Krav med bristande verklighetsförankring

Återigen kan man läsa i tidningarna att det enda sättet för svensk trupp i Afghanistan att komma under vård snabbt är svenska helikoptrar. Resonemanget som förs i media påminner om den enfaldiga inställningen att NATO och Europa kommer att skydda Sverige, men själva ska vi inte behöva lyfta ett finger för dem.

Det finns i media ingen som helst förståelse finns för att alla förband Sverige sänder till Afghanistan inte står under svenskt nationellt befäl, utan under ISAF-befäl som gemensamma ISAF-resurser. Därmed är det precis lika troligt att svenska helikoptrar, om de nu funnits på plats förra veckan, också hade befunnit sig i Kunduz istället för Mazar e Sharif på ett annat ambulansuppdrag för att evakuera en skadad tysk och en skadad afghansk soldat och under återfärden träffats av den eld från marken som bl a punkterade en bränsletank på en av de tyska helikoptrarna.

Jag ser mycket gärna svenska helikoptrar i Afghanistan, men man måste inse att de inte kommer att utgöra en exklusiv svensk resurs. De kommer att nyttjas där de bäst behövs och det kan mycket väl vara en bra bit från där svenska förband är för tillfället. Fler helikoptrar måste fram till Afghanistan, eftersom nu även Tyskland börjar få problem med att få fram nya helikoptrar och besättningar att ersätta de nu redan slutkörda.

Man måste också inse att 3 Hkp 10B eller 4 Hkp 4, även om de nu var fullt operativa och kunde skickas idag, endast skulle utgöra ett tillfälligt nålstick. Med den låga numerären betyder det att tillgängligheten på plats är svår att hålla hög, samtidigt som man inte kommer att kunna utbilda och hålla nya besättningar på hemmaplan i god flygstatus. Vad som behövs är alltså en rejäl helikopterpark från början och frågan är Sverige någonsin får det om inte foten sätts ner hårt - nu.

Risken är överhängande att det just nu blir fort och fel när det gäller helikoptrar till Afghanistan.


Däremot ser jag mycket gärna att media granskar (notera vad försvarsministern bär på sin kavaj på bilden) varför situationen har blivit som den idag är. Det krävs en ordentlig genomlysning av Försvarsmaktens och FMV:s helikopteranskaffning, samt Regeringarnas agerande, under det senaste decenniet. I dagarna har Försvarsmakten t ex tvingats att acceptera leverans av Hkp 14/NH 90 mot sin vilja, trots att helikoptrarna är levererade med så många brister och restriktioner att de inte kommer att kunna flyga än på några år. Samtidigt verkar Försvarsmakten och FMV få det svårt att kräva tillverkaren på skadestånd p g a hur kontraktet skrivits, trots att de sista helikoptrarna skulle ha levererats i år.

Förhoppningsvis kan den granskningen även spridas till andra materielområden där minst lika stora missgrepp pågår. I Sverige finns en inneboende ovilja att stå rak i ryggen och fatta beslut utan att först ha försäkrat sig om vart vinden blåser. Finns ingen sådan indikation skickas beslutet uppåt i hierarikin med stora förseningar och mindre detaljkunskap om förhållandena som följd. Detta måste få ett slut.

Det är dags att börja kräva ansvar.