) och på förbanden har man nu i all vishet samlat så gott som alla ägg i en och samma korg - ett centralt jätteförråd i Arboga. Chefen är rekryterad från IKEA och säger att den stora utmaningen med centrala förråd är IT-stödet. IKEA är ju ett av få företag som lyckats bra med SAP så förhoppningsvis kan det få vissa positiva effekter inom det nya datasystemet PRIO.

För den anställde ute på förbanden innebär det t ex att Serviceförråden endast har provexemplar av uniformer etc. Därefter beställs allt från FMCL (Försvarsmaktens Centrallager) med en leveranstid på några dagar. Leveranserna lär ett antal civila transportföretag få nöjet att förrätta.

Besparingen uppges bli ca 100 milj kr per år från 2011 och vinsterna för det "insatta insatsförsvaret" enorma. Jag tror det när jag ser det.

Vissa saker är dock svåra att mäta i pengar, t ex beredskapseffekt. Jagar man bara siffror i budgeten är det säkert jättebra, men vad händer om det blir skarpt läge? Ja, man har ju lagt alla ägg i en korg och dessutom gått ut helt offentligt med var lagret ligger så det är en rätt smal sak att tillämpa manöverkrigföringens grundpelare nummer ett - att slå ut underhållet. Kanske kostade det 100 miljoner mer om året, men det är säkert ett pris man hade varit villig att betala i efterhand när det centrala förrådet är en krater på 6 hektar. "Haha, tänker någon, vilken rysskräck han har Wiseman!" Faktiskt inte, men svara gärna på frågan "när och i vilket läge flyttar man ut Centrallagret till spridda förråd?" Det har tagit ett antal år att ta fram Centrallagret och ytterligare några att flytta in all materiel dit. Det lär ta minst lika många att vända processen. Vilka tecken är nog tydliga för att ta ett sådant beslut?

Kanske kan Socialstyrelsen lära Försvarsmakten ett och annat om beredskap?

Bra ledare

Jag har varit lite kritisk till somliga av Expressens artiklar om den svenska insatsen i Afghanistan, men dagens ledare finner jag mycket bra. Dock tar den inte hela steget när det gäller orsakerna till undermålig utrustning och uppbackning av svenska soldater på skarpa insatser.

I mångt och mycket gör man i Försvarsmakten så gott det går, men med tanke på de ekonomiska ramarna som man ålagts av den politiska styrningen får man försöka göra så gott det går. Att t ex få iväg 3+1 stridsfordon 90 till Afghanistan innan årsskiftet 2009 kan ju tyckas som en smal sak, men då ska man veta att 2008 förmodligen var det knapraste året i Försvarsmakten någonsin. Det kostar trots allt några miljoner kr att frakta materiel av den typen med kort varsel till en annan världsdel.

Ofta är våra politiker inte heller helt medvetna om vad de sitter och beslutar om, men det går inte enbart att lasta dem och situationen är i mångt och mycket likadan i Högkvarteret. Orsaken står i mångt och mycket att finna i den ständigt krympande Försvarsmakten med mindre anslag och större uppgifter, där nu t o m chefer på mellannivå och lägre gör politiska bedömningar i sina ageranden. "Hur påverkar dessa olika handlingsalternativ mig, min karriär, mitt förband och min försvarsgren?"

Det är denna företeelse som man ofta refererar till som filter. På sin väg från den som har sakkunskapen passerar informationen en rad filter som tillrättalägger den innan den når beslutsfattande nivå. Besluten blir sedan därefter. Verksamhetsbesök är sällan ett besök i vardagens verksamhet utan snarast en bild av hur man skulle vilja att verksamheten såg ut. Naturligtvis är denna företeelse inget unikt för Försvarsmakten, men den blir så mycket allvarligare anser jag när det handlar om liv och död.

Om sanningen ska fram är det egentligen ingen skandal att svenska soldater i Afghanistan har undermålig utrustning. Skandalen är att Försvarsmakten aldrig har haft bättre utrustning än så fastän uppgiften att försvara Sverige är så otroligt mycket större och viktigare. Att anskaffa fordon med skyddsfaktor plast, fartyg utan luftvärn och flygplan och helikoptrar utan självförsvarssystem är ju snudd på vållande till annans död.

Fel går dock oftast att rätta till och man får ändå glädjas åt att våra soldater gör ett oerhört bra jobb förutsättningarna till trots. Jag hyser dock inget större hopp om att materielbristerna i de större sammanhangen rättas till.

Efter den senaste månadens mediabelysning av den svenska Afghanistaninsatsen och viss materielbrist finns det nog vissa befattningshavare som kan vara lite oroliga för möjligheten att behålla sitt ämbete om det framkommer att svenska soldater stupar till följd av i media kritiserad materiel. Det skulle inte förvåna mig om det snart utgår ett körförbud på TLC av den anledningen.


Expressens konkurrent Aftonbladet fortsätter sin duell mellan kändisar som är för och emot deltagandet i Afghanistan. Egentligen finner jag det rätt ointressant och populistiskt. Samtidigt kan man ju inte sluta förundras över vilken märklig världsbild Sven Wollter måste ha. Om säkerhetsläget i Afghanistan: "Säkerhetsläget är så dåligt just för att de utländska trupperna är i Afghanistan. De svenska soldaternas närvaro bidrar till att öka våldet. Utan den närvaron tror jag det skulle vara bättre." Det påminner lite grann om vissa samhällselements resonemang att utan mörkhyade i Sverige skulle det inte finnas någon rasism. Jag undrar också vilken miljon svenskar Sven Wollter har tänkt att skicka till Afghanistan för att hjälpa till där och hur de ska tas ut och hur de ska motiveras att åka dit? Blir det alla med slutsiffrorna 4 och 7 i personnumret eller ska man ta alla Stockholmare? Man kan i alla fall sluta sig till att det finns goda skäl till att KPML(r) inte ens är när att ta något riksdagsmandat.

Jag undrar vad det blir för lustigkurre som får svara i morgondagens Aftonbladet?

Bäst föredatum

Vid frukosten i morse följde jag debatten mellan f d försvarsministern Thage G Peterson och arméinspektören genmj Berndt Grundevik i TV 4:s Nyhetsmorgon.

Jag anser att inspektören var mycket saklig i sin argumentation, men kanske var det inte han som skulle ha mött Peterson utan en politiker som förespråkar insatsen. Det är trots allt inte Försvarsmakten som beslutat sig för att vara där utan faktiskt Thage G Petersons egna partikamrater.

Det som framförallt retar mig hos Peterson är hans konsekventa ovilja att förstå att Sverige och övriga länder är i Afghanistan under FN-mandat. Peterson har sin egen tolkning av vad det innebär att vara på insats under FN-mandat - man bär blå basker(!). Peterson hävdar å det bestämdaste att det är NATO som står för mandatet. Jag vill minnas att Peterson själv var försvarsminister när de svenska soldaterna i Bosnien bytte basker från blå till sandfärgade när insatsen blev IFOR december 1995 och senare SFOR året efter. Sverige var alltså inte i Bosnien på ett FN-mandat! Hur kunde Peterson tillåta det under sin tid som försvarsminister?

Min bloggkollega Chefsingenjören har också läsvärda och starka synpunkter på Thage G Petersons skygglappar. Jag sällar mig till hans rekommendation att Thage G Peterson bör läsa FN-resolutionen 1386 och efterföljande rörande Afghanistan. Det kanske vore något för Svenne Banan (Promoe) att göra också. Jag skulle bli avsevärt mycket mer imponerad om motståndarna till Afghanistaninsatsen kunde skilja mellan den Mujaheddin som fanns under 80-talet och kämpade mot Sovjetunionen och de talibaner som tog makten i Afghanistan i mitten på 90-talet. Förmodligen anser man att det bara är män i skägg och klänningar alltihopa så varför bry sig?

Thage G Peterson har sedan länge passerat bäst föredatum när han inte ens förstår ett FN-mandat. Tycker han att det är fel så får han ifrågasätta FN istället för att försöka skylla allt på NATO. USA-hatet är mycket genomskinligt.

Zapad i svensk press

DN är en av få tidningar i Sverige som uppmärksammat att Ryssland just nu genomför övningen Zapad i Östersjön och Vitryssland. Parallellt med den genomförs övningen Ladoga, som innefattar i princip alla resurser i St Petersburgs militärområde, längs den finska gränsen. Ryssland har som jag skrivit tidigare förflyttat fartyg från Norra respektive Svartahavsflottorna till Östersjön. Från Svarta Havet kommer bl a tre st landstigningsfartyg, vilket om de stannar kvar i Östersjön är rätt intressant för svensk del eftersom hotbilden mot Sverige till stor del byggts på att Ryssland ej längre har någon landstigningsförmåga i Östersjön. Visserligen har Ryssland på pappret ett par andra fartyg av den aktuella Ropuchaklassen i Östersjön, men deras status är inte så bra. Tre fartyg är inte heller någon större maktfaktor i sig då vart och ett tar upp till två kompanier marininfanteri. Men lägg därtill att man för första gången på många år övar fällningar av stora fallskärmsförband så börjar det bli lite intressant.

Man får definitivt beteckna det som än mer intressant att Ryssland flyttar en kritisk resurs från ett potentiellt konfliktområde (Georigen) till Östersjön med tanke på hur det har låtit i media de senaste veckorna om mindre skärmytslingar i Georigen och muller från Moskva. Det betyder förmodligen att georgierna kan andas ut, men kanske säger det också något om hur Ryssland nu värderar Östersjön.

Från vissa håll i Sverige talas det om att Ladoga och Zapad skulle vara svar på att NATO höll flygövningen Loyal Arrow i Norra Sverige, men det är nog att smickra Sveriges betydelse i sammanhanget. Loyal Arrow hade ca 2000 man i övningen, medan de ryska övningarna sysselsätter flera tiotusen man.

Hotbilden som vi (officiellt) bygger vår försvars- och säkerhetspolitik på har sedan länge förutsatt ett militärt svagt Ryssland med en demokratisk utveckling. Den demokratiska utveckling har nu varit på allt halare och tunnare is sedan Putin kom till makten och den militära verksamheten slår nya rekord varje år. Vår försvars- och säkerhetspolitik ligger dock fast. Intressant i DN-artikeln är uttalandet från Försvarsdepartementet att "det inte är något nytt att Ryssland generellt ökat frekvensen och storleken på sina militära övningar". Exakt samma sak sade försvarsministern i våras i anslutningen till Loyal Arrow-övningen. Fast det är tydligen helt betydelselöst för den förda politiken. Och är talet om ändamålet med övningen att försvara Nord Stream ett sätt att motivera budgeten eller på riktigt? Spelar det någon roll om det inte bara lurar svenskar utan även ryssar?

Även BLT och Världen Idag kommenterar övningarna.


Det är också kul att notera att bloggen vid midnatt sprängde 300 000 besökare på den officiella räknaren. Det är en siffra jag aldrig hade räknat med vid starten för två år sedan.

Nosar på det intressanta

Idag är första dagen av Aftonbladets nya serie om Sveriges deltagande i Afghanistan. De tre artiklar som fanns med i dagens tidning, anser jag höll betydligt högre kvalitet än mycket annat som skrivits i ämnet under sommaren.

I den första artikeln nosar man på kanske det mest intressanta i hela den svenska Afghanistaninsatsen, men utan att gräva djupare:

"Inne i staden Mazar, där det varit relativt lugnt länge, tycker folk att svenskarna inte gör någonting för dem.

– De fokuserar bara på säkerhet och på att hjälpa den afghanska armén. Andra länder som Ungern och Tyskland bygger upp infrastrukturen i sina provinser, men svenskarna gör ingenting. Det gör folk arga, säger studenten Fandin, 27.

Visserligen går 20 procent av det svenska biståndet till området Mazar-e-Sharif, men ingen av dem jag frågar har lagt märke till några svenska biståndsprojekt, de nämner i stället tyska och norska."

Jag tror inte jag är ensam om att vilja se en djupare granskning av vad det statliga svenska biståndet går till. De flesta svenskar som tjänstgjort i den militära delen av insatsen har hårresande erfarenheter och de framkommer ytterst sällan eller aldrig i media. För den intresserade är det bara att slå lite i kommentarerna till mina inlägg från de senaste veckorna om Afghanistan. Självklart är det högst välkommet att ni med erfarenheter (goda såväl som dåliga) skriver kommentarer om erfarenheterna.

Nyckeln till framgång i strävan att få Afghanistan på rät köl är som bekant det civila samhällsbyggandet. Det är ju inte så lite märkligt att ett land som skryter med att vara världsbäst på bistånd (i alla fall när det gäller pengar - resultat är en annan sak) når så fullkomligt värdelösa resultat. Det är ett välkänt faktum att summan av 1+1 oftast är närmare 3 än 2 i de här sammanhang. Likfullt väljer SIDA konsekvent att förlägga sina biståndsinsatser till andra delar av de länder där Sverige deltar militärt och det handlar inte bara om Afghanistan utan fungerade på samma sätt på Balkan för 15 år sedan. Inställningen hos många av de SIDA-anställda i området är också en sak som bör ifrågasättas.

Det svenska biståndets katastrofala resultat i Afghanistan är en rejäl nöt för Carl Bildt, Gunilla Carlsson och Anders Nordström att knäcka. Tyvärr kommer det aldrig att hända något utan lite medial blåslampa. Sverige leder som bekant det PRT, Provincial Reconstruction Team, som har ansvar för regionerna runt Mazar-e-Sharif. Syftet med ett PRT är att samordna det civila och militära biståndet i regionen. Ändå har vi en statlig myndighet som gör sitt bästa för att inte delta i samordningen som i övrigt samordnar resurserna från flera andra länder.


Utöver denna artikel skriver mamman till en av de stupade SSG-officerarna om varför det är viktigt att Sverige stannar i Afghanistan, samtidigt som förre försvarsministern Thage G Peterson lämnar några av sina argument varför Sverige omedelbart ska dra sig ur och även Lena Mellin lämnar sin syn på saken i en tredje artikel.

Fortsätt även läsa Johannes Hildebrandts blogg i ämnet direkt från MeS.


Dagens Nyheter har också lyft sig i kragen och publicerat två bra artiklar i ämnet. Den första är en intervju med chefen för FS 17, Öv Olof Granander, inför det afghanska valet. Den andra är en ganska bra sammanfattning av den svenska insatsen i Afghanistan.

Märkligt drama med märklig upplösning

Arctic Sea har tydligen hittats av ryska flottan utanför Kap Verde och besättningen har "fritagits" och befinner sig välbehållna ombord på ett ubåtsjaktsfartyg. Det kommer säkerligen fram fler fakta i ämnet under den närmaste tiden, men just nu kvarstår en rad frågetecken. Att genomföra en fritagning på ett fartyg under gång hör väl till de svåraste gisslanscenarierna och är knappast något för den ordinarie personalen på ett ryskt ubåtsjaktsfartyg. Innebörden av att "alla är välbehållna och inte under väpnad bevakning" kan man ju fundera lite över.

Skärpta hastighetskontroller

Under den kommande veckan skall polisen i flera län genomföra en hastighetskontrollkampanj runt framförallt skolor. Det tycker jag är högst motiverat.

Jag har länge önskat att se hastighetskamerorna inne i samhällena, framförallt runt skolor och liknande. Det lär det dock inte bli någon ändring på. Även om det skulle se bra ut i statistiken eftersom säkerligen lika många bilister kör för fort vid skolorna som på landsvägarna, prioriteras de senare. Skillnaden är att när man kör 20 km/h för fort där det är 30 km/h har man ökat hastigheten med nästan 70% och därmed avsevärt förlängt sin reaktions- och bromsträcka än om man kör 20 km/h för fort där det är 90 km/h, i vilket fall ökningen "endast" blir drygt 20%. Vägverket vill ju snarast använda kamerorna för att övervaka att hastighetssänkningarna till följd av undermåligt byggda vägar hålls, så att man slipper betala pengar för att komma närmare Nollvisionen uppfyllnad.

Det är ju inte utan att man tar sig för pannan när man läser att årets kvot av fartsyndare som ska tas med kameror snart är fylld och när den fyllts stängs kamerorna av till nästa år. Är det Fiskeriverket som bestämmer detta? Man får nog vänta ett par år till innan det blir några kameror i tättbebyggt område.

Välkommet besked

Jag ser på Johanne Hildebrandts blogg att hon precis har anlänt till MeS, Mazar-e-Sharif. Det är ett högst välkommet besked och jag ser fram emot lite mer kvalificerad journalistik än mycket av den sensationsjournalistik av modell Hänt i Veckan som ofta varit fallet under de senaste månaderna. Om det är någon som mer objektivt kan beskriva händelser i Afghanistan och vardagen för svenskarna där, tror jag att det är hon.

Jag ser med spänning fram emot fortsättningen och önskar lycka till!

I den senaste uppdateringen lämnar Johanne det öppet för läsarna att komma med uppslag till hennes artiklar från området så ta chansen!



En annan välkommen nyhet är den som SvD har om att saffran har möjlighet att bli ett alternativ till opiumodling i Afghanistan. Det skulle lösa otroligt mycket av problemen i regionen.

Mysteriet Arctic Sea än dimmigare

Turerna fortsätter runt den försvunna Arctic Sea, som enligt uppgift kapades när hon befann sig mellan Öland och Gotland. Fortfarande finns det dock betydligt fler frågetecken än utropstecken. Det är nu 12 dagar sedan fartyget skulle ha nått Algeriet.

Vilka bevis finns för att fartyget egentligen blev kapat?

Uppgifterna om att fartyget kapats kom som bekant via ryska myndigheter en dryg vecka efter att den påstådda kapningen ägt rum, vilket i sig är mycket märkligt. Normalt vill man så fort som möjligt offentliggöra att man har kapat ett fartyg så att man då kan kräva en lösensumma. Så verkar inte vara fallet med Arctic Sea.

Chefsingenjören pekar på det sorgliga faktum att svensk radartäckning i området nu avslöjas som så dålig att man inte kan säga om någon annan båt närmade sig Arctic Sea vid det påstådda kapningstillfället.


Varför lösensumma nu?

Finska polisen vidhåller att man under gårdagen fick krav på en lösensumma för fartygets frisläppande, medan ryska myndigheter dementerar detta. En möjlighet är naturligtvis att någon skojare och opportunist hört av sig till finska polisen och försöker göra sig lite pengar vid sidan av.


Vad innehåller lasten som är så intressant att man om man kapat fartyget inte ens offentliggör kapningen?

Om kapningen gått till så som den tidigare beskrivits (vilket ingen vet), är det en ganska stor och riskfylld operation att med RIB och personal utklädda till poliser kapa ett fartyg under gång. Något i lasten måste vara värt all den energi som lagts ner och framförallt risken att genomföra kapningen nära Ryssland, men framförallt nära Sverige och i ett hav där utfarten går att blockera.

Ryssland och Algeriet har under 2000-talet kommit varandra allt närmare. Liksom Ryssland är Algeriet en gasstat (världens 8:e största tillgångar) och Ryssland har försökt skapa en gaskartell mot EU tillsammans med Algeriet. De senaste åren har Algeriet gjort mycket stora inköp av mycket kvalificerad militärmateriel av Ryssland. Kiloubåtar, T-90 stridsvagnar, S-300PMU2 och Pantsir luftvärnssystem, Su-30MKA och Mig-29SMT stridsflygplan (dock blev det retur på Mig-29SMT) hör till den materiel som köpts. 2007 hade den ryska exporten sjufaldigats jämfört med tidigare år på 2000-talet.

Algeriet är naturligtvis intresserat av att använda denna krigsmateriel mot de islamistiska rebeller som genomför attentat med viss regelbundenhet.

Arctic Sea var dock lastat med trävaror från Finland. Ingen kapar ett fartyg för en harmlös trälast. Dock är det inte omöjligt att det fanns någon annan mindre krigsmateriel ombord innan trävarorna lastades i Finland, då fartyget utgått från Kaliningrad.

Ett annat alternativ är att man helt enkelt behöver ett fartyg för andra ändamål. Ett kan vara att fylla det med någon intressant laddning och sedan segla in det i någon av världens större städer eller hamnar och detonera laddningen. Om detta scenario förefaller troligt lär det amerikanska intresset för affären snart explodera. Ryssland samordnar nu sökandet med NATO.


Var är fartyget nu?

Det intressanta är att ryska flottan nu fått order om att söka efter fartyget och gör så i Atlanten väster om Gibraltar och Nordafrika. Uppenbarligen vill man ha tillbaka fartyget även om man hemma i Ryssland inte ger det hela så mycket publicitet.


Sist men inte minst, hur påverkar en kapning den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön?

Möjligheten att genomföra en kapning av det här slaget visar mycket väl hur Ryssland se sig tvunget att aktivt skydda sin gasledning genom Östersjön och det bör vara det sista vi vill vara med om från svensk sida. Östersjön ökar ständigt i värde för Ryssland som ett av landets viktigaste exportcentra och det är inte en slump att man därför förstärker sina marina styrkor där. Den nya bloggen Morgonsur skriver mycket bra om implikationerna för svensk del.


I övrigt rekommenderar jag läsning på frilansjournalisten Tobias Ljungvalls blogg. Han verkar ha gett sig attan på att följa hela affären.

3 steg mot den kostsamma otillräckligheten

Försvarsminister Sten Tolgfors beskriver idag på SvD Brännpunkt hur värnplikten ska avvecklas i tre steg för att ersättas av yrkesförsvaret. Tidigare har hans stödtrupper ute i landet gjort sitt för att med rätt tomma ord stötta saken.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Tar man bort värnplikten (gör den vilande, anser regeringen), går den aldrig att återinföra. Det ytterst lilla yrkesförsvar vi får för pengarna räcker aldrig till att försvara Sverige ens mot det minsta militära hot, utan endast till att göra nålstick i internationella insatser.

Skulle man finna behovet av att återinföra värnplikten, har man en oändligt mycket längre tid till återtagning än vad som tidigare ens återfunnits i mardrömmen. Inmönstring och utbildning må ta ett år, men var ska man hitta det absolut mest fundamentala till en framgångsrik försvarsmakt, nämligen kunnigt befäl och modern materiel i tillräcklig mängd? Dessa komponenter tar många, många år att få fram. Det nya yrkesförsvaret är en värre papperslösning än någon annan tidigare.

Krig är i första hand en materialsport, men numerären är ändå nog så viktig. Det går ändå inte att möta en motståndares fulla 11-mannalag med endast två egna spelare. Det ska skilja åtskilliga divisionsklasser dem emellan för att tvåmannalaget ska nå framgång. Det är därför Försvarsmakten i sitt underlag till Regeringens inriktningsproposition skrev in att Försvarsmakten under rådande förhållanden endast framgångsrikt kan möta en "gammalteknologisk" motståndare, dvs en motståndare som förfogar över sovjetisk 60-talsteknologi. Länder med den materielnivån återfinns idag inte någonstans i Europa utan endast i Afrika .


Fortfarande med det nya yrkesförsvaret kommer Försvarsmakten att dras med uppdelningen i civilanställd och militärt anställd (och användbar). För ca tio år sedan drogs en rad värnpliktstjänster in för att de ansågs vara grå arbetskraft. Det var likväl befattningar som måste bemannas även i fredstid, t ex räddningstjänst på flygflottiljerna. Värnpliktiga skulle bara utbildas och sedan delta i övningar, inte normal tjänst även om det skulle innebära att man som flygmekaniker blev betydligt duktigare på sin befattning än man blev av att kasta handgranater. Den stora skillnaden är att denna nu civilt anställda personal som återfinns på vissa befattningar, inte kan användas i skarp tjänst, vare sig i försvaret av Sverige eller i insatser utomlands. På så sätt faller stora delar av konceptet med det nya personalförsörjningssystemet med tvingande utlandstjänst. Varför sitta och avlöna dubbelt, när man bara kan utnyttja hälften?

På sikt anser jag att det är självklart att även officerare ska omfattas av tvingande utlandstjänst, men det sätt man nu försöker lösa problemet i Försvarsmakten anser jag vara ytterst lågt och förkastligt.


Avskaffandet av värnplikten är ännu ett steg mot 1600-talets legoarméer, där någon annans lycksökare hyrdes in att göra jobbet åt Europas kungar. Trenden att avskaffa värnplikten var som störst i Europa under 90-talet efter amerikansk förebild på 70-talet. Nästa steg är privatiseringen som i USA startade under 80-talet och som exploderade i och med Bush d y:s administration. Privatisering av Försvarsmakten börjar man se embryot till idag.


Yrkesförsvarets stora problem kommer att vara rekryteringen av kvalificerad personal. De låga löner som erbjuds, samt de stora åtaganden som görs i den ålder då grunderna för det fortsatta vuxenlivet ska läggas kommer att innebära gör att man ingalunda kommer att rekrytera den personal man helst vill ha. För drygt tio år sedan hette det att det var viktigt att soldaten hade stora muskler, men de skulle sitta 30 cm ovanför biceps. Tydligen är inte det lika viktigt nu. Kalkyler talar om årliga kostnader för rekrytering i stil med vad kostnaderna idag är för Pliktverket. Vilken grund har dessa veteraner att stå på när de lämnar Försvarsmakten för det civila samhället?

Övergången till yrkesförsvaret kommer att innebära ytterligare ett stort problem nämligen den tappade folkförankringen, när endast ett fåtal individer kommer att tjänstgöra inom Försvarsmakten på dess i framtiden än färre lokaleringsorter.


Är det användbarheten i utlandstjänst går problemet att lösa i alla fall med värnpliktiga genom bra rekrytering och framförallt en vettig ersättning. Det finns ingen idag som ifrågasätter utbildningsnivån för svenska soldater i utlandstjänst.
Jag anser det som vanligt helt befängt att de män och kvinnor vi skickar ut i internationella insatser ska behöva teckna egna försäkringar för att få ett fullgott försäkringsskydd, behöva förmånsbeskattas för gratis logi och mat även om det innebär tält och torrfoder. Att göra personalens ersättning under insatsen skattefria är ingen stor kostnad för staten, men innebär otroligt mycket för individerna.

Yrkesförsvaret är en kostsam och otillräcklig lösning för ett land med så stor yta och så liten befolkning som Sverige.

Helikoptrar och sensationsjournalistik

De senaste dagarna har Expressen påbörjat en artikelserie om det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Jag välkomnar att media ägnar uppmärksamhet åt de svenska soldaterna och den svenska insatsen så länge det görs sakligt och objektivt.

Som tyvärr oftast är fallet med kvällstidningarna sker nu detta varken sakligt eller objektivt. Istället verkar man i mångt och mycket använda samma sensationsjournalistik som på ”nöjessidorna”. Under torsdagen möttes läsarna av Expressens nätupplaga av rubriken ”Svenska soldater dödade i Afghanistan”. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att något tusental anhöriga och bekanta till de drygt 450 svenska soldaterna i Afghanistan fick hjärtat i halsgropen. Istället handlade artikeln om attentatet som krävde två svenska officerares liv hösten 2005. Jag har svårt att finna ord för hur illa jag tycker om Expressens ”journalistik”.


Expressens vinkel på den svenska militära Afghanistaninsatsen har sedan attentatet 2005 varit avsaknaden av svenska helikoptrar för ambulanstransporter. Läser man Expressen "vet" man att svenska soldaters enda chans till överlevnad är att det kommer en svensk helikopter och hämtar den skadade. Inte mycket bättre är det när man läser om trafikolyckan i början av veckan, men då handlar det om att det måste finnas lättare ambulanser också. Hur det ska gå ihop med medias andra krav att fordonen ska ha högre skyddsnivå begriper jag inte. Osakligheten har i alla fall fått Försvarsmakten att reagera och kommentera artikeln. Hur mycket "jätteoffensiv" är det när en handfull svenska soldater bistår några hundra afghanska soldater att säkra ett område inför valet?

Idag, liksom tidigare står Tyskland för den absoluta majoriteten av helikopterförmågan i det svenska området. ”Beroende av tyskar” kallar Expressen artikeln som om det skulle vara något fult och negativt. Sanningen är ju att det hela handlar om en multi-nationell insats där flera nationer arbetar gemensamt. Det är inte konstigare än att svenska soldater i Bosnien hade stöd av norska helikoptrar och amerikanska helikoptrar för sjukvård eller franska helikoptrar i Tchad och Kongo. I Afghanistan understöds svenskarna ständigt av andra nationers stridsflyg, framförallt amerikanskt, men mycket få krav har rests på att vi måste skicka dit svenska JAS:ar.

Att sedan de tyska helikoptrarna (CH-53) har helt annan prestanda än de svenska Hkp 10B nämns ju inte heller i artikeln. Då faller ju hela artikelns vinkel. CH-53 har högre marschfart än toppfarten på Hkp 10B. Den har betydligt längre räckvidd, bättre självförsvar, tre motorer istället för två (redundans). Den är också betydligt större och har därmed betydligt bättre lastförmåga. En nog så viktig aspekt är att tyskarna vid det här laget skaffat sig en betydande vana vid flygning i de svåra klimatförhållanden som råder i Afghanistan med såväl mycket hög terräng som öken, medan den svenska erfarenheten av naturliga skäl är närmast icke-existerande och först måste byggas upp.

Viktigast för den skadade soldaten är dock tillgängligheten och den tid det tar för helikoptern att ombesörja transporten. Hittills har tyskarna aldrig misslyckats med att ställa upp med sjukvårdstransport när sådan behövts. Att sedan den aktuella helikoptern är snabbare är nog så viktigt när det handlar om minuter. För att nå erforderlig förmåga krävs det i princip tre svenska helikoptrar på plats om man ska klara 24h-beredskap och underhåll. Detta skulle innebära att det inte fanns någon tillgänglig helikopter av typen på hemmaplan för utbildning o s v. Den svenska Hercules som nu är baserad i Afghanistan har dessutom frigjort tyska helikopterresurser, då de tyska helikoptrarna till skillnad från de tyska transportflygplanen har kunnat ta sig över bergen i Afghanistan även med en motor ur drift.


Den stora skandalen i sammanhanget är egentligen inte avsaknaden av svensk helikopterburen sjukvårdsförmåga i Afghanistan. Det är den totala avsaknaden av svensk sjukvårdshelikopterförmåga redan i det tidigare nationella Försvaret vilket varit en tragedi sedan helikopterns införande. Redan på 70-talet drog man korrekt slutsatserna efter amerikanska erfarenheter i Vietnam att i princip alla sårade som fick omedelbar tillgång till helikoptertransport till kvalificerad vård, överlevde. Ändå kom det aldrig till stånd något svenskt inköp av sjukvårdshelikoptrar. Ett antal militära helikoptrar fanns, men ingen för mer kvalificerad vård och de få som vanliga transporthelikoptrar som fanns i krigsorganisationen får dagens svenska sjukvård att framstå som nerlusad med ambulanshelikoptrar. Under 90-talet köptes ett antal ambulanshelikoptrar in till Försvaret, men användes endast för civilt bruk, tills det blev fult med denna statliga tjänst, varvid de såldes. Samma helikoptertyp används nu av Norge i Afghanistan.

Redan under krigsspelen på 70-talet blev resultaten snabbt att svenska soldater som sårats dog i drivor för att de inte kom under vård tillräckligt snabbt. Nästa problem blev att ta hand om sjukdomar eftersom krigsgravtjänsten hade svårt att hinna med. Idag klarar det amerikanska försvaret livet på nästan alla sårade soldater som inte skadats i huvudet eller de centrala organen tack vare ordentlig personlig skyddsutrustning och förmågan att snabbt få sårade under mycket kvalificerad vård. Behöver jag upplysa om hur många fältsjukhus svenska Försvarsmakten har kvar efter det senaste decenniets intensifierade nedrustningshysteri?

Helikopterverksamheten är och förblir tyvärr ett sorgebarn inom det svenska Försvaret. Blir det bättre med Hkp 14? Nej, den lär först bli operativ framåt slutet av nästa decennium och då kommer den redan att vara så gammal att man måste börja titta på modifieringar. Fram till dess saknar vi i Sverige helikopterburen ubåtsjaktsförmåga eftersom Hkp 4-systemet fallit för åldersstrecket. Jag är tveksam till om utrustning för ubåtsjakt ännu ens beställts till Hkp 14. Oavsett vilket, kommer den personal som idag kan ubåtsjakt ej längre vara kvar i organisationen då det blir aktuellt igen, varvid man får börja om från början.

Får tio år sedan hade man chansen att köpa in ett nytt, men ändå beprövat helikoptersystem. FMV gjorde en rekommendation, men regeringen körde över den och valde ett annat obeprövat system som bara fanns på pappret för att kunna sy ihop ett nordiskt samarbete. Danmark hoppade av och gick sin egen väg. Sverige valde ändå i slutändan en helt annan variant av den helikopter Norge och Finland valde.


Inom Försvarsmakten är man så bekymrad över det mediadrev som dragits igång om helikoptrar i Afghanistan att man redan förra året började titta på om det gick att skicka någon annan helikoptertyp än Hkp 10B till Afghanistan. Strunt samma om den hade rätt prestanda, skydd eller kunde ta mycket mer än en sårad på bår utan sjukvårdspersonal. Huvudsaken var att visa att Sverige kan flyga helikopter i Afghanistan.

Sjukvårdsberedskapen är faktiskt en av de saker jag är minst oroad över när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan. Däremot är jag betydligt mer oroad över det stöd skadade och stupade svenska soldater och deras familjer hemma i Sverige av våra myndigheter, vilket jag kommer att borra mer i i ett kommande inlägg.


Nu finns det naturligtvis de som tolkar allt ovanstående som kritik mot svensk helikopterpersonal. Då har man dragit fel slutsats. Det är snarast kritik mot oförmåga att förstå vikten av helikopterförmåga. Men framförallt är det kritik av sensationsjournalistiken.

För övrigt anser jag som vanligt att svensk militär personal på utlandsinsatser borde vara skattebefriad under insatsen.

Tankeställare

Jag vill å det varmaste rekommendera Johanne Hildebrandts kolumn i dagens Aftonbladet. Den avhandlar det otacksamma jobbet att vara militär i detta land och känns mycket träffande. Det är skönt att det finns någon journalist som kan se bortom billiga rubriker.

Smickrande

Under några timmar igår kväll kom jag inte på bloggen. När adressen skrivits in möttes jag av ett meddelande från Google i stil med att mina anslutningsförsök kategoriserades som angrepp mot Google och därför blockerades.

Även andra bloggare drabbades av samma sak. Enligt uppgifter Googles serviceavdelning handlade det om samma typ av angrepp som tidigare i veckan riktats mot bl a Twitter. Hos Blogger (Googles bloggtjänst som den här bloggen går under) drabbades framförallt bloggar som speglar utrikespolitik och Rysslandsfrågor.

Det är ju inte utan att man får känna sig smickrad.

Solidaritetsparadoxen

Stundom får jag tips till bloggen av läsarna. Ofta är det om bra och intressanta artiklar i landsortstidningarna.

I Norrbottens-Kuriren har man idag en mycket träffande ledare apropå den paradox som uppenbarligen finns hos folk när det gäller solidaritet med andra länder. Jag har ofta själv funderat över den, inte minst när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan.

Oftast, men inte alltid, är det människor som befinner sig på den vänstra spelhalvan i politiken som i ena stunden kräver Sveriges uttåg ur Afghanistan, dessförinnan Kosovo och icke att förglömma Bosnien. Utåt sett beskriver sig dessa människor som otroligt goda och jobbandes hårt för den internationella solidariteten. Men så fort svenska liv är i fara höjer man kraftfullt rösterna. Uppenbarligen är svenska liv mycket mer värda i sammanhanget, vilket man ju kunde tro skulle vara en ståndpunkt från långt till höger. Solidaritet på pappret, men inte i aktion! Den f d talmannen och försvarsministern Thage G Petersson med sitt kraftfulla motstånd mot insatsen i Afghanistan är ett mycket bra exempel på denna företeelse, liksom en stor del av vänsterpartiet.

Uppenbarligen har man på Norrbottens-Kuriren också funderat över detta och speciellt i samband med den NATO-flygövning som försiggick i området under försommaren. Norrbottens-Kuriren är så vitt jag vet ett av få medium i Sverige som uppmärksammat och uppmärksammar Rysslands stora övningar i Sveriges närområde. Nu i augusti är det dags för jätteövningen Zapad och som Norrbottens-Kuriren skriver, det är pinsamt tyst i Sverige om övningen och Rysslands förehavanden. Inte minst hos de som mest kraftfullt fördömde NATO-flygövningen. Från Norrbottens-Kuriren: "Det är inte vår sak" säger till exempel en
miljöpartistisk riksdagsman." Varför blir jag inte förvånad?

Att t ex aktivistsammanslutningen Ofog, som gjorde sitt yttersta för att störa övningen i norra Sverige, skulle ta sig i kragen och protestera på plats mot de ryska övningarna är helt otänkbart. Man ska veta att Ryssland vid den här storleken på övningar alltid övar med kärnvapen. Ofog är ju å det kraftigaste emot kärnvapen, men vågar bara förlägga sina protester i Väst. Det är ju säkrast så. I Ryssland daltar man nämligen inte med meningsmotståndare och framförallt inte sådana som tar sig in på militärt område. Jag skulle t o m vara ytterst förvånad om Ofog ens nämner Zapad eller Ladoga på sin hemsida.

Nu i dagarna är stora delar av den ryska Svarta Havsflottan liksom delar av Norra Flottan under omgruppering till Östersjön för att delta i Zapad. En sak kan man dock glädja sig över i detta, nämligen att om Ryssland omgrupperar stora delar av sitt numera fåtaliga landstigningstonnage i Svarta Havet till Östersjön, är det inte särskilt troligt med en ny rysk operation mot Georgien i närtid (ryska militära operationer bygger på agerande över ytan och på djupet med landstigningar och luftlandsättningar. Denna gamla, men fortfarande gällande ryska doktrin prövades för första gången någonsin mot Georgien, medan USA genom ett antal konflikter under de senaste 30 åren kunnat utveckla sin manöverkrigföring). Men vad innebär detta för oss i Sverige och för baltstaterna?

Syftet med övningarna Zapad i Vitryssland och Ladoga längs finska gränsen kan man ju fundera över. Ryska övningar beskrivs allt som oftast som "anti-terrorövningar" av Ryssland. När man i väst talar om sådan övningar handlar det t ex om att polisens nationella insatsstyrka ska borda ett fartyg, att man övar agerande mot kapade flygplan etc. Genom att Ryssland aktivt utnyttjar detta språkbruk är det lätt för västopinionen att bara rycka på axlarna. Vad övningarna i själva verket handlar om brukar närmast vara mellan-statliga konflikter, där man övar mot en fiende med egen armé, flotta och flygvapen. I Ryssland är man t ex noga med att alltid beskriva Tjetjenienkriget som en anti-terroroperation och jämföra med kriget i Afghanistan. Även kriget mot Georgien har beskrivit som en anti-terroroperation. Slut på utvikningen om Ryssland.


Läs gärna den ytterst välskrivna och välformulerade artikeln och förundras över solidaritetsparadoxen!

Omsätta erfarenheter

När man läser material som detta hoppas man innerligt att svenska myndigheter tar till sig av dessa erfarenheter och omsätter dem till beredskap och förhoppningsvis även offensiv redskap att ingå i Försvarsmakten. Med tanke på det klena resultatet efter den för krigföringen lilla bagatellartade händelsen den 11 september 2001, hoppas jag inte på allt för mycket.

Krig förs ingalunda endast längre på slagfältet och drabbar inte civila endast genom fysisk påverkan. Cyberarenan växer sig större och större och vi har idag endast sett ett embryo till de strider som kommer att utkämpas där i framtida krig. De största exemplen på användning av krigföring i cyberrymden hittills har varit då Estland flyttade statyn, de senaste krigen i Libanon och Gaza samt Georgienkriget förra året. Kina lägger också ner enorma resurser inom detta område och prövar allt som oftast sina krafter med USA, framförallt när det gäller inhämtning.

Träning och resultat

Det mesta tyder på att incidenten med den buklandade JAS:en på F 17 berodde på den mänskliga faktorn enligt media (SvD, DN, Exp, Aft, BLT,) och Försvarsmakten (mil.se). Eftersom såväl flygvapeninspektören, flottiljchefen och flygchefen på F 17 går ut med dessa uppgifter i tidningar och tv kan man utgå från att de är korrekta. Allt annat skulle direkt visa sig i Haverikommisionens rapport, framförallt utifrån de olika bandspelarna ombord på flygplanet, och innebära en oerhört nesa för Försvarsmakten och de inblandade personerna. Att då som "ögonvittne" hävda annat ter sig inte riktigt begåvat.

Som identifierats i så många haverirapporter och inspektioner tidigare, är vad som kallas den mänskliga faktorn oftast ett resultat av för lite övning. Det är väl känt att Försvarsmakten av ekonomiska skäl skurit ner kraftigt på piloternas flygtid. Förra året talades det i media om att ca var tredje JAS-pilot blev utan flygtid p g a besparingsåtgärder.

Försvarsmaktens helikopterverksamhet har tyvärr varit mycket olycksdrabbad det senaste decenniet. Gång efter annan har såväl civila som militära flygsäkerhetsexperter varnat för efterverkningarna av åratal av för lite flygtid.

Man ska ha fullt klart för sig att Försvarsmakten är det svenska landslaget, i det här fallet i en aktivitet där vinst innebär överlevnad och förlust innebär död. Man kan t ex inte förvänta sig en seger i fotbolls-VM om man tränar 2/3 av vad de övriga gruppen anser som ett minimibehov och dessutom aldrig får skjuta på riktiga fotbollsmål på träningarna. 2008 tilldelades hela Flygvapnet flygtid på JAS 39 Gripen (ca 8 divisioner) om man räknar in utbildning och utvecklingsverksamhet) motsvarande lite drygt vad en enda amerikansk eller dansk division tilldelades-

Huruvida låg flygtidstilldelning var en del av orsakerna bakom buklandningen kommer Haverikommisionens rapport att avslöja. Som fallet är nu gläds jag åt att det gick bra för piloten. Att fela är mänskligt, men antalet fel går att minska med gott säkerhetsarbete och framförallt träning. Men, man ska aldrig glömma bort att landets försvar är till för att spela den ultimata landskampen och i den finns det ingen god tvåa och jag är mycket orolig över att man inom hela Försvarsmakten idag övar alldeles för lite och i för liten omfattning. Det ter sig lite lustigt att Sverige har rådgivare i afghanska brigadstaber, samtidigt som vi i Sverige inte övat i brigads storlek på många år.


Man måste ju le lite åt Sveriges Radios artikel om händelsen, när hälften av artikeln är en intervju med en städerska på F 17 som städade en toalett när det hela hände. "Hela toaletten skakade, men det brukar skaka när planen flyger förbi." I sig ett ganska roligt uttalande, men också sammanfattande. Världen gick inte under och allt gick bra.

Uppdatering 7/8 16.30: "Glömska kan ha orsakat olyckan" (SvD)

Debatt!?

De senaste dagarna har man i alla fall börjat kunna skönja ett embryo till debatt om den svenska insatsen i Afghanistan. Idag hittar man ännu fler ledare i dagstidningarna i ämnet, liksom ett antal debattartiklar.

Generellt verkar det som om motståndarna anser att civilt bistånd och dialog med talibanerna är mycket bättre än militärt våld. Hittills har jag inte stött på någon som påstår motsatsen. Det lilla problemet som många verkar ha svårt att ta in är att motståndarsidan inte är ett dugg intresserad av dialog eller förhandlingar. Man kan ju tycka att det säger sig självt vad det innebär för "enbart civilt bistånd". NSD t ex, hyllar strutstaktiken. Det bästa Sverige kan göra är att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om någon, verkar ledarskribenten mena. SvD är också inne på strutstaktiken, men kritiserar den å det starkaste.

I några tidningar skriver de två moderata riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck och Ulf Grape om varför de vill förstärka insatsen i Afghanistan. För den som missade det hade de också en blogg hos Aftonbladet om sitt besök hos den svenska kontingenten i juni. Själv skulle jag vilja se en förstärkning av verkansdelen hos den svenska kontingenten, dvs antalet skyttesoldater. Det är de som gör arbetet ute i terrängen och hittills har kontingenterna varit lite väl tunga när det gäller ledning och stödfunktioner.


Fortfarande verkar många som kommenterar tidningsartiklarna vara skrämmande okunniga om bakgrunden och mandaten bakom insatsen i Afghanistan. Jag vill därför slå ett slag för Forsnos tidslinje över viktiga beslut och händelser i Afghanistankriget.


Alla skribenter verkar med rätta vara inne på att biståndet och återuppbyggnaden är nyckeln till framgång i Afghanistan. Ändå har jag hittills inte sett någon journalist kritiskt granska vad som händer med det svenska civila biståndet till Afghanistan. Det torde vara hög tid.

Hantering av personuppgifter

Norrländska Socialdemokraten hade igår en artikel om en kvinna som känt sig kränkt och trakasserad under sin mission i Afghanistan, vilket ledde till att hon sedan sade upp sig från Försvarsmakten. Utan att ha någon insyn i saken i fråga verkar det vara en tragisk händelse.

Tragiskt är också hur HKV:s infoavdelning behandlar personuppgifter på personalen i Utlandsstyrkan. Jag har tidigare kritiserat Combat Camera för hur de filmar personal i t ex specialförbanden utan tillåtelse. Nu visar det sig att kvinnlig personal som tjänstgjort i Afghanistan blivit uppringda direkt av journalister från SVT för att intervjuas om hur det är i Utlandsstyrkan med anledning av den först nämnda händelsen. På frågan hur journalisten fått tag i deras namnuppgifter uppgavs HKV Info som källa. HKV Info har alltså på eget bevåg utan att konsultera respektive anställd lämnat ut deras personuppgifter. Jag finner förfarandet mycket märkligt och godtroget.

Svar på tal

Som jag har skrivit tidigare hittar man ibland ett och annat guldkorn på Officersförbundets hemsida och den här gången är det en debattartikel i Västerbottenskuriren mot den svenska insatsen i Afghanistan. Artikeln i sig är inte så speciell, men repliken från ledarredaktionen är träffande.

Besvikelse

Elisabeth Höglund skriver idag om den svenska Afghanistaninsatsen i Expressen. Den gillar hon inte. Återigen triumferar man i pressen med att vrida på fakta. Återigen blir jag grymt besviken på media.

Höglund låter t ex påskina att mandatet skulle ha ändrats för svenskarna. Mandatet är detsamma, men skillnaden är att motståndaren nu är mer aktiv eftersom han anser sig trängd. Enligt Höglund (och många andra) verkar Sverige endast kunna agera med soldater där det inte finns något väpnat motstånd. Vad är då syftet med att skicka soldater? Man borde ju få oerhört mycket mer för pengarna om man skickade Operation Dagsverke eller något liknande?

Göran Persson skickade ju heller aldrig några 500 man till Afghanistan 2001. Långt ifrån. Insatsen som påbörjades då var precis nog för att sätta en svensk flagga på kartan som ger politiska poäng.

Höglund är vidare en av alla de som verkar vilja förringa attentatet mot SSG-kolonnen 2005. "Allvarlig incident", kallas den. Om det är något som är "allvarliga incidenter" är det den senaste månadens eldöverfall som de facto gått bra för svensk del.

Jag vet vidare inte vilken version av Rambo Höglund har sett, men jag har svårt att finna något Rambolikt i de uttalanden FS 17 stabschef har gjort. Ska en sjuksköterska be om ursäkt för att hon gjorde det hon tränats att göra på en svårt skadad patient och blev stolt över det? Det blir så mycket bättre om folk hela dagarna ska gå runt och skämmas för att de gör sitt jobb. Om det är något folk ska skämmas för är om de INTE gör sitt jobb.

Avslutningsvis undrar Höglund om någon frågad det afghanska folket om de vill ha kvar de utländska soldaterna. Har Höglund gjort det? Höglund hymlar nämligen inte med att hennes inställning är att i Afghanistan blir det ändå aldrig fred, så låt oss istället satsa pengarna på vården i Sverige. Med samma argument skulle jag alltså kunna föreslå att vi skulle kunna dra in vården till de som är sjuka i obotlig cancer, men jag gör det inte.

En synpunkt kan jag förstå, nämligen att svenskarna börjat förstå att landets försvar inte på långa vägar kan försvara landet men likväl ska koncentrerar resurser till ett land i tredje världen i en annan världsdel. Det kanske Elisabeth Höglund skulle ha uppmärksammat tidigare under sin journalistiska karriär, liksom Helle Klein i högsta grad är ansvarig för att skapa debatt i sitt arbete som journalist och ledarskribent. Hur var det nu med att göra sitt jobb?

I den andra "kvällstidningen" (båda finns ju av någon anledning tillgängliga innan SAS slutat servera frukost?) har Anna Lindh gamla vän och pressekreterare Eva Franchell en ledare om att Mona Sahlin borde ena oppositionen kring Afghanistanfrågan (mot insatsen). Det är nog lite väl sent med tanke på vänsterpartiet fullständiga avståndstagande, miljöpartiets avståndstagande och socialdemokraternas utrikestalesman Urban Ahlins starka bifall till insatsen. Det är ju då inte så underligt att Mona Sahlin inte säger något i frågan. Det passar sig ju inte riktigt att splittra oppositionen redan ett år innan valet. Vinner oppositionen valet, kan man nog vara rätt säker på ett svenskt uttåg ur Afghanistan och flera andra ställen. Att (s) vill spara 2 mdr kr mer än Alliansen på Försvaret lovar inte heller gott.

Frågan är bara vad Anna Lindh skulle säga idag om att hennes väninna vill dra sig ur Afghanistan? Lindh var nämligen en ivrig påhejare av svenska militära insatser och skickade förband till Kongo innan Försvarsmakten ens anmält något förband tillgängligt. I och för sig var det samma regering som ansåg att svenska soldater i Kongo var förbrukningsvaror, när rebellernas sommaroffensiv närmade sig den oskyddade svenska basen och regeringen inte vill kalla in riksdagen för att fatta beslut om förstärkning eftersom ledamöterna kampanjade inför EMU-valet.


För övrigt anser jag att svensk militär personal på utlandsinsatser borde vara skattebefriade under insatsen.

Retro

Det har snackats om det tidigare, men nu är det officiellt att USA avser köpa in nya stridsflygplan. Inte vilka stridsflygplan som helst, utan det man är ute efter är COIN-flygplan (counter-insurgency). COIN-flygplan är enkla och billiga propellerflygplan som tar en hyfsat respektabel attacklast att användas för att understödja markförband och slå till mot gerilla och rebeller i låg-intensiva konflikter. I denna typ av konflikter väntar man sig inte något kvalificerat luftvärn, vilket annars skulle göra dessa propellerflygplan med deras låga fart mycket sårbara. Vidare brukar dessa flygplan har minimala underhållsbehov och kunna operera framskjutet från landningsplatser med mycket rudimentära förhållanden och tillbringa lång tid i operationsområdet. Generellt sett brukar de också vara mycket billiga i drift av ovan nämnda anledningar. I en mellanstatlig konflikt där bägge sidor förfogar över stridsflygplan och luftvärn är de i de närmaste helt värdelösa då deras överlevnadsförmåga inte alls är dimensionerad mot sådana hot. Hotnivån ska helst inte vara kraftigare än optiskt riktade kulsprutor.

Det amerikanska flygvapnet har nu begärt information av olika tillverkare inför ett inköp av flygplan med leverans senast 2012. Frågan är dock hur billiga dessa egentligen kommer att bli med tanke på kravlistan som sänts ut. Flera av kraven överstiger vad vissa riktiga stridsflygplan har idag. Utan tvivel kommer flygplanet som vinner att vara betydligt mer potent än vår egna JAS 39 i attackrollen, då man talar om attacklaster med flera laserstyrda bomber, attackrobotar, raketer, automatkanon och därtill målutpekningskapsel. Kravlistan är lång och imponerande.


Förfarandet tyder på att USA förväntar sig att även i framtiden delta i konflikter liknande den i Afghanistan, där man inte har någon motståndare med mer kvalificerat luftvärn än några enstaka MANPADS. Krigen i Afghanistan och Irak har allvarligt åderlåtit den amerikanska försvarsmaktens flygplanflotta. Under sommaren gav man order om att skrota drygt 200 av de äldsta F-16 och F-18 p g a deras gångtid. För första gången kommer USAF att hamna under de 2250 flygplan som är reglementerad styrka. Överlag är samtliga F-15E, F-16 och F/A-18 vid det här laget mycket nergångna p g a krigsansträngningarna och man börjar nu verkligen på allvar inse att man har ett problem eftersom dessa flygplan ej kommer att kunna hålla ihop till dess F-35 levererats till fullo. Man kommer alltså att drabbas av ett "förmågeglapp" där man saknar hundratals flygplan. De 2250 flygplan man har idag kommer att ersättas av 800 F-35 och 183 F-22, vilket är de siffror Kongressen beslutat. Man kan lugnt säga att man i USA nu har problem. Reduktionen i antal F-35 till amerikanska försvarsmakten kommer också att påverka priset på F-35 negativt, vilket väl inte är alltför otroligt att Norge kommer att känna av.

USA hade under Vietnamkriget mycket stor nytta av de flygplan av COIN-typ som man opererade där. De flesta av dessa typer ersattes senare av attackflygplanet A-10. I Sydamerika har man i många år opererat COIN-flygplan, där de framförallt använts mot narkotikakartellernas baser och smuggelflygplan. Ett av de flygplan som spås bli favorit i upphandlingen är just den brasilianska Super Tucano som är väl beprövad i Sydamerika. En annan är det nya amerikanska skolflygplanet T-6 (vidareutveckling av ett schweiziskt skolflygplan) som då skulle bli en AT-6-version. Denna AT-6B har Irak redan begärt av USA att få köpa.

När man tittar på bilder av de föreslagna flygplanen är mycket lätt hänt att ens tankar dras till hur flygplanen såg ut under andra världskriget. Retro är på modet och det är inte alls otroligt att vi ser dessa tingester flyga runt i Afghanistan om konflikten pågår ytterligare fem år.

AT-6B Texan II

Tyskland på offensiven

Jag har tidigare under juli talat om tyska erfarenheter i Afghanistan och jämfört med den svenska situationen. Tyskland bemannar två st PRT öster om det svenska och därtill flygbasen i Mazar-e-Sharif.

Efter att talibanerna satt hårt åt de tyska PRT:na och tyskarna därvid fått ett antal stupade (Hittills har 35 tyska soldater dött i Afghanistan, varav 22 stupat i strid) av vad vissa anser till följd av mycket märkliga och snäva av politikerna ROE/insatsregler, har det tyska agerandet nu hårt svängt. De tyska politikerna har ändrat och förenklat ROE i väldigt hög grad. Nu är det t ex tillåtet för tyska soldater att beskjuta fiender som tidigare skjutit på dem, men som nu rör sig bakåt. Man fick t ex inte heller ens följa efter en vikande fiende som t ex genomfört ett eldöverfall mot tyska enheter. Den mest "lustiga" ROE var att tyskarna strängeligen var tvungna att verbalt varna fiender som besköt dem innan de kunde börja försvara sig med vapenmakt. Det ter sig nämligen lite svårt att muntligen varna en prickskytt 800 m bort eller en granatkastarbesättning 3 km bort. Inte undra på att de tyska soldaterna känt sig maktlösa och haft lite svårt för regeringen hemma i Tyskland.

De senaste veckorna har tyskarna aktivt deltagit i en afghansk offensiv mot talibanerna. Tyvärr hade inte den afghanska armén haft personal nog att hålla området man tog, varvid talibanerna åter snabbt besatte detta och firade det som en stor seger innan man åter började skicka raketer mot en av de tyska baserna.

Man kan bara hoppas att Sverige ska slippa lära sig de tyska erfarenheterna på samma sätt som tyskarna varit tvungna att lära sig dem.

Reportage om Operation Adler

Ögonvittnesskildring från eldöverfallet

Aftonbladet har idag en artikel som bygger på vad en av de svenska soldaterna som utsattes för ett av eldöverfallen återberättat om händelsen på internetforumet Soldf.com Forum. Texten är numera borttagen efter begäran från den aktuelle soldaten. Tills vidare får den intresserade alltså nöja sig med Aftonbladets referat.

Kortfattat kan man ju återigen bara konstatera att det känns skönt att soldaterna åkte i rejäla fordon och att deras utrustning och utbildning fungerade väl och gav dem överhanden trots att motståndarna från början hade initiativet.

Dock blir man ju återigen mer än besviken på Aftonbladets undermåliga journalistik och försök att vinkla fakta om det svenska deltagandet i Afghanistan. Framförallt vänder jag mig den omröstning som finns i anslutning till artikeln med frågeställningen: "Anser du att det är förenligt med svensk neutralitet att ha styrkor i Afghanistan?" Sverige är inte neutralt. Däremot är Sverige alliansfritt syftande till neutralitet i krig. Det betyder alltså ingalunda att Sverige ska och måste vara neutralt i händelse av krig. Det får bestämmas när så blir aktuellt. Ska det behöva vara så illa att även svenska journalister ska förväxla Sverige och Schweiz som är neutralt på riktigt?

En mer korrekt frågeställningen hade varit t ex: Anser du att det är rätt att Sverige deltar i den av FN beslutade insatsen i Afghanistan?

Det är hög tid att Aftonbladet skärper till sin journalistik när det insatsen i Afghanistan. Man kan ju faktiskt fundera över Aftonbladets Helle Kleins ord att insatsen inte diskuterats offentligt... för att citera signaturen Goldmember i sin kommentar till mitt förra inlägg: "Var förs debatt, om inte i media? Är inte Aftonbladet en form av media? Är det inte där hon är anställd? Varför ser inte hon till att tidningen för en (seriös, tack!) debatt? Hon borde kunna se till att det görs."

Vad jag uppfattar som en mycket mer sensibel inlaga i debatten, görs av Sylvia Asklöf Fortell på BLT:s ledarredaktion (Hon har även en läsvärd blogg och figurerar liksom jag stundom på samlingsbloggen Rysk Mosaik). Klart läsvärt och jag undrar liksom hon var Mona Sahlin är i Afghanistandebatten? Det enda man sett av henne på lång tid är hennes framträdande vid begravningen av de döda i branden i Rinkeby. Tydligen har man på socialdemokratiskt håll insett att om man ska ha någon chans att vinna valet 2010, gäller det att Sahlin håller så tyst som möjligt. Men det är klart, har man tänkt sig att samregera med två partier som ställer sig klart emot insatsen blir det ju helt plötsligt mycket jobbigt om det ska skära sig ordentligt redan ett år innan valet... Det tål att tänkas på vad som händer med det svenska deltagandet i Afghanistan om oppositionen vinner valet.

Samstämmighet

Förmodligen är det ytterst sällan som jag både instämmer med försvarsministern och den socialdemokratiske talesmannen i utrikesfrågor, Urban Ahlin, men nu har det hänt. Jag kan bara instämma till 100 % med försvarsministerns senaste blogginlägg om det svenska mandatet för insatsen i Afghanistan. Det är precis likadana åsikter och faktaredovisningar som behöver komma fram oftare i debatten och mediatäckningen av den svenska insatsen i Afghanistan.

Det får vara nog med all desinformation från vänsterflummare som påstår att Sveriges deltagande i Afghanistan är allt annat än grundat i ett FN-mandat.