Svenskt erkännande av NTC stundar?

På utrikesministerns blogg kan man läsa att han tvingats ändra sina planer och att istället för att imorgon resa till Rumänien, kommer utrikesministern att följa med statsministern till Frankrike för att närvara vid konferensen om Libyens framtid. Denna omsvängning i planerna skulle kunna tyda på att Sverige inom kort tid erkänner det libyska övergångsrådet NTC som legitim representant för Libyen. I dagsläget är Sverige det enda landet i koalitionen som genomför Libyeninsatsen som inte erkänt NTC. Ett erkännande vore på tiden.

Imorgon bitti närvarar statsministern i TV 4:s morgonprogram innan resan till Paris påbörjas, enligt programmets nyhetsbrev.


SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft

Rekommenderad läsning

Försvarsministern skrev igår på sin blogg om att nu har även Tyskland "tänkt rätt" och gått över till ett yrkesförsvar. Siffrorna som redovisades gjorde att man lyfte lite på ögonbrynen. Försvar & Säkerhet har granskat detta närmare i ett nytt publicerat inlägg som varmt rekommenderas. Inte helt förvånande har man kommit fram till andra siffror än försvarsministern. Intressant i sammanhanget är också de förmåner och ersättningar som tyska soldater får vid skarpa insatser. Vid deltagande i insats i Afghanistan erhåller soldaten ett skattefritt lönepåslag om 110 euro per dag utöver den redan skattefria grundlönen. Det är en viss skillnad mot vad en svensk soldat tjänar. Den här bloggen har sedan starten drivit frågan om att svensk militär personal på skarpa insatser ska skattebefrias och kommer så att fortsätta. Det är för staten en ringa kostnad med tanke på hur individer det berör, samtidigt som det betyder oerhört mycket för den enskilde, såväl på det moraliska planet som vad som till slut landar i plånboken.

Om skillnaden i förmåner för tyska och svenska soldater nämner försvarsministern mycket lite. Är man ytterligare intresserad av skillnaderna i förmåner för svenska soldater och soldater i Afghanistan från de övriga nordiska länderna, rekommenderas Johanne Hildebrandts nya bok Krigare som kommer ut nu i september.

Ersättning och förmåner är oerhört viktiga faktorer när det handlar om att rekrytera och behålla personal. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten varken i dagsläget eller i framtiden kommer att ha råd att erbjuda sina soldater och officerare konkurrensmässiga löner och förmåner såvida inte försvarsbudgeten förstärks. Lägger man därtill på de omfattande materielinvesteringar som måste göras under den kommande tioårsperioden för att ersätta kritiska materielsystem som då går mot sin livslängds slut, inser man att det ser riktigt, riktigt illa ut.


Annan rekommenderad läsning är FM hemsida där striden i Afghanistan för två veckor sedan där en svensk soldat kom att förlora ett ben beskrivs. Det är reportage av denna kaliber som bör eftersträvas i FM information. Bra jobbat FM!

"Någon annonstansismen"

På debattsidan i Aftonbladet ondgör sig försvarsutskottsledamoten Peter Rådberg (mp) över att Försvarsmakten hemställt om ett utökat nyttjande av skjutfältet Hammaren i Vättern. Rådberg är starkt kritisk till att Försvarsmakten vill utöka sitt användande av Hammaren från 20 till 80 dagar per år och oroar sig för miljöpåverkan i Vättern och i den till skjutmålet angränsande bygden.


Man kan förstå Rådbergs miljösynpunkter, men samtidigt måste man fråga sig vad alternativen är?

Efter 00-talets försvarsbeslut finns idag endast två fasta skjutmål för flygammunition kvar i Försvarsmakten. Junkön utanför F 21 i Luleå och Hammaren i Vättern. Hammaren är då det enda skjutmålet som kan nås av flygförbanden i södra Sverige. Framförallt gäller detta för Helikopterflottiljen, då helikoptrar har betydligt mer begränsad räckvidd än flygplan och flyger betydligt långsammare. Övriga skjutmål i anslutning till olika numera nerlagda flygflottiljer har lagts ner i syfte att spara pengar och få stordriftsfördelar. Skulle andra skjutmål nyttjas istället skulle stora resurser behöva läggas på ombasering av flygplan/helikopter till skjutområdet med allt vad detta innebär i form av dyr, icke effektivt använd flygtid och logistikkostnader för basförband. Dessa pengar finns inte i Försvarsmakten, varvid alternativet blir att inte genomföra verksamheten.

De senaste åren har påbörjats en återtagning av förmåga inom Försvarsmakten i allmänhet. I Flygvapnet har det inneburit att man nu börjat återta förmågan att använda skarpa vapen då man av ekonomiska skäl skjutit mycket lite skarpt under det senaste dryga decenniet. I och med nedläggningen av verksamhetsställen har kvarvarande verksamhet koncentrerats till färre platser, där den lokala verksamheten då ökat. Den teknologiska utvecklingen gör också att stridsavstånden ökar och därmed omfånget på skjutplatserna.

Genomsyrande är släktingen till "någon annanismen" – "någon annanstansismen". "Varför måste den här verksamheten ske just här?", brukar vara standardfrasen avseende skjutfält och flygbaser. "Varför kan ni inte göra det någon annanstans?" Argumenten är samma överallt och det rationella blir då att behålla verksamheten där den skett tidigare. En ny plats skulle innebära mycket omfattande investeringar och det finns som säkert bekant inte mycket mark att upplåta, hur märkligt det än kan låta med tanke på Sveriges storlek. Liknande debatter finns kring det andra kvarvarande flygskjutfältet Junkön utanför Luleå, Ravlundafältet i Skåne, Veckholmfältet utanför Enköping, skjutfälten kring Boden, och så vidare.

Språkbruk är intressant och säger ofta något om syftet med en text. I Rådbergs artikel benämns JAS 39 Gripen som "attackplanet JAS 39". Övningar ska bedrivas med "främmande makt". Negativ klang väcker starkare känslor. Förhoppningsvis är Rådberg oskyldig till rubriken "Varför vill försvaret flygbomba Vättern".

Rådberg använder sig också i artikeln av gamla uppgifter som förmodligen härstammar från tiden före 2000, när 13,5 cm sprängraketer fortfarande användes och de senaste uppgifterna från Försvarsmakten talar om lägre siffror än de Rådberg redovisar. Det är en viss skillnad på 10 000 raketer och 150. Ej heller kommer mindre flygfotogen att förbrukas om skjutverksamheten inte bedrivs över Vättern. Rådberg skulle där göra mer nytta genom att lobba för mer forskning kring alternativa flygbränslen och även för andra drivmedel som Försvarsmakten är helt beroende av. Det skulle gynna både svensk (och internationell) miljö, men även svensk säkerhetspolitik.

Visst går det säkert att lägga skjutfält "någon annanstans", men är någon villig att betala för det och att upplåta marken?


Försvarsmaktens underlag för tillståndsprövningen för Hammaren
Föreningen Bevara Brevik

Se även Cynismer

Svensk marktrupp till Libyen!?

På Defencenews kunde man igår läsa att statsminister Fredrik Reinfeldt meddelat att Sverige är berett att delta med marktrupp till stöd för säkerheten i det "nya" Libyen. Detta skulle antingen kunna ske som ett enskilt svenskt bidrag eller som del av ett samnordiskt förband. Enligt artikeln är även Finland berett att ställa upp med markförband eller humanitärt stöd.

I artikeln säger också statsminister Reinfeldt att frågan diskuteras inom regeringen och med andra nordiska länder och att man nu avvaktar förfrågningar från det internationella samfundet innan man går vidare.

Sett lite djupare är ett laddat uttalande av detta slag i regel att man "bjuder upp till dans". Sverige uttrycker i princip en önskan om att få delta med marktrupp.

Man kan verkligen fundera över varför svenska media inte rapporterat något i denna mycket aktuella fråga. Utan tvivel kommer ett svenskt deltagande med marktrupp att väcka en hel del svensk debatt. Inte minst kommer den aktuella resolution 1973 att vara intressant då den förbjuder ockuperande marktrupp. Ett svenskt markförband som bidrar till att stödja säkerhetsarbetet i det nya Libyen kommer per definition inte att vara ockuperande. Åsikterna lär ändå gå isär i denna fråga och det blir förmodligen aktuellt med en ny resolution i FN:s Säkerhetsråd innan det kan bli aktuellt med internationella säkerhetsstödjande åtgärder i Libyen.

Håkan Juholt och Socialdemokraterna chockade tidigare under sommaren efter debaclet med besluttet om en förlängning av flyginsatsen, med att lova svensk marktrupp vitt och brett till insatser i Libyen, Syrien och Sudan. Gäller detta fortfarande, kan man fråga sig eller blir det Da Capo på vårens ideliga helomvändningar? Intressant är också vilket markförband Regeringen har tänkt sig att erbjuda till det internationella samfundet och inom vilken tid? Största delen av NBG är redan bortlovat till Afghanistan. Blir det till att rekrytera ett helt nytt förband? Hur ska insatsen finansieras? Flygvapeninsatsen finansierades till stor del genom ett naturligt flygtidsproduktionsbortfall på hemmaplan, men när det gäller markförband finns inte motsvarande lösning.


Se även Klart Skepp.

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, DN, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, GP, 2, 3, SR, 2, 3, SVT, 2, 3

Valda delar av sanningen

På Newsmill skriver försvarsminister Sten Tolgfors ännu en gång om vilken enorm förbättring det nya yrkesförsvaret kommer att vara för den svenska försvarsförmågan, hur utmärkt rekryteringen går och det svenska försvarets framgång i en NATO-utvärdering. Förmodligen känner sig försvarsminister mycket pressad av Försvarsmaktens fadäs för två veckor sedan när man erkände att man endast rekryterat en bråkdel av de tidvis tjänstgörande soldater man tidigare anmält.


Ett yrkesförsvar kommer, precis som försvarsministern skriver, på många punkter att vara bättre än ett värnpliktsförsvar, men under förutsättning att det lyckas rekrytera rätt personal och övas i större omfattning än värnpliktsförsvaret. Yrkessoldater med något års erfarenhet i bagaget kommer att vara skickliga och eftersom de har sitt dagliga värv inom Försvarsmakten kommer de att mycket snabbt kunna användas för skarpa insatser.

"Anställda soldater och förband kan hålla högre kvalitet genom mer övning, vilket stärker både deras egen säkerhet och landet försvarsförmåga", skriver försvarsministern i sitt debattinlägg.

Sanningen är dock att endast 25 % av soldaterna som kommer att vara heltidsanställda. Försvarsmakten har uttryckt önskemålet 50 %, men från politisk nivå är 25 % beslutat. Majoriteten av dessa kommer att återfinnas inom Flygvapnet och Marinen som redan under värnpliktstiden (borträknat de senaste åren) hade nära på yrkessoldatsstatus på sina värnpliktiga och som nu med några få procents undantag helt kommer att bemannas med yrkessoldater. I Armén kommer endast en mycket liten andel av soldaterna vara yrkessoldater. Resterande kommer att vara tidvis anställda med tjänstgöringskontrakt där de förbinder sig att någon vecka under året övas och vid behov genomföra insatser.

Jämfört med värnpliktstiden blir det ett antal bekymmer. Det första är graden av övning, där försvarsministern anser att denne kommer att vara mycket högre än tidigare. En värnpliktig gjorde ofta en tredjedel av sin tid som fältdygn. En anställd soldat kommer att nå någonstans runt 50 dygn per år. Redan detta kommer att vara mycket dyrt i form av övningsdygnsersättningar och liknande förmåner. För de tidvis tjänstgörande soldaterna blir problemet att de efter den grundläggande utbildningen, kortare än värnplikten, endast tjänstgör någon vecka per år. Vid kända och förberedda insatser såsom den nuvarande i Afghanistan, kommer det att krävas en omfattande vidareutbildning innan insats. Vid nationella, uppdykande insatser, är det tveksamt om den tidsramen kommer att finnas att tillgå. Utan övning spelar det mycket, mycket liten roll om en soldat är värnpliktig, anställd eller inte har någon som helst tidigare militär erfarenhet.

Nästa problem är rekryteringen. Redan i dagsläget är avgångarna något högre bland de som genomför grundläggande militär utbildning än vad tidigare värnpliktiga hade. Även om det i antal procentenheter endast handlar om några enstaka, är ändå ökningen markant. Man ska också ha i åtanke att mycket stora delar av de soldater som till dags datum rekryterats är sådan som redan är övertygade av budskapet. De är nämligen f d värnpliktiga, känt inom Försvarsmakten som "magasinet" av f d soldater. De är med andra ord de mest lättrekryterade. Hur ska man nå ut till och övertyga alla andra ungdomar? Hur fångar vi upp de ungdomar som innan sin värnplikt inte hade en tanke på en karriär i det militära och som i dagsläget är våra mest hängivna och duktiga officerare och soldater?

Rekrytering är bara en sida sida av myntet. Det andra är att väl behålla soldaterna när de anställts i Försvarsmakten. Ser man till de kampanjer som till dags datum haft som avsikt att locka unga att söka soldatyrket, ligger fokus på internationella insatser och skarp verksamhet. Verkligheten är dock att antalet insatser blir begränsade. Med en ekvation för bemanning som utgår från att varje soldat stannar i genomsnitt 6 år i Försvarsmakten, kommer detta att bli ett problem. Det problemet ägnas det åtskillig kraft åt i Försvarsmakten i dagsläget. Hur motiverar man soldater som tidigare varit vana och som förväntar sig kontinuerlig övning, när de möts av en verklighet där insatser inte är garanterade och där antalet övningsdygn blir betydligt färre än under värnplikten?

Det internationella samfundet är på väg ut ur Afghanistan. Det är idag en realitet. Den insatsen är vad som har drivit Försvarsmakten under de senaste åren. Utan en liknande insats kommer mycket få armésoldater att genomföra en insats. För soldater och sjömän i Flygvapnet och Marinen riskerar antalet insatser att bli än färre. När sedan den låga grundlönen för soldater förklaras från generalsnivå med att man måste räkna in lönerna med påslag för övningsdygn och skarpa insatser, inser man att det kan uppstå vissa problem i framtiden. Den huvudsakliga målgruppen för rekrytering, personer födda på 80- och 90-talen, är kända bland arbetsgivare som mycket själviska och kräsna, hela tiden undrandes vad man själv har för personlig vinning av ett skeende. Man drar sig inte för att snabbt byta arbetsgivare. MTV-generationen vill ha snabb stimulans. Det blir ytterst tydligt vid samtal med soldater, där man ser den skarpa utlandsinsatsen som största motivation och efter det en yrkesväxling för studier eller annat jobb.

Redan fördelningen 25/75 kontinuerligt/tidvis tjänstgörande soldater kommer att bli mycket dyrt för Försvarsmakten om den skisserade övningsnivån ska hållas. Det går i dagsläget inte att se att budgeten kommer att gå ihop bortom decenniets mitt med denna målsättning och definitivt inte de ersättningsbehov av kritisk materiel som finns i form av stridsfordon, fartyg och transportflygplan. Vad som är väl känt från tidigare års ekonomiska problem är också att det första som får stryka på foten är just övningar.


Återigen kan man konstatera att det oprövade och illa genomtänkta nya personalförsörjningssystemet för det svenska försvaret är just illa genomtänkt. Antalet "utmaningar" (militäriska för problem) är många och i alldeles för många fall, mycket stora. Med tanke på att just 75 % av försvaret ska utgöras av tidvis tjänstgörande personal, är det inte mindre än en katastrof att formerna för detta fortfarande inte är fastställda från politisk nivå. Att hålla den redan nu allvarligt försenade tidtabellen med målgång 2018 kommer att bli en "utmaning".

 Gärna ett yrkesförsvar, men då som komplement till en större och tryggare personalförsörjning. Framförallt med en gradvis övergång. Tyvärr är det redan för sent eftersom man från politiskt håll sedan länge sågat av grenen man satt på. Bara det faktum att den parlamentariska utredningen om ett nytt personalförsörjningssystem var klar ett år efter att beslutet i riksdagen tagit om avvecklingen av värnplikten som personalförsörjningssystem tagit, talar sitt tydliga språk.

Förödande organisationskultur i Försvarsmakten

Rapporteringen av felaktiga siffror för antalet tidvis anställda soldater i Försvarsmaktens kvartalsrapport är en av årets största försvarspolitiska nyheter, även om få verkar ha förstått den fulla implikationen av det hela.

I förra veckan kunde man på försvarsministerns blogg läsa att överbefälhavaren inför delårsrapporten meddelat försvarsdepartementet att det förelåg ett kraftigt fel i kvartalsrapporten. Det hela föranledde en väl motiverad uppsträckning från försvarsministerns håll och en redovisning av de faktiska siffrorna. Incidenten är högst besvärande för försvarsministern som gått ut stenhårt i debatten och förlitat sig på de siffror som meddelats. Hela debatten om personalförsörjningssystemet har haft sitt centrum just kring de rekryteringssiffror som nu framkommer som felaktiga.

Det mest oroande är dock vad ovanstående incident är ett tecken på. Frågan är när och hur de felaktiga siffrorna upptäcktes. Att Högkvarteret publicerade förbandens rekryteringsmålsättningar som rekryterade soldater är den officiella förklaringen. När upptäcktes då felet och när rapporterades det? Med tanke på att försvarsministern fick reda på felet först den 11:e augusti och då direkt av ÖB, får man lätt intrycket att det var först då felet upptäcktes. Det är dock föga troligt att det var ÖB personligen som uppmärksammade felet när han själv läste igenom delårsrapporten precis innan den skulle publiceras.

På handläggarnivå har felet förmodligen uppmärksammats långt tidigare och bör då även ha meddelats uppåts. Om inte annat borde man redan efter publiceringen av kvartalsrapporten ha fått rapporter från förbanden där man ifrågasatt det rapporterade. Skillnaden mellan verkligheten och kartan var så pass stor. Någonstans har dock informationen fastnat, men var och framförallt varför? Vem har inte rapporterat? Har man inte vågat? Har man bara ryckt på axlarna för denna uppgift som en i mängden av andra ofullkomligheter i "kartan"? En korrektion direkt efter kvartalsrapportens publicerande hade varit betydligt mindre pinsam. Nästan tre månader har gått sedan kvartalsrapporten och sannolikheten för att felet inte uppmärksammats under den tiden är mikroskopisk. Fortfarande kvarstår dock otydligheten om vad som egentligen är årets rekryteringsmål eftersom Försvarsmaktens skriftliga underlag, Försvarsmaktens planeringschef och försvarsministern alla redovisar olika siffror.


Kvartalsrapportens felaktiga siffror är sannolikt bara toppen på isberget i form av en ytterst ogynnsam organisationskultur där det är viktigt att rapportera det man tror mottagaren vill höra, snarare än korrekt och ofiltrerad information. Vad säger den nämnda incidenten om andra siffror som meddelas i underlag från Försvarsmakten? Det finns flera fall där siffror och mått rapporterats från förbanden för att sedan framkomma på ett helt annat sätt i rapporter, redovisningar och underlag. Politikerna tror man sig då ha en militär förmåga som inte finns i verkligheten.

Det måste nu till krafttag med kulturen i Försvarsmakten. Filtreringen, ja-sägandet måste nu ha nått vägs ände. Nu måste kursen ändras. Det är ett omfattande projekt i en så traditionsbunden och trögrörlig organisation som Försvarsmakten. Förre ÖB Håkan Syrén försökte lite lätt med ett projekt kallat ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). Projektet föll dock snabbt då det visade sig att inget av ledorden efterlevdes i Försvarsmaktens högre nivåer. Allt ledarskap bygger på att förmedlat budskap efterföljs av motsvarande handlingar, vilket även påpekas i ÖRA-utbildningen, och eftersom detta skiljde sig så markant ute i verkligheten, ramlade projektet snabbt samman.


Nu måste det utkrävas ansvar. I ett civilt företag hade det resulterat i omfattande omplaceringar och avsked.  När nyheten  hade meddelats marknaden om att produktionen i kvartalsrapporten endast var 12 % av det rapporterade istället för att årets produktionsmål skulle nås redan under våren, hade aktiekursens fall räknats i tvåsiffrigt antal procent. Utkrävs inte ansvar nu i Försvarsmaktens ledande skikt blir signalerna ytterst tydliga. Ribban för vad som krävs för att ställas till svars för sina handlingar har höjts. Det blir då än mer tydliggjort att soldater och officerare som begår mindre förseelser eller misstag straffas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd med löneavdrag och reprimander, medan man på chefsnivå kan bete sig närmast hur som helst utan att det får konsekvenser. Organisationskulturen eroderar då ytterligare.

Vidtar man inte från politiskt håll åtgärder denna gång kommer Försvarsmakten aldrig att komma på rätt köl.


Läs även Thomas Gürs ledare i dagens SvD

"Hemliga" dokument och märkliga turer

Även Skipper uppmärksammar nu de märkliga turerna kring anskaffningen av helikopter 14. Politiskt ingripande ledde till att en helt annan helikopter anskaffades än den av FMV rekommenderade som bäst uppfyllde kraven.

Skipper ställer frågan vad "Rikets säkerhet" egentligen betyder för Försvarsmaktens högkvarter. Frågan är välmotiverad då dokument som Sveriges Radio bett att få ut lämnades ut med kraftiga strykningar av hänsyn till rikets säkerhet. Samma dokument lämnades sedan ut som bilaga till ett annat dokument - utan att de så känsliga styckena raderats. Sveriges Radio har publicerat bägge dokumenten och man kan utan att överdriva säga att något mindre hemligt dokument är svårt att finna - särskilt i dagsläget 10 år efter att upphandlingen gjordes. Nämnda dokument får de likaledes hemliga, men mer aktuella, dokumenten om kostnaderna för avveckling av tidigare sjöbevakningscentraler och stridsledningscentraler till förmån för NBF-ladan i Enköping, att framstå som ytterst hemliga. I själva verket är de också ytterst harmlösa - utom för dem som har starka intressen i frågan.

Händelsen med dokumentet gör Skippers fråga välmotiverad av två anledningar. Den första är naturligtvis varför man bemödar sig att upprätthålla sekretessen på ett dokument där sekretessen sedan många år inte går att motivera. Upphandlingen är sedan länge avklarad. Handlar det om att att skydda egen rygg - eller ännu troligare, skydda någon annans rygg. Precis när åtal skulle väckas i den härva där tillverkaren av vinnaren av Hkp 14-kontraktet, NH Industries, hade tillskansat sig stora fördelar i upphandlingen genom en underrättelseoperation, fick åtalet läggas ner. Åtalet var med stor sannolikhet för känsligt och skulle leda till oönskad publicitet för vissa aktörer.

Den andra frågan man måste ställa sig är hur det egentligen står till med sekretessen i HKV. Om ett hemligt dokument helt plötsligt också lämnas ut som öppet - hur står det då till med övervakningen och rutinerna? Det är inte första gången detta händer. En annan mycket bekymrande faktor är hur viktiga, men kanske pinsamma, dokument bara försvinner ur arkivet - som i fallet med Uppdrag Gransknings begäran om dokument rörande NBF.

Föranlett av den första frågan kan man också ställa sig frågan vem som granskar granskarna. Möjligheten finns dock alltid att begära en överprövning.

Ytterligare granskning av helikopteraffären är av nöden. Inte minst för att liknande misstag och ageranden sker fler gånger.


Helikopteraffären diskuterades även idag i Studio Ett av Allan Widman, Cecilia Widegren och helikopterpiloten major Anders Norgren.

Veckans tidigare inlägg i ämnet

Ingen bordningsstyrka

Nu har det definitiva och officiella beskedet kommit från NATO att det inte finns något behov av någon svensk bordningsstyrka i Libyeninsatsen. Bordningsstyrkan var ett socialdemokratiskt krav för att gå med på en förlängning av insatsen. Den svenska flygspaningen var mycket eftertraktad, men redan när det svenska politiska beslutet fattades och offentliggjordes i juni stod det klart att det inte fanns något behov av någon svensk bordningsstyrka. Likväl var beredskap tvunget att upprätthållas under sommaren. Med tanke på uppgiftens karaktär och den minimala förberedelsetiden var det bara specialförbanden som kunde lösa uppgiften. Man kan tänka sig att personalen där inte varit speciellt imponerad av det socialdemokratiska kravet eftersom det tidigt stått klart att komponenten inte var efterfrågad. Göran Pettersson ställer också den högst relevanta frågan vad beredskapen för bordningsstyrkan har kostat i annan beredskap.

Nu börjar det bli hög tid att besluta om en eventuell förlängning av Libyeninsatsen. Det är inte utan att man funderar vilka krav med inrikespolitiska bottnar och föga förankring i insatsen som socialdemokraterna ska ställa denna gång om det skulle bli aktuellt att förlänga insatsen. Det är inte trovärdigt att låta inrikespolitiska skärmytslingar styra svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

SvD SR DN Expressen

Mer granskning efterfrågas

Idag handlade P1 Morgon om helikopteraffären — anskaffningen av Hkp 14 som mot experternas rekommendation och genom politisk inblandning styrdes mot helikoptern NH 90. En inblandning som resulterat i åtskilliga års försening av leverans och utarmat svensk militär helikopterförmåga så till den grad att man nu tvingats anskaffa en Hkp 16 som gapfilller. Om sanningen ska fram är Hkp 16 inte anskaffad förgäves eftersom numerären i Helikopterflottiljen varit långt i underkant mot behovet — om Hkp 14 någonsin kommer i full användning i de roller man beställt. Hade Sverige valt att lämna det nordiska samarbetet i helikopteranskaffningen hade man varken varit först eller ensam. Danmark gjorde nämligen detta eftersom man inte ansåg att NH 90 uppfyllde de krav landet hade på en ny helikopter.

Försvarsmakten och försvarspolitiken behöver se mer av den typen av granskning som nu genomförts av helikopteraffären och tidigare i våras av NBF. Alla beslut måste tåla en ordentlig granskning i offentligheten ljus, men det är tyvärr tunnsått med den varan än så länge. Försvarsindustriellt stöd är ett svärd med många eggar.

Skipper

Den dubbla måttstocken

I Syrien pågår det närmast ett folkmord där regimen sedan veckor tillbaka brukar kraftigt militärt våld mot civilbefolkningen i "oppositionella städer". De senaste rapporterna talar till och med om artilleribeskjutning av staden Latakia från fartyg. Det enda våldsmedlet man hittills inte brukat är stridsflyg. Kanske är det för att det var just regimens användning av stridsflyg som var avgörande för den internationella interventionen.

För civilbefolkningens del är det tyvärr dubbla måttstockar som gäller i fallet Syrien. Den libyske ledaren Gadaffi har på senare år inte varit särskilt populär bland övriga arabstater, vilket låg honom till last då han började bruka kraftigt våld. Däremot är hans ställning fortsatt stark inom Afrikanska Unionen, där han tillsammans med Zimbabwes ledare Mugabe åtnjuter en särställning och mycket stor respekt från övriga länder eftersom de suttit på sina poster längst på kontinenten. Samtidigt har Gaddafi tappat kraftigt i popularitet hos såväl Kina som Ryssland de senaste åren. Med tanke på FN:s säkerhetsråds konstellation är det ödesdigert.

Syrien däremot har fördelen av att såväl Ryssland som Kina är intresserat av landet och att nuvarande struktur fortsätter. Samtidigt är EU fortsatt Syriens största handelspartner. Ryssland bygger sedan något år tillbaka en ny stor flottbas som ska utgöra navet för landets marina medelhavsoperationer. Det är långt ifrån säkert att en ny folkvald regering har för avsikt att fortsätta på detta spår. Kina har ekonomiska intressen i Syrien, dels avseende olja, men också då man har för avsikt att använda Syrien som språngbräda för den nya sidenvägen som ska exportera varor till Europa. Att få igenom en resolution i Säkerhetsrådet mot den syriska regeringen och därtill få till en resolution där man liksom i det libyska fallet väljer att se till att R2P, skyldigheten att skydda civila, efterlevs, ter sig därigenom mycket otrolig. Det ligger helt enkelt inte i Rysslands och Kinas intressen.

Av den anledningen är det därför mycket intressant att se den nya turkiska reaktionen på de syriska övergreppen. "Det här är sista varningen. Nästa gång blir det handling". Turkiet är ett av Europas militärt starkaste länder och har ett avancerat flygvapen. Syrien har under många år befunnit sig under det turkiska Damoklessvärdet i form av Atatürk-dammen som, förutom att stå för turkisk elförsörjning, reglerar en mycket stor del av Syriens färskvattentillförsel. Syrien har fram till Gazakonflikten härom året funnit sig inklämd mellan en militärpakt mellan Turkiet och Israel. Pakten lär dock ha upplösts i och med Gazakriget och förra årets Ship-to-Gazahändelser. Hur avser Turkiet agera? Militärt eller med andra maktmedel? Kommer man att våga sig på att agera utan en föregående FN-resolution?

Man får även i detta fall instämma med Jan Eliasson i lördagens Nyhetsmorgon: Dubbla måttstockar råder tyvärr.

Militär förmåga upphandlas inte som hyllvara

Bristen på bildtolkar som gör att den svenska Libyeninsatsen tvingas säga nej till förfrågningar från NATO om fler spaningsinsatser, kommer inte som en överraskning. Från att i många år under 00-talets strategiska blackout ha varit ett mindre sexigt område och därmed ordentlignerprioterat, är nu flygspaning i högsta ropet. Problemet är bara att det tar lång tid att utbilda en förmåga och än längre tid om det är en förmåga Försvarsmakten en gång gett upp med planer på att sedan återta. Även om så kanske inte är fallet när det gäller de omnämnda bildtolkarna, stannar sällan personal med specialkompetenser kvar i organisationen när en förmåga läggs ner. Återtagandet blir därefter svårt och mycket mödosamt när det väl behövs.

Det försvar vi bygger på idag är det vi kan använda om 8-10 år. Så långa är ledtiderna när det gäller att få fram materiel, utbilda personal och framförallt få erfarna chefer. Den aspekten verkar ofta försvinna ur försvarsdebatten.

Absolut senast till månadsskiftet måste politikerna ha bestämt sig för framtiden för den svenska Libyeninsatsen. Till skillnad från förra gången finns det inte nu något förband som nyligen har klivit av internationell beredskap och snabbt kan återta den förmågan. Det kräver därför betydligt längre tid för förberedelser än vad FL 02 erhöll. För de nämnda bildtolkarna blir det intressant. Framtiden ter sig kontinuerligt insatt i såväl Afghanistan som Libyen. Tyvärr finns det fler sådana personalkategorier i Försvarsmakten.

Amerikansk markering i Arktis

Som även Lars Gyllenhaal meddelar deltar USA med en B-52 i årets upplaga av den ryska flygmässan MAKS i Moskva. Det är inte första gången USA deltar och inte heller första gången med en B-52. Däremot är det första gången man väljer en rutt rakt över Nordpolen. Samtidigt som deltagande på MAKS är en gest av vänlighet så är valet av rutt en tydlig markering att USA inte har för avsikt att vika sig avseende intressen i Arktis.

Ikväll sänds tredje delen av den utmärkta serien Kampen om Arktis i SVT. Mycket sevärt.

Siffror hit och siffror dit

Försvarsminister Sten Tolgfors är arg — och det med all rätt. Han har fått felaktiga siffror från Försvarsmakten avseende hur många kontrakt som tecknats med tidvis tjänstgörande personal. I kvartalsrapporten för kvartal 1 angav Försvarsmakten att nästan 2500 kontrakt tecknats per 110331, vilket gav mycket goda förhoppningar om att nå årets rekryteringsmål om 2800.

Nu visar det sig dock i delårsrapporten att siffran var felaktig. Istället för de 2447 kontrakterade visade sig den verkliga siffran vara 300. En viss skillnad kan tyckas. Försvarsministern har angett den tidigare meddelade siffran i en rad debattartiklar och liknande och har därmed en mycket olustig sits nu.

Konstigheterna slutar dock inte där. Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2011, samt de hittills utkomna delårsrapporterna, anger 2800 som årets rekryteringsmål, vilket Försvar & Säkerhet uppmärksammade på Twitter. Försvarsministern anger i sitt blogginlägg om händelsen 2700 som mål, medan Försvarsmaktens planeringschef, konteramiral Odd Werin, uppger på Försvarsmaktens hemsida 2400 som rekryteringsmål. Viss förvirring infinner sig. Vad gäller? Vem ska man lita på?


I resultaträkningen kan man se att årets personalkostnader uppskattas landa på 12,3 mdr kr. Ökningen från 2010 avseende personalkostnader motiveras med anställningen av 2800 soldater, 250 officerare och 150 civilanställda. Ser man tillbaka till 2009 var motsvarande summa 10,7 mdr kr och 11,8 mdr kr 2010. 2009 och 2010 var kostnaderna för värnpliktiga och hemvärnspersonal strax under en miljard kr för att 2011 uppskattas fall till 500 milj kr.

På två år har alltså personalkostnaderna ökat med 1,6 mdr kr samtidigt som Försvarsmakten fått 3800 (+300?) soldater, medan kostnaderna för vpl/hv fallit med 500 milj kr och antalet värnpliktiga gått från 7300 till noll. Antalet yrkesofficerare är i det närmaste konstant, reservofficerare har minskat från 9000 till 8000 och civilanställda har minskat med ca 300 till 6763.

Det vore intressant att se den uppskattade totala siffran för personalkostnader när Insatsorganisation 2014 är intagen. Någonstans ska pengarna komma ifrån och det är inte förvånande att ÖB tidigare rest varningsflagg för att Försvarsmakten kommer att behöva ekonomisk förstärkning efter 2014 om lagda planer ska kunna genomföras.

Ännu en gång ter det sig mycket märkligt att inte ha planerat för en gradvis övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat.


Försvarsmaktens årsredovisningar
Försvarsmaktens kvartalsrapport 1/2011
Försvarsmaktens delårsrapport 2011

Läsvärt om lettiska valet och ryskt inflytande

På DN Debatt skriver riksdagsledamoten Mats Johansson (m) om det stundande valet i Lettland och ryska ambitioner att utöva inflytande över de baltiska staterna. Johansson pekar på en rad viktiga punkter och tar bl a upp den svenska solidaritetsförklaringen.

Han har dock fel i en sak: Det är inte bara baltiska politiker som undrar vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär rent konkret. Det gör vi även här i Sverige och förmodligen även NATO. Om den svenska solidaritetsförklaringen gentemot de baltiska staterna har en militär sida bör denna framgå klart och tydligt i konkreta åtgärder. På så sätt kan "försvaret" av Baltikum samordnas och bättre planeras. Ska vi t ex vara beredda på att sända över trupp till Baltikum måste vi planera för anskaffning av fartyg för detta ändamål. Ska vi t ex endast ställa upp som host nation för basering av NATO-stridskrafter bör också detta i detalj planeras och förberedas. Svenska baser är inte anpassade för basering av NATO-stridskrafter i skarpt läge. Det är inte så konstigt egentligen. De är ju efter den stora strategiska blackouten på 00-talet inte ens anpassade för användning av svenska stridskrafter i ett skarpt läge.

Så mycket för de militära implikationerna av solidaritetsförklaringen. Förhoppningsvis och troligen kommer den inte att behöva realiseras, men som med alla försvarsförberedelser minskar risken för att de ska behöva verkställas med förberedelsernas omfattning.

Intressant politiskt är de sex faktorer Johansson listar för vad som talar för ett fortsatt kyligt ryskt förhållande till de baltiska staterna. En av de mest avgörande är utan tvekan beroendet av Ryssland för energiförsörjning. Enerigvapnet är ett av de starkaste i något lands arsenal och Ryssland har sedan tidigare visat på dess möjligheter. Där kommer den svenska elkabeln till Baltikum väl till pass, även om det säkerligen kommer att innebära ett än större svenskt beroende av tysk brunkolsel och högre energipriser. Kanske skulle man ta och kombinera kabeln med en del sensorer nu när vi ändå ska samarbeta om övervakning av Östersjön?

Hultqvist på offensiven

På DN Debatt gick idag Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), till angrepp mot försvarsminister Sten Tolgfors och personalförsörjningen. Hultqvist är bekymrad över såväl kostnader som uppfyllnader. Som så många andra efterlyser också Hultqvist möjligheten att få se den NATO-rapport som talar så varmt om det framtida svenska försvaret och som försvarsministern talar så varmt om.

Hultqvists oro är motiverad, men det kommer säkert inte som någon överraskning för läsarna av WW. Det finns all anledning att oro sig över ekonomin för det nya personalförsörjningssystemet och möjligheterna att öva organisationen, utöver uppfyllnaden av antalet platser med rådande villkor och framtidsutsikter. Mest beklämmande på kort sikt är dock att tydligen har inte heller Försvarsutskottet delgivits en oredigerad variant av NATO-rapporten.

Nu är det spänd förväntan inför ministerns replik.

Se även Försvar & Säkerhets uppskattning om brister i finansieringen av försvarsbudgeten, samt förra inlägget på WW i ämnet.

Norske ÖB anmäld

Norges ÖB generalen Harald Sunde har anmälts till norska statsåklagare och till Försvarsdepartementet för arbetsmiljöbrott och att ha hindrat försvarsanställda från att uttrycka sina åsikter. Bakgrunden till anmälan ligger i nedläggningen av det norska hemvärnets elitförband HV-016 som förra året beslutades läggas ner efter ett antal märkliga turer. De fackföreningar som företräder HV-016:s medlemmar vittnar om att det varit svårt att samarbeta med Sunde och försvarsledningen.

HV-016 skapades i slutet av 80-talet med uppgifter snarlika SSG:s ursprungliga uppgifter. Uppgifterna var bl a att skydda regeringen. Till skillnad från många andra specialföband bestod HV-016 endast av hemvärnspersonal som tjänstgjorde 20-30 dagar om året. I förra året lades förbandet eftersom ÖB inte ansåg att det längre fanns någon användning för förbandet. Tragikomiskt egentligen eftersom Breiviks terrordåd för några veckor sedan var ett sådant tillfälle då förbandet skulle ha använts för att skydda regeringen. Mer information om HV-016 finns på förbandets inofficiella hemsida.

En av förbandets förtroendvalda kommenterar anmälan så här:

"For oss handler denne anmeldelsen utelukkende om hvordan en arbeidsgiver ikke kan oppføre seg. Det må markeres en grense for hvordan endrings- og omstillingsprosesser i Forsvaret skal drives, med særlig vekt på ytringsfrihet og anledningen til å forsvare seg når arbeidsgiver uriktig utsetter noen for anklager, sier tillitsvalgt Thomas Lund Nielsen."

En allvarlig situation för den norska Försvarsmakten och dess nationella anseende.

DN, Db, VG

110815 DN HV-016 kallades inte in vid Breiviks terrordåd.

Stuxnet och Israel (uppdaterad 10/8 07.40)

Der Spiegel har nu också en mycket intressant artikel om viruset Stuxnet och mer bestämt den israeliska inblandningen i viruset. Redan en tidigare artikel i somras i Wired beskrev ingående hur viruset designats och framförallt hur anti-virusanalytiker plockade isär det för att se hur det fungerade. I Wireds artikel nämndes att virusskaparna förmodligen hade glömt koddelar som hade syftningar mot judeförföljelser och judisk historia i Iran.

I Der Spiegels artikel gräver man djupare i det israeliska spåret och hävdar att Mossad låg bakom viruset, vilket inte alls är särskilt otroligt. Israel har alltid varit långt framme i cyberarenan och vid anfallet mot en syrisk kärnanläggning 2007 misstänks man ha använt sig av ett slags cyberangrepp för att störa ut det syriska luftvärnet. Detta skapade viss oro i Ryssland då luftvärnssystemen i fråga är bland de bästa landet levererar.


Tack till brigadgeneral Harri Ohra-Aho, finska försvarsmakten, för tipset på Twitter om Der Spiegels artikel, samt den som publicerade den ursprunglia tweeten.


Uppdatering 10/8: Informativ film från australiensisk tv som förklarar Stuxnet. Tack till "Von Reaktor"!

Stuxnet: Anatomy of a Computer Virus from Patrick Clair on Vimeo.

Bra om svenska Libyeninsatsen

SvD har idag ett mycket bra reportage av Mikael Holmström om den svenska Libyeninsatsen och FL 02 (tyvärr har hittills ingen rapporterat om det svenska psyopsbidraget, men det kommer förhoppningsvis).

I artikeln framträder bilden av ett mycket professionellt förband som på bästa möjliga sätt bidrar till den internationella insatsen Operation Unified Protector, OUP. Härom dagen avslöjades i en av de andra tidningarna att Sverige står för 37 % av all spaningsförmåga i OUP och i artikeln bjuds det exempel på vad bilderna används till. Dock var det ett tag sedan det publicerades några spaningsbilder från insatsen i media.

Holmström tar också upp några mindre smickrande saker för svensk del. Dels det mycket väl kända socialdemokratiska förbehållet att svenska flygplan inte får angripa några markmål - eller ens eldleda åt de flygplan som kallas in för att slå ut mål som angriper civilbefolkningen. En hittills okänd pinsamhet är Försvarsmaktens oförmåga att få fram ökenuniformer till personalen i insatsen.

"Cheferna har därför begärt att i stället få ner Försvarsmaktens moderna, tunna, svalare och ljusa ökenuniform. Men förgäves. Det svenska Högkvarterets fyrkantiga besked lyder: Sicilien ligger i Europa och där bärs den vanliga uniformen. Basta!"

Temperaturen når säkerligen inte riktigt upp till den i Afghanistan, men ska det spela någon roll? En titt på Google Maps visar dessutom att Sicilien ligger på samma breddgrad som nordligaste Tunisien. Förmodligen är det samma visa som i Abu Dhabi. Ingen lättare uniform förrän chefspersoner själva på plats har upplevt problemet. Uppgifter till WW talar också om att inte ens piloterna fick ökenuniformer förrän en bra bit in i insatsen.

Återstår att se vad som händer med den svenska insatsen i fortsättningen om nu OUP drar ut på tiden längre än slutet av september. Förberedelsearbetet måste starta snart – både det politiska och det militära. Att FL 02 gör en bra insats råder ingen tvekan om. Det hade dock varit intressant om svenska media någon gång intervjuade operationsledning om detta och vad man anser om det svenska bidraget.

I högsta grad oklart om det "nya" försvaret

På SvD Brännpunkt berättar försvarsminister Sten Tolgfors och försvarsutskottsledamoten Cecilia Widegren om heltidsförsvarets förträffligheter. Grundtesen är att det blir ett mycket mer välövat försvar i framtiden än tidigare. Det beror ju förstås i högsta grad med vilken epok man jämför. Jämför man med åren under den strategiska time-outen, även kallad black-out, är det naturligtvis sanning.

Det är lätt att förledas att tro att den nya försvarsmakten endast kommer att bestå av anställda soldater som har soldatlivet med tillhörande övning som enda sysselsättning. Argumentet att första nu får vi snabbt gripbara förband för att användas i internationella insatser är frekvent använt, men håller inte riktigt. Majoriteten av de internationella insatser är markoperativa. Framförallt är det de som pågår över längre tidsperioder. Med tanke på de lyckades resultaten för Marinen utanför Libanon och Somalia och nu senast Flygvapnet över Libyen (DN, DN), är det inte otroligt att vi får se mer av den sorten också. Det är dock bara de sistnämnda försvarsgrenarna som kommer att ha heltidsanställd personal i större omfattning. Endast en liten del av Armén kommer att utgöras av heltidsanställda utan majoriteten kommer att utgöras av tidvis tjänstgörande soldater. Dessa kommer att göra sin grundutbildning och sedan några enstaka dagars övning per år. Det kommer med andra ord, precis som idag, att krävas omfattande förberedande övningar innan dessa förband är redo att sändas till ett insatsområde. Blir dessa soldater då så mycket mer välövade än värnpliktiga? Blir samövningen bättre när enskilda soldater ständigt roteras in och ut i förbandet för varje år istället för att man vid repövningen möter personer man grundutbildats med och sedan mött på tidigare repövningar?

Skillnaden mot värnpliktiga blir därför mycket liten. En stor skillnad är naturligtvis att de tidvis tjänstgörande är förpliktigade till utlandstjänst i sitt kontrakt, men en uppsägning senare spelar det inte så stor roll. Pliktlagen är numera vilande.

Ett bra försvar är välövat. Utan övning ingen färdighet. Utan samövning ingen funktion i större förband. Som nu för första gången poängteras i en debattartikel från försvarsministern är hela Försvarsmakten omsatt till den nya insatsorganisationen 2014 först år 2019. Det är under förutsättning att all rekrytering går som den ska (inga problem enligt försvarsministern) och framförallt att alla de soldater som anställs och kontrakteras stannar den tidsperiod som Försvarsmakten räknar med. Hör man efter bland de anställda soldaterna idag är det sällan det talas om de sex år som Försvarsmakten räknat med. Två år och en insats brukar vara det vanliga budet. Betyder det nya välövade försvaret som det talas om i debattartikeln att de tidigare värnpliktiga, utbildade under time-outen, nu kommer att kallas in för repetitionsutbildning under kommande år eftersom de kvarstår i krigsorganisationen till 2019?


Ett bättre sätt att ändra personalstrukturen i Försvarsmakten hade varit att kombinera anställda soldater med fortsatt värnplikt på samma sätt som i Norge. Den jämförelse som försvarsministern och många andra gör att jämföra det kommande försvaret (ännu bara i visioner och pappersplaner) med 00-talets strategiska time-out där värnpliktiga endast producerades för att öva befälet och för att skapa rekryteringsunderlag till Utlandsstyrkan, är inte rättvis. Jämförelsen skulle istället göras med ett välövat värnpliktsförsvar av den modell som finns i Norge, i Finland och som även Sverige hade innan 90-talet när de tomma kassakistorna kompenserades med inställd övningsverksamhet i ökande omfattning till dess att inga försvarsmaktsövningar genomfördes, inga repetitionsövningar genomfördes och till slut ingen värnpliktig krigsplacerades. Det fanns ändå inte längre någon möjlighet att mobilisera eftersom planerna ogiltiga och förråden avvecklade.

Det intressantaste blir återigen att få ihop ekonomin för det nya försvaret. ÖB tog i vintras bladet från munnen och meddelade att man inte kommer att få ihop ekonomin bortom 2014 utan en avsevärd förstärkning av anslaget alternativt motsvarande minskning av uppgifterna. Det kommer att kosta mycket ansenliga summor att öva det nya försvaret när all personal är anställda och ska gå på övningsförmåner. En värnpliktig i ett fältförband hade ofta uppåt 100 fältdygn per år. Ska en soldat i den nya organisationen nå dessa nivåer handlar det om uppåt 200 000 kr per soldat och år i bara övningsförmåner exklusive social avgifter. Lönerna är därtill så lågt satta att personalen blir beroende av omfattande övningsverksamhet och internationella insatser. Problemen uppstår då statsbudgeten åter behöver regleras med budgetnerdragningar för försvaret med följande inställda övningsverksamhet. Vad sker med rekryteringen och motivationen för anställda soldater om man inte kan upprätthålla ett stort antal internationella insatser över tiden för Försvarsmakten?

Det är därför högst tveksamt om man någonsin kommer att ha råd att genomföra några ordentliga försvarsmaktsövningar och får den samövning av försvaret som man inte haft på dryga 20-talet år. Ännu så länge, och säkerligen för en bra tid framöver, har inte ett ord yppats från regeringshåll hur man ska lösa ut ekonomin för att få Försvarsmakten att fungera. Att låsa försvarsbudgeten till 2009 års nivå är inte en hållbar lösning i en organisation där lönernas andel är under mycket kraftigt ökande och där materielen ständigt fördyras, samtidigt som majoriteten av alla större krigsmaterielsystem behöver omsättas runt 2020 eftersom de då faller för åldersstrecket.

Med det nya personalförsörjningssystemet får vi personal som regleringsmässigt enklare kan sändas i utlandstjänst. Vilka andra fördelar finns det egentligen?

En bättre avvägd organisation hade varit en blandning av anställda och värnpliktiga soldater. Förutom ekonomiska fördelar hade det också gett en gradvis övergång med möjlighet att göra omtag istället för att som nu helt ha sågat av grenen innan man skaffat nytt fotfäste.

Se även Försvar & Säkerhet. Värt att poängtera är också att vi innan 2006 hade förskjutna inryckningar i värnpliktssystemet för att just kunna hantera de problem försvarsministern och försvarsutskottsledamoten listar.

Gästinlägg: Upprustningen i svenskt närområde

I lördags publicerades denna debattartikel av mig om upprustningen i Arktis:

http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=6300788

Samma text skickade jag till den största länstidningen NSD. Den kom inte in där men istället intervjuade NSD mig och detta blev resultatet: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6300603

Jag vill framhålla att NSD-artikelns bild och bildtext inte är mina och inte rimmar med vad jag sade. De rimmar inte heller med citaten i artikeln, som med ett undantag stämmer med vad jag sade till reportern. Bilden och bildtexten får det att verka som att jag enbart skulle lyfta upp Nato-övandet i Norrbotten som ett problem. Tyvärr kollar väl många enbart på bilden och läser bildtexten och bläddrar sen vidare. Jag hoppas att WW:s läsekrets läser även själva artikeltexten.

Vad gäller just Nato-övningar i Norrbotten, vill jag passa på att klargöra min ståndpunkt. Såväl Nato-trupp som rysk trupp har fått öva i Norrbotten och detta har jag inga större synpunkter på så länge numerären är den som det hittills varit fråga om. Däremot anser jag att det var olämpligt att Nato under övningen "Loyal Arrow" fick leda övningen, jag menar att vi så länge vi inte är med i Nato skall leda alla övningar på vår egen mark. Jag tycker även det var en oklok handling att dra upp ett hangarfartyg till Bottenviken.

Vad var det då som inte riktigt stämde bland citaten? Jo, jag framhöll att upprustningen som redan sker i Sveriges närområde är i miljardklassen mätt i dollar. Detta förenklades av redaktionen så att det kan verka som att enbart dollar satsas. De mycket stora ryska övningarna och inköpen kostar dock främst rubel.

Tack WW, för möjligheten att förklara mig.

Lars Gyllenhaal

Ett väntat scenario (uppdaterat 4/8 17.20)

Från Sicilien kommer nu nyheten att svenska piloter tvingas se på när libyska civila beskjuts med artilleri och av andra stridskrafter. De svenska nationella förbehållen, med grund i riksdagsbeslutet i juni, tillåter inte svenska stirdskrafter att med vapenmakt ingripa ens till direkt skydd av civila. Ett i sig intressant beslut när det kommer till folkrätten. Istället för att på egen hand ingripa med vapenmakt får de svenska piloterna tillkalla hjälp från andra länders flygvapen vars politiska nivå inte är lika finkänslig som den svenska riksdagen. Den svenska "någon-annanismen" har återigen letts till bevis. Som tur är finns det andra länder med mer råg i ryggen.

I juni förlängdes som bekant den svenska libyeninsatsen med tre månader fram till slutet av september. En avgörande skillnad i själva uppdraget var att man från politiskt håll öppnade upp förbehållen. Tidigare hade den svenska insatsen endast kunnat nytttjas till att spana mot mål som hade att göra med luftarenan, t ex luftvärn, flygbaser osv. Det artilleri och de stridsvagnar som användes för att beskjuta befolkningscentra och andra mål som hade med skyddet av civila att göra, hade man inte politiskt tillstånd att spana på i det ursprungliga riksdagsbeslutet, där Socialdemokraterna i sent skede strök allt som hade med markmål att göra. Det kunde "någon annan" göra. Svenska piloter skulle inte utsättas för en situation där de kunde tvingas bomba det som Håkan Juholt refererade till som "drogade barnsoldater".

Junibeslutet var osäkert in i det sista då Socialdemokraterna än slank hit och än dit i sitt ställningstagande. Ena dagen kunde man tänka sig en förlängning, andra dagen inte. Till syvende och sist använde man insatsen inrikespolitiskt. Ett viktigt krav var att antalet flygplan på plats skulle minskas från 8 till 5, vilket innebar att Försvarsmakten istället tvingades öka mängden teknisk personal för att kunna flyga lika mycket när underhåll nu måste ske på plats i större omfattning. Det andra kravet från Socialdemokraterna var att Sverige skulle erbjuda en marin bordningsstyrka till insatsen. Fortfarande idag, en och halv månad efter beslutet, har NATO inte efterfrågat en insats från den svenska bordningsstyrkan som fortfarande sitter hemma i beredskap. Någon förfrågan lär heller inte komma. Den segdragna beslutsprocessen förde med sig att man inte kunde utnyttja något reguljärt förband för bordningsuppgiften, utan uppgiften gick istället till Särskilda Operationsgruppen. Någon förfrågan från NATO om den svenska bordningsstyrkan lär heller inte komma. Man har redan de resurser som behövs.

Får man tro Håkan Juholt i Almedalen hade "Tripoli bombats sönder och samman om inte han satt ner foten" och sett till att de svenska flygplanen inte fick använda bomber. Förmodligen känns det mycket bra för de piloter som just nu befinner sig över Libyen och själva inte kan göra något för de civila som beskjuts med artilleri utan tvingas vänta i upp till 2 h på att "någon annan" ska komma och göra det jobb som Sverige är för fint för att själv åta sig. Överfört till markinsatsen i Afghanistan skulle detta innebära att svenska soldater hela tiden höll sig utom skjuthåll för motståndarsidan och vid bevittnade våldshandlingar mot civilbefolkningen endast ringde något annat ISAF-land. Absurt?

DN
Väpnaren

Uppdatering 4/8 08.00: Även SvD rapporterar nu inifrån Sigonellabasen och även TV 4:s Nyheterna har ett inslag om insatsen. Intressant, men ingalunda oväntat, att läsa att Sverige står för 25 % av flygspaningsförmågan i insatsen och 37 % av spaningsrapporterna. Så mycket för att insatsen inte skulle behövas, som vissa politiker hävdade.

Uppdatering 4/8 10.15: SVT har en intervju med såväl förbandschef som operationschef om den svenska insatsen och ingripande till skydd för civila. 

Sverige och Världen om "Någon Annan" 

Uppdatering 4/8 13.35: SvD har nu även publicerat en intervju med fp-ledaren Jan Björklund som vill att Riksdagen redan nu börjar titta på en förlängning av Libyeninsatsen (även DN). Björklund är orolig för att trycket på Gadaffi försvagas om koalitionen tappar den svenska flygspaningsförmågan. Norge avbröt sin insats den 1 augusti och Italien minskade några veckor tidigare sin insats avsevärt p g a de ekonomiska problem landet genomlider.


Frågan alla ställer sig är vilka smått fantastiska krav Håkan Juholt och Urban Ahlin ska komma med denna gång? Och framförallt, efter vinterns drogade barnsoldater i stridsvagnar och vårens "vansinnesfartyg" blir det riktigt intressant att se vilka nya grepp som ska tas i debatten denna gång.


Som tidigare anmärkt på i kommentarerna meddelar nu Gadaffis son Saif-Al Islam att regimen nu ska liera sig med islamisterna i landet. Återstår att se om detta är på riktigt eller en list för söndra inom rebellerna. Sådana knep har regimen försökt sig på tidigare, men då var det en del av landet stammar som var målgruppen. Är det på riktigt kan det tyda på en spricka inom rebelleden mellan mer liberala rebeller och de mer islamistiska, som enligt många "kommentatorer" i bloggosfären ÄR rebellerna.   SvD, DN

Uppdatering 4/8 17.20: En FOI-forskare tror att det hade resultaterat i ett folkmord i Benghazi om Säkerhetsrådets resolution inte antagits med efterföljande insats. 

Urban Ahlin anser det för tidigt att diskutera en förlängning, men anser ändå att man inte ska hamna i tidsnöd som förra gången. Det är med största sannolikhet en åsikt han inte har underbyggt genom diskussion med Försvarsmakten. Frågan är vilka piloter som ska sändas vid en förlängning eftersom de två tidigare insatserna tömt Flygvapnet på lufttankningskvalificerade piloter, sedan lufttankningsutbildningarna nedprioriterats av ekonomiska skäl. Situationen är förmodligen liknande på många andra håll då all personal i vissa nyckelbefattningar nu lär ha roterat igenom Libyeninsatsen .Det krävs alltså viss framförhållning om man ska hinna rekrytera ett nytt förband och därtill utbilda det.


Det gäller att ha ett utlandsobligatorium om man ska vara vass, men smal åt det anorektiska hållet.

Södra Östersjön stängs

Bloggen O-platsen som bevakar den militära utvecklingen i Ryssland, berättar idag att det ryska medieföretaget RIA Novosti rapporterar det de flesta väntat på, nämligen att det strategiska luftvärnssystemet S-400 / SA-21 nu grupperas i Kaliningrad.

S-400 är ett av de mest långräckviddiga luftvärnsystemen i världen och en utveckling av det 20 år gamla, men fortfarande mycket imponerande S-300 / SA-10. Beroende på vilken robot S-400 utrustas med är räckvidden för systemet upp till 400 km. Olika robotar har olika egenskaper och de mer korträckviddiga är mer lämpliga för mål av UAV och jaktflygplansstorlek, medan de mer långräckviddiga används för större och mer långsamtgående mål på långa avstånd. Dessa robotar når farten Mach 12 ≈ 4 km per sekund. S-400 har också TBM-förmåga, mer populärt kallad robotförsvar.

O-platsen bifogar en intressant karta, snarlik de som tidigare publicerats på WW, där man kan se räckvidden för S-400 med den mest långräckviddiga roboten utifrån grupperingar i det inre av Finska Viken och Kaliningrad. Svårare att se är den gröna ringen som visar på räckvidder om systemet grupperas på det av Sverige frivilligt demilitariserade Gotland. Värt att notera är också att det mest långräckvidda svenska luftvärnssystemet, RBS 97 Hawk, en drygt 40 år gammal konstruktion även om det uppgraderats under resans gång, har en räckvidd på en tiondel av S-400:s mest långskjutande robot - dvs 40 km. Ta alltså en ring som är tiondelen så stor som de ringar som presenteras på O-platsens karta.

Kombineras detta luftvärnssystem med ett kvalificerat landbaserat sjömålsrobotsystem har man effektiv kontroll över södra Östersjön både i luften och på havsytan. Återstår då vad som händer under havsytan. Vore jag Ryssland hade jag alla gånger kombinerat Nord Stream med sensorsystem motsvarande SOSUS. Med tanke på Gazproms ställning nära staten, den mycket suddiga gränsen mellan rysk storfinans, stat och militär, samt det faktum att en mycket stor del av den ryska ekonomin och de kommande 10 årens satsning om 4 biljoner (sic!) SEK på försvaret bygger på energiinkomster, vore det mycket märkligt om man inte  valde att utnyttja den givna möjligheten. Helt enkelt mycket oryskt.

En egen rysk SOSUS-linje i Östersjön ger möjlighet att kontinuerligt spåra NATO:s fartygstrafik och undervattensrörelser. NATO och framförallt USA har sedan tidigare deklarerat avsikten att öka närvaron i Östersjön. Till del kan detta förklaras med stöd av de baltiska staterna i enlighet med artikel 5, men också Östersjön är intressant ur amerikansk synvinkel för robotförsvar. Från fartyg i Östersjön med robotförsvarsförmåga har man möjlighet att bekämpa interkontinentala robotar avfyrade från t ex Iran mot USA.

När nu S-400 grupperats i Kaliningrad har man från rysk sida möjligheten att stänga södra Östersjön och polskt luftrum för dem som man inte vill ha där. NATO-flyg i baserat i Polen tvingas att operera på låg höjd om man ska undgå S-400. För svensk del handlar det om att uppträda under 5000 m höjd, såvida inte systemet kompletteras med externa sensorer med förmåga att se "over the horizon". Framförallt innebär S-400 att man inte längre kan uppträda ohotat med flygspaningsradarsystem i södra Östersjön, vilket både kommer att påverka NATO:s AWACS och svenska ASC 890. Dessa vill operera på höjd över 6000 m och har då ungefär samma räckvidd som S-400 som har ett fartöverläge om 11 gånger ljudets hastighet. S-400 kommer också med sina kraftfulla radarsystem att begränsa verkan hos stealthflygplan. Dessa upptäcks sannolikt inte framifrån förrän på mycket korta avstånd, men så fort man lämnar motkurs ökar risken för upptäckt avsevärt och därmed risken för bekämpning, vilket AUSAIRPOWER tagit upp i ett antal artiklar.

Folk & Försvars seminarieledare beskrev vid Sälenkonferensen förra året S-400:s förmåga för den politiska panel man utsatte för ett krigsspel grundat i solidaritetsförklaringen där NATO ville utnyttja svenskt territorium för att stötta de baltiska staterna. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin ansåg scenariot rappakalja och menade att NATO kunde basera i Polen och ville inte alls höra på något inspel om S-400.

Vad som inte syns på O-platsens karta är att de synliga grupperingar av S-400 tillsammans med en gruppering av samma system på Kolahalvön effektivt luftförsvarar halva den europeiska ryska fronten - med endast tre system. Alla flygstridskrafter som närmar sig Ryssland på höjder över 5000 m kommer att kunna bekämpas. Lägg därtill sedan kompletterande luftvärnssystem som S-300 och arméförbandens taktiska luftvärn samt jaktflyg och man har ett mycket komplett luftsvarssystem utom mot mycket lågtflygande och snabba mål.

Med tanke på Kaliningrads ringa yta kommer långskjutande artilleri grupperat i Polen att kunna påverka S-400 och allt annat som grupperas i Kalingrad, men det är ett vapensystem som fungerar åt bägge håll. S-400, liksom grundsystemet S-300, kan dessutom användas som en enklare version av långräckviddig markrobot.

I grundläget innebär grupperingen av S-400 i Kaliningrad för svensk del att man vid uppträdande med incidentroten samt ASC 890 i södra Östersjön ständigt kommer att befinna sig inom porté för ryskt luftvärn, även om man uppträder i svenskt luftrum. I vardagen betyder detta inte så mycket, men vid den minsta höjning av hotbilden kommer S-400 bli en faktor att räkna med, liksom det faktum att såväl Karlskrona som Ronneby ligger inom porté för den kvalificerade markroboten Iskander, vilken frambaserades till Kaliningrad som svar på amerikanska Patriotrobotar i Polen.

I skenet av ovanstående dystra uppgifter känns det skönt att man kan gotta sig i att NATO, enligt Försvarsdepartementet, ger det svenska försvaret mycket höga betyg för framtida försvarsplanering. Synd bara att man inte bekymrat sig det minsta om Gotland eller svensk luftvärnsförmåga. Ett demilitariserat Gotland kommer med sitt strategiska läge att vara oerhört attraktivt för alla aktörer att besätta i händelse av risk för ofred.

Military discount

I flera länder är företeelsen "military discount" vanlig, speciellt USA. Kort sagt innebär det att företag ger en rabatt eller extra rabatt till militär personal för att visa sin uppskattning för denna. Mot uppvisande av militär legitimation i kassan ges extra rabatt. Ibland handlar det om rätt blygsamma rabatter och ibland är det mycket stora rabatter. Sannolikt handlar det både om uppskattning för militär personal och en önskan att stärka företagets varumärke genom att profilera sig när man gör något rättfärdigt.

Flera stora företag ger också ut produkter i speciella military appreciation editions, där militär personal kan köpa t ex dyr programvara till ett blygsamt pris. Microsoft ger t ex ut specialversioner av Office där köparen får flera licenser till ett lågt pris.


I Sverige är det mycket sällsynt med snarlika företeelser, fastän det finns svenska storföretag som deltar i liknande program för utländsk militär personal. Amerikansk militär personal kan t ex köpa Volvobilar mycket förmånligt genom Volvo Cars Military Sales. Personal stationerad i Europa får t ex välja mellan att hämta sin bil lokalt eller få betald resa och weekend i Göteborg för att hämta bilen där. För svensk militär personal kan man endast hitta några enstaka möjligheter för personal i utlandstjänst. Ett av mycket få exempel är ett klockföretag som enligt uppgift erbjuder 5 % extrarabatt och avdrag för momsen till militär personal på internationella insatser om man kontaktar företaget. Dock ser man inget av det på företagets hemsida. Om någon av läsarna har exempel på fler företag som erbjuder rabatter till militär personal så tipsa gärna i kommentarerna.

I grunden handlar det sannolikt om en nations syn på sitt försvar baserat på nationens historiska erfarenheter. På så sätt kan vi vara tacksamma över att situationen är som den är. Icke desto mindre är det ett sätt visa uppskattning för de män och kvinnor som riskerar sina liv som en förlängning av svenska politiska beslut.

Fredrik Reinfeldt? Göran Persson? Sten Tolgfors? Ex-president George W Bush möter soldater välkomnar hem soldater han beslutat om att skicka i krig.


Inte riktigt hur det brukar se ut på Västerås flygplats när svenska förband kommer hem