Förrådsmentalitet och förmågeglapp (uppdaterat 15/8 09.20)

Idag lämnar Sverige över ledningsansvaret för EU:s Operation Atalanta utanför den somaliska kusten till Frankrike, även om insatsen fortsätter fram till i november. Sedan i våras har piratbekämpningen letts från det svenska minfartyget HMS Carlskrona, numera ombyggt till ledningsfartyg. Förutom att leda själva insatsen, har fartyget kunnat göra egna insatser genom de två helikopter 15 som varit baserade ombord.

Just helikoptrar är det effektivaste verktyget i kampen för att skydda sjötrafiken utanför Afrikas Horn och framförallt då World Food Programs fartyg i området. Helikoptrarna möjliggör snabba insatser när larm kommer in från handelsfartyg, på avstånd som annars skulle innebära timmars gång för att nå fram och kunna understödja.

Med den bakgrunden ter sig det svenska beslutet att nu i förtid avveckla just helikopterkomponenten mycket märkligt. Motivet för att ta hem de två helikoptrarna är att de behövs på hemmaplan för att träna besättningar inför NBG:s beredskap nästa år. Det är den klassiska förrådsmentaliteten att "det kan ju komma någon som behöver utrustningen, så den kan inte användas just nu". I det här fallet handlar det alltså om att man avbryter en fungerande insats för beredskap för en annan insats, som med mycket stor säkerhet inte kommer att bli av om man ser till användningshistoriken för EU:s stridsgrupper.

Framförallt säger det något om det fullkomligt vansinniga läget inom svensk helikopterförmåga. I dagsläget är det bara en handfull Hkp 10 (förbereder för insats i Afghanistan) och 20 st Hkp 15 som finns att tillgå i Försvarsmakten. I brist på lämpliga helikoptrar, har det fallit på Hkp 15 att ingå i NBG, för vilket fyra ska avsättas. Att detta då medför att de två st som redan genomför skarpa insatser, måste kallas hem, talar sitt eget språk om redundansen i systemet. Allan Widman beskrev tidigare i år att när han besökte Helikopterflottiljen i Linköping fanns det en enda användbar Hkp 15 där. Visserligen finns även en handfull hkp 15 i Ronneby, men det talar ändå sitt tydliga språk om tekniska problem (15/8 09.20: Enligt Försvarsmaktens delårsrapport kommer ett flygtidsuttag på endast 3200 h av planerade 5000 h att nås i år p g a tekniska problem). Enligt DN önskar också försvarsministern prioritera pågående insatser, men har fått förklarat för sig av Försvarsmakten att det går inte att genomföra både Somaliainsatsen och NBG samtidigt. Att stryka insatsen med Hkp 10 i Afghanistan, vore politiskt självmord efter all tidigare medial fokus på svensk helikopterförmåga i Afghanistan.


Helikopter 14

Anledningen till att situationen blivit som den är tvåfaldig. Grunden står att återfinna i anskaffningen av helikoptern NH 90 som svensk Hkp 14 och tillverkarens fullständiga oförmåga att leverera i enlighet med kontrakt. Det i sig har också en i dagarna intressant och aktuell intressant vinkel då FMV rekommenderade en annan helikopter, Sikorsky S-92 (inte Blackhawk) som Hkp 14. Detta styrdes sedan om av Regeringen till en samnordisk affär, där Sverige i alla fall valde en annan modell än grannländerna. Hur blir det med köpet av nya splitterskyddade fordon? Går man på FMV:s rekommendation eller kommer en ny regering efter valet att välja en dyrare svensk lösning, varvid annat får strykas ur materielplanen?
Hkp 14 var i sin tur en fortsättning på trupptransporthelikoptern Hkp 12, vilken däremot var Blackhawk och som avbröts av ÖB 1998 p g a otillräcklig finansiering.


Förmågeglappen

Den andra orsaken är Försvarsmaktens förkärlek, stundom ekonomiskt påtvingad, att chansa med sina förmågor. I regel, inte undantagsfall, avvecklas en förmåga innan ersättaren är på plats och operationell. Orsaken är naturligtvis huvudsakligen ekonomisk. Det är lätt att chansa med beredskapen när man inte blir synad och tyvärr synas sällan beslut av det här slaget, varvid man får förmågeglapp som de som tidigare varit upp i media och på försvarsbloggarna, t ex datastridsledning för stridsflyg, Flygvapnets och Marinens basförband, ubåtsjaktförmåga och inte minst just helikopterförmågan.

Hkp 4 modifierades i sent skede i fyra exemplar för att ingå i NBG 08. Omedelbart efter NBG-beredskapen stoppades 12 st Hkp 4 i malpåse, där de fortfarande befinner sig. Som helikopter är typen mycket användbar för såväl trupptransport som sjuktransport och marina applikationer som havsövervakning/målinmätning och ubåtsjakt. Allt detta lider Försvarsmakten idag skriande brist på. Vad som däremot brister på helikoptern och som alltid gjort det då Sverige beställt helikoptrar, är stridsmässigheten då den bl a saknar egenskydd och moderna kommunikationssystem.

Vid flera tillfällen har Patria Helicopters skickat in bindande offerter till Försvarsmakten för ett återinsättande av samtliga 12 Hkp 4 i tjänst MED modifiering till standard som mer än möjliggör operationer i svåra miljöer som t ex Afghanistan. Kostnaden för modifiering av samtliga helikoptrar är 350 mkr. Hade Försvarsmakten vid årskiftet gått med på offerten, hade man idag haft 4 st Hkp 4 fullt insatsberedda och ytterligare 4 till årsskiftet, vilket hade varit mer än nog för att genomföra NBG 11 och senare en utökad insats i Afghanistan med såväl sjuktransport som trupptransport. Så blev icke fallet.

Istället kommer Försvarsmakten att få vänta ytterligare på ett inköp av Hkp 16 (amerikanska Blackhawk eller franska EC 725) för 4,7 mdr kr. Det är inget fel med ett sådant köp eftersom just den svenska helikopterförmågan är enormt eftersatt. Man får verkligen hoppas att Estoniakatastrofen eller Scandinavian Star inte upprepas inom de närmaste åren eftersom det idag inte finns någon förmåga i Sverige att hantera sådana katastrofer i avsaknad av större transporthelikoptrar.

Problemet är dock att behovet av helikoptrar är skriande redan nu. Hkp 4 kommer så småningom att falla för åldersstrecket, men kan göra tjänst nu. Hkp 16 kan på pappret göra tjänst 2013, vilket Hkp 14 skulle kunna göra 2008, men nu kan först 2018. Sålunda vore det smakligare att försöka helt bli av med Hkp 14 till förmån för 16.


Personalöverskott blir personalbrist

Sedan återstår naturligtvis människan i systemet. I dagsläget finns det ett stort antal svenska helikopterpiloter utan flygtjänst, då de saknar helikoptrar. Av dessa kommer ett mycket stort antal att ha försvinnut ut i pension till det datum då Hkp 14 anländer. Det kommer förutom en stor personalbrist (även nyblivna helikopterpiloter utbildade i Tyskland står idag utan flygtjänst och helikoptrar vid hemkomsten) även att Sverige förlorar all den kompetens dessa personer besitter, varvid den måste utvecklas på nytt - t ex ubåtsjakt, uppträdande med stor helikopter vid fartygsoperationer o s v.


Hade Försvarsmakten och Försvarsdepartementet agerat i vintras hade det nu funnits besättningar återinflugna på Hkp 4 redo för insats med NBG. Nu blir resultatet istället att insatsen i Somalia får avbrytas i förtid, för att Sverige inte ska tappa anseendet i en annan insats. Men vad blir resultatet på längre sikt?



Bloggar: Försvarsministern skriver om sitt besök på Carlskrona gångna veckan. Märk väl att helikoptrar inte alls nämns i texten.

Uppdatering 17.15: Försvarsministern har nu ännu ett blogginlägg om besöket hos ME02 inkluderande helikopterkomponenten.