Solidaritetsförklaringens libyska paralleller (uppdaterat 18/3 00.15)

Händelseutvecklingen i Libyen och det internationella samfundets ovilja att enas om huruvida en militär intervention i form av flygförbud eller av annat slag, ska genomföras ger en del intressanta paralleller på svensk säkerhets- och försvarspolitik, vilket bl a uppmärksammats av Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar & Säkerhet (Statsministern inleder NATO-debatten, Under radiotystnad in i NATO).

I stort sett sedan stridigheterna i Libyen bröt ut har det diskuterats huruvida en flygförbudszon ska implementeras över Libyen för att hindra det Gadaffitrogna flygvapnet att med helikoptrar och stridsflygplan anfalla oppositionen. Nu är det egentligen alldeles för sent och risken känns nu överhängande för ett blodbad i Benghazi och stora flyktingströmmar därifrån.

För några dagar sedan ställde sig Arabförbundet bakom ett krav på en flygförbudszon, vilket av många västländer har varit en förutsättning för att frågan ens ska diskuteras i FN. Bränt barn skyr ju elden och Irak och Afghanistan har gett sur eftersmak i många länder. Sedan Arabförbundets enhälliga beslut fattades har Gadaffis styrkor trängt tillbaka oppositionen till de östligaste delarna av landet, från att själva ha varit hårt trängda i Tripolisområdet, allt medan man andra länder diskuterat handlingsalternativ.

Storbritannien och Frankrike lade härom kvällen fram ett förslag i Säkerhetsrådet om en flygförbudszon, vilket mottogs relativt svalt av USA och betydligt svalare av Tyskland, Ryssland och Kina. Sedan dess har det amerikanska stödet vuxit. Avsikten från Frankrikes sida är nu att Säkerhetsrådet ska rösta om saken idag.

I förra veckan diskuterades också flygförbudszonen internt i EU, som valde att avstå från att fatta ett beslut i frågan och istället lämpa över frågan på NATO. Detta visar återigen att de EU-medlemmar som även är NATO-medlemmar fortsatt hanterar sina säkerhetspolitiska frågor inom denna organisation. För EU tycker man annars att det borde vara av stort intresse att få till en mer demokratisk utveckling i Libyen. Striderna riskerar att utlösa stora flyktingströmmar även till Europa, vilket det kommer att bli problem att hantera och medföra stort mänskligt lidande.


Statsminister Fredrik Reinfeldt kom i samband med EU-mötet med ett intressant uttalande: "– Det är viktigt att den här diskussionen kan föras inom EU, men det är också viktigt att komma ihåg att vi har olika roller, sade statsminister Fredrik Reinfeldt med hänvisning till att de militära diskussionerna främst måste föras i Nato, få uppbackning av Arabförbundet och rättsligt stöd i FN:s säkerhetsråd, där Frankrike och Storbritannien är medlemmar."

Utrikesminister Carl Bildt förstärkte igår detta uttalande då han chattade med läsare på DN (citat från Försvar & Säkerhet): "I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: "EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser.""

Tidigare i vinter har också försvarsministern påmint om att "Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där".

Sedan 2008 har det varit mycket klara budskap från Regeringen avseende svenska säkerhets- och försvarspolitik: I händelse av krig och kris kommer Sverige att kunna få stöd i enlighet med solidaritetsförklaringarna i Norden och EU. Den som läst WW genom åren känner säkert igen att det varnats för att EU (och även FN) inte är tillräckligt goda garanter för ett lands säkerhet. Nu verkar det även som man inom Regeringen har liknande tankegångar avseende EU:s begränsade möjligheter och handlingskraft. Tidigare var det framförallt handlingskraften som saknades, men efter de gångna årens ekonomiska svårigheter saknar även många av EU-länderna de militära möjligheterna. Vad uttalandena från statsministern och utrikesministern i det längre loppet syftar till kan man fundera över och det diskuteras också på Försvar & Säkerhet.

Den direkta parallellen som måste dras för vår egen säkerhets- och försvarspolitik och egna förmågor rör tiden det tar för de internationella samfunden att komma till ett beslut om en insats ska eller inte ska genomföras. Tidpunkten då en flygförbudszon hade haft bättre verkan är sedan länge förbi. Kriget i Libyen avgörs på marken och att upprätthålla en flygförbudszon är helt annorlunda än att stoppa en mobiliserad framryckande mekaniserad motståndare. Händelseförloppet visar för femtielfte gången på Säkerhetsrådets oförmåga att komma till ett beslut p g a vetorätten. Är man som Sverige i den situationen att landets största säkerhetspolitiska bekymmer har vetorätt i Säkerhetsrådet, lär man inte kunna förvänta sig FN-sanktionerat stöd. Och som man i Regeringen nu påpekar är det även si och så med EU:s förmåga och framförallt handlingskraft. Är energitillförseln och handel viktigare än något eller några mindre grannländer i norr?

Det återstår alltså att ha en tillräcklig nationell förmåga att hålla ställningarna till hjälp kan anlända och det kan som sagt ta tid. För att citera försvarsminister Tolgfors såg vi ju i Georgien hur ett krig är över på bara några dagar och det ställer krav på tillräcklig egen förmåga för att det inte ens ska bli aktuellt att använda den.

I den pågående debatten om ersättaren till JAS 39C/D under 2020-talet är ett av huvudargumenten från dem som inte vill se en vidareutveckling av JAS 39 att den enklaste resursen att tillföra är just stridsflyg. Det är i mångt och mycket rätt då stridsflyg snabbt förflyttar sig från plats A till B. Logistiken tar dock mer resurser i anspråk och är besvärligare att få på plats. Dock hjälper inte detta mycket om beslutet att tillföra stridsflyg ska ta flera veckor att få till stånd och därtill ytterligare några dagar för att komma på plats.

Sett utifrån den svenska geografiska placeringen är det tydligt att en angripare kommer behöva ta sig till svenskt territorium luft- eller sjövägen, särskilt när det handlar om de mer intressanta områden i södra delarna av landet. Vi är till skillnad från Finland och Baltikum lyckligt förskonade från en lång landgräns till vårt säkerhetspolitiska bekymmer. Utifrån detta ter det sig självklart att Sverige måste upprätthålla stark och snabbt tillgänglig egen förmåga i luften och till sjöss. Därmed inte sagt att förmågan till markstrid är oviktig, men avgörande är att hindra en motståndare att få fäste på svenskt territorium och det görs lämpligen genom att hindra tilltransporten. Naturligtvis måste man dock har förmåga att även på marken skydda viktiga områden och slå förband som trots allt lyckats nå fram. Logiken att vi i Sverige inte behöver satsa vidare på luftförsvar haltar dock betänkligt.


Det återstår att se vad som blir av flygförbudszonen över Libyen. Många länder talar nu om en arabisk koalitionsstyrka för detta, vilket av kulturella skäl skulle vara det lämpligaste. Om formerna finns för detta är dock oklart liksom om det finns några snabbt tillgängliga och samövade förband.


Frågan är också om det i svensk försvars- och säkerhetspolitik dras några erfarenheter av händelseutvecklingen i Libyen. Det är tveksamt. Tryggheten i solidaritetsförklaringen känns minst lika svag som tidigare, om inte mer så.


SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5
Exp, 2, 3, 4
Aft, 2, 3
SVT, 2 , 3


Uppdatering 22.30: Storbritannien meddelar att man kommer att ha stridsflyg över Libyen redan under fredagen om Säkerhetsrådet fattar ett beslut i natt. Blir det Tornado eller Eurofighter?

Utrikesminister Carl Bildt twittrade ikväll att han vill se att även markförband anfalls eftersom erfarenheterna från Balkan med endast en NFZ visar att det inte stoppar kriget på marken eller massakrer som Srebrenica. Frågan är vem som ska ställa upp med markförbanden? Det lär få bli ur arabländerna om aktionen ska ha trovärdighet i Mellanöstern. Afrikanska Unionen är ett annat alternativ, men har förmodligen inte resurser nog och med tanke på Gadaffis starka ställning i många afrikanska länder känns en sådan intervention mycket tveksam. Klart är att det kommer att krävs betydligt mycket mer än en NFZ för att få stopp på Gadaffistyrkorna.

BBC meddelar att Ryssland och Kina som tillsammans med Tyskland varit de starkaste motståndarna till en NFZ, nu verkar planera att lägga ner sina röster.


Uppdatering 00.15: Säkerhetsrådet antog nyligen en resolution där man sanktionerar "användande av alla nödvändiga medel" för att förhindra angrepp på den libyska civilbefolkningen. Frankrike har tidigare sagt sig berett att agera inom timmar från att beslut har fattats i Säkerhetsrådet. Det har också talats om att flera arabländer är beredda att ingå i en koalitionsinsats. Gadaffi sover nog inte i sitt eget hem denna och kommande nätter när det plötsligt kan bli besök av en Scalp eller Tomahawk.

SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft, SVT, 2