Gästinlägg: Den utdöende ubåtsjaktförmågan

Alla svenskar i ålder att man hade något omvärldsmedvetande under 80-talet har minnen från de ubåtsjakter som då bedrevs i svenska vatten. U 137:s grundstötning 1981 och ubåtsjakten i Hårsfjärden året efter är händelser av det slag där människor kan redogöra för exakt vad man gjorde i den stund man fick höra talas om dem.

På senare tid har författaren Anders Jallais och f d ÖB Bengt Gustafssons böcker om ubåtskränkningarna på 80-talet bidragit till att åter lyfta fram händelserna i dagens ljus. Hemligstämplar och tystnadsplikt i första hand föranledda av diplomatiska hänsyn har legat tunga över historieskrivningen.

De ständiga intrången på svenska vatten av ubåtar från främmande makt på 70- och 80-talen föranledde en stor svensk satsning på ubåtsjaktförmågan. Sett i dagens sammanhang kan man närmast jämföra det med nuvarande satsningar på materiel för Afghanistan.

Geografiska förutsättningar för ett lands försvarsförmåga förändras endast om statsgränser flyttas. Till dess måste man agera utefter dess förutsättningar. För svenskt vidkommande innebär detta att vi har en 300 mil lång kust med tillhörande territorialvatten att övervaka och ansvara för. Med tanke på tidigare erfarenheter om ubåtars möjligheter att operera i svenska vatten kommer detta inte att vara någon skillnad i händelse av ett försämrat omvärldsläge i vår närhet.

Sedan undervattenskränkningarna upphörde strax efter Sovjetunionens fall har den svenska ubåtsjaktförmågan i det närmaste upphört. Den bild gästskribenten Haddock förmedlar är upprörande, men tyvärr inte begränsad till enbart svensk ubåtsjaktförmåga. Så gott som inom samtliga delar av Försvarsmakten lider man av liknande förmågeglapp där förmågor som är kritiska för svensk försvarsförmåga nästan helt har försvunnit till följd av sena 90-talets och 00-talets vanstyre inom försvarspolitiken.


/Wiseman

-----------------------------------------------------


Svensk ubåtsjaktförmåga – Ytterligare ett gigantiskt förmågeglapp…

För att bringa klarhet i den Svenska ubåtsjaktförmågan idag, så bör man börja med att backa bandet och reda ut hur den såg ut för bara några år sedan, för att få bilden klar för sig hur den successivt och helt medvetet fasats ut.

Som en konsekvens av försvarsbeslutet 1972 så avbröts all utveckling av svenska ubåtsjaktfartyg och ubåtsjaktförband. Endast ett mindre antal helikoptrar utrustade för ubåtsjakt vidmakthölls för den uppgiften.

När ubåtskränkningarna på allvar drog igång i början på 80-talet så stod Försvarsmakten med byxorna nere. Det började med Utö-incidenten 1980, sedan U-137 1981 och därefter Hårsfjärden 1982 följt av Karlskrona 1983 och 1984. Både före och efter dessa händelser hade man ytterligare ett antal incidenter.

Vid denna tidpunkt hade man mycket ringa kompetens och materiel för att jaga ubåt, efter att man ex. avvecklat jagarna med sin ubåtsjaktkapacitet. Man tvingades nu att, på mycket kort tid, återigen bygga upp Svensk ubåtsjaktförmåga genom att tillföra marinen kustkorvetter och patrullbåtar och sedermera även hydrofonbojbåtar, minröjningsfartyg och bevakningsbåtar med ubåtsjaktkapacitet. Man utrustade även Hkp 4 med en mycket bra sonar, samt ubåtsjaktvapen. Även ett ubåtsjaktflyglan (SH 89) införskaffades.

Man samövade i stor omfattning (inkluderat skarp ubåtsjakt) och byggde över tiden upp en mycket hög kompetens inom Svensk ubåtsjaktförmåga. Till ovanstående materiel skall man absolut inte glömma våra egna ubåtar av typerna Sjöormen, Näcken, Västergötland och Gotland som även dessa var kompetenta ubåtsjaktresurser under sin respektive tid.

Man hade, när kompetensen var på topp under 90-talet, en stående sammansatt och samövad ubåtsjaktstyrka med stridsgrupper både för utomskärs samt inomskärs ubåtsjakt.



För att göra en jämförelse av kompetens/materiel från vad vi kunde/hade då jämfört med nu så är det enklast att titta på de olika ubåtsjaktsystemen vi förfogade över bara för ett antal år sedan, och se vad som återstår av dessa system idag.

- 4st Korvett typ Göteborg (Endast 2st fartyg återstår. De andra två i malpåse)

- 2st Korvett typ Stockholm (Finns kvar)

- 8st Patrullbåt typ Kaparen (Samtliga avvecklade)

- 4st Hydrofonbojbåt typ Ejdern (Samtliga avvecklade)

- 12st Bevakningsbåt 80 (Finns kvar)

- 7st Minröjningsfartyg typ Landsort (5st återstår och är modifierade)

- 14st Hkp 4 med ubåtsjaktkapacitet (Samtliga avvecklade)

- 10st Hkp 6B med begränsad ubåtsjaktkapacitet (Samtliga avvecklade)

- 1st SH-89 ubåtsjaktflygplan (Avvecklad)

- 3-4st Amfibiebataljoner med minsystem M9 för ubåtsjakt (Minsystemet i malpåse)

- Xst Fasta minspärrar mot ubåt (Sannolikt är samtliga avvecklade)

- 1st Miniubåt typ Spiggen att öva ubåtsjakt mot (Malpåse/Avvecklad)

- 5st Ubåt typ Sjöormen (Avvecklade och sålda till Singapore)

- 3st Ubåt typ Näcken (Avvecklade)

- 4st Ubåt typ Västergötland (2st i drift och 2st sålda till Singapore)

- 3st Ubåt typ Gotland (I drift)


Med denna materielsammanställning kan man konstatera att den materiella ubåtsjaktkapaciteten idag är enormt reducerad jämfört med tidigare.


Ubåtsjaktförmåga med helikopter är som bekant helt avvecklad, och den kompetensen är sannolikt också helt förlorad inom något år, eftersom någon efterträdare till trotjänaren Hkp 4 inte lär synas till på många år. Framförallt inte i rollen som ubåtsjakthelikopter. (Vid det laget lär merparten av de besättningar som har erfarenhet av ubåtsjakt sedan länge lämnat Försvarsmakten genom pension. /Wiseman)


De fem Visbykorvetterna som är under införande är inget större ljus i mörkret de heller. Precis som Allan Widman skriver i Chefsingenjörens bloggkommentarer så har de inte operativ ubj-kapacitet ännu. De kommer förhoppningsvis att på sikt erhålla detta i och med operativ driftsättning av det kanadensiska ubåtsjaktsystemet HYDRA.



Men saken är den att ubåtsjaktförmåga inte enbart handlar om enskilda enheter och materiel. Det handlar om att samöva ett helt system med flera ingående enheter. Att kunna verka såväl inomskärs som utomskärs och att kunna verka över en större tidsram än något enstaka dygn.

Det handlar också om, att för operatörerna känna till en normalbild, och utifrån detta kunna se avvikelser. Denna förmåga tar åratal av övning att bygga upp. En förmåga vi hade, men som våra politiker och högsta försvarsledning snabbt och effektivt monterat ner.

Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att Sverige tyvärr inte längre har en nationell förmåga till ubåtsjakt. Det är nog den dystra sanningen.



Vill man titta tillbaka, bara några år i tiden, så kan man läsa hur Marinens ubåtsjaktförmåga beskrivs i Örlogsboken 2003. Notera särskilt att många av de system som beskrivs i texten numera är helt avvecklade:


Ubåtsjakt har till uppgift att hindra eller försvåra anfall eller annan verksamhet med fientliga ubåtar. Ubåtsjaktuppgiften löses av helikoptrar, flygplan och fartyg. I regel arbetar dessa i ett för uppgiften sammansatt förband, en s k ubåtsjaktstyrka.

Ingående enheter kan vara helikoptrar, ubåtsjaktflygplan, korvetter, patrullbåtar, minröjningsfartyg, bojfartyg, bevakningsbåtar och ubåtar. Helikoptrar och flygplan står främst för reaktionssnabbhet, överraskande insats och snabb avsökning, medan fartygen främst står för uthålligheten.

Ett antal tunga helikoptrar med marina uppgifter har speciell utrustning för att lokalisera och anfalla ubåtar. För att kunna upptäcka ubåtsperiskop är helikoptern utrustad med en ytspaningsradar som samtidigt är avsedd för navigering under mörker och dålig sikt. Helikoptrar som ska lokalisera och bekämpa ubåtar jagar i rotar om två, eller grupper om tre. Helikoptrarna bekämpar ubåtar med sjunkbomber och torpeder.

Ubåtsjaktflygplanet är liksom helikoptrarna utrustat med radar. För passiv spaning utnyttjas främst IR-system (värmesökande) och sonarbojar, vilka läggs i olika mönster i områden där ubåtar indikerats eller förväntas passera.

Korvetterna kan lokalisera och bekämpa ubåtar enskilt eller i samverkan med helikoptrar. Korvetterna bekämpar ubåtar med sjunkbomber, antiubåtsgranater och torpeder.

Patrullbåtarna är utrustade med ett kvalificerat sonarsystem som lämpar sig för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgård. Systemet omfattar dels en släpsonar för spaning, dels en skrovfast bildalstrande sonar. Ubåtar bekämpas med sjunkbomber och antiubåtsgranater.

Bevakningsbåtarna är utrustade med kvalificerade sonarsystem särskilt framtagna för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgården. För bekämpning av ubåtar är bevakningsbåtarna utrustade med sjunkbomber och antiubåtsgranater.

Det tyngsta vapen som kan användas vid ubåtsjakt är minvapnet. Minorna som används är kontrollerbara och bemannas av personal ur amfibiestridskrafterna. Med minornas hjälp kan även undervattensverksamhet upptäckas och lokaliseras, samt möjlighet till analys ges.

Ubåtarna bedriver dold passiv spaning med skrovmonterade sonarer. Vapeninsats görs med torpeder, alternativt genom att överlämna en ubåtskontakt till andra enheter för aktiv lokalisering och vapeninsats.

Bojfartyg spanar med sonarbojar, företrädesvis inomskärs och kustnära.



Min reflektion när jag läser detta, är att man på så ofantligt kort tid lyckats avskaffa materielsystem och kompetens, som det tagit flera årtionden att bygga upp.

Att bygga upp kompetensen igen, kommer att ta lika lång tid igen, om inte längre.

Det är en obehaglig känsla.


/ Haddock


Läs även inläggen hos Chefsingenjören om Marinens förmågeglapp ( 1 & 2 )