Bristande förmåga i Afghanistan (uppdaterad 4/8)

Så småningom verkar det ha gått upp även för Alliansens försvarspolitiker (DN Debatt) att målet med en svensk insats i Afghanistan bör vara något mer än själva deltagandet i den internationella insatsen. Då har nästan 7 år gått sedan det under den förra regeringen beslutades om ett svenskt deltagande i ISAF. Det har varit ett dyrt och ineffektivt viftande med den svenska flaggan.

Först nu börjar insatsen likna något annat än den huvudfoting (stor administration och lite fotfolk) den tidigare varit, där Sverige haft förmåga att inhämta underrättelser i delar av det svenska ansvarsområdet, men saknat förmåga att göra något mer aktivt för säkerheten i samarbete med de afghanska myndigheter och svenska biståndsinsatser har lyst med sin frånvaro. Uppgiften "10 % av Afghanistans yta som svenskt ansvarsområde" som nämns i debattartikeln är inte något som är smickrande för Sverige. Snarare visar det på bristande ansvarstagande då man ser till de resurser som avdelats tidigare.

Först i och med den nuvarande rotationen, FS 19, har svenska förband tillsammans med afghanska över tiden kunnat säkra tidigare oroliga områden, vilket är en milsvidd skillnad mot vad man fick och kunde göra för några år sedan då man istället rundade dessa. Ändå lider FS 19 av en stor brist på fotfolk som löser det egentliga säkerhetsarbetet ute i ansvarsområdet. Ytterligare några skyttekompanier skulle krävas om Sverige på allvar skulle kunna ta tag i uppgiften att tillsammans med afghansk militär och polis ersätta talibaner och andra insurgenter som leverantör av säkerhet för befolkningen i området. (Läs även Johanne Hildebrandt i Aftonbladet)

Den politiska viljan att förstärka den svenska insatsen kommer minst sagt fem i tolv. Försvarsmakten har sedan länge pekat på bristen på skytteförband och velat få insatsens tak på 500 personer höjt, men den politiska viljan har saknats. Istället har man fått genomföra temporära små förstärkningar av styrkan. Nu börjar andra ISAF-länder dra sig ur och USA kommer förmodligen börja dra ner på sina styrkor i Afghanistan med början nästa sommar. Dock lär återtåget ske i sakta mak och det kommer att dröja många år innan man helt lämnar Afghanistan.

För att citera kollegan och bloggrannen Cynisk:
"Arbetet i Afghanistan vilar på tre pelare: Security, Governance och Development. Svensk trupp löser uppgift inom en av dessa, andra delar av svensk statsapparat ansvarar för de övriga två. Utan jämvikt mellan dessa blir arbetet ogjort. Alla tre funktioner behövs för att Afghanistan ska fungera. När jag skriver fungera avser jag inte ett samhälle av svensk modell utan ett samhälle där det är hyfsat säkert för folk att bo, där barn får gå i skola oavsett kön, där terrorism inte är nationalsport och där samhället kan erbjuda vård så att inte var fjärde barn behöver dö innan 5 års ålder.
För att det ska bli verklighet måste det finnas säkerhet. Svensk trupp på plats i Afghanistan jobbar för den säkerheten och i stället för att ta hem truppen bör Sverige öka truppstyrkan till full bataljon och visa omvärlden att vi menar allvar med våra ansträngningar i Afghanistan."


Afghanistan kommer inte att få fred för att ISAF lämnar landet. Snarare kommer landet att återgå till ett inbördeskrig mellan talibanerna och en huggsexa bland många av de krigsherrar som idag återfinns i regeringen. Vilka kommer att drabbas hårdast? Naturligtvis civilbefolkningen och framförallt kvinnor och barn.
Idag går 6 milj afghanska barn av bägge könen i skolan, jämfört med 900 000, företrädesvis pojkar under åren innan 2001, liksom 85 % av afghanerna som idag har tillgång till någon form av sjukvård mot 9 % tidigare. Även ordföranden för Svenska Afghanistankommittén, Ann Wilkens, betonar risken med militärt lämna Afghanistan. Utan säkerhetsarbete blir det svårt till omöjligt att lösa samhällsbyggnads- och utvecklingsarbetet.

När SIDA påstår att man inte lyckas få fram personal för att kunna verka i Afghanistan och i de områden där Riksdagen har beslutat att Sverige ska verka militärt, men samtidigt verka i andra delar av Afghanistan, undrar man om inte även SIDA borde fundera på att införa en internationell arbetsskyldighet. Det är ingen större mening med att öka säkerheten om man inte samtidigt kan få på plats de samhällsbyggnads- och utvecklingsåtgärder som måste till. Utan dem är det garanterat att återuppbyggnaden av Afghanistan kommer att misslyckas. Man får hoppas att Regeringens tillsättande av en ny generaldirektör för SIDA medför en förbättring.

En utökning av den svenska insatsen, såväl militärt som civilt är den rätta vägen att gå, till dess det står helt klart att övriga länder lämnar Afghanistan. När USA börjar dra ner på sina styrkor i landet kommer det med största sannolikhet att ske i de nordliga provinserna där bl a Sverige verkar då de är relativt lugna i jämförelse med de södra. Det gör den svenska insatsen än viktigare.


Aftonbladet, Helle Klein (ledare i Aftonbladet 3/8) SvD, SVT