Nej, tanken kan vara rätt med associationen till fält men där slutar liknelsen. Fältflygare var benämningen på de piloter inom Svenska flygvapnet, vilka var korttidsanställda som underbefäl under ca 10 år upp till drygt trettio års ålder. De utgjorde ryggraden i Sveriges flygvapens flygförarkår under 40 års tid, från 1946 till 1986. Under en tid då Sverige hade det tredje starkaste flygvapnet i världen, med mer än 1000 flygplan och över 40 divisioner, var behovet av flygförare stort. Riksdagens försvarsbeslut 1936, -40, -41, -42 och -44 medförde krav på att snabbt bygga upp ett slagkraftigt flygvapen. Cirka 250 omoderna flygplan skulle bli 1000 moderna! En satsning som hette duga, jämfört med dagens minimalistiska inställning till svenska försvaret. Flottiljer skulle anläggas, materiel och personal skulle anskaffas, övas och bli stridsdugliga. Här spelade fältflygarna en avgörande roll.
Totalt utbildades över 1800 fältflygare, närmare 200 omkom i flyghaverier. Ett dystert facit men ändå ett pris på vad frihet och självständighet för ett litet land kostar.
Nu finns det en bok om just fältflygare. ”Fältflygare, från dröm till verklighet” Författare är Göran Jacobsson som ägnat närmare 15 år till att forska om den här yrkesgruppen. Göran, som faktiskt är lokförare och aldrig varit i flygvapnet, har lyckats med att dokumentera fältflygarnas historia på ett utmärkt sätt. Statistik, bilder, mängder med fältflygaröden, skrivna av fältflygarna själva, finns med. En bok som inte bara är ett saknat dokument inom svensk flyghistoria utan även visar på den försvarsvilja som fanns hos det svenska folket och manifestiserades genom dess riksdag och regering.
Det är också intressant att konstatera att många av de flygvapenofficerare som kommit längst i karriären började som fältflygare och blev sedan, via Försvarets läroverk, officerare.
Fältflygarna gjorde en klassresa. Här kunde bondpojken eller sönerna ur arbetarsläktet göra en snabb karriär mot helt andra höjder än de som kunde göras med ett flygplan. Det finns mängder med exempel där klassresan lett till höga positioner, i något fall även till ÖB.
Borneo
Gästinlägg: Fältflygare? Såna som flyger puderflygplan, eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
-
-
Donald Trump är nu Ukrainas sista hopp2 veckor sedan
-
Taktisk kavalleri: Strategier och strider med hästar2 månader sedan
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
-
-
-
-
Konservativ och antikapitalist4 år sedan
-
Utom allt rimligt tvivel?5 år sedan
-
Om världens undergång6 år sedan
-
-
-
-
Savua ja peilejä7 år sedan
-
Marint intressant bok7 år sedan
-
Akademisk tåkeprat7 år sedan
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
Konsultskolan 37 år sedan
-
-
Inget gästinlägg8 år sedan
-
Liket lever!8 år sedan
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
EU-minister och parlamentarikerrockad8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
-
Utbildning, värnplikt med mera8 år sedan
-
-
Vem förmedlar desinformation?9 år sedan
-
-
-
-
-
Nu hände det.9 år sedan
-
-
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?10 år sedan
-
Gick du på den lätta?10 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
20 kommentarer:
Är inte specialistofficeren möjligheten att återföda Fältflygarkåren?
Som jag förstått så hade man från början tanke på att låta flygförare vara specialister, men att man inte vågade då många flygförare kanske skulle nöja sig med att flyga och inte söka över för att gå karriär. Därmed skulle HKV förr eller senare stå utan kompetens från det facket.
Chefsingenjören,
Ingen större förlust.
Det finns inte något västerländskt flygvapen som har underofficerare/specialistofficerare som piloter. Utomlands är det dessutom avsevärt mycket vattentätare skott mellan underofficerare och officerare, vilket naturligtvis är tråkigt, men ändå ett faktum. En pilot som är specialistofficer skulle snabbt finna sig sidsteppad vid uppdragsplanering vid internationella övningar och insatser om han/hon ens skulle bli insläppt i byggnaden där planering sker. Så illa är det tyvärr.
Helikopterpiloter i både brittiska och amerikanska arméflyget är ofta underofficerare.
Ja, men aldrig stridsflygpiloter. Det är två helt olika kulturer. Inte ens amerikanska marinkåren har annat officerare som stridsflygpiloter.
Ja så därför måste vi göra underbefäl av svenska officerare. Det är inte värdigt att leka i den stora sandlåndan ute i världen.
J.K Nilsson
Om jag förstått resonemangen rätt bland våra utländska kollegor så tänker man ungefär att:
Stridsflygplan (och i viss mån attackhelikoptrar) flygs av officerare eller har en officer som chef, beroende på att den som är befälhavare på en sådan farkost måste kunna få delegerad befogenhet att självständigt fatta beslut om offensiv vapeninsats.
Underofficerare (NCO) eller Warrant Officers (WO) flyger exempelvis transporthelikoptrar, eftersom sådana system inte i första hand är offensivt beväpnade. Beslut om vapeninsats är då en fråga om egenskydd, vilket har betydligt enklare ROE.
Jag tolkar det som att man inte vill hamna i en situation där någon stackars WO eller NCO har fällt en vapenlast under felaktiga omständigheter, som exempelvis när järnvägsbron i Grdelica bombades under Kosovokriget 1999.
Jag tror att man försöker undvika frågan från högre chef (eller för den skull pressen) om hur en underofficer kunde få fatta beslut om så komplicerade saker som vapeninsats utan att ha studerat krigsvetenskap och taktik på militära högskolor. Med alla nationella caveats och andra underligheter i ROE som följer av en stor, gemensam operation blir det ganska komplicerat att i snabba, uppkomna lägen reda ut vad som får göras.
Detta är hur jag har uppfattat kollegorna utomlands, det betyder naturligtvis inte att jag har fattat rätt. Någon som har gjort en liknande tolkning?
Kn A, Nej jag har inte reflekterat över det du säger. Om vi drar det hela lite längre så vem säger att en Sergant/Förvaltare inte är den som leder en insats som FAC och vad händer sedan?
Nej det här är ett ypperligt exempel på hur dumt det blir att man försöker dela på officerare i kårer och göra folkskillnad. Vi utbildar dagens specialistofficerare inte mycket annorlunda än vad vi utbildade gårdagens fänrikar så varför kan vi inte examinera fänrikar då utan skall examinera serganter?
Dum, dumtare, dumtast.
J.K Nilsson
J.K Nilsson: Den nya befälsordningen innebär väl inte i sig något krav på att vi i Sverige ska dela oss i olika kårer, däremot fungerar det ju bevisligen så utomlands att det finns olika grader av åtskillnad mellan OF och NCO. Möjligen gömmer det sig en svensk twist i att vi valde att inte kalla våra specialistofficerare för underofficerare (trots att det är just underofficersgrader från den gamla befälsordningen som vi har återanvänt). Problemet är naturligtvis att med utländska ögon så är en OR5 en underofficer - punkt, slut. Sen kan vi svenskar argumentera tills vi blir blå i ansiktet att vår förste sergeant är en officer precis som fänriken...
Så kärnfrågan är väl egentligen vad som var poängen med att göra om befälssystemet (igen). Som jag har förstått det var resonemanget att alla vi som inte ska göra karriär (alltså i riktning mot kanslihus eller HKV) utan bara ska jobba i verksamheten inte ska gå en massa dyra skolor i Stockholm utan istället ska vara ute i verksamheten och skruva på saker, leda trupp - eller för den skull flyga flygplan.
Om Sverige idag åter skulle behöva stora mängder personal för att kunna försvara vår territoriella integritet, då skulle det vara klokt att satsa på fältflygare och andra specialister som komplettering till officerskåren, eftersom det går fortare att utbilda specialistofficerarna – ett eller två år på Karlberg, och sen övningar för att samla erfarenhet.
Vilket behov vi har av att göra om systemet idag är jag lite mer oklar över. Min mer konspiratoriskt lagda sida tror att det handlar mest om att dels spara pengar, dels föryngra personalen så att det går lättare att skicka trupp utomlands, vilket i sin tur är en biljett in i de fina salongerna.
Men visst saknar många av våra arbetsplatser idag personal över tiden därför att någon i officerslaget är på utbildning. Problemet är väl egentligen inte just att folk är på utbildning, utan att personalramarna sattes så snävt att vi inte fick ha någon överkapacitet för att klara vare sig utbildningar, föräldraledighet eller sjukdom.
Det kan till viss del att lösas med det nya befälssystemet, under förutsättning att sergeanten stannar kvar så länge att han/hon hinner bli den specialist vi behöver, men helst inte tillräckligt länge för att hinna skaffa familj. Dessutom spar ju myndigheten några kronor, eftersom sergeanten inte kommer att hinna få en lika hög lön som den officer som han/hon ersätter.
Det trixiga med den kalkylen är förstås att det tar ett antal år för vem som helst (oavsett grad) att bli så varm i kläderna att man ersätter den gamle löjtnanten som har skött sitt jobb i femton år. Frågan är också om det är så listigt att karriärväxla sergeanten efter åtta år, lagom när han/hon har hunnit bli just det som titeln antyder – specialistofficer. Det skulle, som jag ser det, vara just ”dumtast”.
Förhoppningsvis kommer den verkliga effekten att bli att Försvarsmakten kommer att kunna använda våra duktiga specialistofficerare som rekryteringsbas till officersutbildningarna, eftersom rekryteringsunderlaget minskar när de värnpliktiga försvinner.
Om jag förstått det hela rätt så är det HKV åsikt att det framöver skall finnas stridsflygpiloter som både "specialister" och "officerare", dagsnoteringen ligger på ett förhållande av ca 20% specialister och 80% officerare (åtminstone i insatsorganisationen, i produktionsorganisationen är siffrorna annorlunda om jag förstått det hela rätt). Utgångsargumentet (har nämnts tidigare i bloggkommentarer)är att specialister är billigare att utbilda än officerare, som ju skall ha 180 högskolepoäng från FHS. Vinkelvolten beträffande piloter är att utbildningen är ungefär lika lång oavsett specialist eller officer beroende på att en stor del av flygutbildningen (exempelvis GFU) kan göras inom officersprogrammet för en officer... I verkligheten torde det inte skilja mer än cirka ett års utbildningstid mellan en "specialistpilot" och en "officerspilot". Med den fånigt lilla numerär som utbildas varje år kan man i stillhet undra om det är värt mödan att då ha två olika utbildningslinjer!? Varför skall vi då nödvändigtvis ha både och? Det är väl inte så att det måste finnas både specialister och officerare inom alla yrkesfack av något slags rättviseskäl? En reflektion man kan göra är att det första som beslutades i denna fråga är att förhållandet officerare/specialister i Försvarsmakten skall vara 30/70, därefter låter man siffran träffa verkligheten....
Problemet ligger nog inte så mycket i själv utbildningstiden för att bli officer utan i själva rekryteringen. Flera år i rad nu har man knappt klarat att rekrytera till pilotutbildningen. De rektryteringsinsatser som gjorts är patetiska. 12 sökande till 10 platser talar sitt tydliga språk. Visserligen blev det några fler efter att ansökningstiden förlängts, men vad blir kvalitén? Nu tvingas man anta personer som knappt får näsan över miniminivån.
Är det sedan så smart med ett system likt de det gamla fältflygarsystemet, där man efter 10 år sparkar ut personal som då är på topp och som man lagt 40-50 milj kr i utbildningskostnader på?
Jag är egentligen tveksam till hela uppdelningen mellan officerare och specialistofficerare, eftersom jag tycker att uppdelningen är kontraproduktiv. Jag är rädd att man försöker göra kortsiktiga vinster i form av lägre löner och kortare utbildning.
Det innebär inte att jag är emot specialisterna, tvärtom menar jag att de flesta officerare i någon grad är specialist inom sitt fack. Om det sen är pansarstrid, ubåtsjakt eller jaktflyg spelar mindre roll. Vi kan inte godtyckligt byta en kapten i Försvarsmakten mot en annan - de är för mycket specialister för att det ska fungera.
Traditionell har vi sagt att det är först från majorsgraden som man kan söka oberoende tjänster - alltså förväntas en major med pansarbakgrund exempelvis kunna tillträda en stabstjänst på ett flygförband.
Vad gäller fältflygaren så förtjänar han all heder - det var en lösning som visade sig fungera bra i en tid när man snabbt behövde få fram många som kunde vara specialister på att just flyga flygplan. Dessutom gav det den dåvarande Krigsmakten en möjlighet att få känna sina piloter lite på pulsen och välja ut vilka som var lämpliga som officerare.
Ställda inför faktum - att vi har fått ett nytt befälssystem - kan vi fundera på om det borde vara så att de flesta kategorier (om inte alla) börjar som specialister, och sen måste vi se till att själva vara talangscouter för att hitta de av våra specialistofficerare som har förutsättningar för att rekryteras till officerare.
Jag är tveksam till att vi som första steg i deras karriär ska tvinga våra aspiranter att välja om de ska bli specialister eller officerare. Om vi nu inte längre får göra officerare av allihop - vore det inte rimligt att de i så fall först får lära sig sin specialisering, och sen plockar vi ut de som både har anlag och intresse för att bli nästa generations officerare. Det skulle visserligen medföra att våra yngsta fänrikar inte längre kommer att vara 22 år, men i gengäld så kommer de att ha en färdig specialistkompetens redan när de kommer från skolan.
Chefsingenjören: Jag är inte så orolig för försörjningen av HKV med flygförare. Idag ser vi hur flera med den bakgrunden istället läser på tekniska högskolan, läkarlinjen eller andra krävande utbildningar. Varför skulle vi inte kunna locka flygförare som är specialistofficer med en officersutbildning?
Och förresten – varför skulle det vara ett extra stort problem med just flygförare? Flygvapnet, som av tradition är tekniktungt och beroende av människor med specialistkompetens, har alltid haft ett behov av att specialistpersonalen inte går vidare i karriären för fort eftersom de behövs hemma på flottiljen. Konsekvensen har blivit att de flesta personalkategorier i Flygvapnet är sparsamt representerade på högsta nivå, eftersom de är just specialister som helst inte ska vidare för högt uppåt i karriären.
Det har – så vitt jag vet – inte funnits någon Flygvapengeneral som har gjort sin karriär som sambandsofficer, flygtekniker eller logistiker. Andelen markförsvarare, underrättelseofficerare och flygstridsledare torde vara rätt begränsad bland generalerna, även om det har förekommit. De mer akademiska yrkena – ingenjörer, läkare och meteorologer – förväntas väl också i huvudsak förbli vid sin läst?
Kn A: varför en officersutbildning inte lockar såsom andra utbildningar är ganska självklart. De andra utbildningarna leder till valmöjligheter och en sorts fallskärm ifall förbandet läggs ner. Jag hade utan vidare valt bort den värdelösa utbildning på MHS men hade inte gärna varit utan min ing.examen. Kvalitén på MHS är rena dagisdravlet.
/FF
FF: Jo, det är ju faktiskt ganska uppenbart, jag missade verkligheten för ett ögonblick.
Min (kanske något utopiska) tanke var att vi skulle kunna göra officersutbildningen intressant, under förutsättning att vi ser till att den har ett relevant innehåll och att den också får ett civilt meritvärde. Möjligen skulle det bidra till att höja nivån på utbildningen om de vi skickade in där redan hade jobbat några år i Försvaret - några år äldre, med relevanta och aktuella förkunskaper.
Tycker det är en utmärkt idé att samtliga officerare börjar som specialister, och att förbanden sedan själva rekryterar de man tycker passar att gå vidare. Egentligen ter det sig fullständigt självklart att göra på detta sätt ju mer jag tänker på det. En bonuseffekt är ju även att de blivande underlydande, som inte läser vidare, kan vara med och påverka vilka man vill ska bli framtidens chefer, vilket borgar för ett ännu bättre resultat. Det finns gott om exempel på kompani- och divisionschefer som inte har de underställdas förtroende och har fått sin grad/befattning pga goda prestationer utåt sett och lojalitet uppåt. Ibland sker detta på bekostnad av underställd personal. Sedan kan jag tänka mig ett flertal personer, ofta kaptener, som inte fått läsa vidare, men som enligt mig skulle vara betydligt mer lämpliga på chefspositioner än de som sitter där nu.
En förutsättning för att få folk att läsa vidare och byta fack är väl annars att man finner arbetsuppgifterna, i stort och smått, intressanta och stimulerande, samt att man har ett ledarskap man tror på. I dagens hkpflj t.ex. så tror jag 99% hellre skulle ta tjänstledigt och läsa in civila certifikat och försöka få ett jobb i det civila, än att hoppa på en officersutbildning.
Kn A, JK Nilsson mfl:
Det nya tvåbefälssystemet är det bästa som hänt FM på 30 år. Det gamla enbefälssystemet är inte anpassat för en fungerande krigsmakt utan en konsekvens av unken socialdemokrati när den var som sämst. Att vi nu har officerare som frivilligt vill gå över till specialistofficersskrået är ett av tecknen på hur barockt det har varit. Gamla erfarna specialister som går runt med löjtnants grad när dom egentligen skulle varit fanjunkare.
Det som är smolket i glädjebägaren är rekryteringsprocessen för officerare. FHS är fullständigt inkompetenta att lösa uppgiften. En tröst är att vid specoff-rekrytering så har förbanden mer att säga till om.
En annalkande katastrof är aspirantutbildningen där nu en ändamålsglidning skett och det nu rekryteras till alla befattningar, inte bara specialister som det först var tänkt. Dom har till och med förtur! Detta före soldater med 3+ års erfarenhet.
I plutch värld borde det vara så här: Specoff är bara internrekryterade hos resp förband. Utbildningsställena får bara en lista med namn. Officerare rekryteras ur soldater som har visat prov på ledarskapsförmåga under tjänstgöring. Då slipper vi de mängder av felrekryterade byfånar som nu finns på MHS.
I övrigt är det bara positivt med specoff. Välkomna är dom.
Sedan ska man kanske också se fältflygarsystemet som en del av folkhemsbygget. Även om det hela hade sin grund i det man under VK2 kallade silvervingarna, vpl flygförare.
Jag tackar för att Ni valt att berätta om min bok här. Dock vill jag gärna göra några förtydliganden och komma med en kommentar.
205 omkom i haverier och i det militära systemet kanske det kan kallas för ett pris på självständighet och frihet. Men om man stu
derar det lite nogrannare än så, kan man nog konstatera att priset var alldeles för högt eftersom de som huvudsakligen omkom var under utbildning. Att som färdigutbildad flygare omkomma är en sak, men att som elev sättas i för svåra situationer, ofta beroende på en machoanda, är något helt annat. Detta präglade flygvapnet fram till 70-talet.
Försvarsviljan hos fältflygarna måste betraktas som väldigt liten. Fältflygarna själva ansåg generellt sätt att det militära inslaget i yrket var ett minus. Huvuddelen, nästan alla till och med, sökte till flygvapnet för att få flyga eller för att få möjlighet att göra en klassresa. Endast en fältflygare har angivit att han sökte för att försvara Sverige under Kalla kriget. Flyget var ungt, det var spännande vilket lockade att de som var intresserade. Jämfört med dag när nästan ingen är flygintresserad, är det kanske inte så konstigt att man har svårt att rekrytera nya piloter. En annan bidragande orsak kanske är kravet på att delta i utlandsmissioner, det lockar inte alla.
Tyvärr blev ingen fältflygare ÖB, däremot finns ett par flygvapenchefer. Dock kan sägas att fältflygeriet har varit lönsamt mot de individer som var med men också mot samhället.
Att införa någon form av fältflygarsystem igen är tyvärr inte någon bra ide. Det kostar mer än det smakar då fler måste utbildas, med allt vad det innebär. Att nyttja flygsystemen idag kräver lång utbildning och tjänst för att uppnå en godkänd kvalite. Dessutom är den naturliga vägen att gå efter flygvapentiden, civilflyget, i det närmaste borta i dag, Vad man kanske istället ska göra, vilket även gäller andra yrkesgrupper inom försvaret, är att åter anta individer som inte är intresserad av att göra karriär utan som nöjer sig med att flyga, meka eller vad man nu vill. Det är inte nödvändigt för alla att gå skolor, utbildningar (som också kostar en massa pengar). Men samtidigt måste det också vara möjligt för de som vill, att ha möjligheten att gå vidare. Problemet är komplext.
God fortsättning
Göran
Jag tycker att det är intressant att inlägg om piloter alltid väcker en massa människors tankar och känslor. Det går inte att låta bli att fundera på varför?
Det finns ju trots allt en massa kategorier av officerare i vårt krympande försvar. Jag har läst om hkp piloter som inte vill åka till Afghanistan, stridspiloter som inte gör någon nytta och transportpiloter som är gamla gubbar som bara vill bo på fina hotell.
Det är ju så man undrar vad vi har dom till? Eller är det bara så att alla andra kategorier gör så mycket nytta att piloterna sticker ut för att dom bara gör lite mindre nytta?
Bara en jultanke!
//En som gillar hotell (...frukost i alla fall)
I våras läste jag en uppsats om samma ämne:
http://fhs.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:327886
Skicka en kommentar