Passa dig, Johanne

Expressens beslut i vintras att skicka den unga journalisten Therese Christiansson till Afghanistan för att på plats följa kriget och bättre kunna redogöra för situationen i det område där det svenska förbandet verkar, har visat sig vara en riktig fullträff. Christiansson har levererat flera bra reportage tidigare, men dagens där hon har lyckats få bo i och intervjua en familj med anknytning till talibanrörelsen (kan mycket väl vara någon av de mindre organisationerna som slåss på samma sida som talibanerna) är förmodligen det bästa hittills. Därmed sällar sig Christiansson till den genre som Johanne Hildebrandt helt har dominerat på senare år sedan Martin Adler dog, nämligen svenska krigsjournalister. Det mediala intresset för Sveriges militära förehavanden utomlands har tyvärr inte varit särskilt stort under efterkrigstiden och det är först när det verkligen smäller till som det verkar bli aktuellt för redaktionerna att spendera pengar på att ha journalister på plats.

För att få folkets stöd för den politiskt beslutade militära insatsen i Afghanistan, krävs det först och främst att insatsen och vad de svenska soldaterna uträttar i Afghanistan uppmärksammas. Men vad är det som ska uträttas av de svenska soldaterna? Vad är målet med den svenska insatsen? Det finns det lika många förklaringar på som det finns intervjuade politiker och militära chefer. Vad som saknas för att folk ska kunna ställa sig bakom insatsen är en målsättning att jobba mot. Hittills har den målsättningen saknats från politiskt håll. Vad ska Sverige åstadkomma med sitt Provincial Reconstruction Team (PRT) i Mazar e Sharif-området? Kan man inte ens förklara det för soldaterna på plats, kommer man aldrig heller att kunna få ett helhjärtat stöd från svenska folket. Tyvärr verkar målsättningen med insatsen, liksom så många andra svenska insatser vara just själva deltagandet, inte att uppnå något konkret mål. Det viktigaste är att Sverige syns, på samma sätt som det gav stark good-will att Sverige genomförde insatser tillsammans med Frankrike i Kongo och Tchad.

Det förringar inte det mycket goda arbete de svenska soldaterna på plats i Afghanistan. Det är hög tid att även politikerna gör ett lika bra jobb med att formulera vad den svenska insatsen ska åstadkomma.

Uppdatering 20.20: Det finns naturligtvis de journalister som absolut borde åka till Afghanistan själva och se situationen med egna ögon innan de häver ur sig rykte som att det inte finns några nybyggda skolor i Afghanistan på helsidor i kvällspressen. Naturligtvis är det Jan Guillou som står för den sanningen och som så solidariskt nu vill att även Sverige ska lämna Afghanistan. Vad hans alternativ är förtäljer inte historien.