Se om huset?

BBC rapporterar nu på kvällen att i USA har försvarsminister Robert Gates meddelat att man nu under den närmaste 5 åren kommer att spara ytterligare 78 mdr USD på försvaret utöver de 100 mdr som tidigare annonserats. Orsaken är naturligtvis landets enorma budgetunderskott som fått administrationen att inse behovet av att se om huset.

Den amerikanska försvarsbudgeten är som bekant ofattbart stor, nästan 700 mdr USD inräknat kostnaderna för de pågående insatserna i USA och Afghanistan. Räknat mot 2010 års budget och utslaget över 5 år innebär ändå budgetnedskärningarna en minskning på drygt 5 % av försvarsbudgeten. Tilläggas bör dock att nedskärningarna inte är linjära utan försvarsbudgeten kommer att stiga ytterligare något år innan den nya nivån ska vara intagen 2015.

Detta kommer otvivelaktigt att få konsekvenser för USA:s militära åtaganden världen över. En budgetminskning på 5 % gör att man än hårdare måste prioritera bland de pågående insatserna och beredskapen i andra världsdelar, speciellt eftersom man bl a kommer att prioritera materielanskaffningar. Inräknat Irak, Afghanistan, Iran och övriga Mellanöstern samt Nordkorea, får man nog inse att NATO och Europa hamnar längre ner på prioritetslistan. I åratal har röster höjts i USA för att Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet. Tidigare har gehöret varit svagt, även om antalet amerikanska baser i Europa minskats kraftigt.


För svensk del är USA:s nedskärningar oroande, liksom det faktum att det land som vållar oss och våra grannländer störst säkerhetspolitisk huvudbry kommer att öka sin försvarsbudget med ytterligare 60 % de kommande tre åren efter att redan successivt ha ökat den under hela 00-talet. Efter att i flera decennier ha haft en inofficiell försvarsdoktrin som förutsatt internationellt stöd i händelse av krig, har vi idag efter mycket kraftiga nedskärningar en officiell försvarspolitik som förutsätter internationellt i händelse av allvarligare händelser i vårt närområde och en försvarspolitik där uppgiften att försvara Sverige inte ens längre finns formulerad i de styrande dokumenten. Istället omtalas uppgiften kunna återuppstå efter kraftig och långvariga försämringar av det säkerhetspolitiska läget, d v s i storleksordningen snarast en dryg tioårsperiod. Vi förlitar oss närmast på våra närmaste grannländer och vårt EU-medlemskap medan andra europeiska länder i första hand förlitar sig på sitt NATO-medlemskap.

De senaste årens säkerhetspolitiska utmaningar för Europa bekymrar dock än mer när man sett hur svårt EU hade att enas i sitt förhållande till Ryssland under Georgienkriget, och nu i dagarna när en NATO-medlem säljer krigsmateriel till Ryssland (Mistralaffären) av sådan art att det får andra NATO-medlemmar att påpeka behov av att åtgärder vidtas för att stärka deras försvar. Det har varit märkvärdigt tyst om detta i svenska media och det faktum att försvarspolitiker nu igår sett sig tvungna att fråga utrikesministern vilka åtgärder som vidtas för att upprätthålla den säkerhetspolitiska balansen i Östersjöområdet och Europa. Hur mycket kan vi förlita oss på stöd från det övriga EU i händelse av en kris eller konflikt i närområdet? Är det en annan medlemsstat eller energibehovet som väger tyngst? Vad har Europa att sätta emot utan USA?


Det är nog dags att även Sverige ser om sitt hus, framförallt avseende försäkringsskyddet. Som vanligt när det gäller hemskyddet får man hoppas på det bästa och vidta alla möjliga åtgärder att så ska bli fallet, men ändå förbereda sig på det värsta.

Frågan är om detta är de sista besparingarna vi ser drabba den amerikanska försvarsbudgeten de närmaste åren. Cornucopia hade ett intressant, men oroande inlägg härom dagen om den amerikanska återhämtningen mätt i food stamps.