Vart tog moroten vägen?

Dammet efter Org 13-bombens nedslag har ännu inte lagt sig. I sitt gästinlägg på WW talade Officersförbundets ordförande Lars Fresker om att OF:s medlemmar bör fundera igenom vilka värden de är beredda att strejka för.

Den sista september löper de statligt anställdas avtal ut och därmed också fredsplikten. Ser man till de yrkanden Arbetsgivarverket lagt i avtalsrörelsen är det svårt att tro att vi idag läser år 2012 i kalendern. Arbetsgivarverket yrkar bland annat:

– Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
– Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
– Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
– Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering

Allvaret i yrkandena blir än tydligare då det visar sig i budgetpropositionen att Regeringen föreslår ett löneindex för 2013 för de statliga myndigheterna om 0 %, dvs de statliga lönerna höjs inte en krona 2013. Som referens kan nämnas att inflationen för närvarande är ca 0,8 % och den genomsnittliga löneökningen i samhället 2,5 %. För officerare och soldater bör det inte vara särskilt svårt att lista ut hur löneutvecklingen i Försvarsmakten kommer att se ut de kommande åren.

Många av de som idag är officerare och som enligt beskedet från Org 13-processen efter nyår sitter på en OR-befattning (avsedd för specialistofficer) går nu och funderar på vad nästa steg i processen kommer att bli. Förre försvarsministern var mycket tydlig med att specialistofficerssystemet kommer att bli billigare och bättre för Försvarsmakten med avsevärt lägre lönekostnader. Hittills har ståndpunkten varit att ingen officer mot sin vilja ska omgaloneras till specialistofficer. Huruvida det gäller även i framtiden får tiden utvisa. Intressantare är vad som kommer att ske med lönerna. Kommer en officer på OR-befattning att erhålla samma löneutveckling som om vederbörande hade en OF-befattning? Kan lönen sänkas till en OR-lön? För några år sedan hade ingen oroat sig över liknande, men efter processerna med internationell tjänstgöringsskyldighet och Org 13 vågar få ta gift på att så aldrig kommer att bli fallet. Ser man till lönekostnadernas del av Försvarsbudgeten så är dessa också en starkt ökande andel på övriga delars bekostnad. Se gärna Väpnaren för ett mycket intressant inlägg och ytterligare diskussion om lönesättning OF kontra OR.


Det är marknadens krafter som styr. När Försvarsmakten inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner bidrar det i hög grad till att anställda söker sig andra jobb. Inte sedan 90-talets flygboom har så många av Försvarsmaktens piloter slutat för, med den skillnaden att det nu inte bara handlar om trafikflyg, utan alltifrån vanliga civila jobb till anställningar i andra flygvapen. Då ska man veta att sedan 1999 har piloternas ingångslöner höjts med just den nivå som Regeringen nu föreslår – 0 %. På den tekniska sidan i Flygvapnet råder sedan tidigare en accelererande brist på flygtekniker, inte minst på helikopter. Där har Saab genomfört stora rekryteringar bland Försvarsmaktens flygtekniker, där dessa genom att byta arbetsgivare höjer sin lön med 10 000 kr och kan syssla med det de helst vill göra och samtidigt slippa sådant man inte vill lägga sin tid på, som t ex PRIO. Saab säljer sedan tjänsten flygunderhåll på helikoptersystem till Försvarsmakten som är tvingad att köpa den då man inte längre har några tekniker. Hur det påverkar förbandens insatsförmåga kan man fråga sig, liksom vad kostnadseffektiviteten är. Att hyra tillbaka förlorad personal som konsulter har sällan lönat sig ekonomiskt, men det är idag en verklighet för stora delar av Försvarsmakten. För Saab och andra företag är det en mycket fördelaktig situation. Man övertar högt utbildad personal som ej kräver någon form av vidareutbildning och efterfrågan i kombination med utbudet på marknaden gör att man i hög grad kan diktera villkoren.

Motsvarande exempel finns inom övriga delar av Försvarsmakten och grundar sig i några mycket enkla ledarskapsfaktorer, nämligen uppskattning och arbetsglädje. Blir individen inte belönad för det arbete vederbörande lägger ned, behövs det inte mycket för att arbetsglädjen ska falna. Blir det istället för positiv förstärkning istället ökade pålagor i form av sådant som man inte ser bär mot kärnverksamhetens mål, samtidigt som framtiden ter sig oviss och verksamhetsidén mycket luddig, behövs inte mycket för att man ska börja se sig om efter en alternativ framtid. Försvarsmakten har tidigare kunnat leva på att man kunnat erbjuda andra mervärden när lönerna inte räcker till. Allt större delar av personalen verkar idag ha svårt att se de mervärdena hos sin arbetsgivare, vilket är en direkt följd av den ekonomiska obalansen i försvarsbudgeten kontra den verksamhet Försvarsmakten ska genomföra.


Hur långt Försvarsmakten är ifrån att implodera är svårt att säga, men känslan är att gränsen ideligen närmas. I veckan presenterades resultatet av medarbetarundersökningen FM VIND som gjordes under våren. De svarande uttrycker där positiva känslor för verksamheten på lägre nivåer och vad gäller närmaste chef. När det gäller de mer strategiska frågorna blir resultatet mycket bekymrande. En mycket stor del uttrycker att man inte rekommenderar Försvarsmakten som arbetsgivare, har förtroende för hur Försvarsmakten leds eller känner stolthet för att arbeta i Försvarsmakten. Detta är mycket bekymrande för en myndighet som nu bygger helt på frivillig rekrytering och en öppen arbetsmarknad och ej längre kan leva på goda andrahandserfarenheter i form av vänner och släkt som gjort grundutbildning.

Folk och Försvar arrangerade under fredagen seminariet "Sveriges plats i världen med blick mot framtiden" där bl a försvarsministern framträdde. Hon fick då följande fråga från en man i publiken som presenterades sig som aktiv i Hemvärnet (Ca 34 min in i del 2):

"Min äldste son är anställd på K 3 i Karlsborg. Han gjorde den första GMU-utbildningen där. Efter 2 veckors var man på reserv nr 27 pga avhoppen. Hans kompani till Afghanistan förra året. När han kom hem till sommaren hade 50 % sagt upp sig. När han kom tillbaka i tjänst i augusti var varannan plats vakant. När jag pratade med honom förra veckan hade det skett ytterligare avhopp. I hans pluton, han tillhör den luftburna bataljonen, så är det alltså fyra personer som säger att de har tänkt stanna. Det här skulle vara intressant att få ministerns kommentar till."

Det är en bild som man i flera år varnat på försvarsbloggarna – en massiv övertro på rekrytering ur "värnpliktsmagasinet" och alldeles för lite satsningar på att behålla personalen, där lön är ett mycket betydelsefullt inslag. Förre försvarsministern Sten Tolgfors presenterade idel glädjesiffror om hur många som sökte GMU-utbildning etc, men i princip ingenting om hur länge personalen avsåg stanna eller vilken kvalitet på personal det rörde sig om. Tiden har nu visat att det i mångt och mycket blivit på samma sätt som varnades för då systemet infördes. Försvarsmakten har gravt överskattat målgruppens intresse för att stanna i tjänst under nuvarande förhållanden och förmåner. Detta riskerar i högsta grad genomförandet av insatsorganisation 2014 och dess färdigställande till 2019, vilket därmed också innebär att Sverige aldrig får det försvar som är bestämt. Ytterst handlar det dock om ekonomiska faktorer. Försvarsmakten är där att skylla för glädjekalkyler och politisk nivå för uraktlåtenhet att tillföra nödvändiga medel. Ej särskilt förvånande hade försvarsministern mycket svårt att svara på denna fråga och frågeställaren gick sannolikt därifrån missnöjd.


Frågan är nu – Var är moroten för Försvarsmaktens anställda? Varför ska man stanna i en organisation som ideligen omstruktureras till oigenkännlighet, där många sedan länge anställda upplever att de behandlas som livegna, löneutvecklingen är minimal till stillastående och där agerandet från politisk nivå allt som oftast påminner om något ur en av HC Andersens sagor?

Personalförsörjningen är en fråga som Sveriges försvar ytterst står och faller med och till dess det kommer en rejäl morot till de anställda är risken för kollaps överhängande. Finns det inte möjligheter till en vettig verksamhet där finansiering och resurser möter mål och krav och ger möjlighet till vettiga löner kommer Försvarsmakten att implodera. Det måste man som politiker inse.


På ämnet så har tydligen Der Untergang även nått Artilleriregementet i Boden. Filmen har vissa poänger apropå inlägget.