Tyvärr har annat kommit emellan och det blev aldrig något inlägg i lördags på ämnet, så det får bli en kortare sammanfattning nu om den bistra debattartikel i DN i lördags om den svenska militära insatsen i Afghanistan, där Pierre Schori angriper den som ett brott svensk alliansfrihet och Olof Palmes uppslutning kring FN. Schori kräver att socialdemokratin agerar omedelbart och att Sverige genast tar hem den militära insatsen.
Schori höjer sig dock över flera av sina bundsförvanter bland de mest kritiska Afghanistanmotståndarna. Han erkänner nämligen att det finns ett FN-mandat för insatsen. Men i och med att det är NATO som genomför insatsen verkar det inte spela någon större roll. Då kan inte Sverige vara där. Schori önskar istället att Sverige endast deltar i riktiga FN-insatser, helst i Afrika. Som Cynisk mycket riktigt påpekar i kommentarerna till Chefsingenjörens inlägg om Schoris artikel, behöver det långt ifrån betyda en bättre insats än en NATO-ledd. Snarare tvärtom. De insatser som idag är FN-ledda är ofta mycket korrumperade och ineffektiva. Det är mindre än en månad sedan Inga-Britt Ahlenius avgick från posten som chef för FN:s internrevision med anledning av den massiva korruption som genomsyrar organisationen. Journalisten Maciej Zarembas artiklar om FN-administrationen i Kosovo talar också sitt tydliga språk.
Insatsen i Bosnien var en mycket tandlös insats, till dess USA steg in och satte ner foten. I samma veva började också vänstern hemma i Sverige kräva ett hemtagande av de svenska soldaterna. Det skulle aldrig bli ordning på Bosnien och Sverige kan inte stötta NATO och USA. Idag har vi facit. Få hade i början av 90-talet kunnat tänka sig en utveckling i Bosnien som den som faktiskt varit de senaste 15 åren. Bland de skarpaste svenska kritikerna av den militära närvaron i Afghanistan, finner man föga förvånande också de som kritiserade insatserna i Bosnien och Kosovo.
Schori spinner vidare på argumentet att militär närvaro snarast förstör för biståndsarbetarna och hänvisar till Svenska Afghanistankommittén, SAK. Dock verkar inte SAK:s ordförande alls hålla med Schori eftersom hon anser det vara omöjligt att bedriva biståndsarbete i Afghanistan utan ett parallellt säkerhetsarbete och betonar riskerna med ett militärt tillbakadragande från Afghanistan.
Får man tro Schori sker det överhuvudtaget inga framsteg i Afghanistan, utan endast motsatsen. Jämför man med tiden före 010911 går idag 6 milj afghanska barn av bägge könen i skola, jämfört med 900 000 tidigare. Idag har 85 % av den afghanska befolkningen tillgång till någon form av sjukvård, mot endast 9 % tidigare.
Schoris huvudtes är också att den afghanska befolkningen är emot en utländsk närvaro i landet och hänvisar till en opinionsundersökning i Afghanistan. Han spelar därmed på den breda missuppfattningen i Sverige och Världen att det finns "ett" afghanskt folk. Så är det definitivt inte och Schoris argument smulas också till damm av Kungliga Krigsvetenskapliga Akademin, KKRVA, och även Lars Gyllenhaal som påpekar att den undersökning Schori hänvisar till genomfördes i två av de starkaste talibandistrikten i Afghanistan. Vidare omfattade undersökningen endast 552 män. Alltså inga kvinnor och dessutom ett underlag som är hälften så stort som det svenska opinionsinstitut brukar anse krävas för att genomföra en opinionsundersökning i Sverige. KKRVA länkar också till andra större opinionsundersökningar i Afghanistan, som visar på andra resultat än de av Schori redovisade. Som Gyllenhaal också så korrekt påpekar ingår också en rad muslimska länder i ISAF.
Schori är bara en i raden av motståndare till den svenska militära insatsen i Afghanistan som envist stoppar huvudet i sanden och påstår att det nog ordnar sig i Afghanistan om alla utländska trupper försvinner ur landet och man endast koncentrerar sig på civilt bistånd. Att landet då snabbt skulle sönderfalla i ännu ett inbördeskrig, där den nu svaga regeringen åter splittras på de tidigare krigsherrarna när de börjar kämpa med varandra och talibanerna om makten.
Vilka som drabbas hårdast av en sådan utveckling är inte svårt att tänka sig. Det är dem som Schori anser sig värna mest om, afghanska kvinnor och barn. Vilken märklig definition av solidaritet.
Ur en militär synvinkel är det intressant att läsa att general David Petraeus som nu för befälet över ISAF och den amerikanska insatsen i Afghanistan, nu går ut och säger att den framfart talibanerna har haft i stora delar av Afghanistan nu har hävts och att de istället trycks tillbaka på många platser. Det är ett starkt påstående som Petraeus säkerligen är medveten om skulle kunna innebära slutet på hans karriär om det är felaktigt. Därför bör det tillskrivas rätt hög trovärdighet, vilket gör framtiden intressant.
Övriga bloggar: Carl Bildt, Rolf K Nilsson
Schori och Afghanistan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
Putin ritar röda linjer22 timmar sedan
-
-
-
-
-
Flygvapnets pilotutbildning3 månader sedan
-
-
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
-
Parklek m/601 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
NATO, nyttan för Sverige2 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
Agree to disagree...4 år sedan
-
25 år siden Srebrenica4 år sedan
-
Veteraner förtjänar att hedras4 år sedan
-
Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III)4 år sedan
-
Twittertrådar5 år sedan
-
-
-
Nytänkande, tack!6 år sedan
-
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
Halvsovande blogg8 år sedan
-
-
Reservofficer blir Totalförsvar8 år sedan
-
Påkörd av moped9 år sedan
-
-
Vila i frid Ralph Lédel9 år sedan
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?9 år sedan
-
Gick du på den lätta?9 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
26 kommentarer:
Visst är det så att FN lider av korruption och avsevärd ineffektivitet. Orsakerna till detta är säkerligen många. En av orsakerna till att FN-operationerna blir ineffektiva, dåliga och korrumperade, enligt min uppfattning, är just dock att vi inte deltar. Om vi tar som exempel insatsen i Demokratiska republiken Kongo. De länder som bidrar med de största truppstyrkorna är själva genomkorrumperade länder som egentligen skulle behöva ta hand om verksamhet på hemmaplan. Pakistan och Indien är störst. Som det ser ut nu så har Indien en brigad grupperad i Nord Kivu och Pakistan har en i Syd Kivu. Två av de värst konfliktdrabbade områdena i Kongo. Naturligtvis är de inte oberoende av varandra men brigadgränsen går mellan de båda provinserna. Borgar Indiens och Pakistans inbördes förhållande för ett gott operationellt samarbete?
Även i övrigt är det i huvudsak utvecklingsländer som bidrar med trupp till FNs för närvarande största insats. Om vi talar humanitära katastrofer och att skydda en lokalbefolkning så borde vi vara i Kongo och inte i Afghanistan. Talibanerna skapade ju åtminstone någon form av ordning. Det är något man inte sett i östra Kongo på mycket länge, om än någonsin.
Jag tycker att det finns anledning att se sig om efter andra platser att utkämpa kampen mot våld och förtryck. Platser där jag faktiskt är övertygad om att svenskar kan bidra med att påverka FNs bristande effektivitet i positiv riktning. I det avseendet vill jag ge Shori rätt.
Det är jobbigt att behövas överallt. Med tanke på den minimala militära förmåga Sverige idag besitter är vi mycket begränsade till att uppträda där även andra större nationer gör det för att kunna ta stöd av dem med funktioner och förmågor vi inte själva mäktar med. Att Sverige och andra länder behövs även i Kongo går absolut inte att argumentera mot.
Men Sverige kommer att ha mycket svårt att verka där militärt utan omfattande stöd från större militära nationer som Frankrike, USA, eller Storbritannien.
Även för att kunna påverka en FN-insats i rätt riktning krävs det att Sverige tar ledartröjan i den och inte heller det mäktar vi idag med just p g a de små resurserna. Vi klarar idag inte ens att hålla en bataljon utomlands övertiden och för att leda en insats liknande Kongo på ett bra sätt skulle det krävas brigadförband.
Vi har heller inte längre resurser att bedriva flera parallella insatser inom en arena. Då är vi hänvisade till en insats och i det här fallet är det Afghanistan västvärlden koncentrerat sig på.
@Wiseman: Att vi ensamt skulle ta ledartröjan i en FN-operation ligger väl knappast inom rimlighetens gräns. Det är naturligtvis även så att vi med våra begränsade resurser har svårt att klara oss på främmande mark utan stöd av någon utvecklad allierad. Senast vi var i Kongo var det i EU-regi med en operation som trots de begränsningar som förelåg i tid och personal måste anses lyckad.
Platser som dessa är uppenbarligen, än så länge, ointressanta för vår del av världen. Egentligen är det nog så att vi inte bryr oss mer om asiater än om afrikaner men nu råkar möjligheterna att visa flagg i Asien finnas där och då gör vi det.
Vad som är intressant dock är att Afrika uppenbarligen är synnerligen aktuellt för länder som Kina och Indien. Detta kanske i sin tur skulle kunna bli moroten för NATO och EU att ge sig in i de operationerna av "humanitära skäl".
Vad gäller att kunna driva något i rätt riktning så kan vi knappast påverka någon insats vi deltar i med den utgångspunkten. Vad man kan göra är dock att förändra inifrån. Även små förändringar i rätt riktning blir till det bättre. Om man inte deltar kan man inte påverka alls men det är lättare att stå vid sidan av och ha synpunkter.
Sedan är det väl också så att ett pakistanskt pansarskyttefordon och en cv90 kostar lika mycket för FN men knappast för de bidragande länderna. Samma torde gälla för skyttesoldaterna.
Grundbulten i den här diskussionen är väl politisk. Jag tycker att svenska politiker ska försöka påverka EU i riktningen att bidra med våra gemensamma potenta styrkor under FN-flagg i blå basker.
19.31: I den operationen, liksom Tchad lutade vi oss starkt emot franskt stöd, vilket då kritiserades eftersom Frankrike ansågs vara där av koloniala skäl. Men visst gjorde vi nytta, precis som vi gör nytta i Afghanistan och gjorde i Liberia på sin tid.
Som du säger är Indien och framförallt Kina, mycket intresserade av Afrika. Kinas enorma investeringar i regionen och stöd till ett antal tvivelaktiga regimer härrör till landets råvaruhunger. NATO, EU och USA är redan alldeles för hårt belastade med Afghanistan, så att hoppas på en insats i Afrika är nog att hoppas förgäves.
EU behöver över lag ta tag i sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. I ett antal år har det funnits stridsgrupper i beredskap, utan att en enda gång ha använts trots att flera lämpliga tillfällen funnits, t ex Tchad och Haiti.
Jo vi fick ju en del kritik för den operationen av olika skäl. Somliga möjligen berättigade. Dock har jag själv pratat med delar av lokalbefolkningen i det aktuella området och de jag mötte var över hövan nöjda med den insats som franska och svenska styrkor bidrog med. Allmänna intrycket var snarast att den tog slut för fort. Européerna ersattes för övrigt av Bangladesh om jag inte minns fel.
Våra stående styrkor bara väntar samtidigt som FN är i skriande behov av välutrustade, vältränade och okorrumperade förband. Detta är olyckligt.
"Talibanerna skapade ju åtminstone någon form av ordning" skriver Anonym 18:33. Det är förvisso sant, framförallt om man med ordning avser motsatsen till kaos. Det var dock ingen god ordning eftersom den var en drivbänk för internationell terrorism och dessutom en regim som omöjliggjorde ett drägligt liv för kvinnor och barn.
FN är bra som politisk organisation. Som genomförare av fredsoperationer är FN inte särskilt lyckad.
Det har kommit upp ett önskemål om att sätta Schori i en vitmålad TLC med texten "Swedish Goverment" på, fylla den med pengar och sedan får han köra den till de västligaste delarna av det svenska ansvarsområdet Darzab. Givetvis får han inget skydd eftersom han inte tycker att det är bra.
Han skulle inte bli långlivad. Om han inte dog av en IED så skulle han bli ihjälskjuten av insurgenter per omgående. Livet är inte så enkelt i verkligheten.
FN har gång på gång visat sig vara oförmöget att leda annat än fredsbevarande operationer. Om risken finns att det inte räcker med det symboliska skydd FN-flagg och blå basker ger, om risken finns att det krävs omfattande kvalificerad våldsanvändning för att lösa uppgiften, så är FN direkt olämpligt.
Så det som krävs för resultat i Kongo är inte ett europeiskt deltagande i FN-insatsen utan dess ersättande av en EU- eller NATO-insats med FN-mandat.
EU har i alla fall tillgång till t ex Northwood - FN:s fredsbevarande operationer leds från ett kontor i FN-skrapan i New York.
Åtagandet i Afghanistan är redan gjort och om det inte ska ha varit förgäves behöver det fortsätta i flera år till. Det kommer att kunna minskas, men de minskningarna kommer i de flesta europeiska länderna att användas till besparingar försvarsbudgetarna.
Det kommer inte att bli mycket över till Afrika.
OPSEC
Fredssoldater som du länkar vidare till hade igår helt opassande beskrivning om "övriga svenska enheter". Glädjande att se att det idag är ändrat till en mer generell beskrivning. Hoppas att någon nupit hårt i örat på bloggförfattaren.
Att få är intresserade av Afrika och dess väl och ve torde vara allmänt känt. Pakistan tycks dock vara det samtidigt som de är intresserade av att stödja dem som ISAF är satta att försöka styra upp. Det gäller väl just de elementen som skapade "någon form av ordning".
För övrigt så är mandatet i Kongo sedan länge så pass gediget att det ger goda möjligheter för förband att verka i förebyggande syfte, vilket också sker. Vad jag vet så agerade EU-styrkan på samma mandat under sina tre månader. Dock faller det tillbaka på de förband och de chefer som verkar där. FNs stöd till FARDC liknar i mångt och mycket det ISAF ger ANA. I Kongo-fallet menar jag att FN redan har givit tillräckligt mandat för att missionen skall kunna drivas effektivt. Det är snarare de som utför uppdraget som vi har mer att önska utav.
Och ja, om man måste jämföra så tycker jag att "ordning" är att föredra framför det kaos som råder för stora delar av befolkningen i östra Kongo. Nu är vi ju dock inte i Afghanistan av humanitära skäl enbart, som nämnts ovan. Det finns flera andra orsaker. Kvinnors rättigheter och skolor i all ära men då kunde vi åka till många platser i världen. Nu pekar NATO på Afghanistan.
Jag vidhåller att jag tycker att det är olyckligt. Inte att vi är i Afghanistan principiellt utan för att jag tycker att vi kanske borde bidra med våra krafter annorstädes. Våra 500 skulle snabbt fyllas av några andra med samma eller bättre kapacitet. Dessutom är jag fortfarande övertygad om att man kan påverka sin omvärld genom föregångsmannaskap.
Jag vill minnas att André Beaufre, utifrån sina erfarenheter från Indochina och Algeriet, i någon av sina böcker sade något i stil med att man för att segra måste anta rätt total strategi och att sedan alla operationer all taktik och åtgärder måste underordnas och stödja denna strategi.
Ett av de uttalade målen i Afghanistan (och för den delen i Irak) har varit att införa demokrati. Samtidigt har man från början gjort fel i och med att man i båda ländernas konstitution accepterat att densamma skall utgå från sharia. Nu råkar det vara så att sharia är ungefär lika förenligt med demokrati som olja är med vatten, samtidigt som talibanerna är i samklang med sharia.
Man har således gjort fel från början och kommer inte att lyckas även om vissa operationer är framgångsrika.
20.14:< Du har helt rätt i din kritik att vi har en rad förband anmälda till styrkeregister utan att de kommer till användning. Flera kan snarast också klassas som pappersprodukter. Tyvärr används inte de som är användbara, trots att det finns intresse och önskemål.
Cynisk: Det låter som en utmärkt idé. Tills han dyker upp på plats kan du be Welfare beställa Schoris bok "Vägen ut ur Afghanistan" till campbiblioteket. Den kan nog bli en smärre succé bland personalen.
Vet inte om FN är så lyckat politiskt heller. Att permanent basera en organisations medlemmar med vetorätt mot de viktigaste besluten på vilka länder som var segrarna i ett krig som slutade för snart 70 år sedan, närmar sig raskt bäst före-datum om det inte redan är passerat. Gång efter annan har vi sett hur detta menligt har inverkat på FN:s möjlighet att ingripa till hjälp för mänskligheten och freden.
ForsnoInstämmer. Se även ovan till Cynisk om FN.
20.27: Bra att det blivit ändrat. Det var många som reagerade på det olämpliga i det som var skrivet.
21.41: Nja, det är nog rätt tveksamt om det finns så många som snabbt skulle kunna ta över den svenska uppgiften. När (och om) t ex USA påbörjar sitt tillbakadragande juli 2011, lär det inte vara i södra Afghanistan detta påbörjas. Snarare lugnare områden, liknande just det svenska.
"Kvinnor och barn" omnämns som skäl för de flesta fredsbevarande insatser som görs. Det är inte skälet till att Sverige, NATO eller USA är i Afghanistan precis som du påpekar. Dock är byggandet av en säker och demokratisk afghansk stat ett minst lika viktigt ändamål.
Nils Dacke: Man måste börja någonstans. Att på några få år vända ett samhälle till modern västerländsk demokrati är omöjligt.
Det är förvisso fler platser än Afghanistan som skulle må bra av "modern västerländsk demokrati". Kina kanske? Men de har ju veto.
Jag tycker bara inte att det är självklart att försvara Afghanistan-insatsen in till döden. Jag menar inte på något vis att vi inte gör någon form av nytta där. Jag ger dock Schori rätt i att det finns andra delar av världen som också behöver stöd. Afghanistan är inte beroende av 500 svenskar.
För övrigt har jag svårt att tänka mig att ISAF skulle lämna svenskarnas AOR vind för våg om vi drog ur. Men det kanske har hänt med holländarnas dito?
22.41: Visst har Schori rätt i att det finns andra områden i världen som också är i behov av demokrati.
Vi får dock se till möjligheterna att genomföra insatser och även vilka följder det får för svensk del.
Förmodligen skulle inte ISAF lämna det svenska AOR:t vind för våg, men det skulle ytterligare tunna ut resurserna på annat håll, där de förmodligen också behövs.
"Vi får dock se till möjligheterna att genomföra insatser och även vilka följder det får för svensk del."
Om det är just möjligheterna som styr huruvida vi skall genomföra insatser internationellt så kanske vi borde hålla oss på hemmaplan tills vidare. Vad avser följder för svensk del så antar jag att du menar utrikespolitiskt?
Att vi drar stor nytta rent erfarenhetsmässigt av insatsen i Afghanistan är otvivelaktigt. Är det värt det?
23.26: "Om det är just möjligheterna som styr huruvida vi skall genomföra insatser internationellt så kanske vi borde hålla oss på hemmaplan tills vidare."
Utveckla gärna.
Ja, vilka utrikes- och säkerhetspolitiska följder, positiva som negativa, får en svensk insats.
Re Wiseman 22:17: Visst man måste börja någonstans, men att bygga demokrati från en konstitution baserad på sharia är kontraproduktivt. Låt mig kort sammanfatta vad sharia innebär.
SHARIA: Sharia är baserad på de principer som finns i Koranen och andra islamiska religiösa/politiska texter (hadither och sira). Det finns inga principer gemensamma för västerländsk lag och sharia.
Under sharia gäller att:
• Det finns ingen religionsfrihet
• Det finns ingen yttrandefrihet
• Det finns ingen åsiktsfrihet
• Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet
• Det finns ingen pressfrihet
• Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim
• Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer
• Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor
• Kvinnor kan pryglas
• En icke-muslim får inte bära vapen
• Det finns ingen demokrati eftersom demokrati innebär att icke-muslimer är jämställda med muslimer
• Vår författning är skapad av människor och dokument av okunnighet, jahiliya, som måste underordna sig sharia
• Icke-muslimer dhimmis, tredje klassens medborgare
• Alla regeringar måste styras av sharia
• I motsats till allmän lag är sharia varken tolkningsbar eller möjlig att ändra
• Det finns ingen ”gyllene regel”
Hur detta skulle kunna vara en startpunkt för utveckling mot demokrati undandrar sig mitt förstånd.
Nils: Du försöker förstå människor med en helt annan kultur, bakgrund och världuppfattning enligt vår egen kultur och våra förutsättningar. Det fungerar inte. Samtidigt får du fundera på hur det samhälle såg ut ur vilken vår västerländska demokrati föddes.
Att förändra ett samhälle och dess värderingar tar lång tid och sker gradvis. Få har gjort det på kort tid och deras modell är inte ett alternativ, nämligen Lenin, Mao och deras likar.
Lika lite mottaglig som du skulle vara om det kom hit iranska soldater och med vapenmakt beordrade införande av sharia, är afghanen mottaglig om du kommer dit med vapenmakt och begär att man omedelbart börjar tillämpa svensk förvaltningsmodell. För att få folk att anamma en ny tanke krävs det i regel att de själva måste "upptäcka" den. Där är utbildning ett av de bästa sätten, men det tar tid.
Precis som Wiseman säger så går det inte att förstå människor med en helt annan kultur, bakgrund och världuppfattning enligt vår egen kultur och våra förutsättningar.
Av just det skälet (och även det omvända förhållandet) har Nils Dacke förmodligen rätt i sitt antagande att sharia och demokrati inte är förenliga, vilket ju logiskt sett gör meningen med demokratiseringsförsöken i Afghanistan svåra att förstå.
Som bäst kan vi hoppas att sharialagarna hålls borta från svensk lagstiftning, även om försök redan gjorts till särlagstiftning, främst inom arvs- och familjerätten. Enligt sharia tillhör barnen fadern och enligt svensk rättvisa verkar barnen tillhöra modern ;-). Vilket som är "rätt" får var och en bedöma.
Sumatra: "Förstå" bli ett ord med flera budskap i sammanhanget, men din andemening går fram.
Nu försöker ju inte GIRoA att bygga samhället på Sharia, vilket däremot Talibanerna gjorde. Därmed bör IC fortsätta stödja utvecklingen i Afghanistan.
Om man lyssnade till vad Torbjörn Pettersson (tidigare generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén) hade att säga innan han blev ambassadör, så inställer sig hos mig en viss undran till den militära delen av insatserna i Afghanistan.
Biståndsarbetet i sig, både det kortsiktiga och långsiktiga förefaller enligt honom vara direkt svårt att samordna på det sätt och i de syften som anförs av de som argumenterar för att bibehålla eller utöka svensk militär insats.
Många som kommenterar här har ju både goda insikter, personliga erfarenheter och tydliga skäl för att vara kvar med militär i Afghanistan!
Klart är också att svensk trupp gör ett mycket bra arbete och att det som görs, gör skillnad lokalt.
Vad som slår mig är att få av de argument som framförs här eller på andra platser överenstämmer helt eller ens delvis med de "officiella" politiska motiven till insatsen.
Det hela blir ännu skevare för mig när Torbjörn Pettersson uttrycker, får jag förmoda, välgrundade tvivel till resursproportionerna mellan militär och bistånd i Afghanistan, Detta både i svenskt och internationellt perspektiv.
Min fråga till denna debatt blir då:
A. Är proportionerna mellan svenskt (statsfinansierat) biståndsarbete och svensk militär i Afghanistan optimala?
B. Hur är proportionen uttryckt i skattekronor i fråga A?
Gratulerar till en miljon besökare!
Johan Wiktorin
Tack Johan! Hoppas ni snart är där också.
Ni har hållit en mycket hög kvalitet på inläggen på senaste tiden, men vad annat är väl att förvänta med så duktiga skribenter?
Säkerhetsläget i Afghanistan, blir inte bättre genom att enkom fylla på med mer trupp. Vi har snart tio års beprövad erfarenhet av den modellen med känt resultat.
Det finns naturligtvis fler lösningar än den Schori redogör för, men någon gång måste världssamfundet erkänna ett misslyckande, och våga pröva andra metoder. En sådan skulle kunna vara att utöka biståndet och reducera truppvolymen i landet.
Säkerhetsläget i Afghanistan må vara osäkert, men det pågår som Schori skriver inte folkmord där, som i vissa andra delar i världen där vi lyser med vår frånvaro, trots befintliga FN-mandat (Sudan, Kongo). WW: Varför anser du att Afghanistan är viktigare än dessa områden? Den frågan lämnar du obesvarad i din kritik mot Schori.
Efter att nyligen skrivit på ett obligatorium om internationell tjänstgöringsplikt och ett halvår efter att förlorat en kollega och vän i Afghanistan, har jag funderat rätt mycket kring den insatsen. Min minnesbild är att vi slöt upp bakom USA efter 9/11 för att bekämpa terrorismen och inget annat. Har vi lyckats med det? Är Sverige och världen en säkrare plats idag än 2001? Hur vet vi när vunnit kriget mot terrorismen? Finns det en "exit-strategy" från Afghanistan och hur ser den ut?
Det går inte att styrka den här tesen, men jag menar att vi genom att ständigt stå sida vid sida med USA också får ta del av en s.k. överförd hotlbild från dem. Vi får heller inte glömma att det faktiskt finns en politiskt oenighet angående insatsen i Afghanistan, både mellan partier och inom partier. Utformningen av vår närvaro där är omstridd och långt ifrån självklar.
Kompch: Nej, att bara fylla på med mer trupp räcker inte, utan man måste självklart se över hur man arbetar och se till att det blir varaktiga förbättringar i område efter område.
Vi mäktar inte med att vara överallt. Vi har försökt vara med i Sudan, men nekats av regeringen där, vilket man har rätt till enligt FN-stadgan. Kongo? Det är svårt att se att vi skulle åka dit utan exempelvis franskt stöd. Kanske blir det en ändring åt det hållet med en rödgrön regering.
När är vi klara i Afghanistan? Det är en bra fråga som tidigare lyfts på bloggen. Varken den nu sittande regeringen eller de rödgröna har presenterat några tankar i den riktningen. Att det finns ett fast mål att arbeta mot är avgörande för att få folkligt stöd för insatsen. Ett slutdatum är inte en ersättare för ett sådant mål. Det visar återigen att processen anses viktigare än resultatet.
Jag lägger mitt stöd till Anonym i frågan om en svensk FN-insats. FN fortsätter vara det främsta multilaterala forumet och en nyckelspelare i det fredsbevarande arbetet. Kolla in följande faktablad från DPKO
http://www.un.org/en/peacekeeping/documents/factsheet.pdf
Bläddra ner till graferna som visar deltagande och bidrag till budgeten. Som det ser ut nu, är det västvärlden som betalar och framför allt utvecklingsländer från södra Asien som bidrar med trupperna. Det borgar inte för kvalitet i insatserna eller valuta för pengarna.
Väst försöker påverka FN:s peacekeeping på policy-nivå, men resultatet fortsätter göra de människor som behöver FN:s beskydd besvikna. Som jag ser det finns det bara en väg att gå, och det är mot deltagande. Jag har stor respekt för att många stater nu är fast i Afghanistan och att det vore oansvarigt att lämna. Men på sikt borde FN-insatser vara ett mål.
Skicka en kommentar