"Någon annonstansismen"

På debattsidan i Aftonbladet ondgör sig försvarsutskottsledamoten Peter Rådberg (mp) över att Försvarsmakten hemställt om ett utökat nyttjande av skjutfältet Hammaren i Vättern. Rådberg är starkt kritisk till att Försvarsmakten vill utöka sitt användande av Hammaren från 20 till 80 dagar per år och oroar sig för miljöpåverkan i Vättern och i den till skjutmålet angränsande bygden.


Man kan förstå Rådbergs miljösynpunkter, men samtidigt måste man fråga sig vad alternativen är?

Efter 00-talets försvarsbeslut finns idag endast två fasta skjutmål för flygammunition kvar i Försvarsmakten. Junkön utanför F 21 i Luleå och Hammaren i Vättern. Hammaren är då det enda skjutmålet som kan nås av flygförbanden i södra Sverige. Framförallt gäller detta för Helikopterflottiljen, då helikoptrar har betydligt mer begränsad räckvidd än flygplan och flyger betydligt långsammare. Övriga skjutmål i anslutning till olika numera nerlagda flygflottiljer har lagts ner i syfte att spara pengar och få stordriftsfördelar. Skulle andra skjutmål nyttjas istället skulle stora resurser behöva läggas på ombasering av flygplan/helikopter till skjutområdet med allt vad detta innebär i form av dyr, icke effektivt använd flygtid och logistikkostnader för basförband. Dessa pengar finns inte i Försvarsmakten, varvid alternativet blir att inte genomföra verksamheten.

De senaste åren har påbörjats en återtagning av förmåga inom Försvarsmakten i allmänhet. I Flygvapnet har det inneburit att man nu börjat återta förmågan att använda skarpa vapen då man av ekonomiska skäl skjutit mycket lite skarpt under det senaste dryga decenniet. I och med nedläggningen av verksamhetsställen har kvarvarande verksamhet koncentrerats till färre platser, där den lokala verksamheten då ökat. Den teknologiska utvecklingen gör också att stridsavstånden ökar och därmed omfånget på skjutplatserna.

Genomsyrande är släktingen till "någon annanismen" – "någon annanstansismen". "Varför måste den här verksamheten ske just här?", brukar vara standardfrasen avseende skjutfält och flygbaser. "Varför kan ni inte göra det någon annanstans?" Argumenten är samma överallt och det rationella blir då att behålla verksamheten där den skett tidigare. En ny plats skulle innebära mycket omfattande investeringar och det finns som säkert bekant inte mycket mark att upplåta, hur märkligt det än kan låta med tanke på Sveriges storlek. Liknande debatter finns kring det andra kvarvarande flygskjutfältet Junkön utanför Luleå, Ravlundafältet i Skåne, Veckholmfältet utanför Enköping, skjutfälten kring Boden, och så vidare.

Språkbruk är intressant och säger ofta något om syftet med en text. I Rådbergs artikel benämns JAS 39 Gripen som "attackplanet JAS 39". Övningar ska bedrivas med "främmande makt". Negativ klang väcker starkare känslor. Förhoppningsvis är Rådberg oskyldig till rubriken "Varför vill försvaret flygbomba Vättern".

Rådberg använder sig också i artikeln av gamla uppgifter som förmodligen härstammar från tiden före 2000, när 13,5 cm sprängraketer fortfarande användes och de senaste uppgifterna från Försvarsmakten talar om lägre siffror än de Rådberg redovisar. Det är en viss skillnad på 10 000 raketer och 150. Ej heller kommer mindre flygfotogen att förbrukas om skjutverksamheten inte bedrivs över Vättern. Rådberg skulle där göra mer nytta genom att lobba för mer forskning kring alternativa flygbränslen och även för andra drivmedel som Försvarsmakten är helt beroende av. Det skulle gynna både svensk (och internationell) miljö, men även svensk säkerhetspolitik.

Visst går det säkert att lägga skjutfält "någon annanstans", men är någon villig att betala för det och att upplåta marken?


Försvarsmaktens underlag för tillståndsprövningen för Hammaren
Föreningen Bevara Brevik

Se även Cynismer