Nationellt ansvar (uppdaterad 21/5 09.15)

Visst debacle återfanns i media idag som tar upp den påstådda sprickan mellan Folkpartiet och övriga Alliansen (hittills endast moderaterna?) rörande Folkpartiets nya försvarspolitiska linje sedan folkpartiledaren Jan Björklund intervjuats på SvD:s ledarsida och detta kommenterats av försvarsministern på dennes blogg.

Kort sammanfattat går denna linje ut på att Sverige tidigare felbedömt den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Fp vill därför organisera 5 brigader utifrån de regementena i Boden, Kungsängen, Skövde, Revinge och dessutom återupprätta Gotlandsbrigaden. Försvaret av Gotland ska förstärkas och utöver en brigad även innefatta kustrobotar och luftvärn. Flygvapnet skall fortsatt ha 100 JAS 39 och bibehålla de underjordiska ledningscentralerna. Vidare skall även Luftvärnet förstärkas. Marinen skall ges utökade resurser för att bättre kunna agera utifrån det nya säkerhetspolitiska läge som Nord Stream för med sig. Samtliga officerare ska vara krigsplacerade (för många kommer det säkert som en chock att så inte idag är fallet. Långt ifrån alla uppfyller Försvarsmaktens fysiska krav. Se bara på den fysiska statusen för Kosovoförbandet). Den nationella fokusen kommer att öka, utan att ge avkall på förmågan till internationella insatser.

Försvarsminister Sten Tolgfors "rasar" på sin blogg (för att uttrycka sig som kvällspressen) mot fp-ledaren Jan Björklund vars förslag han menar är ekonomiskt oansvarigt, samt att Björklund haft uppe detta tidigare, men att övriga regeringspartier inte bifallit Folkpartiets förslag.


För egen del kan jag bara konstatera att den försvarspolitik som Folkpartiet föreslår i sin nya försvarspolitik framstår som militärt mycket förnuftig utifrån såväl ekonomi och inte minst den säkerhetspolitiska situationen. Man utnyttjar i möjligaste mån redan befintliga anläggningar och förstärker där sårbarheten är störst. Att militärt lämna Gotland var ett försvars- och säkerhetspolitiskt misstag av monumentala mått. Naturligtvis innebär förslaget ökade försvarskostnader, men all politik handlar om prioriteringar.

Vad som irriterar är försvarsministerns inställning till förslaget. Folkpartiets förslag är det första jag sett som tar ansvar för det nationella försvaret. Försvarsministern slår sig för bröstet för att den nya inriktningen som nyligen klubbats igenom innebär ökade satsningar på den nationella förmågan. Det gör den visserligen, men alla är säkerligen fullt medvetna om att vad som helst är mer än noll, som var den tidigare linjen. Det var mitt under Alliansens regeringstid som de fullständigt vanvettiga beredskapstiderna 90 dagar, ett år och tre år infördes, vilka alltså innebar att merparten av Försvarsmakten skulle behöva tre år på sig för att inta full stridsberedskap, oavsett nationella eller internationella uppgifter. Visserligen var detta en politik från början driven av Socialdemokraterna, men det var ingenting Alliansen med Tolgfors i spetsen gjorde ett dyft för att ändra innan Georgienkriget knackade på.

Georgienkriget innebar en omvändelse under galgen. Det fullkomligt makalösa vanstyre av försvarspolitiken som socialdemokratin ställt till med under sena 90- och 00-talet som otaliga insatta försvarsdebattörer varnade för, avslöjades nu som den fullständiga vanlära det var. Vad värre var, vanstyret fortsatte under Borg och Tolgfors ledning, tills Ryssland plötsligt rullade in i Georgien. Otroligt mycket kompetens och resurser försvann upp i rök under denna period. Fortfarande idag möter man försvarspolitiker som hänvisar till förmågor som sedan åratal är avvecklade, men som politikerna tror finns kvar. Återtagningen har nu börjat, men fortfarande idag, under Tolgfors styre (snart tre år), måste man gå till Krigsarkivet för att hitta en operationsplan för hur Sverige ska försvaras. Den situationen är man mycket väl medveten om på Försvarsdepartementet. Ändå låtsas man fortfarande från politiskt håll som om Nord Stream, Barentssituationen och Baltikum ingalunda skulle kunna beröra Sverige säkerhetspolitiskt.

En konflikt i Barents, Östersjön eller Baltikum är osannolik och en mycket obehaglig tanke. Det krävs ändå att man planerar för dem eftersom de alla skulle innebära mycket allvarliga konsekvenser för Sverige, som oundvikligen kommer att dras in i dem på något sätt. Det är också utifrån sådana planer och planer för det Sveriges politiska agerande i dessa situationer som den svenska försvarsinriktningen ska göras och materiel senare beställas. Inte tvärtom. Försvarsminister Tolgfors med departement har som sagt snart haft tre år på sig. Var är resultatet? Var är det strategiska tänkandet? Det är fortfarande Krigsarkivet som gäller.


I dagsläget är Folkpartiet det enda parti som tar ansvar för försvarspolitiken. Av många är försvarsfrågan sedd som en icke-fråga. Icke desto mindre är den ett sätt att profilera sig och ta tillbaka de röster som tidigare lämnat Moderaterna och Alliansen efter den borgerliga försvarspolitiken innan Georgienkriget.

Med ovanstående i åtanke är den stora fasan hur situationen ska bli efter valet om de rödgröna avgår med segern. Den försvarspolitiken kommer att bli ämnet för ett kommande inlägg.


Uppdatering 21/5 09.15: Expressen säger sig ha tagit del av ett "hemligt" pm på Försvarsdepartementet där Björklunds förslag sägs kosta 50 mdr kr under en tioårsperiod. Statsminister Reinfeldt säger anklagande att förslaget är omöjligt och ställer detta mot vård, skola och omsorg. Det är märkligt att det alltid, alltid är vård, skola och omsorg som är alternativet...



Media: SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Bloggar: PJ Anders Linder, Karin Enström, (m) Peter Hammarberg, Hans Åberg (fp), Rolf K Nilsson (m), Staffan Danielsson (c), Allan Widman (fp), Forsnacke (länkar även till inspelningen av Fp:s och Folk & Försvars säkerhetspolitiska seminarium på Armémuseum där Jan Björklund presenterade partiets försvarspolitiska linje)