Förmågeglapp

SvD, liksom Rapport häromdagen, uppmärksammar att klusterbombsförbudet nu träder i kraft, även om SvD tror att det handlar om splitterbomber. Splitterbomber och "klusterbomber" (bombkapslar) är två helt olika saker, vilket SvD inte förstått.

Så länge den största producenten av smutsiga bombskapslar, dvs sådana med mekaniska och otillförlitliga sådan, nämligen Ryssland, inte följer förbudet utan istället glatt exporterar till alla möjliga små konflikthärdar runtom i världen. Kina som tidigare i huvudsak kopierat rysk militär teknologi, gör likadant och med tanke på de stora vapenaffärer landet på senare år haft med Sudan och Zimbabwe. USA har i alla haft den goda smaken att sluta använda vapnen "tills vidare" i Afghanistan, men lär plocka fram dem igen vid första bästa konventionella krig. Att bekämpa små grupper av insurgenter i Afghanistan lämpar de vapnen inte för.

Däremot ska man skilja på dessa bombkapslar och den Sverige förfogar över. Det är två helt skilda tekniska lösningar, där den svenska (tillverkad i Tyskland) dessutom är konstruerad för att kunna användas på eget territorium och har därför ett antal mekanismer för att inte lämna några farliga blindgångare. Att den omfattas av förbudet beror på att den har fler än 10 substridsdelar. Blindgångarfrekvensen ligger däremot lägre än t ex den som Human Right's Watch krävt.

För Försvarsmaktens del innebär förbudet ännu ett förmågeglapp. Antalet vapensystem för attackändamål till JAS 39 Gripen är redan ytterst få. Bortsett från automatkanonen, finns bara robot 15 mot sjömål och 250 kg styrd bomb.

Sedan tidigare avvecklas attackroboten Rb 75 (AGM-65) Maverick då det inte finns pengar att införa systemet på JAS 39C/D. Att Rb 15 räddades kvar i organisationen var framförallt tack vare den thailändska Gripenordern. Rb 15 hade annars avvecklats som ett led i Afghanistandoktrinen eftersom man i HKV aldrig kunde tänka sig ett internationellt scenario där Sverige skulle använda sjömålsrobotar. Med tanke på att pendeln nu svängt 180 gr för Flygvapnet och Marinen med ny huvudsaklig fokus på nationella insatser och insatser i enlighet med solidaritetsförklaringen till de övriga nordiska länderna är sjömål återigen högt upp på priolistan, var det tur att thailändarna dök upp. Annars hade förmodligen ytterligare ett förmågeglapp uppstått.

Automatkanon, sjömålsrobot och 250 kg bomb blir en ytterst, ytterst klen repertoar, förmodligen utan motstycke i världen. Inget av dessa vapen löser heller de uppgifter som BK 90 gjorde och inget nytt vapensystem som lämpar sig för samma måltyper anskaffas. Återigen avvecklar man försvarsförmåga utan ersättning och kejsarens garderob blir allt mer genomskinlig. Det innebär i klartext att alla mål (och det är rätt många) som inte lämpar sig för bekämpning med automatkanon, Rb 15 eller 250 kg bomb, de mål där omständigheterna gör vapnen olämpliga (hotnivå, insatsregler, väder osv), endast kan bekämpas av någon annan aktör. Med andra ord blir vi än mer beroende av andra nationers goda vilja.

Avveckla gärna BK 90 i enlighet med Oslokonventionen, men då ska man först ha utsett, finansierat, anskaffat och infört en ersättare. Att påbörja den processen nu är väl sent och det blir bara senare för var dag som går.

Om Sverige nu ska ratificera Oslokonvention (det finns egentligen inget alternativ), kanske det är läge att på samma gång även ratificera det tredje tilläggsprotokollet till fjärde Génèvekonventionen, där Sverige släpar. Att ett sådant existerar, och dess innebörd, är närmast okänt i Sverige.