Gästinlägg: Replik till ÖB svar

Först och främst vill jag tacka generalen för att han tog sig tid att svara. Jag hade inte förväntat mig detta och fick därmed en positiv överraskning.

Det brev jag skickade fick ett större genomslag än jag trodde och blev tydligen ett samtalsämne på många förband i Sverige. Jag har läst kommentarerna samt Överbefälhavarens svar och vill ta tillfället i akt att göra ett antal förtydliganden både avseende vissa av kommentarerna och ÖB svar.

Någon har haft synpunkter på att jag väljer att vara anonym och det är helt befogat. Egentligen är anonym kritik emot mina principer men som jag ser det är detta den bästa lösningen. Klimatet i Försvarsmakten är, enligt mitt sett att se det, inte redo för en helt öppen debatt och risken för att kritiker drabbas av vissa konsekvenser är uppenbar. Den huvudsakliga anledningen till anonymiteten är dock att jag i min befattning har en roll som arbetsgivare. Det är därför min plikt att genomföra och motivera de beslut som FML beslutar även om jag inte fullt ut håller med. Det är dock också min plikt att anmäla missförhållanden uppåt. Eftersom dessa faktorer i detta fall står i motsats till varandra var anonymitet det enda alternativet.

Överbefälhavaren beskriver i sitt svar svårigheterna med omställningen av Försvarsmakten. Om att regering och riksdag ställer krav på en snabb omstrukturering med anpassade personalvolymer och tvåbefälssystem. Jag förstår dessa svårigheter och vill också säga att jag instämmer i att en omstrukturering är nödvändig för att takta dessa krav. Jag är inte avundsjuk på det arbete som ÖB har i dessa tider.

De förklaringar som ÖB levererar är logiska men inte desto mindre fel. Hela resonemanget haltar på ett antal punkter och tyvärr utmynnar de i en brist på verklighetsförankring. Det är tydligt att klyftan mellan FML och förbanden är väldigt stor och jag tänker inte spekulera i varför. Alla som arbetar på ett arméförband vet dock att en nyexaminerad fänrik generellt sett inte är lämplig att direkt vara plutonchef efter genomförd skola. Dels är inte våra skolor utformade så att detta är möjligt och dels har förutsättningarna ändrats markant. Dessutom handlar det inte om huruvida fänriken är lämplig eller inte. Det handlar om det finns någon annan som är lämpligare! Det borde väl rimligen vara så att den som är bäst lämpad skall vara chef? Om detta är en fänrik eller kapten borde vara ointressant.

Jag själv blev krigsplutonchef direkt när jag examinerades. Dock fanns då en rutinerad löjtnant/kapten som s.k. fredsplutonchef som handledde, la arbetstid, planerade och skötte det mesta runt omkring. Som krigsplutonchef kunde jag alltså ägna mig helt åt min krigsbefattning. Dessutom fanns en tydlig och enkel cykel med ett inryck, befattningsutbildning, förbandsutbildning och muck. Jag fick ansvar, förtroende och mentorering längs vägen och våra värnpliktiga soldater var inte bättre
än jag själv var på något i utbildningsplanen. En fänrik som idag kommer hem landar in i ett förband som kanske redan existerar och något muck finns inte i horisonten. Uppgifterna för den nya fänriken sträcker sig långt utöver upprepade anfall med lös ammunition på Prästtomta skjutfält. Påstående som ”det gick ju förr” är därför inte relevanta och tillför inte debatten något!

Plutonchefen är idag den viktigaste befattningen på våra insatsförband. Plutonchefen har idag ett mycket stort ansvar (inte minst ur ett arbetsgivarperspektiv) och hans arbetsuppgifter spänner över en så stor bredd så att det inte liknar något vi tidigare genomfört. Ledarskapet på plutonsnivå är en mycket viktigt del för att få våra yrkesanställda soldater att kvarstanna de år som vår organisation behöver. Jag påstår att just detta ledarskap i detta skede är en kritisk sårbarhet som vi nu själva underminerar. Jag förringar inte våra specialistofficerare och jag delar uppfattningen om att dessa kommer att vara ryggraden i förbandet. Dock förtjänar de att ledas av någon som har mer erfarenhet än kanske en GMU och 3 års utbildning i bagaget.

Att man gör undantag för förband som skall ut i skarp insats visar att FML inte själva tror på modellen. Stridstekniskt och taktiskt är det svårare att vara plutonchef i Afghanistan men ledarskapet på hemmaförbandet kräver lika mycket om inte mer. Detta kan jag med säkerhet säga av egen erfarenhet.

ÖB skriver också att beslutet bara rör cirka 50 personer. Det är möjligt men i så fall handlar det om att 50 plutoner drabbas. Även om inte alla dessa plutoner är uppfyllda med GSS/K är det säkert ett par hundra soldater som ni nu slår undan ledarskapet för.

Det behöver inte alls att ta 10 år för en fänrik att bli plutonchef bara för att inplaceringen sker på en OR6 nivå. ÖB:s exempel är rent matematiskt och inte med sanningen överensstämmande. Det kommer alltid att finnas en rörlighet bland vår personal. Det kommer alltid att finnas möjligheter för duktiga medarbetare att klättra. Dock inte fortare än vad den enskilde kan hantera.

Det finns bara en väg att gå i denna fråga! Riv upp beslutet! Låt förbanden placera sin personal där de anser det är lämpligt! Låt våra 3-5 års planer vara annat än onödiga papper och låt oss återigen börja tillämpa uppdragstaktik! Om inte detta sker kommer troligen förbanden att sluta att anställa personal från nya fänrikskullar. Detta innebär att vi går i samma fälla som då vi införde anställningsstopp 2005-2007. Resultatet blir en felfördelad åldersstruktur som vi kommer att lida av länge. Ett ytterligare alternativ är att låta förbanden anställa fänrikar utanför insatsorganisationen. De kan då vara exempelvis GMU-plutonchefer eller ha möjlighet att tjänstgöra på pluton som instruktör för att få en bra start i karriären.

Hade ni inte kommit med detta krav i ett sent skede av processen hade troligen allt gått lugnare till. Nu är vi istället i ett läge där OF har börjat tala om strejk och där kaptener med 10 års erfarenhet börjar se sig om efter nya jobb. Mitt brev handlade dock inte bara om inplaceringen av fänrikarna även om tyvärr ÖB:s svar mest handlade om denna fråga. Vi måste komma ihåg att det inte bara är denna isolerade fråga som fått mig själv och många andra att reagera.

Mina påståenden rörande en för smal insatsorganisation, minskat utbildningsstöd,
rekryteringsrättigheterna för nya befäl till förbanden och det praktiska ledarskapet på HKV blev inte kommenterade.


KCTC