Att inte återta Hkp 4, del 2

Det finns även andra, i sammanhanget mer direkt berörda, som har reagerat på försvarsministerns uttalande i Expressen igår, samt det som han skrev på sin blogg. Nedanstående kom på mailen idag och gick även till en rad andra adressater. Det är lite onödigt hårt språk, men läser man lite mellan raderna finns det en del tänkvärt.
---------------------------

Ur Försvarsministerns blogg:

"Det är vidare häpnadsväckande att försvarsutskottets ordförande sätter större tilltro till ett brev från ett kommersiellt företag än till underlag från berörda myndigheter, Försvarsmakten och FMV, samt en statlig helikopterutredare."

Nu till fakta!

REFERENSEN ÄR TILL ETT FÖRETAG SOM NYLIGEN GENOMFÖRT MODIFIERING AV HKP4 TILL NBG08 INOM BUDGET OCH I TID. UNIKT INOM DAGENS (SÅ KALLADE) HELIKOPTER VERKSAMHET

Försvarsministern ljuger de facto svenska folket rätt upp i ansiktet när det gäller kostnader och förutsättningar. Oavsett om det är på grund av kassa rådgivare eller egen oförmåga är det graverande.

Samtidigt som delar av folket knappt har råd att äta råa nudlar avdelar Försvarsmakten 5 000 000 för att hyra in småhelikoptrar för att låta de, för mycket dyra pengar, i Tyskland utbildade piloterna få flygtid. Denna flygtid är emellertid inte kvalificerad och pengarna är bortkastade. Hur mycket nudlar får man inte för 5 000 000??

Detta samtidigt som HKP4 åter kan tjänstgöra inom veckor till en kostnad av 3 050 000 genom att utnyttja gällande underhållsavtal med fasta priser.

HKP4 är utmärkt för att förvalta investeringen i utbildning av nya piloter och för att rädda det som räddas kan inom Försvarsmaktens helikopterverksamhet i övrigt. HKP4 är av samma generation som C130 Hercules. En ovanligt lyckad generation i detta avseende...

1. Den desinformation som nu sker till svenska folket måste tydliggöras.
2. Kostnaderna för utbildning av piloter i Tyskland bör granskas.(vi har egen flyglärarkapacitet och HKP9 i hangarerna)
3. Förvaltandet av investeringen i denna utbildning i Tyskland bör ske.
4. Helikopterutredaren har förbrukat sitt förtroende och bör snarast ersättas.
5. Det finns andra som borde ta sig en funderare på sitt fortsatta engagemang i helikopterfrågor på departement, Försvarsmakt och FMV.
6. Försvarsministern kanske bör utnyttja sin tid i Örebro för att gå en kurs i de fyra räknesätten och grundläggande läsförståelse på Örebro Universitet.


Gnälla; klaga, ofta med en upprörd ton

/[Signatur]

Att inte återta Hkp 4 (uppdaterad 30/4 06.30)

Det var med stort intresse jag idag läste försvarsministerns uttalande i Expressen och hans blogginlägg ang det nya helikopterköpet och framförallt Hkp 4. Oppositionen är som bekant av åsikten att inget nytt helikopterköp behövs utan att det räcker med Hkp 4, i väntan på Hkp 14 och Regeringen vill köpa ett interimssystem till dess Hkp 14 anländer. Själv är jag otroligt skeptisk till att Hkp 14 någonsin anländer och går att använda som det är tänkt, ens 2018. Alla erfarenheter av liknande högteknologiska system där en egen svensk förmåga skall byggas, speciellt utifrån egen utveckling (t ex JAS 39 med delsystem), visar att tidsplanerna aldrig håller och förmågan stannar betydligt hitom specifikationen. Hkp 14 är än värre än JAS 39 med delsystem, då det handlar om en ytterst begränsad serie där Sverige är ensam kund inom många väsentliga områden. Det bådar inte alls gott.

Patria Helicopters AB har mycket riktigt lämnat en offert på ett igångsättande av Hkp 4 till en total kostnad av 3 milj kr för 12 helikoptrar inom 36 veckor. Önskas bara 8 helikoptrar (de NBG-modifierade och NVG-modifierade) handlar det om 1,7 milj kr och en tid på blott 12 veckor. Skulle man bestämma sig för att modifiera helikoptrarna för en mer komplex hotmiljö för att understödja markoperationer i t ex Afghanistan, är det en summa på 175-250 milj kr för alla 12 helikoptrar beroende på vilket modpaket som väljs. Jag vet att försvarsministern är medveten om dessa siffror. Likväl redovisar han meningsmotståndarna är av ståndpunkten att endast 3 milj kr behövs och utelämnar helt fakta om modkostnaden och påskiner att den skulle vara enormt hög. Försvarsminister hävdar på sin blogg att modifierade helikoptrar skulle kunna ge operativ effekt först framåt 2017. Besättningarna är av en helt annan åsikt, men det är ju inte ovanligt att informationen filtreras på vägen uppåt. Allt måste ju passa i ett sammanhang. Frågan är då vem som bestämmer sammanhanget.

Nåväl, USA kommer i närtid att basera uppåt 50 helikoptrar i Norra Afghanistan, vilket kommer att avhjälpa den helikopterbrist som tidigare funnits. Att Sverige då skickar ner tre Hkp 10 får då mer karaktären av en medial medicin. Man ska dock inte hymla med att insatsen kommer att ge Försvarsmakten enormt bra erfarenheter av att uppträda i den hotmiljö och de meteorologiska förhållanden som Afghanistan representerar och det är nog så viktigt.

Fr o m nyår kommer Sverige att leda NBG 11. I dagsläget ingår i NBG 11 ett antal Hkp 15 av tveksamt taktiskt värde, med tanke på helikopterns grundförutsättningar, närmast dess storlek och lastförmåga. Att spana och tjänstgöra som förbindelsehelikopter är uppgifter som kan lösas, men att flytta trupp och genomföra transporter av sårade känns mer tveksamt. Vilken helikopter ska då lösa dessa uppgifter? I dagsläget ingen. Det får mig att tveka starkt till om man någonsin kommer att kunna sätta in NBG 11. Trycker man på knappen för mod av Hkp 4 nu, kommer det att finnas helikoptrar tillgängliga, med uppgraderat skydd i alla fall till innan mitten av beredskapsperioden. Ett annat alternativ hade varit att svänga om Hkp 10 till att ingå i NBG, men inte heller detta är ett troligt scenario. Det är en viss skillnad på 3 Hkp 10 + 4 Hkp 4 för NBG 08 och 4 Hkp 15 till NBG 11. Allan Widmans blogginlägg om statusen på Helikopterflottiljen inger inte direkt förtroende för situationen. En tillgänglighet på 3 (under förutsättning att bägge helikoptrarna i Adenviken var tillgängliga) av 20 helikoptrar, dvs 15 % är inget mindre än en militär katastrof. Inom NATO hade detta inneburit att huvuden hade rullat.

Det är dock inte i Afghanistan eller i NBG som Hkp 4 behövs mest. Utan att dra igång Hkp 4 kommer Sverige att stå utan ubåtsjaktförmåga och kvalificerad möjlighet till samverkan med ytattack. I bästa fall rör det sig om tiden fram till ett nytt helikoptersystem anlänt. Sannolikheten för detta scenario är dock ytterst lågt. För det första anskaffas inte interimshelikoptersystemet för detta ändamål. Det är framförallt för trupptransport och mede/casevac.

Istället blir det Hkp 14B (marin version) som ska lösa uppgiften och den är ännu mer försenad än transportversionen. För det andra och allvarligare är att de besättningar som idag har erfarenhet av ubåtsjakt och samverkan med ytattack, snabbt är på väg ut ur organisationen. De är i regel erfarna och i militära sammanhang äldre herrar, som knappast kommer att sitta still till en marin helikopter dyker upp om nästan ett decennium. Antingen har de lämnat organisationen genom pension, för egen maskin eller också lämnat flygtjänsten. Hur aktuella och framförallt i vilket skicka är deras erfarenheter på området i slutet av decennium? Hur kommer dessa individer utan aktuell flygtjänst att behandlas av ”hälla-i-övningen” som besättandet av Försvarsmaktens personalorganisation 11 innebär? Det finns mer än all anledning att oroas för den svenska marina helikopterförmågan.

Förmågan till undervattensstrid och andra undervattensoperationer i innanhavet Östersjön är oerhört viktig. Det bedömandet gör även Regeringen, då man beställer en ny ubåtsgeneration och uppgraderar äldre ubåtar. Ubåtarna utgör med sin spaningsförmåga och sitt dolda uppträdande en enormt viktig länk i den första ringen i det nationella svenska försvaret. Motsvarande gäller för andra nationer med intressen i Östersjön. Av den anledningen krävs en god svensk ubåtsjaktförmåga. Den ubåtsjaktförmåga som framförallt byggdes under 80-talet, har redan tagit mycket stryk genom omotiverad avveckling av materielsystem utan ersättning. Att förlora ytterligare ett materielsystem, innebärande förmågan till luftburen ubåtsjakt, vore förödande för det nationella försvaret. Framförallt av den anledningen förordar jag starkt ett återtagande av Hkp 4. Detta återtagande kan som sagt ske mycket snabbt.

Vid en omedelbar startsignal att återuppliva Hkp 4 kan dessa vara igång till sommaren och man kan börja återupprätta den marina förmågan med start i höst. Även om försvarsministern skulle ha rätt och full operativ förmåga (observera Afghanistanscenario) inte nås förrän 2017, är skillnaden enorm mellan att ha besättningar som sedan 2010 övat ubåtsjakt och samverkan med ytattack och att ha besättningar som först framåt 2020 ska börja lära sig denna förmåga och då helt på nytt och förmodligen utan alla tidigare erfarenheter. Förmågeglapp är ett användbart ord för situationen. Vansinne ett mer beskrivande.


Jag håller dock med försvarsministern i att oppositionen helt är ute och cyklar när man hävdar att de tre ombyggda Hkp 10 skulle kunna stå för alla internationella åtaganden till 2017 när Hkp 14 anländer. Det får mig starkt att tvivla på hur intresserad man är ta till sig av den information som presenteras. Oavsett storleken på internationella åtaganden är tre helikoptrar alltid tre helikoptrar. T o m att som Regeringen tro att dessa helt skulle kunna stå för ett svenskt helikopteråtagande i Afghanistan i två år, anser jag är att tumma på verkligheten.

Vidare skulle det vara mycket intressant att få veta hur oppositionen tror sig kunna sy ihop sin försvarsbudget, med de åtaganden som man anmält i kombination med de besparingar man också aviserat. Det får bli ämnet för ett annat inlägg.


Uppdatering 30/4 06.30: Kostnaden för en full uppdatering av Hkp 4 är högt räknat 30 mkr per individ, med följande utrustning:

• Ballistiskt skydd
• Ksp installation
• Luftintagsfilter ( motorerna )
• Bårinstallation
• CVR/FDR
• IRSS IR suppressorer
• Målning
• Radio ( krypto och NATO kompatibel )
• Transponder IFF ( intergrerad med Radio)

Tid för leverans av alla 12 är 24 mån, men önskas bara 8 helikoptrar är leveranstiden nere på ett år. Stryker man därtill IR-suppressorer är tiden nere på 8 mån. Önskas mindre modifieringar än ovan, minskar naturligtvis leveranstid och kostnad.

Försvarsministern anger dessutom i Expressen att "vår erfarenhet av att bygga om är renodlat negativ, och hänvisar till helikopter 10 som byggts om i Norge och sätts in i Afghanistan nästa år". I detta uttalande väljer han aktivt att inte referera till att den forcerade ombyggnad som gjordes av Hkp 4 inför NBG 08 gick alldeles utmärkt och t o m bättre än plan och det är samma företag som nu lämnat ovan beskrivna offert. Denna leverantör har redan visat sig kunna hålla såväl leveranstid som kostnad, vilket är betydligt mer än man kan säga om många andra av FMV:s kontrakt.


Är det nu helt bestämt att Försvarsmakten inte längre ska nyttja Hkp 4, gör i så fall det kloka att överföra dem till Kustbevakningen där de bör nyttjas för sjöräddning.

Gästinlägg: Viktig milstolpe för lösning av veteranfrågan

Idag, torsdagen den 29 april, gjordes en föredragning av representanter från olika veteranintresseorganisationer inför Försvarsutskottets samlade medlemmar angående veteranpolitikutredningen och dess konsekvenser.

Det var Fredsbaskrarnas förbundsordförande Bo Wranker som var huvudföredragande inför utskottet.

Det var främst frågan om hur veteraner ska hanteras i framtiden samt frågan om ett eventuellt bildande av ett svenskt veterancentrum som stod i fokus.

Det som kan betraktas som milstolpe är att detta var första gången dessa organisationer erhållit en inbjudan till utskottet för att belysa dessa frågor. Det innebär att frågan om ett utökat stöd till veteraner, genom bildande av en ny organisation för omhändertagande av utsatta veteraner, nu fått "politisk legitimitet".

Nästa steg blir att delar av Försvarsutskottet får en utökad information av Fredsbaskrarnas och övriga organisationers expertgrupp. Samtidigt är avsikten att även ÖB personligen ska få ta del av ett verkligt fall för att på så sätt få insikt i de faktiska problemen som finns inom FM idag.

Seminariet på FHS den 26 maj, där dessa frågor skall ventileras, blir nu högintressant.

Det är dock viktigt att politiker bearbetas även på det lokala planet av veteraner och dess föreningar.

Om man tar med anhöriga så är det en halv miljon svenskar som är berörda av veteranfrågan.


/Borneo

När färre ska finansiera större utgifter

De senaste dagarna har man överösts med löften om ny skattehöjningar från de rödgröna. Igår var det återinförd förmögenhetsskatt, som trots namnet inte kommer att slå mot de som har högst inkomster (de tenderar att vara bäst på att ha tillgångarna i andra länder och att planera för sin skatt) utan framförallt mot de pensionärer i storstadsområdena som har ägt sina hus i större delen av sina liv och nu ska betala 25 000 kr extra om året för att taxeringsvärdet på deras hus numera är enormt. Men hur ska skatten se ut? Liksom mycket annat av "vallöftena" finns det inga raka besked utan mest utkast.

Idag är det höjd bensinskatt med 49 öre "av miljöskäl". Om miljöskäl är att svenskarna ska "uppmuntras" att köra mindre bil och bilindustrin att ta fram snålare bilar, är jag rädd att effekten uteblir. 49 öre högre pris utgör snarast en tillvänjning och inte ett hinder, speciellt eftersom höjningen ska ske i två steg. Det effektivaste sättet att få fram miljövänligare bilar är lagstadgade utsläppsgränser. Gränser liknande den på 120g/km för att definiera en miljöbil har varit effektiva, men ännu effektivare vore en successiv lagstiftning att från och med år X får en bil med tjänstevikten Y ha maximalt Z g/km i utsläpp för att nyttjas inom EU.

Varför höjs då skatterna? Utgifterna ökar ständigt, samtidigt som andelen av den svenska befolkningen som ska generera skattepengar åt den resterande delen blir allt färre, vilket jag tidigare skrivit om (läs även Cornucopia, 2). När andelen som genererar skattemedel i förhållande till förbrukar blir allt färre finns fyra möjliga scenarier för att komma runt problemet:

1) Försöka öka andel privat företagsamhet och därmed generera mer skattepengar
2) Se till att gruppen som genererar skattepengar tjänar mer och därmed betalar mer i skatt, t ex genom att höja pensionsåldern
3) Höja skatten för de som genererar skattepengar
4) Sänka lönen/ersättningen för de som "lever" på skattepengar (t ex pensionärer) och allmänt minska de statliga utgifterna.

För egen del anser jag alt. 1 vara det smakligaste. Vilket alternativ de rödgröna nu väljer är rätt tydligt.


Ca 3 av tio svenskar är idag sysselsatta inom den privata sektorn, medan de övriga 7 på ett eller annat sätt får sin inkomst av skattemedel (offentliganställda, sjuka, barn, pensionärer osv). Andelen inom den privata sektorn har genom åren stadigt minskat, vilket är ett problem då det framförallt är dessa som genererar skattemedlen som någon gång under livet ska försörja oss alla. Naturligtvis är det så att vissa privat företag i sin verksamhet helt lever på skattepengar, medan det finns offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till kassakistorna. Mycket av den offentliga verksamheten är också sådana funktioner som ett fungerande samhälle måste ha. Det ligger i sakens natur. Det är därför vi har en stat.

Problemet kvarstår dock och blir bara värre och det måste lösas. Det måste bli fler svenskar som genererar skattepengar i förhållande till förbrukar, än vad vi har i dagens samhälle.

Ska vi tanka grönt?

I USA drivs en stark linje att få krigsmakten mer inriktad mot användande av "bio-fuels". Bakom detta finns två drivkrafter, en svagare mer ideologisk i form av miljövänlighet och en starkare i form av minskat beroende av traditionella petroleumprodukter. Den amerikanska krigsmakten slukar enorma mängder bränsle. Dess krigsmaskiner är helt enligt amerikansk biltradition extremt bränsleslukande. Stridsvagnen M-1 Abrams (gasturbin) drar enormt mycket mer bränsle än t ex Strv 122 (dieselmotor) och amerikanska stridsflygplan får JAS 39 att verka som en moped i jämförelse.

Till slut verkar det ha gått upp för Pentagon att Jordens tillgångar på klassiska petroleumbaserade drivmedel faktiskt är ändliga. Kontinentala USA nådde Peak Oil redan på 70-talet och är som bekant helt beroende av oljeimport från framförallt Mellanöstern. I bakvattnet håller en ny oljeberoende jätte på att segla upp, nämligen Kina. Fortsätter den oljebaserade utvecklingen kommer det med allra största sannolikhet förr eller senare bli en kraftmätning om tillgången på de sista oljeresurserna där den vinner som längst kan hålla ut (så länge man inte börjar kasta kärnvapen). Endera sidan kommer till slut att få soppatorsk bildligt talat och därmed få ge upp.

I USA bedrivs därför sedan ett antal år enormt mycket forskning kring biobränslen för militära applikationer. Redan i början av 00-talet började man med flygprover med syntetiska bränslen och idag koncentrerar man sig på utspädda bränslen med en 50/50-blandning av biobränsle och normalt flygbränsle. Samma utveckling förutspås nu inom de amerikanska sjöstridskrafterna.

Under sin tid som amerikansk ambassadör i Sverige tog Michael Wood som något av sin huvuduppgift att hitta lovande svenska företag, framförallt inom "cleantech" som skulle må bra av lite amerikanska investeringar, men vars produkter framförallt skulle kunna komma USA till godo. Ett antal av de företag som upptäcktes (inte bara inom cleantech) visade sig ha militär användning och FM och FMV bara gapade. Vem visste att Sverige var världsledande inom den minityrisering som är förutsättningen för framtida stealthteknologi? Inte berörda svenska myndigheter i alla fall. På samma sätt var det med Swedish Biofuels, vilket ansågs kunna vara ett mycket realistiskt alternativ till ny bränslekälla.

I USA görs nu skarpa försök med bränsle från oljedådra (Camelina) i stridsflygplan i såväl flygvapnet som flottan. Oljedådran räknas i Sverige som ett riktigt ogräs (den har en otrevlig benägenhet att växa var som helst och snabbt), medan det i andra delar av världen används som t ex lampolja. Det mest lovande alternativet anses annars vara bränsle framställt från alger, där man redan idag talar om bränslepriser på knappt 6 kr/l.

I en värld där bränsleräkningarna snabbt har blivit den övervägande kostnaden för att öva med stridsfordon, fartyg och flygplan skulle en svensk satsning på förnybara, inhemska energikällor vara tacksam. Dels ur ett ekonomiskt perspektiv, men inte minst ur ett beredskapsperspektiv. Den fastställda strategin idag är på vanligt svenskt manér ett icke-beslut, eller en icke-lösning. "Det löser sig nog. Även om oljan tar slut går det att köpa av någon annan", är den officiella svenska inställningen. Det känns betryggande.

I fortsatt vanlig svensk ordning, förutspår jag att detta ämne kommer vara högsta mode inom Försvarsmakten om ca 15 år (då det gått upp för 0-funktionerna i HKV att tillgången på de traditionella oljeprodukterna är ändlig), vilket är den sedvanliga eftersläpningen mellan amerikansk och svensk försvarsplanering och militärteknologi. Varför redan nu bry sig om något som med drygt 100 % sannolikhet hör framtiden till? Inom detta område finns en massiv potential för svensk försvarsindustri, framförallt Volvo Flygmotor och Saab. Den som är först på marknaden med en fungerande produkt kommer att bli rik, mycket rik.

Mer veteranstöd krävs

I USA visar ny statistik att runt 18 veteraner begår självmord varje dag och långt fler försöker ta sina liv. Andelen självmord bland de soldater som sökt behandling hos Veteranadministrationen är lägre än de som ej sökt hjälp. Det hjälpnummer som veteraner med självmordstankar kan ringa får varje månad ca 10 000 samtal. Även om man i USA kommit mycket långt med sitt veteranstöd och omhändertagandet är enormt mycket bättre än det var efter Vietnamkriget, är siffrorna ändå oroväckande, och framförallt att siffrorna stiger. 2005 begicks drygt 44 självmord per etthundratusen veteraner. 2007 var siffran 57. Naturligtvis hör det till saken att USA med tiden får allt flera veteraner. En annan bidragande faktor, som bör väcka svenskt intresse med tanke på det annalkande utlandsobligatoriet, är att de upprepade tjänstgöringarna i Irak och Afghanistan anses vara en starkt bidragande faktor till självmordsbenägenheten hos veteranerna. De flesta amerikanska soldater idag har flera tjänstgöringsturer bakom sig i såväl Irak som Afghanistan. Hur kommer situationen se ut för våra svenska yrkessoldater om 8 år? Hur många vändor har dessa då varit i Afghanistan?

Även vårt grannland Danmark har drabbats hårt av självmord bland sina veteraner. De senaste dryga två åren har 11 danska soldater tagit sina liv, men det finns ett mörkertal. Ca 25 000 danskar har deltagit i internationella operationer sedan 1992.

För svensk del finns det ingen statistik framtagen. Intresset har saknats. Till skillnad från USA och Danmark har svensk internationella insatser i mycket ringa grad handlat om stridshandlingar, vilket anses minska risken för PTSD. Uppgifterna för svenska internationella insatser har dock svängt de senaste åren och svenska soldater i Afghanistan hamnar allt oftare i strider, vars omfattning man hemma i Sverige knappast förstår eftersom media inte heller riktigt verkar ha fattat situationen. Hur kommer detta att påverka de soldater som tjänstgjort i Afghanistan, t ex FS 17 som roterade hem innan jul och som tillbringade en hel del tid "i elden"? Till skillnad från specialförbanden har inte de vanliga soldaterna i FS 17 och andra rotationer, insatser, tillgång till samma hjälp och stöd. Vilken uppföljning görs nu av dessa soldater?

Säkerhetsarbete och personalvård handlar framförallt om att förekomma. Det hett eftertraktade veterancentrum som nu planeras av ett antal olika organisationer har en stor roll att fylla.

Front för veterancentrum

I en debattartikel i dagens Sydsvenskan argumenterar bl a Allan Widman, Karin Enström och Annika Nordgren-Christensen tillsammans med en rad företrädare för bl a fack och intresseorganisationer för vikten av att ett svenskt veterancentrum inrättas. Det är en viktig fråga och det är glädjande att se ett brett stöd.

Om materielinköp

Den militära önskelistan är ofta längre än en 6-årings inför jul. Det ska vara materiel för allt från högt till lågt och materielen ska kunna allt. Ju snävare de ekonomiska ramarna blir, desto mer ska varje materielsystem klara av och ju mer omöjlig blir ekvationen. Risken är naturligtvis överhängande att resultatet i så fall blir att det nya materielsystemet istället för att vara bra på mycket är dålig på det mesta. Man siktar mot stjärnorna, men landar alltför ofta i rännstenen.

För en vecka sedan meddelade försvarsministern att Sverige ska köpa in nya helikoptrar som interimslösning i väntan på att Hkp 14 ska levereras och bli operationell i slutet av detta decennium (när en sådan uppskattning levereras för införande av ett nytt materielsystem, är det reella datumet i regel något år bortom). Förra helgen meddelades också att två ubåtar av A26-klassen ska beställas och att två av Gotlandsubåtarna ska modifieras och livstidsförlängas.

Som officer blir man naturligtvis misstänksam med tanke på tidigare erfarenheter och havererade materielplaner. Var ska pengarna till dessa nya system komma ifrån? Allan Widman berättar ikväll att 4,7 mdr kr kommer att anslås för nya helikoptrar (och att endast en (1) helikopter fanns tillgänglig vid hans besök). Materielplanen till år 2020 är sedan tidigare fulltecknad och kostnaderna för införandet av den nya personalförsörjningsstrategin är inte helt klara, förutom att de kommer att bli höga.

Försvarsministerns svar på sin blogg igår är att pengar kommer att frigöras genom en indragning av det nya stridsstödfartyget L10 och besparingar inom ledningssystemsidan.

L10 är för mig ett typexempel på materiel som inte har så stort berättigande för svensk del. Sveriges försvarsbudget är som bekant mycket begränsad och i ständig nedgång jämfört med BNP. Hårda prioriteringar krävs alltså inför varje materielinköp. Inför varje materielanskaffning bör därför följande frågor prövas:

1) Är materielsystemet användbart i det nationella försvaret?
2) Är materielsystemet användbart i internationella insatser?

Om svaret är ja på bägge frågorna är det enkelt. Materielen kan anskaffas och kommer att vara användbar. Är svaret ja på (1), men inte på (2), kan det ändå finnas starka skäl för ett anskaffande. Är svaret däremot nej på (1), men ja på (2), måste det föreligga mycket, mycket starka skäl för att en anskaffning ska genomföras.

Det nationella försvaret är och måste vara överordnat internationella insatser för ett land med Sveriges begränsade resurser. Stridsstödfartyget L10 med dess welldäck för stridsbåtar, helikopterplatta för helikoptrar och dessutom, sist jag såg arbetshypotesen, integrerade Archer, påminner snarast om en romantisk MÖP-föreställning om svensk landstigning i Afrika à la Guadalcanal. Vilket scenario ser man framför sig där det ska räcka med ett sådant fartyg? Hur troligt är det att stora svenska fartyg ska delta i en landstigning där det ska krävas kustbeskjutning? Vilken funktion ska detta fartyg fylla på hemmaplan i Östersjön? Att ta sig till och från Gotland för att förstärka öns försvar uträttas bäst med inhyrda eller mobiliserade ro/rofartyg eller färjor. Ska man skjuta sig i land i Baltikum? Dessutom saknar Sverige det marina luftförsvaret att kunna skydda fartyget i Östersjön. Alternativet är att avdela hela Flygvapnet till skydd för ett fartyg. Sverige har inga gamla kolonier i Västindien som ska kunna förstärkas. Marinen behöver ett nytt lagfartyg, men är L10 det lämpligaste?

All materielanskaffning måste föregås av noggranna övervägningar. Alldeles för många av dagens materielsystem har anskaffats inkompletta och närmast oanvändbara i strid. För flera materielsystem är statusen och tänket bakom närmast att jämföra med att alla soldater inte skulle tilldelas egna vapen. De kan ju ta en fallen kamrats eller fiendens. Alla soldater kommer inte heller att behöva skjuta på fienden. Det låter absurt, men liknande tankar finns faktiskt inom flera materielsystem.

Oerhört mycket återstår att korrigera inom materielanskaffningen.

Veckans Affärer uppmärksammar PRIO

Den ständigt lika läsvärde bloggrannen Morgonsur tipsade mig nu på kvällen att Veckans Affärer idag har en artikel i vilken man tar upp Försvarsmaktens nya datasystem PRIO, i VA omnämnt som "Försvarets stora fiasko".

Det går inte att ta miste på kritiken i artikeln och det mesta av den är helt rättfärdigad. Tyvärr missar man den aspekt jag fruktar mest, nämligen att plutonchefen, kompanichefen o s v, vars huvuduppgift har varit, bör vara och skall vara att leda sitt förband i strid, nu "endast behöver tillbringa 40% av arbetstiden i PRIO". Grovt räknat ska alltså chefen bli 40% sämre på att föra väpnad strid. "PRIO gäller" som det numera heter i Försvarsmakten, när det uppstår frågetecken om den nya organisationen.

Tyvärr har VA också fått de tidigare dataprojekten inom Försvarsmakten om bakfoten. Man skriver att NBF avbröts 2005. Likt en hydra har det återuppstått gång på gång till kostnader överstigandes PRIO och efter det senaste stoppet beordrat av Regeringen, har projektet (mest känt som GLC/NOC) återigen bytt namn och fortsätter, även om man ligger lite lägre till efter valet. Att Regeringen inte är imponerad av hydrans ständiga pånyttfödande är förståeligt, men lyckas man göra något åt det, och framförallt, kommer en rödgrön regering att lyckas bättre?

Vidare satsningar

Försvarsministern följer idag upp torsdagens debattartikel i DN om inköp av nya helikoptrar med en debattartikel i SvD där han utfäster att Regeringen avser köpa två nya ubåtar och rusta upp två av Gotlandsklassen. Det är välkomna nyheter. Det svenska ubåtsvapnet tillsammans med Flygvapnet utgör det svenska försvarets främsta linje.

Många skrattade åt Danmark som skickade en ubåt till Persiska Viken för att delta i uppladdningen inför Irakkriget. I själva verket är ubåten ett av de bästa spaningsverktygen, framförallt för signalspaning och uppgiften för den danska ubåten lär ha varit just att hålla koll på Irans aktiviteter och hur landet avsåg att agera vid det allierade anfallet mot Irak.

Svenska ubåtar och det svenska ubåtsvapnet är världsledande när det gäller undervattensstrid i havsområden med begränsat djup nära kuster. Att inte fortsätta satsningarna på svenska ubåtar skulle vara enfaldigt. Krig är en materielsport och Sveriges geografiska läge talar sitt entydiga språk - ubåtar är en oersättlig resurs.

Försvarsministern nämner också fortsatta satsningar på stridsflyget i sin debattartikel och att Sverige har dubbelt så många stridsflygplan som grannländerna. Må så vara, men inget av våra grannländer har en nationell flygindustri och långtgående utbildnings- och utvecklingsåtaganden p g a detta. I själva verket är det antal stridsflygplan som används för taktisk verksamhet inte större än de övriga länderna. Att fler piloter idag sysselsätts med utbildning och utveckling av JAS 39, än vad som finns på de taktiska divisionerna, talar sitt entydiga språk och man kan ifrågasätta denna resursprioritering och vad det innebär för svensk försvarsförmåga.

Uppdatering 19.00: Oppositionen är splittrad om ubåtsköpet. Förvånande nog stöder Vänsterpartiet ett inköp eftersom man anser ubåtsvapnet vara av vikt för det nationella försvaret, medan Mp talar om industristöd. S gläds naturligtvis åt att svensk försvarsindustri stöds.

Vidare: DN

Lösning i sikte? (uppdaterad)

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver idag på DN Debatt att Regeringen kommer att avsätta pengar i vårbudgeten för anskaffning av nya helikoptrar. Det innebär att man slutligen efter åratal av vanskötsel av Försvarsmaktens helikopterverksamhet, har någon form av lösning i sikte. Det är dock en lösning på ett problem som uppmärksammats sedan länge. Ändå har det tagit Regeringen nästan hela sin mandatperiod att komma med en lösning och tyvärr är det en fråga man från politiskt håll är obenägen att ta i förrän det är för sent. Det skulle till ett antal sårade i Afghanistan innan någon politiker ansåg problemet värt att ta i.

De f d marina helikopterpiloterna som flera ggr på sistone skrivit brev till Marininspektören, Flygvapeninspektören och ÖB om ett återupplivande av Hkp 4, har nu fått ytterligare en form av svar, annat än den totala tystnad som tidigare rått. Hur lång tid tar det innan den nyanskaffade helikoptern löser ubåtsjaktsuppgiften?

Försvarsministerns artikel är mångt och mycket korrekt och det märks att han fått god hjälp med fakta i ämnet. Jag ställer mig dock mycket tveksam till att den svenska Hercules som tjänstgör i Afghanistan under värmeperioden skulle stå för 20% av ISAF:s transportkapacitet. Det är i bästa fall en lek med statistik. Trovärdigheten sjunker också med de kraftiga utfall mot socialdemokraterna som görs i slutet av artikeln. Det finns ett talesätt om kålsupare.

Frågan kvarstår också, hur många helikoptrar rör det sig om? Med vilken uppgift och av vilken typ? Om det ska vara värt priset i förhållande till en återupplivning och modifiering av Hkp 4, 3 milj för igångsättandet och därefter skalbart ett antal milj kr för utrustning, bör det handla om en ansenlig mängd helikoptrar och helst en avbeställning av Hkp 14. Det tror jag inte det gör. Var ska pengarna tas?

Mer i media: Expressen, SR, DN, SvD
Bloggar: Johan Westerholm, Åsa Lindestam, Tokmoderaten, Försvarsministern, 2, Allan Widman


Uppdatering: Allan Widman skriver klokt på sin blogg. Liksom Widman motsätter jag mig inte alls Hkp 4. Dock ser jag gärna xH-60 i mängd som ersättare till NH 90. NH 90 skulle ha slutlevererats för över ett år sedan. Fortfarande är de få exemplar som levererats till Sverige obrukbara och oändligt långt från att nå en initial operational capability. Det ledningssystem som SAAB uppdragit utveckla för någon miljard finns på sin höjd på ritbordet. Det är liksom NBF:s GLC/NOC en produkt som gör sig bra på powerpoint, men som aldrig nått någon form av förverkligande. I väntan på NH 90 är svensk helikopterförmåga enormt begränsad och uppåt 90 helikopterpiloter står idag på marken utan flygtid i brist på helikoptrar. Ubåtsjaktsförmågan med helikopter kommer att vara glömd då materielen för NH 90 i bästa fall finns på plats 2020.

Se till att häva NH 90-kontraktet nu innan det blir ännu dyrare. Sätt hårt mot hårt mot NH Industries. Gör inte som börsamatören som inte vågar sälja med minus utan istället hoppas på ett kursåtertagande hela vägen till konkursen. Köp in xH-60 i mängd som standardhelikopter. Det är helikoptrarnas motsvarighet till F-16, vilket innebär att all tänkbar uppdragsutrustning finns tillgänglig och beprövad och helikoptertypen kommer att vara i tjänst och underhållas internationellt i många decennier framöver. Mig veterligen har USA, som haft den i tjänst sedan sent 70-tal, ännu inte börjat titta på en ersättare. UH-60 kommer sannolikt att överleva NH 90 i tjänst. USA har en stark tradition av att med stora resurser och starkt engagemang stötta länder som köper amerikansk krigsmateriel om den dessutom avses användas i områden som intresserar USA. I det här fallet Afghanistan. Genom rätt förhandling kommer Sverige snabbt att kunna leasa helikoptrar tills egna tillverkats, samt få stöd med utbildning i USA och instruktörer på plats i Sverige och i Afghanistan, om insats nu ska genomföras där. I Afghanistan kommer också underhållskedjan starkt att förenklas eftersom samma USA redan har ett uppbyggt logistiskt nätverk för UH-60 i landet.

Återuppliva Hkp 4. Materiellt kostar detta 3 (tre) milj kr att restaurera samtliga 12 helikoptrar till den status de hade 2008 och det tar ett halvår. Använd den uppdragsutrustning som redan anskaffats till Hkp 14 till att modifiera Hkp 4.

Försvarsminister Sten Tolgfors, svara på hur många och vilken helikopter som ska anskaffas. Svara framförallt på varifrån pengarna till nyanskaffning ska trollas fram ur den redan ytterst ansträngda materielbudgeten. Vilken förmåga ska få stryka på foten denna gång och i bästa fall skjutas på en obestämd framtid? (I SVT Rapport nämns möjligheten att stryka stridsstödsfartyget och luftslottet L10, vilket i så fall skulle vara osedvanligt vettigt)

Inte heller blir jag speciellt imponerad av oppositionens framträdande i SVT Rapport.

Att forma berättelsen efter budskapet

Just nu cirkulerar filmen från TADS (Target Acquisiton and Designation System) på en amerikansk AH-64 där denna i Irak nedkämpar ett antal till synes oskyldiga civila. Filmen lades för ett tag sedan ut på Wikileaks och sedan dess har den rivit upp en mediastorm.

Istället för att jag ska sitta och sammanfatta alltihop, rekommenderar jag ett besök hos kollegorna Cornucopia och Morgonsur, sedan Cornu analyserat hela den 39 minuter långa filmen, och inte bara de två minuter som figurerar i media. Bilden blir utan tvekan en annan. Militärt är diskussionen mycket intressant, eftersom händelsen visar hur enkelt det är att manipulera en film eller bild till att gynna sitt eget budskap, samt att det är en intressant folkrättslig diskussion som visar vikten av att känna ROE och folkrätten. Utan tvekan finns det liknande möjligheter att klippa ihop en lämplig "ögonblicksbild" av material som är filmat av svenska soldater i Afghanistan.

Skolan får ta över efter värnplikten

I tidningen Affärsvärlden har journalisten Niklas Ekdal en krönika om värnpliktens försvinnande. Han är mycket tydligt av åsikten att värnplikten är omodern och oanvändbar. Vissa av de argument som han framhåller instämmer jag inte i, men det är ändå en läsvärd och tankeväckande krönika. Att enbart förlita sig på anställda och kontrakterade soldater för försvar av ett land med Sveriges enorma yta i förhållande till folkmängd är ohållbart, anser jag.

"Modern personalförsörjning för ett användbart försvar -
Sällan har väl en regering skrivit så mycket mellan raderna i en rubrik. Den omoderna personalförsörjningen gav oss helt enkelt ett oanvändbart försvar"

Ändå ska man komma ihåg att det var under Alliansregeringens mandatperiod som systemet med fullständigt galna beredskapsgrader, som 360 dagars beredskap, 3 års (!) beredskap osv, effektuerades. Betänk också att detta framförallt var de beredskapsgrader som gällde för det nationella försvaret. 3 års framförhållning skulle alltså krävas för att få merparten av förbanden användbara i strid. Därefter kom Georgienkriget och vände upp och ner på många av vanföreställningarna, men långt ifrån alla.

Det mest intressanta i krönikan är annars Ekdals beskrivning av vad värnplikten, kadett- och officersskola har inneburit för de ledarskapskvaliteter som behövs i näringslivet. Ekdal ser detta som en framtida uppgift för skolan, som han anser har förflummats, eller "feminiserats" som han uttrycker det. Skolan har tid för att "lära barnen hacka fruktsallad och rulla köttbullar", men inte har tid för att utbilda i ledarskap. (Ett annat ämne som den "moderna skolan" inte anser sig ha tid med är historieundervisningen, som nu kraftigt ska bantas)

Ledarskapskvaliteterna blir också en utmaning i den nya personalförsörjningen och rätt använt och marknadsfört en morot att använda mot arbetsgivare som därigenom kan lockas anställa kontraktssoldater och f d anställda soldater, samt reservofficerare. Just detta var ett av syftena med konferensen om civilt meritvärde på Karlberg i höstas och här gäller det för såväl Försvarsmakten och samhället i övrigt att öka ansträngningarna.

Ett försvarsparti?

Vid några tillfällen har jag blivit tillfrågad om jag inte skulle kunna tänka mig att starta ett nytt försvarsvänligt parti. Svaret på den frågan har alltid blivit nej och av flera anledningar. Jag tror inte på enfrågepartier och framförallt har jag inte tid för en politisk karriär. Jag tror betydligt mer på att försöka påverka de redan etablerade partierna att ta allvarligare på försvars- och säkerhetspolitiken.

Däremot tänkte jag att det kunde vara intressant att se hur läsarna ställer sig att rösta på nytt försvarsparti. Svara med eftertanke i omröstningsrutan till höger, under "mest läsvärt". Omröstningen stängs om en vecka. Skriv gärna kommentarer, synpunkter och tankar om ett eventuellt nytt försvarsparti under detta inlägg.

Framåt sommaren är tanken att det ska bli mer fokus på försvarspolitiken inför höstens val.

Att inte svara, är svar nog

Ett antal före detta marinflygare, numera i Flygvapnet, har skrivit brev till Marininspektören rörande det oroande läget om svensk ubåtsjaktskapacitet.

Man skriver bland annat att med den försening Hkp 14 kommer att ha, får det konsekvensen att svensk ubåtsjaktsförmåga försvinner. Det kommer att ta omkring tio år att upparbeta förmågan när den väl är borta. Tidigast 2030 har Sverige motsvarande förmåga, den som finns nu, om inte kunskapen bibehålles.

Önskemålet är att FM snarast driftsätter HKP 4 med dess personal för att bebehålla och utveckla ubåtsjaktförmågan.

Förslaget är inte nytt. Det märkliga är att FM konsekvent vägrar att lyssna.

Formen för rappporten från dessa marinflygare är ett anonymt mejl. Även om budskapet är viktigt och dess slutsatser korrekta så är det lätt att aktuell inspektör bara kastar det i papperskorgen.

Dock borde FM reagera på två saker. Det ena är att personalen inte vågar framträda öppet, det andra är att, oavsett formen för budskapet, måste man ta till sig budskapets innebörd.

De som skrivit till Marininsspektören, och därtill ett antal politiker på medhörning, är de som vet vad det handlar om.

Snälla generaler och inspektörer, svara på uppropet och lysnna på rörelsen. Det är där kunskapen finns.


Borneo

Äntligen någon form av synergitänkande

TV 4 Nyheterna meddelade nu ikväll att Sverige nu äntligen förlägger 25 % av det svenska biståndet till Afghanistan till samma område som det svenska PRT:t. Sverige har haft en lång och tråkig tradition av att förlägga militära och civila satsningar i olika delar av ett och samma konfliktområde istället för att försöka uppnå synergieffekter. Istället för att skydda och bistå insatser från SIDA i Afghanistan har det tidigare istället handlat om helt andra hjälporganisationer. Naturligtvis bra, men ännu bättre vore det om Sverige både kunde förknippas med säkerhet och återuppbyggnad. Posten som biståndsrådgivare i den svenska Afghanistankontingenten har under flera rotationer stått tom.

Jag tror faktiskt att till viss del ligger denna och andra bloggar, samt Johanne Hildebrandts artiklar bakom den nu förändrade svenska linjen. Jag instämmer med Chefsingenjören. Inte bara Försvarsmakten, utan även SIDA utgör en del av den svenska säkerhetspolitiken.

Läs gärna även de andra blogginläggen om SIDA

Uppdatering 4/4 10.20: Fredssoldater

Gästinlägg: Den paragrafridande officeren

Som replik till gårdagens gästinlägg, där "Trupparen" gavs möjlighet att utveckla den argumentation han drivit i kommentarerna till inlägget om PRIO, ges nu "J K Nilsson" samma möjlighet. Liksom "Trupparens" inlägg är det också klart tänkvärda ord.

/Wiseman
----------------------------------------------


Den paragrafridande officeren

Jag börjar med att konstatera att grunden för ett framgångsrikt genomförande är de sex P.na (Proper Planing Prevent Piss Poor Performance). De krav jag har är att jag skall utföra ett arbete, mitt krav är att jag skall kunna göra det utan att fundera kunna hålla mig inom lagar, förordningar och gärna det verksamhetsledningsdokumentet vi har på förbandet. Räddningstjänstlagen och Vägtrafikförordningen är de viktigaste lagarna jag har att förhålla mig till. Att hålla sig innanför dessa råmärken är inte svårt men det kräver att alla inblandade parter är medveten om sina skyldigheter. Kollegor som tidigare tjänstgjort har tagit detta med en klackspark men jag sätter en ära i att göra ett bra jobb på rätt sätt. Och handen på hjärtat hur svårt är det för förrådspersonalen att samtidigt som de skriver på ammunitionsbeställningsblanketten för utlämning av ammunition, upprättar en godsdeklaration för att ammunitionen skall kunna hanteras på ett lagligt sätt?

Den ammunition jag har att hantera är varken klassad som stöldbegärlig eller hemlig, jag skulle kunna låta kompanichefen skriva en order där jag över tiden skall öva förrådshållning av ammunition. Alltså skulle jag kunna hålla mig innanför lagen genom att upprätta ett upplag innanför staketet med hjälp av ett par SJ-pallar och en pressening. En annan lösning är att tillföra två vapenkassuner på den plats där det finns vapenkassuner på förbandet som jag får disponera med tilldelade nycklar. Den sista lösningen och den som förbandet vill att jag skall använda är att nyttja den ordinarie förrådspersonalen och deras ordinarie förråd. Vad händer då? Jo då ställs det krav på bevakningspersonal när förrådsdörrarna skall öppnas, Förrådspersonalen skall finnas tillgänglig, att jag tar tiden som ”mygeltid”/flex gör ju inte att förrådspersonalen inte vill ha övertid. Det har också hänt att man nekat övertid till förrådspersonalen och anser att detta skall hanteras under ordinarie tjänstetid.

Vad händer om förrådspersonalen inte finns tillgänglig? Skall jag ta hem ammunitionen? Det finns två fullösningar. Den ena är att använda ett förråd som jag disponerar själv, förrådet är godkänt för förvaring av dessa varor om det inte vore för att den elektriska installationen är av standard inomhusmodell. Förvarar jag där så bryter jag mot lag. Den andra ”lösningen” är att låna ett nattfack av förrådspersonalen, detta sätt bryter inte mot några lagar men där har FMLOG på högre ort satt stopp för detta förrådshållningssätt. Vill jag vara lojal mot uppgiften och tillhandahålla ammunition till de som skall öva eller skall jag hålla mig inom de ramar jag är tilldelade? De som skall öva måste belägga skjutfältet under dubbelt så lång tid om jag skall hålla mig inom ordinarie arbetstid.

Det enklaste vore att de som skall använda skjutfältet också beställer skjutfältet och inkommer med en övningsorder om att kompaniet skall öva ammunitionstjänst. Denna order skall komma in på rätt tid för att arbetstidslistor skall kunna läggas så att inte övertid uppstår. Genom att vi glider in i ”övningsmod” kan jag hantera ammunitionen enklare. Planerar vi inte i tid så får vi lägga tid och energi på att hantera situationerna minuttaktiskt, det suboptimerar verksamheten. Jag behöver väll inte komma och påstå att om vi missar planeringen så tvingar vi spelarna till ”Fix och Trix”-lösningar.

Under min tid på trupp så var kompanichefen långt ute i det gröna och hade ringa förståelse för tidsbehovet på min pluton. Kompaniet hade ett ”Krav” på att soldaterna skulle vara rekryteringsbara till utlandsstyrkan och det var modell FsXX som påstods vara styrande. Att soldaterna ur min pluton kunde bli rekryteringsbara till det registerförband jag kan tänkas tillhöra var inte en godkänd invändning.

Jag har varit på IntUtbE och utbildat soldater ur Fs och påpekat det jag tycker är brister men fått svaret att det kommer att fixas när soldaterna är på plats i Afghanistan. Under denna tid har jag också lärt mig att det finns gammal materiel som är fullt funktionsduglig och kan användas i utbildning utan att det finns riskområden som gör den obrukbar. Det är en utbildningsfråga.

Mitt gebit vill man helst inte befatta sig med under övningar, det blir för komplext, dyrt och dessutom får man inte ut den effekt man vill om man skall tänka sig hantera ammunition också.

Jag har tillhört ett avvecklat förband och anledningarna som särskiljde förbanden och låg till vår nackdel var i mångt och mycket antingen föråldrade uppgifter, rena lögner eller önsketänkande. I någon anledning hade man dessutom lyckats kombinera alla tre faktorer. Protester mot beskrivningen avfärdades som ”Byapolitik”

Försvarsmakten har visar sitt stora ointresse så många gånger. En tidigare förbandschef har till och med pekat ut skrået som odugliga att hålla beordrad beredskap vid en årsavslutning när vi testade en beredskapshöjning genom att följa den verksamhetsledningsplan vi hade vid förbandet. Informationen att verksamhetsplanen var icke fungerande filtrerades bort. Efter ett hästjobb att arbeta om den så fungerar den nu. Vi slipper fix, trix och privata kanaler, detta leder till att kompaniet fungerar oavsett om respektive ordinarie befattningshavare finns på plats. Att sätta hårt mot hårt fungerade och vi fick våra fungerande rutiner och orderverk.

Vi håller också på att ställa om Försvarsmakten till att anställa soldater och man har en ambition att kanske år 2018 ha anställt i alla befattningar. Att fixa och trixa för att få några plutoner krigsdugliga är ett skämt i det stora hela och kan försörja Afghanistaninsatsen. Det är inte rättvist mot alla som försöker få till att planering och rutiner skall fungera

Det är ett val jag gör att följa regler och kräva att min omgivning gör detsamma för att inte riskera att sätta mig i tråkigheter. Skulle någon skadas på förbandet för att jag åsidosatt säkerhetsregler så innebär det att förbandschefen är ytterst ansvarig och vi tillsammans kommer att dömas.

Mina år i försvarsmakten har lärt mig: Bra planering och rätt utbildning lägger en bra grund. Att följa regler och order blottlägger svagheter så att de åtgärdas. Att man sedan är en grinig och bråkig djävel som inte är flexibel står jag ut med då jag vet att mitt sätt ger ett bra resultat.


J.K Nilsson

Gästinlägg: Den elake chefen

Det blev en våldsam debatt efter inlägget om PRIO på ett helt annat område än vad som ursprungligen var tänkt, nämligen hur man som chef ska hantera problem i organisationen som allvarligt minskar effektiviteten. Nedan följer ett gästinlägg av Trupparen där han redogör för sin syn när det är ok att bryta mot reglementet. Jag delar inte helt Trupparens åsikter, men debatten är mycket nyttig. Alla bryter vi mot regler då och då och det kräver en rejäl funderare när man ska bryta mot regler och vilka regler man kan bryta mot. Vad blir resultatet på kort och lång sikt? Det finns ett tillfälle då det är ok enligt säkerhetsföreskrifterna att bryta mot dem och det är när det leder till högre säkerhet. Men vad är högre säkerhet?

/Wiseman
-----------------------------------------------

Den elake chefen


Många är väldigt upprörda av mitt sätt att tänka.

Det är väldigt kränkande av rättvisan att jag tänker sätta en signalist eller...ja, kanske... sämste soldat på att administrera enklare sysslor i Prio. Inga egna fix och trix lösningar, ropar vissa.
Prio som jag för övrigt kommer att underlätta för mig som chef.

Åter till soldaten. Soldaten kommer få order om vad som ska göras, soldaten kommer att kontrolleras. Kontroll är en form av omtanke har jag lärt mig tidigt i karriären. När soldaten får hjälpa mig knappa i prio begår jag ett tjänstefel. Jag får inte ge ut mitt TEID kort och ge soldaten en arbetsuppgifter han inte ska lösa. Värnpliktsnytt hade gråtit och gnällt är jag säker på.

Varför begår jag ett tjänstefel? Varför godkänner jag själv ansökan om tjänstledighet för en bra soldat som lämnar in den för sent? Den ska ju till BatC! Jag begår tjänstefel en gång till... Ja, så ser vardagen ut. Tjänstefel på tjänstfel. Ibland blir det kavajhytt. Jag får skäll av en chef som hade devisen dagsedel (lavett) eller arrest till bassen för 30 år sedan.

Jo jag ska förklara varför jag gör det:
jag begår tjänstefel för att jag försöker producera en av sveriges bästa plutoner. Jag begår tjänstefel för att kunna öva två timmar längre nästa torsdag. Syftet är att alla mina killar som komma hem från sin nästa runda i Afghanistan. Eller somalia? Eller kongo? Eller skjutfältet. Jag begår tjänstefel för att hinna lösa min huvuduppgift, att öva med min pluton.

Jag gör små, små tjänstefel ganska ofta tror jag. Det gör mina anställda instruktörer också, även mina gruppchefer. Ibland övar de längre än deras arbetstid är och lite sådana saker. Dom är illojala mot systemet och mot vår nya ÖB. Dom är ilojala mot alla er som tycker vi ska följa alla avtal och alla regler till punkt och pricka, men inte mot sina kamrater eller mot mig.

Många av Er var irriterade för jag var illojal mot systemet. Man måste tydliggöra för högre chef om något är fel. Visa sin poäng. Det måste bli en konsekvens som känns. Så tänkte nog också den av mina högre chefer för 30 år sedan när han gav basseman en magsugare för att soldaten tappat bort en persedel. Det ska kännas om någon gjort fel.

Jag delar inte den tanken. Om nått är fel så påpekar man det. Sedan förändrar man beteendet, man väntar inte alltid på ändringstryck ibland gör man rätt direkt. Svårare än så är det inte. Blir det fel står man inför sin chef och tar sin magsugare.

Jag tar ett exempel till Skyddsglasögon, bra grejer. Men dom kortar ner periferin och dom immar igen. Ibland så mycket att det inte går att skjuta, då skall man göra eldupphör. Inte på min pluton, där tar man av sig glasögonen och fortsätter skjuta. Brott mot SäkI alltså. Varför då? Vad ger mig den rätten?! Jo, jag tror att om man övar att göra eldupphör för att glasögonen immar igen. Om vi drillar in det beteendet, kommer mina soldater göra det i Afghanistan med. Man krigar som man övat. Det har vi väl alla hört? Jag rapporterar till UtbSäkoff om att vår typ av glasögonen är kass och immar igen vid vissa tillfällen därefter inför jag rutinen att när det händer ta av glasögonen och fortsätta framåt, G4 ska köpa nya nästa år. Tills dess övar jag som vi kommer kriga.

Sedan finns det givetvis en annan sida vissa saker tar jag inte beslut i smått gällande. Jag kortar inte ner risken för HGR56 eller använder ett mindre skydd vid kastplatsen. Därför att min erfarenhet säger mig att då kan det gå illa. Så jag saknar inte säkerhetstänk totalt.
Små beslut alltså som jag själv gör avdömningar på. Farligt? Titta i SäkI spräng. Där SKALL övningsledaren utefter sin kompetens göra bedömanden.
Ser man på.. det står i säki att man för göra "som man bedömer lämpligt.

Innan ni nu, berusade av glädje att hacka sönder min argument skriver något. Tänk då på följande. Följer ni själv varenda regel som finns? Det är lätt att gnälla på regler och hävda man är bror duktig. Men sedan kör man i 120 till regementet på morgonen. Dubbelmoral kallas det för...

Vilken chef vill ni själv ha som över- eller underordnad. En som kommandostyr eller en som använder sig av uppdragstaktiken?

Jag avslutar en officer som jag tror ligger många av er varmt om hjärtat och ett citat från tidningen framsyn:

"- Jag hör till dem som vägrat att lyda order. Det fanns en måttlig förståelse i Högkvarteret och regeringskansliet för hur vi hade det i det farliga, regniga och kalla Bosnien. När jag tyckte att mina överordnade blev för korkade stängde jag av kommunikationen. Jag frågade mig vad som kändes rätt just i denna stund och insåg att den enda lojalitet man kan ha är mot uppgiften. Den står över allt annat." - Ulf Henricsson


Trupparen

Gästinlägg: Hur agera i nuvarande tragiska situation när det gäller Försvarsmaktens helikopterkapacitet?

En ny gästskribent har tagit ett steg framåt. Ämnet är denna gång den djupa kris som svensk militär helikopterförmåga befinner sig i efter år av vanskötsel. Ett antal officerare har nyligen försökt etablera kontakt med berörda inspektörer i den fråga som inlägget berör, men hittills utan någon respons.

I veckan stod det klart att den allmänna och enorma bristen på helikoptrar i Försvarsmakten har föranlett att de senaste rekryterade och i Tyskland utbildade helikopterpiloterna nu kommer att få gå och slå dank tillsammans med äldre kollegor på Malmen. Hur detta agerande kommer att påverka rekryteringen och Försvarsmakten™ säger sig självt. Man behöver inte ens veta upp och ner på en skokartong för att komma till den slutsatsen.

Patria Helicopters AB lämnade redan i slutet av förra året en offert till Försvarsmakten på ett igångsättande av de 12 st Hkp 4 som i dagsläget finns i malpåse runtom i Sverige. Över ett kvartal senare har FMV fortfarande inte svarat på offerten, varvid Patria nu lämnat in ny offert, där man åtar sig att för 3 (tre) milj kr återställa samtliga Hkp 4 till full tjänstbarhet, varvid 8 helikoptrar skulle vara i tjänst redan efter 12 veckor. Vidare finns en skalbar offert på att inom ett år utrusta Hkp 4 med all den utrustning den moderna stridsmiljön kräver (IR-dämpning, vapenlavettage, IFF, VMS m m). Med denna utrustning skulle dessa Hkp 4 såväl kunna genomföra trupptransport och MED/CASEVAC i såväl Afghanistan och NBG samt användas för utbildning och nationella insatser i Sverige. Livslängden bedöms till bortom 2020.

Sett på längre sikt finns det en än viktigare aspekt, nämligen ubåtsjaktsförmågan. I dagsläget finns noll och ingen flygburen ubåtsjaktförmåga i och med Hkp 4 utgång ur organisationen. Ubåtsjaktförmåga bedöms idag tidigast kunna återtas 2020, vilket innebär att all den kunskap som idag finns i organisationen och byggts upp genom skarpa insatser under decennier, kommer att gå förlorad. Förmågeglapp är nog det minsta ord som kan användas för att beskriva situationen.

Men, varför lägga 3 milj kr på att få igång en tillstymmelse till fungerande helikopterförmåga i Försvarsmakten, när man kan lägga hundratals miljoner på att underminera flygstridsledningen och gynna IT-företagen? (Naturligtvis är det GLC/NOC som avses)
Försvarsmaktens nya devis vi verkar, vi syns, vi respekteras ter sig mycket, mycket märklig i skenet av de beslut som tas på Lidingövägen 24.

/Wiseman
------------------------------------------------


Hur agera i nuvarande tragiska situation när det gäller Försvarsmaktens helikopterkapacitet?

Situationen inom Försvarsmaktens helikopterflottilj kan för närvarande beskrivas enligt nedan:

• Helikoptermaterielen är otillräcklig
• De helikoptrar som finns används felaktigt
• Personalen är frustrerad
• Flygsäkerheten är under isen

Situationen är i vissa avseenden uppkommen och i andra avseenden orsakad av bristande ledarskap.

Vad kan göras?
I FM/FMV Materielförsörjningsstrategi (MFS) daterad 2009-10-14 (häpp…) framgår
”en viljeinriktning att i större utsträckning utnyttja det vi redan har” och vidare att ”det handlar inte enbart om hur vi anskaffar materiel utan även att säkerställa att vi anskaffar rätt materiel i rätt tid”

Rätt tid är nyss!

Då är frågan; Kan man utnyttja det vi redan har?
Vi har HKP4 och HKP9. Dessa två beprövade system kan, med lite vilja, i den uppkomna situationen lösa situationen på ett för Sverige ekonomiskt mycket gynnsamt sätt. Båda är befintliga, certifierade och beprövade.

HKP4 skulle kunna vara i drift fyra veckor efter beslut och alla tolv helikoptrar efter 36 veckor. De fyra första behöver bara service, de andra tillsyner. HKP9 systemet har motsvarande förutsättningar.

Detta skulle medge att BG11 kan få stöd med HKP4 i stället för och HKP15 (som inte har något där att göra) och HKP15 kan användas till det den är avsedd för och duger till UTBILDNING och vis sjöoperativ verksamhet.

Försvarsmakten skulle då snabbt få en insatsberedskap med HKP4 och HKP9 systemen och viktiga kompetenser som ubåtsjakt kan bibehållas. Med nuvarande situation och planerade leveranser av HKP14 kommer den att upphöra och vara återtaget till kanske 2030. Med HKP4 i drift kan den bibehållas kontinuerligt!

Det skulle även innebära en långsiktig uthållighet då de för dyra pengar i Tyskland utbildade piloterna kan få flygtid på både HKP4 och HKP15. I dag är planerna att ställa dessa på backen vilket är något av det mest korkade av alla korkade beslut som fattas, och det vill inte säga lite.

Kostnaden för att iståndsätta HKP4 systemet uppges vara 3 Miljoner kronor, så det kan inte vara orsaken till rådande handlingsförlamning.

Skattebetalarna kräver att viss klokhet kommer till stånd!!

Antingen får de som har att fatta beslut komma till insikt eller så bör någon annan få ta besluten.

Sting.i.Pinget