Apropå kontakta Wiseman II

Under gårdagen kom några intressanta kommentarer till "kontakta Wiseman", där författarna säkerligen förväntar sig svar. Tyvärr fanns ingen mailadress i kommentarstexten, varvid det är omöjligt att svara privat.

Glöm inte att skriva mailadressen även i meddelandetexten om ni vill ha ett svar på mail!

Underkänt för de rödgrönas Afghanistaninriktning (uppdaterat 30/8 12.00)

De två svenska reportrar som regelbundet rapporterar ifrån Afghanistan, Expressens Terese Christiansson och Aftonbladets Johanne Hildebrandt, ger idag bägge två kraftfullt underkänt för de rödgrönas inriktning att med början 2011 ta hem de svenska soldaterna för att helt ha lämnat Afghanistan 2013.

Christiansson:

"Att tydligt säga att de svenska trupperna - som har fyra ansvarsprovinser med allt större problem - ska vara ute 2013 är en fint inslagen present till talibanerna. Den afghanska befolkningen har i 30 år levt med att stormakter gått in i landet och sedan lämnat dem med röran. De vet att det bästa sättet att överleva är att alliera sig med fienden eftersom det alltid är de som stannar - särskilt om motparten säger att de ska åka hem mitt i helvetet. Att stötta dem i det läget är som att skriva under sitt eget dödskontrakt. Vem vill göra det?"

Hildebrandt:

"Talibanerna har sagt att de vill döda alla västerlänningar och hjälparbetare är mål. Senast dödades tio läkare och sjuksköterskor som erbjöd sjukvård i ett område 28 mil norr om Kabul.

Med tanke på detta blir man minst sagt brydd över att de rödgröna vill börja ta hem trupperna 2011 och i stället satsa på bistånd, Lars Ohly säger att han till och med vill höja biståndet kraftigt. Något som biståndsexperterna här i Mazar e Sharif skakar på huvudet åt, en av dem kallar till och med förslaget för naivt. Det finns nämligen redan gott om pengar, problemet är att ingen organisation vill arbeta i instabila områden. De svenska soldaterna är lika förundrade över de rödgrönas överenskommelse."

Man kan återigen också konstatera att med det omtalade fasta rödgröna taket på den svenska militära insatsen, har man att välja mellan att skicka hem en del av skyttesoldater som uträttar det verkliga säkerhetsarbetet ute på fältet, eller strunta i att skicka ner de mycket omskrivna svenska helikoptrarna som ska påbörja sin insats våren 2011. Båda ryms inte under det angivna taket på 500 man.

Avseende tolkningarna av Kabulkonferensen och ett slutdatum för den militära insatsen 2014, rekommenderas debatten mellan Carl Bildt och Lars Ohly i Aktuellt från i fredags:


Ohly: Den svenska regeringen är den enda som inte pratar om ett slutdatum. Det är ni som är de aparta i det internationella samfundet.

Bildt: Jag var på Kabul-konferensen. Det var ingen där som talade om uttåg som ni gör. Ingen, ingen, ingen. Vederbörande hade åkt ut ur rummet.

Ohly: Jag såg ett uttalande av dig. Då sa du att det inte ens var möjligt att påbörja uttåget under 2011. Säg det till Barack Obama, han har redan fattat det beslutet. De kommer att påbörja uttåget den 1 juni 2011.

Bildt: Det är inget uttåg. De använder inte det uttrycket. Han har gått upp med 30 000 man. Han kommer att gå ner, jag kan sätta pengar på att han kommer att gå ner mindre än vad han gått upp. Så han kommer att ha mer trupper där 2012 än vad han har i dag.





Uppdatering 30/8 12.00: Även försvarsministern ger föga förvånande underkänt som betyg och nämner den intressanta reflektionen "Jag undrar om de rödgröna reflekterat över vilka signaler de sänder till de svenska soldaterna på plats. Skall de fortsätta att ta stundom betydande risker för ett uppdrag som de rödgröna närmast hävdar är kontraproduktivt?"
Den funderingen har tyvärr redan flera av soldaterna på plats.

Liksom många andra funderar också försvarsministern över "hur Mona Sahlin, Jan Eliasson och Urban Ahlin – som investerat så mycket i att förklara och försvara det svenska deltagandet i ISAF – nu tvingas försvara ett ensidigt och förtida svenskt tillbakadragande."

Vad vann Socialdemokraterna och vad förlorade Vänsterpartiet i den uppgörelse som ledde till beslutet om ett svenskt tillbakadragande om de rödgröna vinner valet? Fortsatt jobbskatteavdrag? Det måste vara något mycket centralt, med tanke på hur mycket ledande Socialdemokrater tidigare investerat i att försvara Sveriges militära deltagande i ISAF, t ex Jan Eliassons skarpa försvar i Aftonbladet tidigare i år för den svenska militära insatsen och nu senast Mona Sahlins uttalande i socialdemokratiska Aktuellt i Politiken i början av augusti.

Nya nerläggningar även med Alliansen (uppdaterat 30/8 11.45)

På SvD Brännpunkt går ledande moderata kommunpolitiker i de kommuner som fortfarande har militära förband till angrepp mot den rödgröna försvarspolitiken. Moderaterna visar, förutom på de 2 miljarder kr de rödgröna redan sagt sig vilja spara på Försvaret, på att den rödgröna politiken skulle beröva försvarsbudgeten på sammanlagt 22 mdr kr under fyra. Artikeln följer helt den mall som i somras presenterades av försvarsminister Sten Tolgfors och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och gör liksom förra gången visst våld på historien.

Med de siffrorna är det solklart att det kommer att bli ännu en avsevärd nerläggningsvända i Försvarsmakten och denna gång kommer det inte att gå att minska mer på förbanden. Flera förbandstyper har redan nått kritisk massa och sålunda blir det hela förmågor som försvinner, t ex stridsvagnar, luftvärn, ubåtar eller liknande. Rör det sig bara om två miljarder kr/år som de rödgröna hävdar, kommer även detta att medföra förbandsnerläggningar fastän de rödgröna tror sig kunna ta pengarna ur andra delar av försvarsbudgeten.

Samma sak gäller nämligen för den moderata försvarspolitiken, om än möjligtvis i mindre mån. Försvarsmakten kommer nämligen tvingas att lägga ner förband under de kommande åren för att finansiera andra delar av verksamheten, framförallt införandet av yrkesförsvaret, men även genomförande av övningsverksamhet (På Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg kan man nu läsa del 1 i en analys av vad som kommer att krävas av Försvarsmakten för att kunna realisera den svenska solidaritetsförklaringen). Annars kommer budgeten inte att gå ihop. Däremot har det funnits en inriktning från Regeringen sedan kursomläggningen i försvarspolitiken vid Georgienkriget, att inga förband får läggas ner innan valet 2010.

Ur Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011:

"Under anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap ökar efter hand behovet av ekonomiska medel för AGSS och KGSS i Försvarsmakten. För att möta detta ökande medelsbehov avser Försvarsmakten genomföra de grundorganisatoriska förändringar vilka myndigheten själv kan besluta. Därutöver förutsätts förändringar som kräver beslut av riksdag och regering. Försvarsmakten återkommer med förslag till utveckling av grundorganisationen i myndighetens budgetunderlag för år 2012."


I det läget drabbas Försvarsmakten naturligtvis av gamla synder inom försvarspolitiken, där regionalpolitiken varit huvudfokus, snarare än operativ effekt och samordning. Ett exempel är naturligtvis i Flygvapnet där de fyra stridsflygdivisionerna befinner sig i Luleå eller Ronneby 30-40 min flygväg till huvudstaden och landets nervcentrum tills den dag hotet anses så starkt att någon av divisioner ombaseras till den sedan 2003 nerlagda flottiljen i Uppsala. Ett annat exempel är ingenjörförmågan, där Ing 3 i Boden lades ner 2000, men har levt kvar i mindre del som del av I 19 för att säkerställa subarktisk förmåga. Parallellt med detta har huvudorten för ingenjörförmågan varit Eksjö med Ing 2.

Rävsaxen är nu sådan att lägger man ner kompaniet i Boden blir Sverige utan ingenjörförmåga i subarktisk miljö eftersom detta inte går att öva i Eksjö. I Boden kan man dessutom utan extra kostnader samöva med det mekaniserade förband man är granne med och såväl ingenjörer som stridsfordonsförbanden kan runt knuten öva vattenövergång över en av Sverige största älvar. Lägger man ner/flyttar Ing 2 i Eksjö kommer detta att medföra strömhopp i från en redan kritisk sektor inom Försvarsmakten eftersom mycket få officerare kan förväntas flytta vidare till en annan ort. I det korta loppet är det framförallt svenska internationella insatser som riskerar att få brist på den mycket viktiga EOD-förmågan, d v s röjning av ammunition, minor, IED, m m. Det är inget lätt val, men räcker inte pengarna, så räcker de inte och samma rävsax återfinns även inom övriga delar av Försvarsmakten.

Man ska dock skilja på grundorganisation och krigsorganisation (numera insatsorganisation...), men i många fall går de numera hand i hand, speciellt om man tänker sig ett skymningsläge där det varken är djupaste fred eller brinnande krig.


Det enda sättet att i dagsläget undvika fler nerläggningar är att tillföra mer pengar till försvarsbudgeten. På längre sikt kan man satsa på att radikalt minska Försvarsmakten overhead, men också detta blir svårt med en fast budget, med löner och priser på drivmedel och materiel som ständigt stiger och därtill ett mycket ineffektivt statligt interndebiteringssystem som medfört att Försvarsmaktens hyreskostnader till andra statliga myndigheter stigit med ca 350 % över en tioårsperiod.

Såväl det borgerliga, som det rödgröna blockets alternativ lär med all sannolikhet innebära förbandsnerläggningar. Men även en skillnad i finansiering på 2 mdr kr innebär enormt mycket då marginaleffekten inom försvarsbudgeten är stor.


Läs även inlägget "Ekonomin styr hotbilden" från i somras apropå samma ämne


Uppdatering 30/8 11.45: De försvarspolitiska företrädarna för de tre rödgröna partierna går nu till motattack mot de moderata kommunpolitikernas debattartikel igår.

"Precis som i direktiven för regeringens egen utredning (Dir 2010:45) ser vi en möjlighet att effektivisera försvaret med två miljarder kronor årligen utan att försämra Sveriges försvarsförmåga. Vi har redovisat exakt hur detta ska ske. Det drabbar inte förmågor som Moderaterna försöker skrämmas med."

Skillnaden ligger då i om Försvarsmakten får behålla de två miljarderna i rationaliseringsvinster eller om de ska gå till övriga delar av statskassan. Som tidigare påpekat är marginaleffekten mycket stor i försvarsbudgeten, vilket gör att två miljarder kr innebär stor effekt på försvarsförmågan.

Men frågorna "Kan försvarsministern svara på var och vilka regementen som ska öppnas? Kan försvarsministern ens utlova att alla dagens regementen behålls i det nya yrkesförvaret?" är de rödgröna inte ensamma om att vilja få besvarade.

När det blir lite galet

Magasinet Neo har undersökt med statsvetare och diplomater hur det praktiskt skulle gå till när de rödgröna ska se genomdriva sitt krav att USA avvecklar alla sin militärbaser i utlandet om de vinner valet. Det är underhållande läsning. Reaktionerna från utländska diplomater är klart underhållande.

Fast Mona Sahlin och Urban Ahlin verkar inte vara överens med omvärlden om vad man faktiskt skrivit tidigare. Det är inte svårt att lista ut att det finns en rejäl Ågren över att texten blev som den blev.


Även SvD har en kommentar om Neo:s artikel.

Ingen är förvånad (uppdaterad 28/8 11.50)

De rödgröna presenterar idag sin utrikespolitik. Redan igår gavs en försmak när Mona Sahlin utfrågades i SVT och fick svårt att förklara varför man skrivit som man gjort i de rödgröna utrikespolitiska manifestet från i början av året, där de rödgröna bl a kräver att USA avvecklar alla sina baser i utlandet. Till slut var det enda försvaret på frågorna att man menade på ett annat sätt än hur läsarna tolkade orden och att vissa saker (avvecklande av ryska och kinesiska baser i omvärlden) också "borde stå där".

I dagens presentation fastslog de rödgröna att det svenska militära engagemanget i Afghanistan snabbt ska avvecklas. Redan i början av 2011 ska styrkan skäras ner för att 2013 vara helt avvecklad. Samtidigt ska det civila biståndet ökas.

Resultatet blir att "någon annan" får ta över säkerhetsansvaret i det svenska ansvarsområdet. Varken den afghanska armén eller polisen kan än så länge stå på egna ben utan är beroende av utländskt understöd då man endast förfogar över lättare utrustning och har en utbildningsnivå som inte är riktigt fullkomlig.

Det rödgröna vägvalet går stick i stäv mot den bild som presenteras av förbandet på plats. Behoven är snarast enorma och man anser sig, precis som tidigare, behöva mer folk på plats.

Resultatet blir nu det omvända. Det svenska förbandet möjligheter att agera kommer kraftigt att nedgå med de planerade rödgröna förändringarna 2011. Förbandet har alltid varit en huvudfoting med stor brist på, verkansdelar, de skyttesoldater som gör "jobbet" i förhållande till stabsfunktioner. Dessa i sin tur är helt nödvändiga och är inte speciellt anpassningsbara till ett mindre förband. Däremot kommer de inte att bli större om förbandet utökas med fler skytteplutoner.

Vad som än mer komplicerar bilden är att fr o m i vår kommer tre svenska helikoptrar med tillhörande personal att tillföras den svenska kontingenten. Eftersom antalet svenska soldater i kontingenten är fastslaget av Riksdagen, kan detta inte överskridas och en rödgrön regering lär vara än mer ovillig att ändra detta. Resultatet blir då att än mer av verkansdelarna får tas hem för att göra utrymme för helikopterkontingenten.

Civilt bistånd är av yttersta vikt, men det måste också finnas ett parallellt säkerhetsarbete för möjliggöra för biståndet. Uppenbarligen är det de rödgrönas mening att Sverige inte längre ska ansvara för detta. Att dra tillbaka det militära säkerhetsarbetet från Afghanistan är något som Svenska Afghanistankommitténs ordförande tidigare i år varnat för.

Få tror nog att Mona Sahlin inte har vikt sig för Lars Ohly i Afghanistanfrågan. Jämför man Mona Sahlins uttalande vid dagens presskonferens med intervjun då hon besökte Afghanistan i juli ser det ut så här.

Idag:
"- Någon gång måste storebror låta lillebror klara sig själv, sade hon."

I juli (SvD):
"- Man vill ju att de afghanska säkerhets- och polisstyrkorna ska ta över ansvaret förr eller senare. Men säkerhetsläget har ju också blivit värre här uppe, säger Sahlin som tycker att debatten blir lite fattig om den bara ska handla om datum för hemresa.

Det går inte, konstaterar hon, att säga att läget har blivit säkrare och stabilare i Afghanistan. Men hon tycker att det är bra att Sverige finns på plats med soldater och civila insatser."

I juli (Expressen):
"Ingen afghan jag träffat vill att de internationella trupperna ska lämna 2014. Däremot blir uppdraget annorlunda, rollen annorlunda och biståndsverksamheten annorlunda men det kommer säkert också behövas säkerhetsnärvaro."

I Högkvarteret kan man nog börja skissa på nya planer för perioden bortom 2011. Det mesta av Försvarsmakten är idag inriktat på en längre närvaro i Afghanistan, men nu verkar det dags att börja med ett tomt blad.


Nu är det bara att invänta försvarsminister Sten Tolgfors kommentarer. Just nu inledningstalar han då Försvarsmakten ska presentera sitt nya anhörigstöd. Ordet "Afghanistan" lär användas.


Uppdatering 11.20:
Från Expressens artikel idag:
"Trots överenskommelsen finns det stor splittring mellan Mona Sahlin och Lars Ohly i synen på många viktiga aspekter. Sahlin tycker till exempel att den svenska truppnärvaron fört med sig positiva saker i de norra delarna av Afghanistan. Lars Ohly menar att den varit direkt skadlig.
– Hela den internationella truppnärvaron har bidragit till att leda Afghanistan i fel riktning. Dels har det plockat resurser från det som är nödvändigt – sjukvård utbildning, infrastruktur – men också för att den ställt oss i motsättning till det afghanska folket, säger Lars Ohly."

Den ena har varit i Afghanistan. Den andra inte, trots inbjudan...


Uppdatering 15.30:

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, är bekymrad över den rödgröna inställningen till insatsen i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommitténs f d generalsekreterare Bengt Kristiansson välkomnar tillbakadragandet och ser helst att all utländsk militär trupp försvinner från Afghanistan, medan den nuvarande, Ann Wilkens, oroas över att västländerna vill dra sig ur Afghanistan militärt innan landet har ett hållbart styre på plats.


Uppdatering 28/8 11.50:

Utrikesminister Carl Bildt och Lars Ohly debatterade igår kväll i Aktuellt den rödgröna avsikten att dra tillbaka den svenska militära insatsen i Afghanistan och Ohly måste nog anses ha blivit rätt överkörd.




Inlägget uppdateras fortlöpande med media- och blogglänkar.

Media: Expressen, Aftonbladet, SvD, 2, 3, DN, 2, SVT, 2, GP, HD, Dagen, SDS

Bloggar: Else-Marie Lindgren, Allan Widman, Maria Weimer, Sten Tolgfors, 2, Cynismer, Staffan Danielsson, Johan Westerholm, Carl Bildt ("Jag var som bekant på Kabul-konferensen den 20 juli och jag kan försäkra att det inte fanns ett enda inlägg där som talade om unilaterala tillbakadraganden på det sätt som de rödgröna nu vill göra till svensk politik.")

Tiden rinner iväg

I början av veckan valde Försvarsmaktens biträdande förhandlingschef något överraskande att säga upp sig. Som om det inte vore nog illa försvann den ordinarie förhandlingschefen redan tidigare i år.

Detta riskerar tyvärr att få en hel del följder för de avtalsförhandlingar som skulle pågå nu och under hösten, däribland omförhandling av utlandsavtalet, semesteravtalet, arbetstidsavtalet (försenat sedan 2007), RALS, ALFF och ytterligare några avtal.

Mest kritiskt är naturligtvis omförhandlingen av utlandsavtalet. Som känt har Försvarsmaktens personal på sig till den 20 sept att ta ställning till ett nytt anställningsavtal omfattande internationell arbetsskyldighet, i folkmun kallat obligatoriet. Anställda som inte svarar ja till detta riskerar uppsägning p g a arbetsbrist och kommer fram tills en ersättare med obligatorium anländer att placeras i en övergångsorganisation.

Från Försvarsmaktens hemsida om det nya anställningsavtalet:

"Kommer avtalen för ersättningar att göras om?

Det så kallade Utlandsavtalet kommer att förhandlas om under hösten, med start i september, främst mot bakgrund av att lagen som reglerar internationella militära insatser (före detta Utlandsstyrkan) görs om. I vilken utsträckning förhandlingen kommer att medföra några ändringar i ersättningsnivåerna är det för tidigt att uttala sig om.

Kommer regelverket som reglerar medarbetarens villkor vid verksamhet internationellt att förändras?

Lagen om utlandsstyrkan kommer vid årsskiftet att ersättas av en ny lag om internationella militära insatser. Den nya lagen innebär bland annat att man tjänstgör i internationella militära insatser i sin befintliga anställning. Den nya lagen innebär också att tjänsteresor till insatsområdena omfattas av den nya lagen. Försvarsmaktens utlandsavtal kommer att överses under hösten för att anpassas till den nya lagen."

En väsentlig del i den anställdes beslutsunderlag vid ställningstagandet till obligatoriet utgörs av just utlandsavtalet som reglerar bl a förmåner och ersättningar. Det är högst förståeligt att personal känner sig tveksam till att skriva på ett nytt anställningsavtal, när de underliggande avtalen som styr arbetet ej är slutförhandlade.

Genom Officersförbundets nyhetstjänst kan man se att verksamheten på några av Flygvapnets förband ställdes tidigare i veckan för att de anställda kände att de behövde diskutera innebörden av det nya anställningsavtalet. På andra förband i Försvarsmakten har istället större personalsamlingar med förbandschef genomförts. (Tyvärr försvinner av någon anledning Officersförbundets nyheter i ca en vecka innan de kan återfinnas i arkivet). Idag uppmärksammade även Östnytt frågan om det nya anställningsavtalet.

Tiden rinner nu snabbt iväg om Försvarsmakten som arbetsgivare ska kunna presentera innebörden i ett nytt utlandsavtal för sina anställda innan de ska ta ställning i frågan om den internationella arbetsskyldigheten. En ny person med bemyndigande att förhandla måste till att börja med tillsättas.

Att Försvarsmaktens personal ska ha en skyldighet att tjänstgöra även internationellt är fullt naturligt, men lika naturligt måste det anses att de anställda ska veta vad det är de sätter sin namnteckning på. Det hör till ledarskapets grunder.

Miljonen passerades ikväll

Ganska jämnt tre år efter starten passerade Wiseman's Wisdoms nyss en miljon besökare, vilket var svårt att föreställa sig då. Sedan dess har det blivit en uppsjö med inlägg, framförallt om försvarspolitiken, men även en del sidoämnen. Därutöver har det blivit en och annan debattartikel på Newsmill och några debatter.

Förhoppningsvis har Wiseman's Wisdoms bidragit till att lyfta fram försvars- och säkerhetspolitiken i den svenska politiska debatten. Ser man till antalet bloggar med försvars- och säkerhetspolitisk inriktning har det i alla fall stadigt växt.

Nästa större inlägg på bloggen kommer bli en serie vid månadsskiftet som presenterar de olika partiernas inriktning avseende försvars- och säkerhetspolitiken. (Apropå det så får man tro antydningarna i kvällens utfrågning av Mona Sahlin i SVT, lär de rödgröna imorgon presentera sina avsikter för det svenska deltagandet i Afghanistan).

Nu ser vi fram emot nästa miljon besökare. Med ca 3000 besökare om dagen lär det ändå ta ett bra tag. Förhoppningsvis bibehåller bloggen också sin ledning som den sida som enligt Creeper (i högerspalten) är mest välbesökt av svenska myndigheter, även om "Politiskt Inkorrekt" börjar ta in.

Ett stort tack till alla läsare, gästskribenter, medarbetare, uppgiftslämnare och inte minst alla duktiga kollegor i Försvarsmakten som sliter dagarna i ända för att lösa ålagda uppgifter på såväl hemmaplan som i andra världsdelar.

Schori och Afghanistan

Tyvärr har annat kommit emellan och det blev aldrig något inlägg i lördags på ämnet, så det får bli en kortare sammanfattning nu om den bistra debattartikel i DN i lördags om den svenska militära insatsen i Afghanistan, där Pierre Schori angriper den som ett brott svensk alliansfrihet och Olof Palmes uppslutning kring FN. Schori kräver att socialdemokratin agerar omedelbart och att Sverige genast tar hem den militära insatsen.

Schori höjer sig dock över flera av sina bundsförvanter bland de mest kritiska Afghanistanmotståndarna. Han erkänner nämligen att det finns ett FN-mandat för insatsen. Men i och med att det är NATO som genomför insatsen verkar det inte spela någon större roll. Då kan inte Sverige vara där. Schori önskar istället att Sverige endast deltar i riktiga FN-insatser, helst i Afrika. Som Cynisk mycket riktigt påpekar i kommentarerna till Chefsingenjörens inlägg om Schoris artikel, behöver det långt ifrån betyda en bättre insats än en NATO-ledd. Snarare tvärtom. De insatser som idag är FN-ledda är ofta mycket korrumperade och ineffektiva. Det är mindre än en månad sedan Inga-Britt Ahlenius avgick från posten som chef för FN:s internrevision med anledning av den massiva korruption som genomsyrar organisationen. Journalisten Maciej Zarembas artiklar om FN-administrationen i Kosovo talar också sitt tydliga språk.

Insatsen i Bosnien var en mycket tandlös insats, till dess USA steg in och satte ner foten. I samma veva började också vänstern hemma i Sverige kräva ett hemtagande av de svenska soldaterna. Det skulle aldrig bli ordning på Bosnien och Sverige kan inte stötta NATO och USA. Idag har vi facit. Få hade i början av 90-talet kunnat tänka sig en utveckling i Bosnien som den som faktiskt varit de senaste 15 åren. Bland de skarpaste svenska kritikerna av den militära närvaron i Afghanistan, finner man föga förvånande också de som kritiserade insatserna i Bosnien och Kosovo.

Schori spinner vidare på argumentet att militär närvaro snarast förstör för biståndsarbetarna och hänvisar till Svenska Afghanistankommittén, SAK. Dock verkar inte SAK:s ordförande alls hålla med Schori eftersom hon anser det vara omöjligt att bedriva biståndsarbete i Afghanistan utan ett parallellt säkerhetsarbete och betonar riskerna med ett militärt tillbakadragande från Afghanistan.

Får man tro Schori sker det överhuvudtaget inga framsteg i Afghanistan, utan endast motsatsen. Jämför man med tiden före 010911 går idag 6 milj afghanska barn av bägge könen i skola, jämfört med 900 000 tidigare. Idag har 85 % av den afghanska befolkningen tillgång till någon form av sjukvård, mot endast 9 % tidigare.

Schoris huvudtes är också att den afghanska befolkningen är emot en utländsk närvaro i landet och hänvisar till en opinionsundersökning i Afghanistan. Han spelar därmed på den breda missuppfattningen i Sverige och Världen att det finns "ett" afghanskt folk. Så är det definitivt inte och Schoris argument smulas också till damm av Kungliga Krigsvetenskapliga Akademin, KKRVA, och även Lars Gyllenhaal som påpekar att den undersökning Schori hänvisar till genomfördes i två av de starkaste talibandistrikten i Afghanistan. Vidare omfattade undersökningen endast 552 män. Alltså inga kvinnor och dessutom ett underlag som är hälften så stort som det svenska opinionsinstitut brukar anse krävas för att genomföra en opinionsundersökning i Sverige. KKRVA länkar också till andra större opinionsundersökningar i Afghanistan, som visar på andra resultat än de av Schori redovisade. Som Gyllenhaal också så korrekt påpekar ingår också en rad muslimska länder i ISAF.

Schori är bara en i raden av motståndare till den svenska militära insatsen i Afghanistan som envist stoppar huvudet i sanden och påstår att det nog ordnar sig i Afghanistan om alla utländska trupper försvinner ur landet och man endast koncentrerar sig på civilt bistånd. Att landet då snabbt skulle sönderfalla i ännu ett inbördeskrig, där den nu svaga regeringen åter splittras på de tidigare krigsherrarna när de börjar kämpa med varandra och talibanerna om makten.

Vilka som drabbas hårdast av en sådan utveckling är inte svårt att tänka sig. Det är dem som Schori anser sig värna mest om, afghanska kvinnor och barn. Vilken märklig definition av solidaritet.


Ur en militär synvinkel är det intressant att läsa att general David Petraeus som nu för befälet över ISAF och den amerikanska insatsen i Afghanistan, nu går ut och säger att den framfart talibanerna har haft i stora delar av Afghanistan nu har hävts och att de istället trycks tillbaka på många platser. Det är ett starkt påstående som Petraeus säkerligen är medveten om skulle kunna innebära slutet på hans karriär om det är felaktigt. Därför bör det tillskrivas rätt hög trovärdighet, vilket gör framtiden intressant.


Övriga bloggar: Carl Bildt, Rolf K Nilsson

Om valguiden (uppdaterad 21.30)

I måndags skickades valguidens frågor ut till företrädare för de olika partierna. Mailet innehöll även en önskan om en kvittens senast i fredags att mailet hade nått fram och till rätt person, för att det skulle finnas en möjlighet att skicka frågorna till en annan företrädare istället. I vissa fall har det varit svårt att avgöra / få fram vem som är respektive partis främsta företrädare inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Hittills är det bara två partier som har hört av sig - och dessutom svarat. Dessa är Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Nedanstående har inte hört av sig.

Vänsterpartiet (Gunilla Wahlén)
Miljöpartiet (Peter Rådberg)
Socialdemokraterna (Anders Karlsson)
Centern (Staffan Danielsson)
Folkpartiet (Allan Widman)
Kristdemokraterna (Else-Marie Lindgren)
Moderaterna (Karin Enström)
Feministisk Initiativ (Info)


I samtliga fall har frågorna skickats till den enskildes riksdagsmail, som man får utgå ifrån att den bevakas eller i alla fall vidarebefordras när nu Riksdagen har uppehåll.

Det blir tyvärr inte mycket till valguide om endast två av de minsta partierna svarar. Nu blir det till att ta omtag.


Uppdatering 21.30: Nu har samtliga partier utom Moderaterna, Vänsterpartiet, Miljöparitet och Feministiskt Initiativ anmält att man kommer att delta med svar. Det bättrar sig!

Högst smickrande (uppdaterat 20/8 23.00)

"Anna Dahlberg läser gärna Wisemans Wisdoms", lyder titeln på ett av de senaste inläggen på Expressens egen blogg, vilket handlar om Expressens politiska redaktör och chef på ledarsidan, Anna Dahlberg.

Det är inte utan att det känns rejält smickrande.


Tack för tipset, Annika!


Uppdatering 20/8 23.00: Uppmärksamma läsare har meddelat att ordföranden i LUF, Adam Cwejman, på Expressens debattsida uttrycker en önskan att se Wiseman som försvarsminister i eventuell opolitisk regering.

Än dröjer det 5 dagar till fullmåne så det går inte att skylla på det. Tack Adam Cwejman för förtroendet!

Vilken beredskap?

I media kan man idag läsa att Sverige den 6 juli under 90 min tid kränktes av tre tyska örlogsfartyg som först efter upprepade radioanrop lämnade svenskt territorialvatten.

Vän av ordning ställer sig då frågan hur det står till med den svenska incidentberedskapen och Marinen och Flygvapnets förmåga att i fredstid hävda den territoriella integriteten då fartygen varken möttes upp av svenska örlogsfartyg eller stridsflygplan.

Läget måste sägas vara bekymmersamt. Detta är den tredje händelsen på ett års tid som sätter svensk incidentberedskap och hävdande av territoriell integritet på prov och där resultatet måste klassas som underkänt. Den första händelsen var kapningen av fartyget Arctic Sea på svenskt vatten. Den andra var helikopterrånet i Västberga där incidentroten påbörjade anflygning mot helikoptern, men bristande samarbetsformer mellan militär och polis gjorde att man fick avbryta. Den tredje händelsen är nu de tre tyska örlogsfartygen. Däremellan kan man också sticka in med tidigare händelser under gångna sommar när ”båtturister” upprepade gånger snyggt och prydligt styrt rakt in i marinbasen i Karlskrona utan annan respons än kameraövervakningen. Sent omsider avvisades man dock av bevakningpersonal. (Video)

Glädjande är dock en fjärde händelse, också i somras då incidentroten gick upp mot ett passagerarflygplan som inte svarat på radioanrop från flera länder.

Måhända bidrog tidpunkten till den svaga svenska responsen på fartygskränkningen. Den 6 juli var visserligen en vardag, men enl media skedde kränkningen under kvällstid och den 6 juli är dessutom mitt i semestern. Vidare var den 6 juli också 6 dagar efter värnpliktens upphörande och innan nya anställda soldater ryckt in och utbildats. Med tanke på att besättningarna på Marinens fartyg, med undantag av de fartyg som ingått i Utlandsstyrkan, haft värnpliktiga sjömän lär dessa alltså ej ha haft full bemanning vid tillfället. Förmodligen befann sig också resten av besättningarna på semester.

Utanför Libanons och Afrikas kust har Marinen och även Kustbevakningen excellerat i havsövervakning och sjötrafikkontroll. När bordade Marinen eller Kustbevakningen senast ett fartyg på svenskt vatten i Östersjön för kontroll? När mötte man senast upp okända och kränkande fartyg på svenskt vatten?

Detta får en också att fundera över vad som skulle hända om en ny svensk beredskapshöjning skulle krävas under det närmaste året. För snart ett år sedan genomförde Ryssland samtidigt två övningar, Zapad och Ladoga, av en storlek man inte genomfört sedan långt innan Sovjets fall och dessutom i Sveriges närhet. Ansamlingen av landstigningstonnage som annars inte finns i Östersjön och inte minst luftlandsättningsflygplan inkl trupp av en numerär som inte skådats sedan 80-talet. För svensk del kan det också vara intressant att ett av scenariorna för övningen var att skydda ryska energitillgångar mot terrorister. Sedan tidigare har man från ryskt håll deklarerat att huvuduppgiften för Östersjömarinen numera är att skydda gasledningen Nord Stream.

Försvarsmakten valde samtidigt att genomföra en beredskapskontroll, kallad Dagny II (För alla som någon gång har undrat över övningens och dess föregångares namn har Dagny namnsdag 11 sept) förlagd till Gotland, där man tog vad förband som fanns att tillgå för tillfället och transporterade dem till Gotland för några dagars övning, vilket istället närmast blottställde resten av Sverige. Med tanke på den snabba ryska inmarschen i Georgien året innan är det högst förståeligt att man kontrollerar beredskapen i samband med övningar av den storleken, då, Ryssland i princip plockade förbanden som gick in i Georgien ur en liknande övning som genomförts i Kaukasus veckorna innan kriget.

Nu frågar man sig dock hur Försvarsmakten skulle gå till väga om motsvarande beredskapskontroll eller beredskapshöjning skulle behöva göras inom det närmaste året. De tusental värnpliktiga som tidigare funnits inne, i regel med förskjuten inryckning och i många fall med halvtaskig utbildningsstatus, finns ej längre att tillgå. De hemförlovades för gott sista juni. Antalet anställda soldater som ryckt in hittills är mycket lågt, även om man räknar in Nordic Battle Groups soldater. Vad återstår efter nyår i Sverige om Nordic Battle Group, mot förmodan, skulle ha satts in på en skarp insats någonstans? Det lär ta några år innan Försvarsmakten har kunnat rekrytera tillräckligt med soldater för att bemanna förband såväl hemma som i Afghanistan och varhelst internationella insatser ska genomföras. En av slutsatserna efter förra årets beredskapskontroll, var enligt Försvarets Forum, att årliga beredskapskontroller måste genomföras. Blir det så?

Att rakt av byta värnplikt mot yrkesförsvar utan att genomföra en gradvis övergång, ter sig mer och mer som ett riskfyllt och mycket oöverlagt projekt.


Det gångna årets händelser visar med all tydlighet att det är si och så med svensk beredskap. Förvånar det?

Aldrig har det varit så långt kvar till försvarsminister Sten Tolgfors post-georgiska vision om det ständigt beredda Försvaret som just nu.


Media: SvD, 2, 3, BLT, Expressen, 2, DN, 2

Bloggar: Cornucopia, Jan Nilsson

KDU vill ha veterancentrum

Värt att notera är att även Kristdemokratisk Ungdomsförbundet nu vill att Riksdagen ska ställa sig bakom inrättandet av ett nationellt veterancentrum. Det är glädjande att fler och fler partier ställer sig bakom detta och det återstår nu att hoppas att även de rödgröna hoppar på tåget.

Gästinlägg: Den utdöende ubåtsjaktförmågan

Alla svenskar i ålder att man hade något omvärldsmedvetande under 80-talet har minnen från de ubåtsjakter som då bedrevs i svenska vatten. U 137:s grundstötning 1981 och ubåtsjakten i Hårsfjärden året efter är händelser av det slag där människor kan redogöra för exakt vad man gjorde i den stund man fick höra talas om dem.

På senare tid har författaren Anders Jallais och f d ÖB Bengt Gustafssons böcker om ubåtskränkningarna på 80-talet bidragit till att åter lyfta fram händelserna i dagens ljus. Hemligstämplar och tystnadsplikt i första hand föranledda av diplomatiska hänsyn har legat tunga över historieskrivningen.

De ständiga intrången på svenska vatten av ubåtar från främmande makt på 70- och 80-talen föranledde en stor svensk satsning på ubåtsjaktförmågan. Sett i dagens sammanhang kan man närmast jämföra det med nuvarande satsningar på materiel för Afghanistan.

Geografiska förutsättningar för ett lands försvarsförmåga förändras endast om statsgränser flyttas. Till dess måste man agera utefter dess förutsättningar. För svenskt vidkommande innebär detta att vi har en 300 mil lång kust med tillhörande territorialvatten att övervaka och ansvara för. Med tanke på tidigare erfarenheter om ubåtars möjligheter att operera i svenska vatten kommer detta inte att vara någon skillnad i händelse av ett försämrat omvärldsläge i vår närhet.

Sedan undervattenskränkningarna upphörde strax efter Sovjetunionens fall har den svenska ubåtsjaktförmågan i det närmaste upphört. Den bild gästskribenten Haddock förmedlar är upprörande, men tyvärr inte begränsad till enbart svensk ubåtsjaktförmåga. Så gott som inom samtliga delar av Försvarsmakten lider man av liknande förmågeglapp där förmågor som är kritiska för svensk försvarsförmåga nästan helt har försvunnit till följd av sena 90-talets och 00-talets vanstyre inom försvarspolitiken.


/Wiseman

-----------------------------------------------------


Svensk ubåtsjaktförmåga – Ytterligare ett gigantiskt förmågeglapp…

För att bringa klarhet i den Svenska ubåtsjaktförmågan idag, så bör man börja med att backa bandet och reda ut hur den såg ut för bara några år sedan, för att få bilden klar för sig hur den successivt och helt medvetet fasats ut.

Som en konsekvens av försvarsbeslutet 1972 så avbröts all utveckling av svenska ubåtsjaktfartyg och ubåtsjaktförband. Endast ett mindre antal helikoptrar utrustade för ubåtsjakt vidmakthölls för den uppgiften.

När ubåtskränkningarna på allvar drog igång i början på 80-talet så stod Försvarsmakten med byxorna nere. Det började med Utö-incidenten 1980, sedan U-137 1981 och därefter Hårsfjärden 1982 följt av Karlskrona 1983 och 1984. Både före och efter dessa händelser hade man ytterligare ett antal incidenter.

Vid denna tidpunkt hade man mycket ringa kompetens och materiel för att jaga ubåt, efter att man ex. avvecklat jagarna med sin ubåtsjaktkapacitet. Man tvingades nu att, på mycket kort tid, återigen bygga upp Svensk ubåtsjaktförmåga genom att tillföra marinen kustkorvetter och patrullbåtar och sedermera även hydrofonbojbåtar, minröjningsfartyg och bevakningsbåtar med ubåtsjaktkapacitet. Man utrustade även Hkp 4 med en mycket bra sonar, samt ubåtsjaktvapen. Även ett ubåtsjaktflyglan (SH 89) införskaffades.

Man samövade i stor omfattning (inkluderat skarp ubåtsjakt) och byggde över tiden upp en mycket hög kompetens inom Svensk ubåtsjaktförmåga. Till ovanstående materiel skall man absolut inte glömma våra egna ubåtar av typerna Sjöormen, Näcken, Västergötland och Gotland som även dessa var kompetenta ubåtsjaktresurser under sin respektive tid.

Man hade, när kompetensen var på topp under 90-talet, en stående sammansatt och samövad ubåtsjaktstyrka med stridsgrupper både för utomskärs samt inomskärs ubåtsjakt.



För att göra en jämförelse av kompetens/materiel från vad vi kunde/hade då jämfört med nu så är det enklast att titta på de olika ubåtsjaktsystemen vi förfogade över bara för ett antal år sedan, och se vad som återstår av dessa system idag.

- 4st Korvett typ Göteborg (Endast 2st fartyg återstår. De andra två i malpåse)

- 2st Korvett typ Stockholm (Finns kvar)

- 8st Patrullbåt typ Kaparen (Samtliga avvecklade)

- 4st Hydrofonbojbåt typ Ejdern (Samtliga avvecklade)

- 12st Bevakningsbåt 80 (Finns kvar)

- 7st Minröjningsfartyg typ Landsort (5st återstår och är modifierade)

- 14st Hkp 4 med ubåtsjaktkapacitet (Samtliga avvecklade)

- 10st Hkp 6B med begränsad ubåtsjaktkapacitet (Samtliga avvecklade)

- 1st SH-89 ubåtsjaktflygplan (Avvecklad)

- 3-4st Amfibiebataljoner med minsystem M9 för ubåtsjakt (Minsystemet i malpåse)

- Xst Fasta minspärrar mot ubåt (Sannolikt är samtliga avvecklade)

- 1st Miniubåt typ Spiggen att öva ubåtsjakt mot (Malpåse/Avvecklad)

- 5st Ubåt typ Sjöormen (Avvecklade och sålda till Singapore)

- 3st Ubåt typ Näcken (Avvecklade)

- 4st Ubåt typ Västergötland (2st i drift och 2st sålda till Singapore)

- 3st Ubåt typ Gotland (I drift)


Med denna materielsammanställning kan man konstatera att den materiella ubåtsjaktkapaciteten idag är enormt reducerad jämfört med tidigare.


Ubåtsjaktförmåga med helikopter är som bekant helt avvecklad, och den kompetensen är sannolikt också helt förlorad inom något år, eftersom någon efterträdare till trotjänaren Hkp 4 inte lär synas till på många år. Framförallt inte i rollen som ubåtsjakthelikopter. (Vid det laget lär merparten av de besättningar som har erfarenhet av ubåtsjakt sedan länge lämnat Försvarsmakten genom pension. /Wiseman)


De fem Visbykorvetterna som är under införande är inget större ljus i mörkret de heller. Precis som Allan Widman skriver i Chefsingenjörens bloggkommentarer så har de inte operativ ubj-kapacitet ännu. De kommer förhoppningsvis att på sikt erhålla detta i och med operativ driftsättning av det kanadensiska ubåtsjaktsystemet HYDRA.



Men saken är den att ubåtsjaktförmåga inte enbart handlar om enskilda enheter och materiel. Det handlar om att samöva ett helt system med flera ingående enheter. Att kunna verka såväl inomskärs som utomskärs och att kunna verka över en större tidsram än något enstaka dygn.

Det handlar också om, att för operatörerna känna till en normalbild, och utifrån detta kunna se avvikelser. Denna förmåga tar åratal av övning att bygga upp. En förmåga vi hade, men som våra politiker och högsta försvarsledning snabbt och effektivt monterat ner.

Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att Sverige tyvärr inte längre har en nationell förmåga till ubåtsjakt. Det är nog den dystra sanningen.



Vill man titta tillbaka, bara några år i tiden, så kan man läsa hur Marinens ubåtsjaktförmåga beskrivs i Örlogsboken 2003. Notera särskilt att många av de system som beskrivs i texten numera är helt avvecklade:


Ubåtsjakt har till uppgift att hindra eller försvåra anfall eller annan verksamhet med fientliga ubåtar. Ubåtsjaktuppgiften löses av helikoptrar, flygplan och fartyg. I regel arbetar dessa i ett för uppgiften sammansatt förband, en s k ubåtsjaktstyrka.

Ingående enheter kan vara helikoptrar, ubåtsjaktflygplan, korvetter, patrullbåtar, minröjningsfartyg, bojfartyg, bevakningsbåtar och ubåtar. Helikoptrar och flygplan står främst för reaktionssnabbhet, överraskande insats och snabb avsökning, medan fartygen främst står för uthålligheten.

Ett antal tunga helikoptrar med marina uppgifter har speciell utrustning för att lokalisera och anfalla ubåtar. För att kunna upptäcka ubåtsperiskop är helikoptern utrustad med en ytspaningsradar som samtidigt är avsedd för navigering under mörker och dålig sikt. Helikoptrar som ska lokalisera och bekämpa ubåtar jagar i rotar om två, eller grupper om tre. Helikoptrarna bekämpar ubåtar med sjunkbomber och torpeder.

Ubåtsjaktflygplanet är liksom helikoptrarna utrustat med radar. För passiv spaning utnyttjas främst IR-system (värmesökande) och sonarbojar, vilka läggs i olika mönster i områden där ubåtar indikerats eller förväntas passera.

Korvetterna kan lokalisera och bekämpa ubåtar enskilt eller i samverkan med helikoptrar. Korvetterna bekämpar ubåtar med sjunkbomber, antiubåtsgranater och torpeder.

Patrullbåtarna är utrustade med ett kvalificerat sonarsystem som lämpar sig för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgård. Systemet omfattar dels en släpsonar för spaning, dels en skrovfast bildalstrande sonar. Ubåtar bekämpas med sjunkbomber och antiubåtsgranater.

Bevakningsbåtarna är utrustade med kvalificerade sonarsystem särskilt framtagna för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgården. För bekämpning av ubåtar är bevakningsbåtarna utrustade med sjunkbomber och antiubåtsgranater.

Det tyngsta vapen som kan användas vid ubåtsjakt är minvapnet. Minorna som används är kontrollerbara och bemannas av personal ur amfibiestridskrafterna. Med minornas hjälp kan även undervattensverksamhet upptäckas och lokaliseras, samt möjlighet till analys ges.

Ubåtarna bedriver dold passiv spaning med skrovmonterade sonarer. Vapeninsats görs med torpeder, alternativt genom att överlämna en ubåtskontakt till andra enheter för aktiv lokalisering och vapeninsats.

Bojfartyg spanar med sonarbojar, företrädesvis inomskärs och kustnära.



Min reflektion när jag läser detta, är att man på så ofantligt kort tid lyckats avskaffa materielsystem och kompetens, som det tagit flera årtionden att bygga upp.

Att bygga upp kompetensen igen, kommer att ta lika lång tid igen, om inte längre.

Det är en obehaglig känsla.


/ Haddock


Läs även inläggen hos Chefsingenjören om Marinens förmågeglapp ( 1 & 2 )

Frågorna utsända

I våras efterlystes frågor från läsarna som underlag inför den försvars- och säkerhetspolitiska valguide som kommer att presenteras på Wiseman's Wisdoms i början av september.

Nu har frågorna sänts ut till de försvarspolitiska företrädarna (i möjligaste mån) för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Piratpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ.

Vilka var frågorna? Det visar sig om några veckor.

Förrådsmentalitet och förmågeglapp (uppdaterat 15/8 09.20)

Idag lämnar Sverige över ledningsansvaret för EU:s Operation Atalanta utanför den somaliska kusten till Frankrike, även om insatsen fortsätter fram till i november. Sedan i våras har piratbekämpningen letts från det svenska minfartyget HMS Carlskrona, numera ombyggt till ledningsfartyg. Förutom att leda själva insatsen, har fartyget kunnat göra egna insatser genom de två helikopter 15 som varit baserade ombord.

Just helikoptrar är det effektivaste verktyget i kampen för att skydda sjötrafiken utanför Afrikas Horn och framförallt då World Food Programs fartyg i området. Helikoptrarna möjliggör snabba insatser när larm kommer in från handelsfartyg, på avstånd som annars skulle innebära timmars gång för att nå fram och kunna understödja.

Med den bakgrunden ter sig det svenska beslutet att nu i förtid avveckla just helikopterkomponenten mycket märkligt. Motivet för att ta hem de två helikoptrarna är att de behövs på hemmaplan för att träna besättningar inför NBG:s beredskap nästa år. Det är den klassiska förrådsmentaliteten att "det kan ju komma någon som behöver utrustningen, så den kan inte användas just nu". I det här fallet handlar det alltså om att man avbryter en fungerande insats för beredskap för en annan insats, som med mycket stor säkerhet inte kommer att bli av om man ser till användningshistoriken för EU:s stridsgrupper.

Framförallt säger det något om det fullkomligt vansinniga läget inom svensk helikopterförmåga. I dagsläget är det bara en handfull Hkp 10 (förbereder för insats i Afghanistan) och 20 st Hkp 15 som finns att tillgå i Försvarsmakten. I brist på lämpliga helikoptrar, har det fallit på Hkp 15 att ingå i NBG, för vilket fyra ska avsättas. Att detta då medför att de två st som redan genomför skarpa insatser, måste kallas hem, talar sitt eget språk om redundansen i systemet. Allan Widman beskrev tidigare i år att när han besökte Helikopterflottiljen i Linköping fanns det en enda användbar Hkp 15 där. Visserligen finns även en handfull hkp 15 i Ronneby, men det talar ändå sitt tydliga språk om tekniska problem (15/8 09.20: Enligt Försvarsmaktens delårsrapport kommer ett flygtidsuttag på endast 3200 h av planerade 5000 h att nås i år p g a tekniska problem). Enligt DN önskar också försvarsministern prioritera pågående insatser, men har fått förklarat för sig av Försvarsmakten att det går inte att genomföra både Somaliainsatsen och NBG samtidigt. Att stryka insatsen med Hkp 10 i Afghanistan, vore politiskt självmord efter all tidigare medial fokus på svensk helikopterförmåga i Afghanistan.


Helikopter 14

Anledningen till att situationen blivit som den är tvåfaldig. Grunden står att återfinna i anskaffningen av helikoptern NH 90 som svensk Hkp 14 och tillverkarens fullständiga oförmåga att leverera i enlighet med kontrakt. Det i sig har också en i dagarna intressant och aktuell intressant vinkel då FMV rekommenderade en annan helikopter, Sikorsky S-92 (inte Blackhawk) som Hkp 14. Detta styrdes sedan om av Regeringen till en samnordisk affär, där Sverige i alla fall valde en annan modell än grannländerna. Hur blir det med köpet av nya splitterskyddade fordon? Går man på FMV:s rekommendation eller kommer en ny regering efter valet att välja en dyrare svensk lösning, varvid annat får strykas ur materielplanen?
Hkp 14 var i sin tur en fortsättning på trupptransporthelikoptern Hkp 12, vilken däremot var Blackhawk och som avbröts av ÖB 1998 p g a otillräcklig finansiering.


Förmågeglappen

Den andra orsaken är Försvarsmaktens förkärlek, stundom ekonomiskt påtvingad, att chansa med sina förmågor. I regel, inte undantagsfall, avvecklas en förmåga innan ersättaren är på plats och operationell. Orsaken är naturligtvis huvudsakligen ekonomisk. Det är lätt att chansa med beredskapen när man inte blir synad och tyvärr synas sällan beslut av det här slaget, varvid man får förmågeglapp som de som tidigare varit upp i media och på försvarsbloggarna, t ex datastridsledning för stridsflyg, Flygvapnets och Marinens basförband, ubåtsjaktförmåga och inte minst just helikopterförmågan.

Hkp 4 modifierades i sent skede i fyra exemplar för att ingå i NBG 08. Omedelbart efter NBG-beredskapen stoppades 12 st Hkp 4 i malpåse, där de fortfarande befinner sig. Som helikopter är typen mycket användbar för såväl trupptransport som sjuktransport och marina applikationer som havsövervakning/målinmätning och ubåtsjakt. Allt detta lider Försvarsmakten idag skriande brist på. Vad som däremot brister på helikoptern och som alltid gjort det då Sverige beställt helikoptrar, är stridsmässigheten då den bl a saknar egenskydd och moderna kommunikationssystem.

Vid flera tillfällen har Patria Helicopters skickat in bindande offerter till Försvarsmakten för ett återinsättande av samtliga 12 Hkp 4 i tjänst MED modifiering till standard som mer än möjliggör operationer i svåra miljöer som t ex Afghanistan. Kostnaden för modifiering av samtliga helikoptrar är 350 mkr. Hade Försvarsmakten vid årskiftet gått med på offerten, hade man idag haft 4 st Hkp 4 fullt insatsberedda och ytterligare 4 till årsskiftet, vilket hade varit mer än nog för att genomföra NBG 11 och senare en utökad insats i Afghanistan med såväl sjuktransport som trupptransport. Så blev icke fallet.

Istället kommer Försvarsmakten att få vänta ytterligare på ett inköp av Hkp 16 (amerikanska Blackhawk eller franska EC 725) för 4,7 mdr kr. Det är inget fel med ett sådant köp eftersom just den svenska helikopterförmågan är enormt eftersatt. Man får verkligen hoppas att Estoniakatastrofen eller Scandinavian Star inte upprepas inom de närmaste åren eftersom det idag inte finns någon förmåga i Sverige att hantera sådana katastrofer i avsaknad av större transporthelikoptrar.

Problemet är dock att behovet av helikoptrar är skriande redan nu. Hkp 4 kommer så småningom att falla för åldersstrecket, men kan göra tjänst nu. Hkp 16 kan på pappret göra tjänst 2013, vilket Hkp 14 skulle kunna göra 2008, men nu kan först 2018. Sålunda vore det smakligare att försöka helt bli av med Hkp 14 till förmån för 16.


Personalöverskott blir personalbrist

Sedan återstår naturligtvis människan i systemet. I dagsläget finns det ett stort antal svenska helikopterpiloter utan flygtjänst, då de saknar helikoptrar. Av dessa kommer ett mycket stort antal att ha försvinnut ut i pension till det datum då Hkp 14 anländer. Det kommer förutom en stor personalbrist (även nyblivna helikopterpiloter utbildade i Tyskland står idag utan flygtjänst och helikoptrar vid hemkomsten) även att Sverige förlorar all den kompetens dessa personer besitter, varvid den måste utvecklas på nytt - t ex ubåtsjakt, uppträdande med stor helikopter vid fartygsoperationer o s v.


Hade Försvarsmakten och Försvarsdepartementet agerat i vintras hade det nu funnits besättningar återinflugna på Hkp 4 redo för insats med NBG. Nu blir resultatet istället att insatsen i Somalia får avbrytas i förtid, för att Sverige inte ska tappa anseendet i en annan insats. Men vad blir resultatet på längre sikt?



Bloggar: Försvarsministern skriver om sitt besök på Carlskrona gångna veckan. Märk väl att helikoptrar inte alls nämns i texten.

Uppdatering 17.15: Försvarsministern har nu ännu ett blogginlägg om besöket hos ME02 inkluderande helikopterkomponenten.

Efterläge

Stundom blir det lite färre inlägg än vad man kan önska.

Värt att nämna under den gångna veckan är t ex debattartikeln i Kvällsposten av Allan Widman, "Baltikums sak är vår".

"De senaste årens försvarsdebatt har lärt oss att den nationella dimensionen är nödvändig, men otillräcklig. Insikten om att vi inte kan värja oss från säkerhetshot ens långt från landets gränser har tagit oss till Afrika, Asien och ut på de stora oceanerna. Och vi tjänar också den svenska säkerheten väl i Afghanistan och Adenviken.
Men det egna, nära grannskapet bildar en vit fläck på kartan."

Widman ifrågasätter med rätta det svenska engagemanget för våra närmaste grannländer. Ett engagemang som borde vara fullt naturligt med tanke de fina orden och stora löftena i den svenska solidaritetsförklaringen. Av denna har resultatet dock blivit klent. Det är väl känt att de baltiska länderna kämpar hårt med att bygga upp sina försvarsmakter och framförallt har brister inom luftförsvaret. Enda sättet att lösa detta har varit för NATO att bistå sina baltiska medlemsländer med incidentberedskap baserad i Litauen. Med tanke på att Sverige nu minskar Gripenflottan från 130 till knappt 100 flygplan, borde det precis som Widman påpekar finnas möjlighet för ett visst bistånd. Därutöver borde det definitivt finnas utrymme för Sverige att bistå just Baltikum med incidentberedskap till dess den egna förmågan finns.

Varför görs inte detta? Naturligtvis är den stora farhågan vilka signaler ett starkare svenskt stöd skulle sända Ryssland. Även från politiskt håll har det nu (Sälen) erkänts att man inte dimensionerat det svenska försvaret för ett eventuellt ryskt hot. Vad är då meningen med Försvaret om man i planeringen helt negligerar den enda stormakten som finns i Sveriges närhet?

Att sannolikheten för fientligheter mellan Sverige och Ryssland inom överskådlig tid är mikroskopisk behöver knappast nämnas. Ändå är tydligen hotet såpass påtagligt att det hindrar svenska politiker från att föra den utlovade utrikes- och säkerhetspolitiken.

Inget att satsa på? (uppdaterat (8/8 08.55)

SvD skriver idag om en kommande amerikansk storövning i cyberkrigföring där även Sverige bjudits in att deltaga. (Även Expressen, DN och Aftonbladet)

Cyberkrigföring är med all sannolikhet nästa stora militära omställning, på samma sätt som stridsvagnen, flygplanet och ubåten en gång var. Det erbjuder en helt ny angreppspunkt på motståndaren och historien visar tydligt att de stater som inte utvecklar ett försvar inom nya områden, går det illa för i händelse av krig. Cyberkrigföring erbjuder möjlighet som att slå ut motståndarens bankväsende, börs, tele- och internetförbindelser, elförsörjning och liknande. Det medför snabbt kaos i samhället. Vad som gör cyberkrigföring än allvarligare är att det i likhet med terrorism ej endast är en krigföring reserverad för statliga aktörer.

Hittills har vi endast skådat början av cyberkrigföringen. Mycket av den lär pågå dagligdags i skymundan, när statligt anställda hackers ger sig på andra staters försvarsindustri och försvarsmakter. Krisen kring flytten av den sovjetiska soldatstatyn i Estland och Georgienkriget är de mest omfattande och kända attackerna på ett annat land genom cyberkrigföring. Vid båda tillfällen blev Estland respektive Georgien hårt attackerade och ländernas tillgångar till internet stryptes effektivt. Vad värre var är att enormt många datoranvändare i västvärlden medverkade till angreppen genom att deras datorer smittats med virus som lät ryska hackers använda datorerna till angreppen.

Cyberkrigföringen erbjuder även små stater att effektivt och med relativt liten insats påverka ett betydligt större motståndarland på andra sidan Jorden. Som jämförelse kan nämnas att USA tillmäter cyberkrigföringen så stor vikt att man nu inrättat en nytt kommando, US Cyber Command (USCYBERCOM).

För svensk del skulle ökade satsningar på just cyberkrigföring ge Sverige möjligheten att slå tillbaka mot en betydligt större angripare och mot dennes kritiska infrastruktur. Cyberkrigföring kommer aldrig att ersätta den traditionella väpnade striden, på samma sätt som en stridsvagn aldrig har kunnat ersätta en infanterist, men det är bara att acceptera att krig i framtiden kommer att föras på fler arenor än till sjöss, på marken, i luften.

Läser man Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011, BU 2011, tas man dock snabbt ifrån illusioner om att vikten av förmåga till cyberkrigföring har uppfattats. I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011 läser man under mål och inriktning för lednings- och underrättelseförband:
"Telekrigbataljon och PSYOPS-pluton inriktas mot att i första hand stödja internationella operationer. ITF med CERT inriktas mot nationella behov, utvecklingen senareläggs." (IT-försvar med Computer Emergency Response Team)

Går man tillbaka till BU 2010 ser man att ordalydelsen var exakt densamma även där.

Georgienkriget föranledde ett lappkast i svenska försvarspolitik med Alliansen i spetsen. Från att tidigare ha talat om stora nerdragningar, ökade man åter försvarsbudgeten något (det lär bli nerläggningar i alla fall efter valet) och försvarsminister Sten Tolgfors började med sitt mantra att man nu kunde se hur krig kunde vara över på endast några dagar, vilket föranledde en stor omställning av det svenska försvaret att ha en hög beredskap över tiden.

Den andra läxan, hur Ryssland genom cyberkrigföring lyckades stänga ner det georgiska samhällets kommunikation med omvärlden, gick tydligen helt förbi, trots att samma sak skett i Estland året innan.



Med medias rapporter om organisationen Ofogs protester och aktioner mot svenska samövning med USA i övre Norrland, frågar man sig också hur Ofog ska kunna stoppa och protestera mot en av övning av det här slaget.

Uppdatering 15.00: Föga förvånande vänder sig (v), men även (mp) mot att Sverige övar cyberförsvar med USA

Uppdatering 8/8 08.55: Försvarsminister Sten Tolgfors omtalar att Sverige utsatts för en rad IT-attacker under EU-ordförandeskapet, vilka fortsatt även efter ordförandeskapet. Han vill se fler övningar och ett ökat samarbete med NATO på området. Därtill vill han tillsätta en omfattande IT-säkerhetsutredning.

Svar som väcker fler frågetecken

8 år efter att den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Riksdagens godkännande sände en svensk militär kontingent till Afghanistan, har en socialdemokratiska partiledare äntligen besökt landet för att på plats bilda sig en uppfattning om den svenska militära och civila insatsen. Bättre sent än aldrig.

Konstaterandet blir samma som hos de flesta andra. Det krävs betydligt ökade biståndsinsatser för att få rätsida på Afghanistan och att även om situationen för civilbefolkningen, framförallt kvinnorna, inte är bra idag, är den betydligt bättre än under talibanstyret.

Mona Sahlin skriver idag på Expressens debattsida om att hon vill se ett svenskt bistånd till Afghanistan motsvarande vad den svenska militära insatsen idag kostar (~1,5 mdr kr). Det är bra eftersom behoven är enorma.

Men det ställer mycket höga krav på fördelningen och användningen av biståndet, där SIDA tyvärr har ett solkat rykte att nu försöka vända. I åratal har det påpekats det absurda i att av Riksdagen beslutade militära biståndsinsatser och svenska statliga civila biståndsinsatser inte samordnas. Hade man redan från starten av den svenska militära insatsen från politiskt håll sett till att göra detta, hade resultatet förmodligen blivit betydligt bättre i Afghanistan. Återuppbyggnaden av Afghanistan med civilt bistånd i form av samhällsbyggnad och utveckling är helt beroende av säkerhet, som tillhandahålls av afghansk polis och militär med stöttning av svensk militär. Var för sig fungerar inte någon av de tre komponenterna.

Av den anledningen är det oerhört intressant att se att ingenstans i sin debattartikel nämner Mona Sahlin någonting om framtiden för den svenska militära insatsen och det gjorde hon inte heller vid intervjuer direkt efter sin återkomst från besöket i Afghanistan.

Det tyder på att hon ännu inte har en uppgörelse klar med Vänsterpartiet.
"För mig är det viktigt att det civila biståndet får fortsätta under lång tid - och finns kvar långt efter att vårt militära engagemang avslutats." Det lämnar onekligen dörren öppen för ett snabbt svenskt tillbakadragande från Afghanistan. Blir det något besked innan valet?

Synd bara att inte Socialdemokraterna utnyttjade sin förra regeringsperiod till att förstärka och samordna det svenska biståndet i Afghanistan. Det hade knappast gjort situationen i Afghanistan sämre.


Läs även Carl Bildts blogginlägg i samma ämne.

Ekonomin styr hotbilden (uppdaterat 6/8 06.45)

Ekonomin styr hotbilden. Inget är nytt under solen.

Alliansen med försvarsminister Sten Tolgfors i spetsen försöker nu göra Försvaret till en valfråga för att profilera sig mot de rödgröna. Förmodligen är det ett klokt drag då de rödgröna har haft svårt att presentera en reell försvarspolitik och framförallt en enad front avseende Sveriges militära deltagande i Afghanistan.

Nu presenterar försvarsministern och moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, en skrift man kallar "Rädda Försvaret från vänsterpartiernas dolda besparingar". Den innehåller flera intressanta uträkningar på hur de rödgrönas politik kommer att drabba Försvaret ekonomiskt. Några av dem skulle dock vara intressanta att syna lite i kanten, framförallt kostnaderna för att vidmakthålla Hkp 4 tills ett ersättningssystem verkligen finns på plats (offerten från Patria Helicopters omtalar helt andra siffror än de nämnda) och även kostnaderna för att bibehålla värnpliktiga jämfört med att utbilda yrkessoldater.

Resultatet blir att försvarsministern, m fl kommer fram till att den rödgröna politiken kommer att kosta försvarsanslaget drygt 6 mdr kr per år. Vad summan blir exakt är svårt att sia om, men att den överstiger 2 mdr kr per år är i alla fall klart.


Nya nerläggningar?

Vidare omtalar försvarsministern att under alliansregeringen har man inte lagt ner ett enda förband mot över 60 st för den föregående regeringen och att de rödgröna avser genomföra nya nerläggningar. Det är nästan att göra våld på historien. Det är nu lite drygt 2 år sedan ett stort antal av förbanden levde med konkreta nerläggningshot p g a den kraftiga minskning av försvarsanslaget som finansminister Anders Borg presenterade i Almedalen 2007 och som ledde till en massiva väljarflykt från Alliansen av de försvarsintresserade. Till skillnad från vad man låter påskina i tidningsartiklarna och i försvarsministerns skrift ges inget fribrev från nya förbandsnerläggningar. Dock har en borgfred rådit mellan Försvarsmakten och Regeringen fram till valet 2010 om att inga nerläggningar ska göras. Efter valet är det dock fritt fram och förbandsnerläggningar lär det bli om budgeten ska gå ihop. Regeringen har tidigare varit ytterst tydlig och försvarsministern är lika tydlig nu att det kommer inte att bli några mer pengar för Försvaret.

Det har flera gånger tidigare påpekats och varnats för på den här bloggen att efter valet kommer nerläggningskarusellen att fortsätta (bl a Karusellen startar om). Att bibehålla den mängd grundutbildningsförband som finns idag för morgondagens ytterst låga antal krigsförband är fullständigt orealistiskt. Man kan inte förvänta sig att ett förband som organiserades för att producera 1-2 brigader ensamt, i framtiden ska bibehållas för att producera en bataljon, i flera fall dessutom kontraktsanställd. Det är t ex högst tveksamt om det kommer att behövas två ingenjörsplattformar o s v. Att en militär organisation behöver geografisk spridning är en av de äldsta militära lärdomarna, men det har inte varit något man de senaste 20 åren ansett sig behöva ta hänsyn till i svensk försvarspolitik.

Alla Försvarets problem ska lösas inom ram. Anskaffning av nya helikoptrar för 4,7 mdr kr, en utökning av Afghanistaninsatsen o s v. Då återstår ändå många enorma materiella problem för Försvarsmakten. Det börjar bli hög tid att se sig om efter en ersättare för Tp 84 Hercules, radiosystemen börjar bli föråldrade, stridsvagnsparken behöver snart modifieras o s v. Behoven är avsevärt större än materielbudgeten.

Det ter sig idag högst otroligt att Försvarsmaktens framtid efter 2011 kommer att se likadan ut som det ges sken av idag, även om Alliansen vinner valet. Faktorer som påverkar detta är bl a införandet av en internationell arbetsskyldighet och inte minst just svårigheterna med att få budgeten att gå ihop. Redan idag finns det inte pengar att till att öva ens de idag stående krigsförbanden. Det är bara att läsa utfallen i Försvarsmakten årsredovisningar. Ändå slår sig försvarsministern för bröstet för en försvarsbudget som visar på överskott.


Pandoras ask

Det som är ytterligare bekymmersamt är att "inom ram" gäller. Försvarsministern (finansministern?) avser inte tilldela några extra pengar till Försvaret, varvid försvarsanslaget fortsatt kommer att föra en tynande tillvaro i förhållande till BNP. Återigen står det helt klart att försvarsbudgeten är helt frånkopplad hotbilden. Sverige och Norden närmaste stormakt är Ryssland och Rysslands förehavanden kommer att förbli den starkast påverkande faktorn i det svenska närområdet, särskilt med ett ytterligare amerikanskt tillbakadragande från Europa. Det främsta militära målet för USA i Europa är idag att upprätthålla ett missilförsvar. Inte mot Ryssland, vilket är tydligt i och med basernas tänkta placering i Tjeckien, Bulgarien o s v, utan mot skurkstater som Iran.

I dagarna offentliggjorde Ryssland ett ökat försvarsanslag om 60 % de kommande tre åren (Gyllenhaal, Hammarberg). Det är oerhörda materielinvesteringar som kommer att göras. Nämns detta i svensk press? Får detta någon som helst reaktion i den svenska försvarspolitiken? Vad syftar dessa återigen enorma ökningar av försvarsanslaget? (Liknande ökningar har skett kontinuerligt under 00-talet)

Försvarsministern gläntar nu istället på den Pandoras ask det innebär att dra in regionalpolitik istället (liksom Aftonbladets ledarredaktion) för att låta försvarspolitiken styras utifrån en hotbild och militära geografiska förutsättningar. Det går t ex lika lite att luftförsvara Norrland från Såtenäs som det går att luftförsvara Stockholm från Luleå. Inom såväl Marinen, Armén som Flygvapnet är den geografiska smärtgränsen redan passerad för "hela landet ska försvaras". Idag, imorgon eller under nästa år finns inget som tyder på ett militärt angrepp mot Sverige. En evig läxa är dock att tillförlitligheten för hotbilder avtar exponentiellt ju längre de sträcker sig, samtidigt som det tar avsevärt mycket längre tid att bygga upp den organisation som krävs för att möta hotbilden. Av den enkla anledningen är närmast dumdristigt att nu åter lägga fokus på regionalpolitiken istället för en reell hotbild.

Det enda man kan glädjas åt är att försvarsministern nu avser inkalla försvarsberedningen att titta på omvärlden inför perioden bortom 2014. Tyvärr kommer en politisk utredning av den typen som försvarsberedningen utgör naturligtvis starkt att färgas av respektive partis agenda. En helt opolitiskt utredning hade varit att föredra, men risken är då överhängande att man kommer till andra slutsatser än den hotbild som är förenlig med ekonomin. "Det kaukasiska lackmustestet" som omtalades av tidigare försvarsberedning och som realiserades i Georgienkriget, fick små efterverkningar, på samma sätt som de kriterier som på 90-talet omtalades för ett svenskt militärt återtagande. Hotbilden bestämmer inte försvarspolitiken, det gör ekonomin och tidigare tagna beslut. Den som någonsin tvivlade på detta får svar på tal genom frasen "Utvecklingen av den nya insatsorganisationen och det nya personalförsörjningssy­ste­met kan bara ske i den takt ekonomin medger".


Försvarsministern och Schlingsmanns skrift imponerar inte. Dock ska man vara högst medveten om att 2-6 (eller mer?) mdr kr mindre i försvarsanslag med det rödgröna alternativet inte på något sätt kommer att göra Försvarsmakten bättre. Marginaleffekten är betydande, då verkan av de sista miljarderna är exponentiellt mycket större än de första. Att säga något om hur omvärlden ser ut ens om 5 år är i det närmaste omöjligt. Om det är något historien påvisar om framtiden är just detta faktum. Ändå går Försvarsmakten nu in i en ny organisation som är realiserad först 2019. Hur ser omvärlden ut då?

Uppdatering 21.55: I Rapport 19.30 meddelade Urban Ahlin (s) att Socialdemokraterna avser kompensera Försvarsmakten för arbetsgivaravgifter, höjd kilometerskatt och andra rödgröna budgetförslag som kommer att inverka menligt på försvarsbudgeten.


Bloggar: Försvarsministern, 2, Chefsingenjören, Staffan Danielsson, Tokmoderaten

Övriga media: GP, SVT, 2, SvD,


Uppdatering 4/8 17.20: Försvarsministern får nu kritik inifrån de egna leden, framförallt av den moderate ledamoten av Försvarsutskottet, Rolf K Nilsson.
"- Alliansrapporten undviker i det närmaste att ta upp Ryssland och vad som sker där, vilket med tanke på de uppgifter som kommit de senaste dagarna från Moskva är i högsta grad otillfredsställande, säger Rolf K Nilsson.
- Vi kan inte blunda för det som händer i Ryssland, för det som händer i vår direkta närhet, säger Rolf K Nilsson. Önsketänkande eller förnekande gör inte vårt försvar starkare. "

Nu har dessutom första slagen på bygdetrumman slagits. Staffan Danielsson och Stefan Tornberg skriver i Piteå-Tidningen om hur de rödgrönas politik riskerar att medföra nerläggningar av bygdens förband, AJB, I 19 och F 21. Inte ett ord nämns om att även Alliansens nuvarande försvarsinriktning bygger på att ett antal förband läggs ner, alternativt att de redan låga ambitionerna sänks ännu mer. Danielsson och Tornberg löper stor risk att få äta upp sina ord när man framställer det som att endast de rödgröna kommer att lägga ner förband.

Önskvärt hade varit att fokus i artikeln legat på försvarets behov utifrån omvärldssituationen istället för regementskrameri och att hålla försvarsindustrin under armarna.

Övriga media: DN

Uppdatering 5/8 18.20: Ett utspel för revisorer och bokhållare, kallar Rolf K Nilsson försvarsministern och partisekreterarens försvarsutspel och påpekar det absurda i att prata om rödgröna skattepålagor för Försvarst när Ryssland samtidigt höjer sina försvarsanslag med 60% och går ut med att man placerar nya kryssningsrobotar vid estniska gränsen.

Uppdatering 6/8 06.45: Rolf K Nilsson föreslår på DN Debatt att Försvarsberedningen, vilken han anser utgör en försvars- och utrikespolitisk elit utom parlamentarisk insyn, ska läggas ner. Istället vill han se en kontinuerlig omvärldsanalys. I det sammanhanget kan det också vara intressant att se vad en av Sveriges mest respekterade generaler någonsin, Claës Skoglund tyckte om införandet av Försvarsberedningen.

Bristande förmåga i Afghanistan (uppdaterad 4/8)

Så småningom verkar det ha gått upp även för Alliansens försvarspolitiker (DN Debatt) att målet med en svensk insats i Afghanistan bör vara något mer än själva deltagandet i den internationella insatsen. Då har nästan 7 år gått sedan det under den förra regeringen beslutades om ett svenskt deltagande i ISAF. Det har varit ett dyrt och ineffektivt viftande med den svenska flaggan.

Först nu börjar insatsen likna något annat än den huvudfoting (stor administration och lite fotfolk) den tidigare varit, där Sverige haft förmåga att inhämta underrättelser i delar av det svenska ansvarsområdet, men saknat förmåga att göra något mer aktivt för säkerheten i samarbete med de afghanska myndigheter och svenska biståndsinsatser har lyst med sin frånvaro. Uppgiften "10 % av Afghanistans yta som svenskt ansvarsområde" som nämns i debattartikeln är inte något som är smickrande för Sverige. Snarare visar det på bristande ansvarstagande då man ser till de resurser som avdelats tidigare.

Först i och med den nuvarande rotationen, FS 19, har svenska förband tillsammans med afghanska över tiden kunnat säkra tidigare oroliga områden, vilket är en milsvidd skillnad mot vad man fick och kunde göra för några år sedan då man istället rundade dessa. Ändå lider FS 19 av en stor brist på fotfolk som löser det egentliga säkerhetsarbetet ute i ansvarsområdet. Ytterligare några skyttekompanier skulle krävas om Sverige på allvar skulle kunna ta tag i uppgiften att tillsammans med afghansk militär och polis ersätta talibaner och andra insurgenter som leverantör av säkerhet för befolkningen i området. (Läs även Johanne Hildebrandt i Aftonbladet)

Den politiska viljan att förstärka den svenska insatsen kommer minst sagt fem i tolv. Försvarsmakten har sedan länge pekat på bristen på skytteförband och velat få insatsens tak på 500 personer höjt, men den politiska viljan har saknats. Istället har man fått genomföra temporära små förstärkningar av styrkan. Nu börjar andra ISAF-länder dra sig ur och USA kommer förmodligen börja dra ner på sina styrkor i Afghanistan med början nästa sommar. Dock lär återtåget ske i sakta mak och det kommer att dröja många år innan man helt lämnar Afghanistan.

För att citera kollegan och bloggrannen Cynisk:
"Arbetet i Afghanistan vilar på tre pelare: Security, Governance och Development. Svensk trupp löser uppgift inom en av dessa, andra delar av svensk statsapparat ansvarar för de övriga två. Utan jämvikt mellan dessa blir arbetet ogjort. Alla tre funktioner behövs för att Afghanistan ska fungera. När jag skriver fungera avser jag inte ett samhälle av svensk modell utan ett samhälle där det är hyfsat säkert för folk att bo, där barn får gå i skola oavsett kön, där terrorism inte är nationalsport och där samhället kan erbjuda vård så att inte var fjärde barn behöver dö innan 5 års ålder.
För att det ska bli verklighet måste det finnas säkerhet. Svensk trupp på plats i Afghanistan jobbar för den säkerheten och i stället för att ta hem truppen bör Sverige öka truppstyrkan till full bataljon och visa omvärlden att vi menar allvar med våra ansträngningar i Afghanistan."


Afghanistan kommer inte att få fred för att ISAF lämnar landet. Snarare kommer landet att återgå till ett inbördeskrig mellan talibanerna och en huggsexa bland många av de krigsherrar som idag återfinns i regeringen. Vilka kommer att drabbas hårdast? Naturligtvis civilbefolkningen och framförallt kvinnor och barn.
Idag går 6 milj afghanska barn av bägge könen i skolan, jämfört med 900 000, företrädesvis pojkar under åren innan 2001, liksom 85 % av afghanerna som idag har tillgång till någon form av sjukvård mot 9 % tidigare. Även ordföranden för Svenska Afghanistankommittén, Ann Wilkens, betonar risken med militärt lämna Afghanistan. Utan säkerhetsarbete blir det svårt till omöjligt att lösa samhällsbyggnads- och utvecklingsarbetet.

När SIDA påstår att man inte lyckas få fram personal för att kunna verka i Afghanistan och i de områden där Riksdagen har beslutat att Sverige ska verka militärt, men samtidigt verka i andra delar av Afghanistan, undrar man om inte även SIDA borde fundera på att införa en internationell arbetsskyldighet. Det är ingen större mening med att öka säkerheten om man inte samtidigt kan få på plats de samhällsbyggnads- och utvecklingsåtgärder som måste till. Utan dem är det garanterat att återuppbyggnaden av Afghanistan kommer att misslyckas. Man får hoppas att Regeringens tillsättande av en ny generaldirektör för SIDA medför en förbättring.

En utökning av den svenska insatsen, såväl militärt som civilt är den rätta vägen att gå, till dess det står helt klart att övriga länder lämnar Afghanistan. När USA börjar dra ner på sina styrkor i landet kommer det med största sannolikhet att ske i de nordliga provinserna där bl a Sverige verkar då de är relativt lugna i jämförelse med de södra. Det gör den svenska insatsen än viktigare.


Aftonbladet, Helle Klein (ledare i Aftonbladet 3/8) SvD, SVT

Förmågeglapp

SvD, liksom Rapport häromdagen, uppmärksammar att klusterbombsförbudet nu träder i kraft, även om SvD tror att det handlar om splitterbomber. Splitterbomber och "klusterbomber" (bombkapslar) är två helt olika saker, vilket SvD inte förstått.

Så länge den största producenten av smutsiga bombskapslar, dvs sådana med mekaniska och otillförlitliga sådan, nämligen Ryssland, inte följer förbudet utan istället glatt exporterar till alla möjliga små konflikthärdar runtom i världen. Kina som tidigare i huvudsak kopierat rysk militär teknologi, gör likadant och med tanke på de stora vapenaffärer landet på senare år haft med Sudan och Zimbabwe. USA har i alla haft den goda smaken att sluta använda vapnen "tills vidare" i Afghanistan, men lär plocka fram dem igen vid första bästa konventionella krig. Att bekämpa små grupper av insurgenter i Afghanistan lämpar de vapnen inte för.

Däremot ska man skilja på dessa bombkapslar och den Sverige förfogar över. Det är två helt skilda tekniska lösningar, där den svenska (tillverkad i Tyskland) dessutom är konstruerad för att kunna användas på eget territorium och har därför ett antal mekanismer för att inte lämna några farliga blindgångare. Att den omfattas av förbudet beror på att den har fler än 10 substridsdelar. Blindgångarfrekvensen ligger däremot lägre än t ex den som Human Right's Watch krävt.

För Försvarsmaktens del innebär förbudet ännu ett förmågeglapp. Antalet vapensystem för attackändamål till JAS 39 Gripen är redan ytterst få. Bortsett från automatkanonen, finns bara robot 15 mot sjömål och 250 kg styrd bomb.

Sedan tidigare avvecklas attackroboten Rb 75 (AGM-65) Maverick då det inte finns pengar att införa systemet på JAS 39C/D. Att Rb 15 räddades kvar i organisationen var framförallt tack vare den thailändska Gripenordern. Rb 15 hade annars avvecklats som ett led i Afghanistandoktrinen eftersom man i HKV aldrig kunde tänka sig ett internationellt scenario där Sverige skulle använda sjömålsrobotar. Med tanke på att pendeln nu svängt 180 gr för Flygvapnet och Marinen med ny huvudsaklig fokus på nationella insatser och insatser i enlighet med solidaritetsförklaringen till de övriga nordiska länderna är sjömål återigen högt upp på priolistan, var det tur att thailändarna dök upp. Annars hade förmodligen ytterligare ett förmågeglapp uppstått.

Automatkanon, sjömålsrobot och 250 kg bomb blir en ytterst, ytterst klen repertoar, förmodligen utan motstycke i världen. Inget av dessa vapen löser heller de uppgifter som BK 90 gjorde och inget nytt vapensystem som lämpar sig för samma måltyper anskaffas. Återigen avvecklar man försvarsförmåga utan ersättning och kejsarens garderob blir allt mer genomskinlig. Det innebär i klartext att alla mål (och det är rätt många) som inte lämpar sig för bekämpning med automatkanon, Rb 15 eller 250 kg bomb, de mål där omständigheterna gör vapnen olämpliga (hotnivå, insatsregler, väder osv), endast kan bekämpas av någon annan aktör. Med andra ord blir vi än mer beroende av andra nationers goda vilja.

Avveckla gärna BK 90 i enlighet med Oslokonventionen, men då ska man först ha utsett, finansierat, anskaffat och infört en ersättare. Att påbörja den processen nu är väl sent och det blir bara senare för var dag som går.

Om Sverige nu ska ratificera Oslokonvention (det finns egentligen inget alternativ), kanske det är läge att på samma gång även ratificera det tredje tilläggsprotokollet till fjärde Génèvekonventionen, där Sverige släpar. Att ett sådant existerar, och dess innebörd, är närmast okänt i Sverige.