Att akademiskt granska stolligheter

Slogans för Försvarsmaktens rekryteringskampanjer har anammats starkt inom organisationen medan en stor del av den yttre målgruppen – allmänheten, fortfarande kan sammanfattas med den senaste sloganen. Att sammanfatta det som händer inom Försvarsmakten med antingen "välkommen till vår verklighet" eller "vem bryr sig?" är mycket inbjudande. Det är ett grymt, men ändå ofta korrekt sätt att beskriva situationen.

Vad gäller den förstnämnda sloganen går den utmärkt att applicera på det mycket välskrivna gästinlägget på Förvar och Säkerhet av kapten David Bergman, verksam inom Försvarsmaktens psyopsförband (för många säkert känd från artiklar i KKRVAHT och Försvarets Forum). Bergman beskriver på ett akademiskt sätt en alltför vanlig företeelse inom Försvarsmakten – hur hårt ansträngd och ambitiös personal tvingas delta i obligatoriska kurser utan större anknytning till kärnverksamheten och lägger samtidigt en ledarskapsaspekt på företeelsen. Vad blir det långsiktiga resultatet av att tvinga personal till en utbildning som därtill i grunden är avsedd för ett helt annat ändamål?

Frågan blir dock: Vem bryr sig i Högkvarteret om vad Bergman skriver?

Oavsett om någon bryr sig är det i alla fall ett mycket läsvärt och tankeväckande inlägg, liksom många av kommentarerna. Intressant är återigen att se klyftan där vissa delar av Försvarsmakten är undantagen från mycket av stolligheterna. Man kunde önska att det gällde större delar av organisationen.

När tungornas band lossas

Ett problem i försvars- och säkerhetspolitik är att banden som håller tungorna i styr hos officerare, framförallt på högre nivå, inte lossas förrän de lämnat Försvarsmakten.

På Newsmill publiceras nu en serie artiklar med anledning av försvarsminister Sten Tolgfors avgång och den tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson skriver ett antal rader med anledning av detta, bl a innehållande följande passage "Vi försvarsvänner har förundrat oss över alla positiva artiklar som Tolgfors skrivit om sitt fögderi och Försvaret".


Tänk om tungornas band kunnat lossas tidigare, fast å andra sidan händer det att man blir belagd med munkavle ändå.

När, inte om

Beskedet att försvarsminister Sten Tolgfors avgår var inte oväntat. Snarare tvärtom. Redan när Riksrevisionens rapport om "Genomförandegruppen" för omläggning av Försvarsmaktens materielförsöjrning lades fram konstaterades på WW att det är svårt att se att Regeringen och Moderaterna har i längden har råd att ha kvar en försvarsminister som blivit KU-anmäld tre gånger på ett halvår. Beskedet att Sten Tolgfors avgår måste ändå ha kommit rätt snabbt, med tanke på att statsministern ej kunde presentera en ny försvarsminister på samma gång.

Att Sten Tolgfors önskar avgå är förståeligt. Det lär definitivt inte ha varit någon kul sits att befinna sig i med ett allmänt missnöje och att därtill vara småbarnsfar. Det sistnämnda har också märkts vid några tillfällen när Sten Tolgfors varit ifrån politiken vissa perioder.

Sten Tolgfors ska ha en stor eloge för sin tid som försvarsminister framförallt när det gäller omsorgen om svensk militär personal på insats. Till skillnad från vissa föregångare som inte riktigt såg nyttan med att ställa sig i främsta ledet när svensk militär personal omkommit eller stupat, har Sten Tolgfors visat ett starkt engagemang. Likaså har Sten Tolgfors varit en av landets tydligaste försvarsministrar på många år då han ställt krav på resultat och leverans från Försvarsmakten. Sten Tolgfors har ofta och rätt oförtjänt fått klä skott som "tomhylsa" och vapenvägrare. Det är inte en rättfärdig kritik.

Dock har det länge funnits anledning att kritisera såväl Sten Tolgfors som Nya Moderaterna för den försvarspolitik man fört i och med regeringen, där väckarklockan egentligen blev Georgienkriget. Det är svårt att se att IO 14 kommer att bli det försvar med hög förmåga "här och nu" som utlovats, vari naturligtvis ingår det nya personalförsörjningssystemet och underdimensionerade materielförsörjningen. Likaså är det svårt att se att de utlovade besparingarna i form av rationaliseringar kommer att kunna infrias. Debatten har som bekant varit hård på denna blogg med mycket kritik mot den moderata försvarspolitiken och en av de mer intressanta perioderna var härom året när Sten Tolgfors på sin egen blogg replikerade ett inlägg från denna blogg. Mer dubbelriktad kommunikation än så har det tyvärr inte blivit på Tolgfors egen blogg.


Det är nu naturligtvis intressant att se vem som blir ny försvarsminister och om det på samma sätt blir ett nytt skifte i svensk försvarspolitik som när ansvaret gick från Mikael Odenberg till Sten Tolgfors där det omedelbart märktes en betydligt lägre ambition avseende Tchad, men också försvaret i helhet. Att det sedan var beställt ifrån andra delar av Regeringen behöver man inte hymla om. Med tanke på de tre KU-anmälningar som nu föreligger mot försvarsministern och hetluften kring Saudi-affären (som i media tyvärr helt trängt ut den i flera aspekter betydligt mer intressanta rapporten från Riksrevisionen) krävs det ett namn som inte har någon koppling till dessa affärer och som kan uppvisa dådkraft. Det är nu drygt två år kval till valet och Alliansen behöver minska Löfveneffekten. Med en ny försvarsminister har man chans att blåsa nytt liv i laguppställningen.

Det är högst otroligt att Moderaterna skulle släppa ifrån sig försvarsministerposten till något annat parti. Dels är det en klassisk moderat fråga (även om de nya moderaterna inte tagit frågan till sig på samma sätt) och det är heller inte troligt att man skulle vilja rubba balansen i Regeringen. Ett namn lyser något starkare än de andra och det är inte helt otroligt att nästa försvarsminister blir en person med såväl närvaro på Twitter som i bloggvärlden.

För nästa försvarsminister finns det ett antal allvarliga frågor att tag i. Den främsta är om man får tro rubrikerna Saudi-affären, men frågan är egentligen betydligt större än så och rör samarbete och kommunikation mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet där det existerat alldeles för mycket brandväggar avseende information. Det är fullständigt grundläggande att Riksdagen i form av Försvarsutskottet måste betros med tillgång till hemliga handlingar från såväl Försvarsdepartementet som Försvarsmakten, och detsamma gäller att Försvarsmakten betros med information från Försvarsdepartement. Utan ett sådant samspel fungerar inte statsapparaten och de friktioner vi idag skådar i såväl materielförsörjning och inte minst konsekvenserna av "den strategiska time-outen" är just resultatet av detta.


SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP, SR, 2, 3, 4, SVT, 2, 3, 4, 5

Gästinlägg: Frågor med anledning av införande 3-4 av PRIO

Flottiljamiral Thomas Engevall har i en kommentar till det senaste inlägget om PRIO kommenterat "införande 3-4" av PRIO och de problem som Försvarsmakten upplevt och upplever i och med detta. För att fler läsare av WW ska få ta del av informationen blir det ett eget gästinlägg (Tack även till "Bosse" för förslaget)


Amiralens text finns även att läsa på Försvarsmaktens kommenterar. Även detta inlägg bör läsas då det skiljer sig något från kommentaren som lämnades här på WW. Förslagsvis genomförs kommentarer/repliker till amiralens kommentar under detta inlägg och inte det förra.




/Wiseman


--------------------------------------------


Frågor med anledning av införande 3-4 av PRIO


Med anledning av inlägget på denna blogg om PRIO kopplat till det nyligen driftsatta Införande 3-4 vill jag som ansvarig i Försvarsmakten för PRIO-införandet ge några korta kommentarer.

Införande 3, som är logistikrelaterat, består av en rad funktioner. Reservmaterielförsörjningen är en av dessa. I denna har vi drabbats av problem, det råder ingen diskussion om den saken. Min uppfattning, efter att ha besökt såväl Servicedesk, RESMAT och Försvarsmaktens Centrallager är att det kommer att krävas en kombination av åtgärder för att komma till rätta med problematiken. Åtgärderna skall ske skyndsamt men systematiskt. 

1. Utbildning: Personalen vid central- och garnisonslager måste ges utökade möjligheter att lära sig systemet. Såväl direkt utbildning som att man över tiden måste lära sig de nya möjligheter som systemet medger men som man inte ser direkt. Inför driftsättningen valde vi att utbilda ca 25 % av medarbetarna för att sedan genomföra breddutbildning.

2. Användarinstruktioner: Användarinstruktioner krävs på alla nivåer. Här har FM misslyckats med att i tid få fram dessa i tillräcklig omfattning. Det är bara att beklaga och vi (FMLOG, HKV PROD LOG och PRIO) jobbar på att successivt ta fram dessa. 

3. Förändrat arbetssätt: Ja, PRIO innebär ett förändrat arbetssätt inom många områden. Det måste alla berörda inse och ta till sig. Erfarenhetsmässigt är detta mycket svårt och tar sin tid. Därmed inte sagt att det är OK att det förändrade arbetssättet innebär att man får ”betydligt fler knapptryckningar än tidigare”. Det måste givetvis vara minst lika effektivt i morgon som igår. 

4. Systemändringar: Det är helt klart att det kommer att krävas justeringar av PRIO för att vi skall nå effektivitets- och användarvänlighetskrav inom reservmaterielförsörjningen. Några förändringar är redan införda men det kommer flera. Är det inte då ett misslyckande att efter 2 års utvecklingsarbete behöva börja med att bygga om frågar sig någon. Jo, det är det nog. Samtidigt gäller det att ha respekt för att vår verksamhet är komplex och att allt inte går att förutse i detalj trots att vi haft expertis från berörda enheter med i arbetet.

5. Support: Att problem skulle uppstå vid driftsättningen hade vi förutsett. Dock visste vi inte exakt var eller inom vilket område detta skulle ske. Därför har vi ett specialteam mellan FM och IBM. Det är det teamet som nu med stora insatser stöttar verksamheten ute vid lagren. Det kommer vi att fortsätta göra till dess vi känner att verksamheten fungerar.

PRIO är, och kommer att vara, en stor utmaning för Försvarsmakten att få på plats och att kunna utnyttja på mest effektiva sätt. Det har vi vetat om hela tiden. Det är också den erfarenhet vi fått från Norge, Danmark, Kanada m.fl. länder som använder SAP-systemet. Det som ger i vart fall mig kraft är att när vi samarbetar med dessa länder i frågor kring PRIO, vilket sker i det nordiska samarbetet NORDEFCO samt i den internationella användargruppen för SAP inom försvarsområdet, är att alla är eniga om att systemet, väl på plats, är en grundbult för att ländernas försvar skall kunna leverera efterfrågad förmåga nationellt och internationellt.

Vi har sett en liten början på det med fjolårets uppsättande av Libyeninsatsen. PRIO användes där för att sätta upp och löpande hantera ekonomi och organisationsstruktur med ingående personal. Det gick snabbt och höll hög kvalitet både före, under och efter insatsen. Något större mått av ”cred” för Libyeninsatsen har dock inte PRIO fått officiellt men systemet var en av många möjliggörare.

I det stora hela gäller som alltid krigföringens första grundregel för ett lyckat slutresultat: Sätt upp ett mål och håll fast vid det. Det gör jag, och det gör vi som jobbar med att utveckla PRIO. Det kräver dock stora ansträngningar, men det brukar vår verksamhet göra och jag är stolt över de ansträngningar som min personal (och många andra) gör för att systemet skall bli just det stöd som Försvarsmakten eftersträvar och förtjänar.

Thomas Engevall
Flottiljamiral
Chef för PRIO-införandet i FM

Effektivisering eller ineffektivisering? (Uppdaterad 25/3 10.15)

Chefsingenjören publicerade igår ett skrämmande inlägg om tillståndet i Försvarsmaktens logistiska organisation efter införandet av den senaste versionen av datasystem PRIO, i den civila världen känt som SAP. Som Chefsingenjören påpekar drabbade problemen med PRIO tidigare endast löner, resor och tidredovisning utan efter de så kallade "införande 3-4" även Försvarsmaktens förmåga att tillhandahålla reservdelar och förbrukningsmateriel från de centrala förråden.

Som så många befarat gick inte införande 3-4 så smidigt som förväntat. För att citera Chefsingenjörens inlägg från igår:

"- Att knappa in ett ärende tog i förra utgåvan ca 6 knapptryckningar. I den nya tar det upp emot 130 knapptryckningar!


- I förra utgåvan klarade driftpersonalen av att hantera ca 1100 ärenden dagligen. I den nya klarar man av ca 800 i veckan!"

Som Chefsingenjören också nämner så har man på förbandsnivå försökt hantera detta med egen kreativitet genom att skapa egna små lager av sådant som man vet går åt och hantera registreringen via papper. Tyvärr verkar inte problemen ha försvunnit i samma takt som de lokala lagren och konsekvenserna blir därefter. Härom dagen kunde man på Försvarsmaktens hemsida få en inblick i konsekvenserna längst ut i underhållskedjan där flygtekniker tvingas kannibalisera vissa Gripenflygplan efter reservdelar för att hålla andra flygplan flygande. En fullständigt bisarr situation som man har svårt att förstå kan existera hos en försvarsmakt i djupaste fred på 2000-talet, men livet är ju fullt av överraskningar.

Införande 3-4 startade med att PRIO stängdes ned under nästan en hel månad varvid hela Försvarsmakten var tvungen att ta höjd för detta i sin verksamhet i allt från resor till uthämtning av materiel på förråd och reservdelsförsörjning. Vissa undantag kunde göras, men skulle i så fall godkännas av chef på högre nivå. Samtidigt som PRIO uppdaterades, genomfördes Flygvapnets största flygövning för året med samtliga fyra svenska gripendivisioner, den taktiska utvecklingsenhetern för JAS 39, radarspaningsflygplan och därtill de norska och finska flygvapnen. Uppdateringen av PRIO fick då till följd att en gripendivision såg sig tvingad att ställa sin verksamhet en tid innan övningen för att garantera reservdelsförsörjningen under övningen.

Man kan ju rimligen ställa frågan vilket större svenskt företag som klarar av att stänga ner sitt affärsdatasystem under en hel månad? För bankkunder går byten av datasystem oftast obemärkt förbi då dessa sker under någon enstaka timme en helgnatt. Likaså är det med årsskiften. Detta är ingenting som kunden märker av. Man kan då rätteligen fråga sig hur en försvarsmakt som rimligen har operativa krav på sig ska behöva närmare en månad?

Problemen med PRIO och SAP borde dock inte har varit okända. Vårt västra grannlands försvarsmakt gick över till SAP för några år sedan och med liknande problem som Försvarsmakten idag har. För tre år sedan skrev Aftenposten om att halva det norska flygvapnet stod på marken efter att brist på reservdelar uppstått då Forsvaret gått över till SAP. Liksom i Sverige fick man ta in stora mängder konsulter för att rätta till verksamheten. Liksom i Sverige har även notan för SAP blivit avsevärt dyrare än beräknat. I Norge var beräkningen för drygt två år sedan att notan skulle bli dubbelt så dyr som planerat. I Sverige ligger beräkningen än så länge på 4 mdr kr för införandet av PRIO.

Intressant i sammanhanget är också att Statskontoret efter en granskning av PRIO år 2009 rekommenderade att man skulle avvakta med införande 3-4 tills andra funktioner och oklarheter retts ut. Försvarsmaktens svar blev veckorna efter lägga ett kontrakt på införande 3-4. Märkligt kan tyckas, men samtidigt är det just i införande 3-4 och 5-6 som de egentliga vinsterna med PRIO anses finnas, när en rad mycket gamla DOS-baserade datasystem (det finns t o m de som är ännu äldre – 60 år gamla...) äntligen kan fasas ut. Dessa skulle egentligen ha ersatts långt tidigare, men utvecklingen av de system som ursprungligen skulle ersätta dem avbröts i slutet av 90-talet efter stora investeringar och likaledes stora problem. Att systemen behöver moderniseras och förbättras råder inget tvivel om, men görs det på rätt sätt och blir det mer "pang för pengarna"?

Redan 2009 sade den dåvarande chefen för införandet av PRIO i Försvarsmakten att det stora problemet var personalens bristande utbildning i att hantera systemet och det nu skulle avhjälpas. I en intervju med Computer Sweden i förra fredagens nummer (del 1, del 2) med anledning av just problemen med införande 3-4 förklarade den nuvarande chefen, flottiljamiral Thomas Engevall, att de nuvarande problemen framförallt är orsakade av personalen utbildningsbrist och att "systemet har inte speciellt många barnsjukdomar och det beter sig som förväntat" (Ett antal lärdomar borde ju ha kunnat dras från Norge). Enligt artikeln har också leverantören, IBM, ett kristeam på 20-25 personer på plats över tiden på Försvarsmaktens centrallager i Arboga. (Läs gärna vidare hos Chefsingenjören för uppdatering över hur läget utvecklat sig)

Att hänvisa till utbildningsbrister är en enkel utväg. Stämmer det som uppges hos chefsingenjören att en uppgift nu gått från 6 till 130 knapptryckningar och antalet lösta ärenden från 1100/dag till 800/vecka är det mycket allvarligt. Det är brister som inte ens utbildning löser. Apropå utbildning kunde man i senaste numret av Försvarets Forum läsa angående den nya versionen av PRIO: "ADL­-utbildningarna har utvecklats väsentligt sedan tidigare och du genomför dem vid din dator. Kurserna förklarar på en övergripande nivå processer, verksam­ hetsregler och stödet som finns i Prio. En nyhet är att du måste vara aktiv och själv söka vilka kurser du ska genomföra". Ja, det var ju glädjande...


I samband med införandet av PRIO var budskapet från försvarsmaktsledningen att det inte är PRIO som ska anpassa till Försvarsmakten utan Försvarsmakten som ska anpassas till PRIO. Det verkar fortfarande gälla. Frågan är om det nu är färre eller fler heltidstjänster sysselsatta efter HR-transformationen och införandet av PRIO? Har det sparats några pengar och hur har Försvarsmaktens operativa effekt påverkats? För att travestera general Pyrrhus: Med sådan här effektiviseringar har vi inte råd med ytterligare effektiviseringar.

En sak är i alla fall säker. Jobben är mycket trygga för konsulterna som ska hjälpa till med SAP/PRIO.

Uppdatering 25/3 10.15: DN skriver nu om omstruktureringsarbetet i Försvarsmakten och där uttrycker några intervjuande funderingar kring att inte PRIO skulle användas istället för det internetbaserade Reachmee. Som påpekas är delgivningen av samtlig information om samtliga försvarsmaktens anställda över internet inte en god idé. Frågan är hur god idén är att använda PRIO då stora delar av försvarsmaktens anställda saknar tillgång till PRIO, framförallt de i utlandstjänst, men även de som tillfälligt tjänstgör i andra myndigheter. Likaså har ju licenskostnaden för PRIO inneburit att man konstant försöker hålla antalet licenser på lägsta möjliga nivå. I det längre perspektivet kan man fråga sig hur klokt det är att samla informationen från nästan 100 olika datasystem i ett och samma system och till vilken det potentiellt kommer att finnas tusentals åtkomstpunkter.

Försvarsministern trippelt KU-anmäld

På ett halvår har nu försvarsministern lyckats dra på sig tre KU-anmälningar. Den här gången rör det omständigheterna kring Regeringens framtagande av en ny materielförsörjningsstrategi för Försvarsmakten, vilka framkommit i och med Riksrevisionens granskning. Dessa beskrevs ingående i inlägget Amatörernas afton får svidande kritik av Riksrevisionen.

Härom veckan KU-anmäldes försvarsministern för härvan kring vapensamarbetet med Saudi-Arabien och i höstas blev det ytterligare en KU-anmälan då det framkommit att försvarsdepartementet förbjudit en pensionerade generalmajor att hålla ett föredrag om solidaritetsförklaringen å Kungliga Krigsvetenskapsakademins vägnar under arméinspektörens fältövning.


De senaste opinionsmätningarna har visat på en stark återhämtning för Socialdemokraterna samtidigt som Moderaterna tappar. Frågan är om Regeringen har råd med ytterligare bad-will eller om man nu på allvar måste börja positionera sig inför valet 2014.


SR, SvD, SvD, DN

Järtecken i sydöst

På Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg publicerades nyss en mycket bra och intressant analys av händelseutvecklingen kring Persiska Viken. Järtecknen blir bara fler och fler. Som Lars Gyllenhaal nyss uttryckte det på Twitter: "Vilken krutdurk briserar först? Iran, Syrien, Korea eller Kaukasien?"

Föregångsmyndigheten SIDA

I media kan man idag läsa att SIDA inrättar en "visselblåsarknapp" med vilken såväl anställda som allmänheten anonymt kan anmäla oegentligheter inom myndigheten.

Tanken är utmärkt och man kan bara hoppas att fler myndigheter och företag tar efter. Försvarsmakten är sannolikt i behov av en sådan funktion med tanke på vissa av de mail som inkommer till denna blogg och andra, samt ett och annat snedsteg längs vägen som medarbetare försökt får uppmärksamma, men kört fast hos närmast högre nivå eller helt enkelt inte vågat anmäla av rädsla för repressalier.


Frågan om "visselblåsning" är både aktuell och etiskt intressant. Ytterst handlar det om hur det samhälle vi lever i ska se ut och vilka värderingar vill att det ska bygga på. Ingen har säkert kunnat undgå den senaste tidens många avslöjande om en och annan oegentlighet rörande det svenska försvarsmaterielsamarbetet. Att denna härva behöver genomlysas och åtgärder vidtagas är det nog få som inte håller med om. Att förtroendet för berörda nyckelpersoner och myndigheter avsevärt sänkts råder heller inget större tvivel om. Såtillvida har den eller de som lämnat uppgifter till Sveriges Radio agerat helt rätt. Problemet är nu när FOI gör en JK-anmälan mot SR Ekot för att "hemliga" uppgifter har läckt ut. Om Ekot fälls för detta är det högst sannolikt att man även senare kommer att tvingas avslöja källan/källorna, varvid denn/e/a/dessa kommer att riskera åtal. Signalen till andra "visselblåsare" blir också oerhört tydlig – avsiktligt eller oavsiktligt.


Frågan man bör ställa sig är om man är rätt ute när ens agerande inte tål en allmän granskning. Detta har i högsta grad också en koppling till Riksrevisionens granskning (beskrivet i inlägget Amatörernas afton får svidande kritik av Riksrevisionen) av den av Regeringen beslutade materielförsörjningen för Försvarsmakten. Varken Försvarsmakten eller Riksdagen fick ta del av den fullständiga rapporten från den grupp som satts att i all hast och med ett illa underbyggt underlag ta fram stommen till det som senare skulle bli Regeringens proposition. Att i arbetet bortse från grundlagar och andra lagar såsom gjordes i detta fall, kan inte vara acceptabelt i en demokrati.

SvD, DN, SvD

Amatörernas afton får svidande kritik av Riksrevisionen

"Sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor. Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar. Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna."


Detta är taget ur Riksrevisionens rapport om besparingar i Försvarets materielförsörjning. Rapporten publicerades i torsdags, men drunknade tyvärr nästan helt i mediaflödet om det tragiska haveriet mot Kebnekaise. För Regeringen och framförallt försvarsminister Sten Tolgfors och statssekreteraren Håkan Jevrell är detta tur eftersom det är oerhört svidande kritik som levereras i rapporten. Dagens Nyheters Peter Wolodarski uppmärksammar dock rapporten och dess gravallvarliga slutsatser i en artikel idag, En värld av hemligstämplar, toppstyrning och dunkla beslut. Orkar man inte läsa detta inlägg kan man med fördel läsa Wolodarskis artikel, vilken är något mildare i sin kritik.


De läsare som följt denna blogg under några år bör kunna dra sig till minnes "Genomförandegruppen" som av Regeringen i januari 2008 uppdrogs att se över Försvarsmaktens materielprojekt och effektivisera materielförsörjningen. Arbetet ledde fram till en rapport i september 2008 med en lista över ett antal materielprojekt som skulle avbrytas eller minskas, vilket under åren 2009-2011 skulle leda till besparningar på 2759 mkr. Materielprojekten valdes ut av Genomförandegruppen för att de ansågs vara ambitionshöjande och inte påverka förmågebredden och för att de skulle innebära besparingar på kort sikt. Internationella samarbeten skulle påverkas i minsta möjliga mån och materiel "köpt från hyllan" skulle främjas före utvecklingsprojekt. När Genomförandegruppens resultat presenterades i september 2008 skrevs på WW:

"Det är inte utan att man undrar om man genomfört någon som helst konsekvensanalys vid framtagandet av listan eller om man bara sett till vilka kontrakt som går att bryta med minimala straffkostnader."



Att i slutändan ha rätt är ofta ett tveksamt nöje. Verkligheten visade sig nämligen bli en annan än den som presenterades av Genomförandegruppen 2008 enligt den rapport som nu lagts fram av Riksrevisionen som ger en bild av att något av en amatörernas afton pågick. Av de materielprojekt som Regeringen beslutade skulle avbrytas har 15 av 32 startats på nytt. Konsekvensen har blivit förmågeglapp och i många fall avsevärda fördyringar. Ett exempel på förmågeglapp är den taktiska UAV:n som sedan blev ett snabbspår för att få fram till Afghanistan, liksom modifieringen av pansarterrängbil 6 Galten, vars brist höjt risknivån för personalen i Afghanistan. Andra avbrutna projekt som man kan se konsekvenser av är bland andra renoveringen och modifiieringen av Stridsvagn 122 och Stridsfordon 90, anskaffning av CAS-materiel (blev också snabbspår till Afghanistan), vapensystem till JAS 39. Ett annat allvarligt exempel på projekt som avbröts till avsevärda kostnadsfördyringar är modifieringen av signalspaningsfaryget Orion där ett nytt fartyg nu måste anskaffas när dispensen för det gamla fartygets sjövärdighet löper ut. Kostnaden som nu måste betalas för det nya fartyget är fyra gånger så stor som renoveringskostnaden för det gamla.

Ett projekt som tyvärr inte återupptagits, men som lett till ett allvarligt förmågeglapp är luftvärnsrobotsystem till Visbykorvetterna. Likaså gäller detta för granatkastarversionen av Stridsfordon 90, AMOS. Avbrottet av AMOS skedde i sent skede varvid redan nedlagda kostnader och kostnaden för avvecklingen vida översteg besparingspotentialen. Därtill skulle sedan läggas kostnaderna för att renovera de gamla mindre kapabla och mer personalintensiva granatkastarsystemen vars underhåll redan avbrutits i väntan på AMOS. En aspekt som Riksrevisionen inte tar upp är att AMOS sannolikt hade kunnat utgöra en stomme i den svenska Afghanistaninsatsen och ge svenska och afghanska förband möjlighet att bekämpa motståndare på betydligt större avstånd än vad som nu är fallet. Därtill skulle AMOS också ha utgjort  en kärna i NBG. Istället för den splitterskyddade AMOS med 12 cm kaliber utgörs nu Arméns bataljonsartilleri av 8 cm granatkastare, anskaffad för att kunna bäras av jägarförband med avsevärt mindre räckvidd och utan förmåga att bekämpa hårdmål som följd.

Av de annonserade besparingarna på 709, 939, 1731 mkr för åren 2009-2011, blev besparingarna endast 380, 746 och 1318 mkr. Besparingarna för år 2012 lär bli endast 958 mkr jämfört med annonserade 1447 mkr. Eftersom förmåga ej går att mäta går det ej med säkerhet att säga hur allvarliga konsekvenserna blivit för Försvarsmaktens förmåga att lösa uppgifter.


Allvarligast i Riksrevisionens rapport är egentligen inte det ovan redovisade, utan det egentliga arbetssättet. Förenklat kan man säga att Genomförandegruppen var Regeringens sätt att sätta Försvarsmakten under tvångsförvaltning och tvärtemot normal svensk förvaltningsmodell hade Försvarsmakten inget ansvar för att föreslå och genomföra besparingarna. Man hade inte ens tillåtelse till representation eller insyn i Genomförandegruppens arbete utan fick istället svara på frågor om olika materielsystem som valdes ut av gruppen. Gruppens ledamöter, statssekreterarna i Försvars-, Finans- och Näringsdepartementen, Håkan Jevrell (ordförande), Hans Lindblad, Jöran Hägglund samt de tre riksdagsledamöterna Holger Gustafsson, Anders Swärd och Allan Widman fick ta del av information om en rad olika materielprojekt, vilken sammanställts av ett sekretariat med handläggare från Försvarsdepartementet. Underlaget som delgavs om respektive materielprojekt var mycket kortfattat och omfattade endast en A4-sida per materielprojekt med bild och lite beskrivande text.

Oklarheter råder enligt Riksrevisionen om vilket uppdrag Genomförandegruppen hade och vilka inriktningar som gavs. Det fanns nämligen inget formellt uppdrag eller direktiv till gruppen utöver en promemoria vilken aldrig fastställdes och som inte sparats – helt i enlighet med det som nu förefaller utgöra ny svensk förvaltningspraxis. Enligt Riksrevisionen har inte heller de grundläggande kraven för dokumentation i form av bl a tryckfrihetsförordningen, arkivlagen, instruktionen för Regeringskansliet, m. fl efterlevts i Genomförandegruppens arbete. Inga protokoll från samtal och möten har sparats och ingen kommunikation med Försvarsmakten har diarieförts på Regeringskanslitet. Lika illa är att Genomförandegruppens slutliga rapport hemligstämplades och varken delgavs Riksdagen eller Försvarsmakten.


Riksrevisionen konstaterar vidare att genom Regeringens sätt att arbeta faller ansvaret helt på Regeringen och inte Försvarsmakten avseende konsekvenserna av besparingarna. Som ofta påtalat är marginaleffekten inom Försvaret mycket stor. När bottenplattan i form av löner, hyror och vidmakthållande och avveckling av materiel är betald, återstår de pengar som ska räcka till övningar och materielinköp. Dessa områden har det under senare år bedrivits rovdrift på, såväl genom dessa mindre genomtänkta besparingar, men framförallt underutnyttjande i miljardklassen och felinvesteringar och industristödsprojekt i för miljardbelopp vilka aldrig lett till några krigsförband (t ex avarterna inom det nätverksbaserade försvaret och luftvärnsroboten RBS 23 BAMSE). Resultatet har blivit att de långsiktiga och kumulativa investeringar som måste göras för att förnya materielen har uteblivit. I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2013 framgår det med skrämmande tydlighet hur anslaget för materielanskaffning halverats på 5 år samtidigt som behovet över kommande decennium är större än på mycket, mycket länge. Härnäst får man med spänning avvakta utfallet av de 700 mkr som ska frigöras inom försvarslogistiken och FMV med tanke på att även detta har sin grund i just Genomförandegruppen.


Riksrevisonens granskning ger ytterligare ett bevis på det oerhört dåliga samarbetet mellan Försvarsutskottet (Riksdagen), Försvarsdepartementet (Regeringen) och Försvarsmakten. Som redogjort för i samband med Folk & Försvars seminarium om budgetunderlaget 2013 får inte Försvarsutskottet ta del av de hemligstämplade delarna av budgetunderlag. Detsamma gäller för en hel del annat material. Nu visar det sig också att Försvarsdepartementet använder samma metod gentemot såväl Riksdagen som Försvarsmakten.

Hur ska våra av folket valda beslutsfattare någonsin kunna fatta korrekta beslut om man inte betros med beslutsunderlaget? Var det så här Axel Oxenstierna hade föreställt sig landets styre? Orsakerna till att Sverige idag sedan många år befinner sig i en sådan oerhört beklämmande situation på försvarsområdet börjar klarna.


SvD, SvD

Osmakligheter (uppdaterad 18.45)

På Sjöfartsverkets hemsida för sjö- och flygräddningscentralen kan man fortlöpande följa hur räddningsinsatsen fortskrider avseende den saknade norska C-130J i Kebnekaiseområdet. Det är en utmärkt information som delges och man kan inte annat än imponeras av vilka resurser som dras ihop för ändamålet.


Samtidigt kan man på Twitter avläsa kommentarer i stil med "hur svårt kan det vara att hitta ett flygplan" och andra mindre intelligenta kommentarer. Uppenbarligen saknar dessa personer insikt i hur vädret fungerar i fjällen. Stark övertro till radar och satelliter verkar också allmänt förekommande. Klart osmakligast är dock internettidningen "Fria Tider" som anser att det hela är en militär konspiration och som bevis framläggs att vädret i Kiruna minsann är mycket bra, vilket man visar med en webbkamerabild. Man upphör aldrig att förvånas. För att använda sidans egen retorik uppvisar man genom artikeln en så bristfällig kunskap om landets geografi och natur att det inte anstår en svensk.


Man kan naturligtvis spekulera i orsaker till haveriet och haveriförlopp, men att göra det utifrån den information som delges i media är sällan bra. Dels gör journalisten själv en första sållning av vilken information som är intressant och har ofta själv inte några djupare kunskaper i ämnet. Sedan redigeras ofta texten ytterligare en gång av en annan journalist innan publicering varvid såväl missförstånd kan uppstå och ytterligare detaljer försvinna. Man ska därför vara ytterst försiktig med att bygga sig en bild utefter de uppgifter som redovisas i media.


Som vanligt i situationer som dessa är hoppet det enda som återstår även om det ser mörkt ut.

Tidigare inlägg om haveriet
Chefsigenjören reder ut begreppen avseende flyghöjd

SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, Exp, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, 3, 4, 5, SR, 2, SVT, 2, 3, GP, 2, Syds, Db, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, VG, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9

Från början önskvärt

På Newsmill förtydligar nu ÖB bilaga 2 till Försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (BU 12), nämligen den hemliga bilagan om framtida svenskt stridsflyg. Det är en aspekt som flera gånger dikterats på denna blogg och som även föranlett en breddning i form av artiklar på Newsmill.

Den artikel och de förtydliganden som ÖB nu gör på Newsmill hade varit ytterst önskvärda redan från början när ett "förmågelyft" av JAS 39 började diskuteras eftersom det är högst sunda och realstrategiska argument som framförs. Det är inte ett obekant faktum att dagens version av JAS 39 har ett mycket begränsat bäst-föredatum.

Däremot är det inte desto mindre önskvärt att en ordenligt utredning av svenska luftstridskrafter genomförs. Man kan bara hoppas att alla de alternativ som nu redovisas av ÖB har prövats i den för ändamålet ytterst lämpliga simuleringsanläggningen FLSC i Kista. I det förra inlägget som berörde "förmågelyftet", det som föranleddes av Folk och Försvars seminarium om BU 12, berördes aspekten att inte ens Försvarsutskottet som är fundamentalt avseende beslut om svenskt försvar, har tillgång till de hemliga bilagorna till BU 12 och därmed bilaga 2. Såvitt uppgifter till WW gör gällande har ingen av dessa ledamöter heller beretts tillträde till FLSC för att bilda sig en uppfattning om förmågan hos nuvarande och framtida stridsflygsystem.



Det går inte att komma ifrån att det utifrån en demokratisk synvinkel är ytterst märkligt att de som är satta att göra den slutgiltiga rekommendationen till politiska beslut i försvarsfrågor inte är betrodda med den grundläggande informationen för att dessa beslut ska fattas. Särintressenas tyranni kommer att fortsätta.

Svåra stunder bör leda till lärdomar

Tankarna går till de drabbade och de anhöriga i det norska C-130-haveriet i närheten av Kebnekaise. De meteorologiska förhålladena i området är långt ifrån optimala såsom oftast under vinterhalvåret. Den som har vana från fjällen vet att vädret snabbt kan skifta till det sämre och att det dåliga vädret oftast kommer från Atlanthållet. Området kring Kebnekaise är i högsta grad bistert med väglös terräng på marken och komplicerade flygförhållanden. Även om det nu snart är 12 år sedan, är minnet av haveriet med en Hkp 10 vid Kebnekaise augusti 2000 färskt.

Enligt norska uppgifter har sökandet genomförts av en norsk P-3 Orion (havsövervakningsflygplan), två st norska F-16 (vilka har inmätt värmesignaturer i området), två danska EH-101 Merlin (stor transporthelikopter, vilken används för framförallt räddningsuppdrag. Inköpt istället för NH 90 när Danmark drog sig ur det samnordiska inköpet) och en norsk räddningshelikopter (SH-3 Sea King). Utöver dessa har svenska markbundna enheter ur räddningstjänsten påbörjat framryckning mot området och en polishelikopter har funnits i beredskap.



Följande stycke kommer utan tvivel att väcka debatt såsom alltid när man skriver om Försvarsmakten, helikoptrar och räddningsuppdrag. Sedan ett antal år tillbaka fick Försvarsmakten lämna ifrån sig uppdraget att bedriva flyg- och sjöräddning med helikopter. Istället lades uppdraget ut på näringslivet i form av en upphandling från Sjöfartsverket, varvid tillgängligheten till räddningstjänst nedgått för militära förband. Huruvida så även skett för civila, framförallt sjöfarare, blir ofta underlag för diskussion. Man kan dock konstatera att utifrån den situation som rådde 1994 då Estonia förliste har antalet helikoptrar tillgängliga för räddningsuppdrag i Sverige nedgått ordentligt. Samma sak gäller förmåga att såsom 1993 (Scandinavian Star) transportera ut räddningstjänst till ett brinnande fartyg. Nedgång i transportförmåga gäller också i allra högst grad polisens nationella insatsstyrka som sedan den förtida avvecklingen av Försvarsmaktens Hkp 4, saknar lämpligt transportmedel vid snabba förlopp och t ex en kapning av en Finlandsfärja.

Vid anskaffningen av Hkp 14 / NH 90 hade man erfarenheterna från Hkp 4 och Hkp 10 i färskt minne. Med tanke på Hkp 14 huvuduppgift som räddningshelikopter, sekundära uppgift som sjöoperativ helikopter och tertiära uppgift som transporthelikopter – ställdes höga krav på just förmågan att genomföra räddningsuppdrag. Utifrån allvarliga erfarenheter från Estoniakatastrofen och andra räddningsuppdrag var de svenska kraven att helikoptrarna skulle ha en hög kabinhöjd, kraftfullt vinschsystem, infraröd kamera, mörkerförmåga (bildförstärkare) och avisniningssystem för att även kunna verka under isbildningsförhållanden. Just de två sistnämnda egenskaper saknar samtliga svenska militära och civila helikoptrar aktuella för räddningsuppdrag med undantag för Hkp 14 och 16, varvid det inte är så förvånande att det är just norska och danska resurser som dominerat i insatsen.

Ser man till dagens haveri i Kebnekaiseområdet råder ingen tvekan om att Hkp 14 utifrån specifikation hade kunnat lämna ett ytterst väsentligt bidrag eftersom denna helikopter kravsatts för att kunna uppträda under just de väderförhållanden som råder och under mörker till skillnad från den civila flyg och sjöräddning som nu används i Sverige. Sedan knappt ett år har nämligen Sjöfartsverket själv övertagit denna uppgift från sin tidigare kontraktör Norrlandsflyg då det tydligen inte gick att bedriva denna verksamhet med tillräcklig marginal.


Full förståelse råder för dem som vill framföra åsikten att det norska Herculeshaveriet används för "lobbying". Likaså förtjänar besättningarna på tidigare Norrlandsflyg all respekt för de insatser de gjort och gör. Dock bör man ställa sig frågan om Sverige som nation använder sina skattemedel på effektivast möjliga sätt och till medborgarnas bästa. Vilken beredskap har vi för en ny Estonia, ett Utöya eller ett flyghaveri i fjällmiljö? Återuppta även den militära räddningsberedskapen. Det är minst lika viktigt som att kunna genomföra uppdrag i Afghanistan.

Tag lärdom av de svåra stunderna istället för att lockas av siffor i powerpointbilder. Det är alldeles för lätt förskjuta ansvaret till nästa innehavare av handläggarplatsen eller nästa mandatperiod.


SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft, 2, 3, 4, SVT, 2, 3, SR, 2, VG, Db, 2, 


Uppdatering 20.55: Norska försvarsdepartementet har nu dragit tillbaka uppgiften om att de 5 i besättningen är funna döda. Illa hanterat.

Vägbula i omstruktureringen (Uppdaterad 25/3 10.15)

Uppgifter från flera källor gör gällande att det avsedda kompetensinventeringsverktyget, datorprogrammet Reachmee, blivit en vägbula i omstruktureringen. Tankar avseende den tveksamma lämpligheten i att samla uppgifter om samtliga försvarsanställdas samtliga kompetenser i ett "öppet" datorprogram och därtill sända informationen över internet, tycker man borde ha dykt upp redan på ritbordet. Å andra sidan skickas tydligen sekretessbelagt material via Hotmail på Försvarsdepartementet. (uppdaterat 15/3 08.30)

Återstår att se hur kompetensinventeringen ska genomföras om Reachmee inte går att använda.



Läs även gästinläggen från Officersförbundet och Försvarsmaktens omstruktureringsledare om den pågående omstruktureringen. I kommentarerna till dessa är debatten i full gång, så delta gärna, men keep it clean...


Uppdatering 25/3 10.15: DN skriver nu om omstruktureringen

Länkning på allmän begäran

Flera kommentarer har inkommit till bloggen om önskemål att även på bloggen och inte bara på Twitter uppmärksamma det utmärkta gästinlägget på Försvar & Säkerhet om hur informationsarenan påverkar det moderna samhället och mer specifikt Försvarsmakten. Inlägget handlar inte om cyberkrigföring utan istället om hur dagens snabba kommunikationsflöden och större informationstillgänglighet pressar beslutsfattare.

Att det är ett ytterst läs- och tänkvärt inlägg tål att upprepas.

Gästinlägg: Försvarsmaktens omstrukturering

Under gårdagen publicerades ett gästinlägg från Officersförbundets förbundsdirektör Peter Löfvendahl där han beskrev den pågående omstruktureringen i Försvarsmakten utifrån Officersförbundets synvinkel och möjligheter att agera. Detta följs idag upp med ett gästinlägg från arbetsgivarsidan, nämligen från Försvarsmaktens omstruktureringsledare, brigadgeneral Patrik Dahle.


/Wiseman

----------------------------------------------------


Försvarsmaktens omstrukturering


Under våren inleds nu arbetet med Försvarsmaktens omstrukturering. Detta är en av de delar som krävs för att omforma Försvarsmakten i enlighet med riksdagens inriktningsbeslut från 2009. Andra exempel är ett utvecklat flerbefälssystem, internationell arbetsskyldighet, kravsättning av alla befattningar inom myndigheten, civil meritvärdering m m. Alla dessa åtgärder är nödvändiga för att ”Insatsorganisation 2014” ska ha den tillgänglighet och användbarhet riksdagen har angivit i sina kriterier.

Alla förändringar väcker frågor och ibland oro eller förvåning. Jag tar detta på stort allvar liksom Försvarsmaktens övriga chefer. I första hand är det den närmaste chefen som ska besvara frågor men jag är angelägen om att även sådant som dyker upp som frågeställningar på bloggar, mail eller annat och som har ett bredare intresse också besvaras. Jag och mina medarbetare kommer att läsa vad som skrivs till exempel i dessa fora och kommer antingen att besvara dem här, på Försvarsmakten kommenterar eller samla ihop frågorna för de Frågor och Svar som kommer att finnas tillgängligt på intranät och hemsida.

Vi är ännu i början av arbetet och allteftersom delar i omstruktureringen blir klara kommer det att publiceras. Jag vill i detta sammanhang understryka den enskilde medarbetarens ansvar att söka och förstå den information som finns tillgänglig.

Arbetet med FM direktiv för omstrukturering 2012 har utarbetats i samverkan med de fackliga parterna, i enlighet med Avtal om Samverkan och Utveckling i Försvarsmakten (ASU FM). Samverkan har skett i enighet med OFR/O FM och i oenighet med SACO/F, SEKO/F samt OFR/S. Oenigheten med SACO/F, SEKO/F samt OFR/S har sin grund i dels, restriktiviteten avseende tjänstledighet för att prova annat arbete dels, att riktade åtgärder endast omfattar yrkesofficerare.

Frågorna om omstruktureringen är många och en rutin har skapats för att omhänderta dessa. Rutinen innebär i korthet att frågorna från den enskilde ställs, via chef, till HR Direkt för vidarebefordran till den partssammansatta utvecklingsgruppen för omstrukturering. När frågan är färdigberedd får frågeställaren svaret via telefon eller mail och publicering av Frågor och Svar sker på EMIL samt forsvarsmakten.se/omstrukturering.

Jag tar tillfället i akt att redan nu kommentera några av de inlägg som berört arbetsrätten.

Officersförbundet pekar i sitt gästinlägg på den utveckling som sker av den svenska arbetsrätten bl.a. genom Arbetsdomstolens tolkningar. De två rättsfall som pekas på (2009 nr 50 och 2011 nr 30) har också lett till att Arbetsgivarverket förändrat sin rådgivning inom detta område.

I skriftserien "Arbetsgivarverket informerar" nummer 2 2012 (http://www.arbetsgivarverket.se/nyheter-press/arbetsgivarverket-informerar/2012/radgivning-avseende-7-och-22-las/) skriver verket bl.a. "Arbetsgivarverkets rådgivning utgår från att tillämpningen av regelverket ska bidra till att likabehandlingsprincipen efterföljs samt att riskerna för godtycklighet, diskriminering och rättstvister minimeras i samband med arbetsbrist och omorganisation."

I korthet innebär förändringen att Försvarsmakten som statlig arbetsgivare
• i första hand ska försöka omplacera arbetstagare inom ramen för arbetsskyldigheten/ förflyttning,
• i andra hand ska uppfylla omplaceringsskyldigheten till annat arbete hos arbetsgivaren enligt 7 § andra stycket LAS och
• i tredje hand ska tillämpa 3 § TurA-S och 22 § fjärde stycket LAS.

Försvarsmakten kommer under vårens och höstens process att vinnlägga sig om att behandla alla anställda på ett korrekt och likvärdigt sätt. Reglerna och god sed på svensk arbetsmarknad och den rådgivning som Arbetsgivarverket ger kommer naturligtvis att följas.

Nedan följer några reflektioner som Arbetsgivarverket gör om den förändrade rådgivningen och som är hämtade ur informationsbladet:
"Att i första hand omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom ramen för arbetsskyldigheten/förflyttning följer av arbetsledningsrätten, vilken i princip kan tillämpas vid varje behov av förändring. I denna del påverkas rådgivningen således inte av de aktuella domarna."

Vidare anger Arbetsgivarverket att det i samband med omplacering enligt 7 § andra stycket LAS "Det står arbetsgivaren fritt att erbjuda de lediga anställningarna utifrån verksamhetens behov. Om en arbetsgivare vill erbjuda de lediga befattningarna utifrån anställningstid finns det emellertid inget som hindrar detta. För det fall arbetsgivaren väljer att utgå från verksamhetens behov och inte anställningstid kan det emellertid inte nog poängteras att arbetsgivarens förfarande ska vara transparent och kunna förklaras utifrån objektiva och sakliga grunder. Likabehandlingsprincipen och kraven på god sed ska upprätthållas så att hanteringen inte uppfattas som ett kringgående av LAS regler."

Arbetsgivarverket skriver också att "Först när de lediga befattningarna är tillsatta och det alltjämt finns fler arbetstagare än arbetstillfällen ska 3 § TurA-S och 22 § fjärde stycket LAS tillämpas, det vill säga omplacering inom ramen för turordningskretsen. Detta innebär att arbetstagare med längre anställning omplaceras till befattningar inom samma krets på bekostnad av arbetstagare med kortare anställningstid. Arbetstagare som blir övertaliga inom kretsen blir därefter uppsagda på grund av arbetsbrist."

Jag är medveten om att språket kan vara komplicerat men jag är angelägen om att alla har tillgång till dessa uppgifter så att det är tydligt att arbetsgivarens ställningstagande baseras på saklig grund.


Brigadgeneral Patrik Dahle
Försvarsmaktens omstruktureringsledare

Gästinlägg: Officersförbundet om arbetsrätten, LAS och officeren

I kommentarerna till ett antal inlägg på den senaste tiden har det dykt upp diskussion om det pågående omstrukturingsprocessen i Försvarsmakten, att Officersförbundet inte agerar för den personal den företräder och tankar om att Försvarsmakten inte avser följa gällande lagstiftning. Officersförbundet har varit vänligt nog att erbjuda ett gästinlägg i syfte att försöka räta ut en del frågetecken.

/Wiseman

-----------------------------------------------------------------------------

Officersförbundet om arbetsrätten, LAS och officeren

Det ställs med all rätt ganska många frågor kring de arbetsrättsliga förutsättningarna för omstruktureringen av Försvarsmakten. Låt mig direkt konstatera att Officersförbundet inte har förhandlat bort anställningsskyddet för våra medlemmar, vilket någon har antytt i kommentarerna hos Wiseman. Officersförbundets styrelse har inte det mandatet från medlemmarna. 

Före 1994 fanns inte Försvarsmakten som en gemensam myndighet. Istället var varje regemente, flottilj, stab med mera, egna myndigheter och personalen var anställd vid respektive regemente, flottilj o.s.v. 

I början av 90-talet beslutades att det skulle bildas en ny myndighet, ”Försvarsmakten” och de tidigare myndigheterna skulle avvecklas. En av konsekvenserna blev att all personal från 1994 skulle vara anställd i en myndighet, Försvarsmakten. 

Försvarsmakten utredde hur en sådan anställning skulle utformas så att den tillgodosåg Försvarsmaktens behov att kunna använda personalen där myndigheten bäst behövde dem. Vid den tiden fanns ett avgörande från Arbetsdomstolen (AD), dom 1994 nr 24. 

Den domen blev vägledande för hur anställningsformen skulle utformas. Formen blev att man anställdes i Försvarsmakten och därefter genom beslut av arbetsgivaren placerades tills vidare på en befattning. Innebörden av detta är individen är anställd i Försvarsmakten men att det är arbetsgivaren som bestämmer vid vilken enhet och befattning som individen ska ha från tid till annan, den så kallade arbetsledningsrätten.

Därmed över till frågan om kopplingen till Lagen om anställningsskydd (LAS). LAS reglerar och skyddar endast själva anställningen i Försvarsmakten. LAS ger däremot inget skydd för att den anställde har rätt till en viss befattning eller att arbeta på en särskilt utpekad arbetsort. Försvarsmakten kan alltså själv prioritera och besluta om var individens kompetens behövs bäst. 

Nu är det inte riktigt så att Försvarsmakten kan göra detta hur som helst. Försvarsmakten har att visa att ett beslut om ändrad befattningen är sakligt grundat och följer god sed på arbetsmarknaden. Det får alltså inte vara så att man flyttar på en individ bara för att han eller hon är obekväm utan skälet måste vara att individens kompetens behövs bättre på en annan plats inom myndigheten. 

Här finns alltså en stor skillnad mot hur det är i privata anställningsförhållanden. Oftast är man där anställd på en speciell befattning och på en särskilt utpekad arbetsplats. I de fallen skyddar alltså LAS även mot byte av befattning och byte av arbetsplats.

Vad som ytterligare skiljer en privat anställning från en anställning i Försvarsmakten är att det utifrån gammal lagstiftning, och som sedan inte har motsagts av nyare lagstiftning, finns en praxis att en statstjänsteman är skyldig att anpassa sig efter hur arbetsgivaren utformar sin verksamhet. Detta grundar sig på att en enskild statstjänsteman inte ska kunna förhindra att staten löser sina åtaganden.

Ovanstående kan sammanfattas med att alla som var anställda före 1994 erbjöds en anställning i myndigheten Försvarsmakten från sommaren 1994. De som tackade ja vid det tillfället accepterade alltså en anställning som innebär att arbetsgivaren sedan genom sakliga beslut arbetsleder individen till arbetsplats och befattning utifrån arbetsgivarens behov. Placeringen på arbetsplatsen och befattningen är endast tills vidare och kan ändras genom arbetsledningsbeslut. Detta sätt att anställa personalen har använts sedan 1994 och används alltjämt vid nyanställningar i Försvarsmakten.

Det är inte bara nackdelar med att vara anställd på detta sätt. En fördel är att den anställde behåller lön och andra anställningsvillkor vid byte av befattning. Om befattningen skulle varit skyddad genom LAS hade ett befattningsbyte inneburit uppsägning och nyanställning med därpå följande risk att lönen som erbjuds kanske är lägre på den nya befattningen. En annan fördel under alla de nedläggningar som skett sedan 1994 har varit att individerna haft kvar sin anställning i Försvarsmakten trots att deras arbetsplats lagts ner. 

Det har dock hänt en del sedan 1994 som har påverkat hur Försvarsmakten ska hantera personalen vid verksamhetsförändringar. Under ganska lång tid har det funnits lite skilda uppfattningar om tolkningen av LAS. 

Tills ganska nyligen har Försvarsmakten följt principen att personalen turordnas, de som inte får plats prövas om de kan omplaceras till annan plats och först när detta inte går sägs de upp. AD har dock i dom 2009 nr 50 och dom 2011 nr 30 gjort en fördjupad tolkning av LAS och kommit fram till att arbetsgivaren både har rätt till, men också skyldighet, att först pröva om en individ kan omplaceras. Först efter en sådan prövning kan det bli aktuellt med eventuell turordning och uppsägning.

AD har alltså i två fall lagt fast denna tolkning av LAS om ordningsföljden avseende omplacering respektive turordning. 

Därmed är vi framme vid det som kommer ske i höst. Alla anställda ska arbetsledas till ny befattning. Vidare ska Försvarsmakten innan man ens diskuterar frågan om eventuell övertalighet pröva om de anställda kan placeras på en befattning. Först när alla är prövade väcks frågan om vad som händer med de som eventuellt blivit över. I detta skede träder avtalet om turordning för arbetstagare inom staten (TurA-S) in och reglerar att de med jämförbara arbetsuppgifter ska turordnas och den med längst anställningstid ska erbjudas att vara kvar. 

Officersförbundet har alltså inte förhandlat bort någon anställningstrygghet. Beslutet att bilda en myndighet, Försvarsmakten, togs av Riksdagen i början på nittiotalet. Försvarsmakten erbjöd anställning och erbjuder alltjämt anställningar i enlighet med arbetsrätten. Officersförbundet har under årens lopp använt sitt inflytande inom ramen för detta regelverk för att bevaka efterlevnaden och inte förhandla bort anställningsskyddet. Det har tvingat Försvarsmakten att ”köpa ut” en stor mängd av Officersförbundets medlemmar genom pensionslösningar, vidareutbildningar, avgångsvederlag m.m.

Vidare har Officersförbundet medverkat till att de statliga arbetsgivarna har avsatt medel för Trygghetsavtalet så att de anställda, om det värsta händer, har ett stöd för att finna nytt arbete respektive pensionsmöjlighet. 

Inför årets omstrukturering har Officersförbundet ånyo jobbat fram en möjlighet att gå i pension i förtid för att så långt som möjligt undvika att det blir övertalighet och uppsägningar. 

Det här har inte varit okontroversiellt eller skett utan strid. Allteftersom har Riksdag och Regering blivit mer och mer irriterad över Officersförbundets inflytande. Det har därmed blivit svårare och svårare att få loss pengar för åtgärder som förhindrar uppsägningar. I utskottsrum och plenisal har tonen mot Officerarna till och från varit mera rå än hjärtlig. Men så länge majoriteten av den militära personalen håller ihop i ett förbund, talar med samma röst, har kompetens att behärska arbetsrätten samt vet när man kan ge respektive ta i förhandlingarna kommer situationen för medlemmarna vara bättre än om arbetsgivaren skulle få fritt spelrum. Därmed inte sagt att vi ska sluta kämpa för att också förbättra situationen.  

Peter Löfvendahl

Förbundsdirektör Officersförbundet


Se även repliken från arbetsgivarens företrädare – omstruktureringsledaren brigadgeneral Patrik Dahle

"Elak försvarsbloggare"

Idag höll Riksförbundet Folk & Försvar sitt seminarium om Försvarsmaktens budgetunderlag 2013, där huvudämnet naturligtvis blev förmågelyftet. Seminariet inleddes med att generallöjtnant Jan Salestrand föredrog budgetunderlaget, vilket följdes av kommentarer från Claes Arvidsson, Svenska Dagbladets ledarredaktion och Anders Lindberg, Aftonbladets ledarredaktion. Efter pausen var det dags för försvarspolitiker i form av Peter Hultqvist (s), Allan Widman (fp) och Hans Wallmark (m) att avge sina synpunkter och som avslutning var det sedvanlig frågestund.

Som nämnts blev huvudfokus just Försvarsmaktens förslag om ett förmågelyft av JAS 39 Gripen och stora delar av debatten gick ut på att kritisera att inga faktiska kostnader nämndes från Försvarsmaktens sida. Orsakerna kan man spekulera i. I avsaknad av en luftförsvarsutredning kan det faktiskt finnas fördelar i att ge just de olika alternativ som genlt Salestrand redovisade (se filmen) och inte i förväg låsa en kostnad offentligt vilket blir fallet så fort en siffra en siffra nämns. En sådan siffra skulle nämligen omedelbart bli en siffra i det mest permanenta bläck i media. Naturligtvis finns det även andra orsaker som ligger bakom. Vad man definitivt kan reagera över är att inte ens Försvarsutskottet får tillgång till de hemliga bilagorna i budgetunderlaget.

Här måste det till en förändring avseende delgivandet av hemligt material. Det kan inte fortsätta att de som ytterst ska fatta besluten inte delges beslutsunderlaget att fatta besluten utifrån. Detta gäller inte bara i detta fall, men även i många andra. Det kan inte vara så att ett material presenteras inom myndigheten och ett annat delges beslutsfattarna. Allt handlar om vilken säkerhetsklassning som tilldeles ledamöter i Försvarsutskottet och därmed vilken granskning som görs av ledamöternas bakgrund och vilka förbindelser de skriver under.

Anders Lindberg gjorde ett antal skarpa reflektioner under de minuter han disponerade för sitt anförande.  Det ena var att hans efterlysning av en utvidgad försvarsberedning. Det andra var hans kritik mot Försvarsmakten för dess undermåliga förmåga att kommunicera vilka tre alternativ som finns rörande framtida stridsflyg, vilket skulle göra situationen gripbar för vanligt folk.
1) En satsning på ett utvecklat svenskt stridsflygsystem
2) En anskaffning av ett utländskt stridsflygsystem till betydligt dyrare kostnad eller i mycket mindre antal (exemplifierat med Norge)
3) Att inte göra någon anskaffning alls, vilket inom några år kommer att resultera i att Sverige står utan för vårt närområde relevant luftförsvarförmåga

En enkel, men lysande analys av situationen av Lindberg och man får hoppas att Infostaben tar till sig av detta. En eloge också till Lindberg för hans påpekande att man inte får glömma luftvärnet i moderniseringen av luftförsvaret. I sin replik på slutet poängterade genlt Salestrand mycket korrekt en annan mycket viktig sak som Försvarsmakten missat att kommunicera vad avser "förmågelyftet". Det alternativ där inga större uppgraderingar görs i form av till exempel motor, blir lika dyrbart. Det är en aspekt som även påpekats på bloggen Väpnaren.


I sitt anförande tog Lindberg även upp "det som av elaka försvarsbloggare benämns Försvarsmaktens köttberg", vilket fick genlt Salestrand att replikera med sitt ogillande av detta uttryck och att tillägga att det faktiskt finns delar av köttberget (exemplifierat med honom själv) som fysiskt slår "ett och annat hormonberg". Retoriskt bra jobbat.

Den i Försvarsmakten nu så omdiskuterade "omstruktureringsordern", orsak till många anställdas heta känslor under den senaste veckan, lär ge svar huruvida "köttberget" även fysiskt slår "hormonberget" när anställdas kompetenser ska matchas mot personalbrister. Är det fortsatt stora vakanser i fältförbanden när omstruktureringen genomförts så… Naturligtvis kan man inte raljera rakt av gällande berg hit och berg dit, men faktum kvarstår att Försvarsmakten har problem med sin åldersstruktur och är en av få världen över som inte har aktiva åtgärder i form av maximala befattningstider och attraktiva pensions- och omskolningsmöjligheter för att hålla en jämn åldersfördelning.


I övrigt diskuterades luftförsvarsutredning och försvarsberedning mot slutet. Den som vill se seminariet i efterhand kan göra det på Folk & Försvars hemsida.

Nog så viktig aspekt i Saudihärvan

Det finns mycket att säga om krigsmaterielexportavtalet med Saudi-Arabien och det är bra att frågan åter är på bordet.

Samtidigt ska man som Klart Skepp! påminner inte glömma bort det ursprungliga avtalet, vilket tittare av TV 4 Nyhetsmorgon även fick sig till livs. Klart Skepp! hänvisar till Wikipedia för att påminna om dåvarande regeringens roll i avtalet med Saudi-Arabien och även Pakistan. Efter Wikipedia frekvent ändras så återpubliceras texten som ett citat här (för noterna ombeds läsare gå till Wikipedia):


"Under sin tid som försvarminister var hon drivande för att Sverige ingick avtal om vapenteknologiskt kunskapsutbyte med Saudiarabien och Pakistan, mot att de köper svensktillverkade vapen. Björklund blev anmäld till konstitutionsutskottet (KU) av de två folkpartistiska riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson och Allan Widman.[2][3] KU beslutade efter genomförd granskning att ingåendet av avtalet inte hade utgjort tillståndspliktig verksamhet enligt lagen om krigsmateriel. Ärendet föranledde därför inget ytterligare uttalande från utskottet. Ledamöterna från v och mp reserverade sig mot beslutet. Avtalet uppmärksammades i medier under FRA-debatten 2008, eftersom det militära samarbetet mellan länderna omfattar signalspaning.[4] Avtalet uppmärksammades återigen när Projekt Simoom, dvs en planerad svenskledd vapenfabrik i Saudiarabien, avslöjades i mars 2012.[5]"


Att man nu även inom Regeringen överväger att införa ett demokratikriterium för vapenexport välkomnas. Man får hoppas att det i framtiden även blir en mer öppen process med större insyn.

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN, 2, 3, 4, Exp, 2, 3, 4, 5, Aft, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

I tidigare delar av "Strategiska Realiteter" har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.


En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2004 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2004 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.


Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.


Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.


Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2019, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2020. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.


Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2009 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.


Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2020 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Strategiska realiteter del 1, del 2, del 3

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD,