Ännu tuffare tider för RAF

The Guardian berättade härom dagen att det nu verkar som den brittiska försvarsbudgeten ligger £2 mdr back, eller totalt 7,5 %. Det kan bli så illa att man måste skära ner ytterligare £1 miljard per år utöver tidigare annonserade nedskärningar. Även om man drar ner ambitionerna för försvaret ytterligare utöver tidigare neddragningar kommer försvarsbudgeten att behöva ett tillskott inom några år.

Som tidigare nämnts på WW talas det om endast 6 divisioner stridsflyg för RAF i framtiden. Nu framkommer det att RAF kommer att bli tvingat skrota över 50 av sina Eurofighter av Tranche 1 (delserie 1), varav många endast är något år gamla. Anledningen är att man inte har råd att uppgradera dem. Tranche 1 har endast rudimentär jaktförmåga och är i JAS-termer motsvarande äldre versioner av JAS 39A. Det var tidiga flygplan ur Tysklands Tranche 1 som såldes till Österrike och som landet nu har mycket stora problem med att hålla i luften, både tekniskt och ekonomiskt.

Vid första anblicken kan det vara lätt att vara lite skadeglad som svensk åt de enorma problem som Eurofighterländerna dras med, inte minst österrikarna som bara timmar innan affärens offentliggörande av "outgrundliga" skäl svängde från Gripen till Eurofighter.

I själva verket är det ytterst bekymrande att framförallt Storbritannien sitter i en så trång sits avseende militär förmåga i framtiden. Storbritannien har traditionellt varit ett av västvärldens starkaste militära fästen och tillsammans med USA en garant för västlig militär förmåga i Europa. Därhelst NATO förväntat sig militära problem i Europa har Storbritannien varit en av nyckelspelarna i att leverera expeditionär förmåga. Det är tydligt att man börjar förlora den förmågan p g a ekonomin och situationen är inte bättre i flera av de andra starka EU-länderna. Det är bekymrande för ett land som Sverige som nu helt och hållet förlitar sig på utländsk militär hjälp för att klara att försvara landet.

Av problemen med Eurofighter bör man också lära sig läxan att ett multinationellt stridsflygsamarbete inte behöver vara bättre och ekonomiskt mer fördelaktigt än ett nationellt. Tillverkningskostnaden för Eurofighter är otroligt mycket högre än för Gripen, då samtliga av de fyra ursprungsländerna ska lägga sin hand vid tillverkningen och monteringen av varje flygplan. Det säger sig självt att logistiken då blir fruktansvärt dyr och ineffektiv, men politiskt korrekt. När sedan varje land också ska prova ut var sin liten del av flygplanet uppstår också friktioner. Resultatet är ett flygplan som ligger nästan tio år efter JAS 39 i utveckling, till en enormt mycket högre kostnad trots att projekten startade vid ungefär samma tidpunkt. Liksom Sverige valde Frankrike att gå sin egen väg och ta fram Rafale, som både är billigare och längre kommen än Eurofighter. Som Air Vice-Marshal Greg Bagwell uttryckte det härom månaden angående avvecklingen av Harrier, köpen av JSF och nya hangarfartyg: "Jag skulle bli mycket förvånad om vi inte har brittiska piloter, flygandes franska Rafale från brittiska hangarfartyg inom några år".

Förhoppningsvis blir det tid i helgen för nästa del av Luftförsvar på 2020-talet.