Gästinlägg: Perspektiv på obligatoriets användande

Användandet av obligatoriet för att säkerställa lösande av uppgiften för SAE ISAF MEDEVAC har flera intressanta perspektiv.

Det ena är det ledarskapsmässiga. Soldater löser uppgiften bra när de drivs av en inre motivation att åstadkomma goda resultat. Den gynnas av en god relation mellan uppdragsgivare och de som är satta att lösa uppgiften. Härvid krävs det att båda parter har förtroende för varandra. Denna situation gynnas inte av att chefen inte håller löften som t.ex. fallet är när ÖB lovar att den internationella tjänstgöringsskyldigheten inte ska användas. Officerstidningen 6/2010. Detta förtroende försämras självklart ytterligare på det sätt obligatoriet infördes. Personalen hade valet att skriva under ett avtal som fortfarande inte är klart, eller bli avskedade. Med dagens samhälle där en familj kräver två inkomster för att klara vardagen är det för de flesta ett enkelt val. Till detta kommer självklart besvikelsen hos flygförarna där arbetsgivaren fullständigt ignorerat tidigare överenskommen omförhandling av det löneavtal, ALFF, som ingicks för över 10 år sedan. I västvärlden använder vi i huvudsak marknadsekonomi, d.v.s. utbud och efterfrågan är drivkrafterna som sätter löner på utförda arbeten. Rättviseargument som lika lön för lika arbete är bara floskler utan verklig förankring. Med detta i åtanke kan man fråga sig varför vi inte kan tillämpa marknadsekonomi på de flygförare Sverige vill skicka till Afghanistan? Ur ett moraliskt perspektiv är detta rimligt. Till detta finns det också en känsla hos personalen om att utbildning och materielstatus inte är fullgod och att de därför önskar skjuta på starten för lösande av uppgiften. Detta vill inte ÖB.

Ur arbetsgivarperspektivet kan man kanske rättfärdiga fattat beslut med följande argumentation. Riksdagen har bestämt att försvarsmakten ska skicka MEDEVAC helikoptrar till Afghanistan 1 april 2011. ÖB har fått denna uppgift och ska självklart försöka lösa den. Den mediala uppståndelsen kring tidigare stupade svenskar har gjort att trycket på Försvarsmakten att lösa denna uppgift är stor. Till detta läggs en lång historia av problem som omgärdat Försvarsmaktens helikoptrar med avveckling av gamla helikoptrar innan nya blivit operativa och stora förseningar i de system som blivit beställda, läs HKP 14 och HKP 15. Den personal som redan för två år sedan anmälde sig till förbandet gjorde det med vetskap om att syftet var att åka till Afghanistan. Detta gjorde att Försvarsmakten investerade hundratals miljoner i utbildningar och modifieringar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att förbandet skulle kunna lösa uppgiften. Personalen i förbandet är de som varit mest prioriterade avseende flygtidstilldelning och i skrivandets stund befinner de sig i Sydafrika för att ytterligare förbättra sin förmåga. Om Försvarsmakten har ett obligatorium för utlandstjänstgöring och ÖB någon gång ska användas det så är det nu! Personalen har i två år vetat om att de ska till Afghanistan och med den ingångna överenskommelsen har de fått utbildning med mera. Vad skulle vår uppdragsgivare, det svenska folket, tycka om att vi gjort investeringar på hundratals miljoner och så blev det inget för att några piloter inte kände för att åka? Det vore skandal, både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv men också ur ett ”Force protection” perspektiv gentemot de svenska soldaterna i Afghanistan. Hur ska ÖB med detta i åtanke motivera framtida försvarsmaktsinvesteringar för det svenska folket?

Båda perspektiven har sina argument. Ur ett Försvarsmakts perspektiv är det viktigt att förbandet kommer ned i tid och att det med inte för stora begränsningar löser uppgiften under ”förhoppningsvis” två år.  Ur ledarskapsperspektivet finns det mycket mer att önska. Vad är det för fel med frivillighet, d.v.s. att personalen arbetandes i Försvarsmakten faktiskt trivs med sitt arbete och förmåner och att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan arbetsgivare och arbetstagare.  Det sista kommer säkert att lösa sig om några år eftersom då är premisserna för arbetstagaren förhoppningsvis densamma som när de började sin anställning. Det som återstår att se är hur Försvarsmaktens personalsituation ser ut då? En sak som ändå är säker är att marknadsekonomin styr. Det vill säga, utbud och efterfrågan gäller. Försvarsmakten får den personal man betalar för. Ställer man inte upp på det är det fritt att välja ett annat arbete. Tyvärr kommer nog inte arbetsgivaren göra något förrän bristen på personal är akut och med ett obligatorium kan det ta en stund.


The Scarlet Pimpernel