Den kommande cyberarenan

SvD berättar att president Obama avser inrätta ett nytt cyberkommando. Jag anser det vara ett mycket klokt drag. Det dröjer inte länge förrän man kommer att tala om "cyberrymden", eller vad man nu vill kalla det, som en egen stridsarena, precis som man för krig till sjöss, på land och i luften. Det garanterar jag. Idag sorterar det under telekrig (electronic warfare), där största fokus ligger på radarstörning.

"- Cyberhotet är ett av de mest allvarliga ekonomiska och säkerhetsmässiga utmaningarna vi står inför som nation, sade Obama när han på fredagen tillkännagav satsningen."

Förhållandevis små satsningar kan ge mycket stor verkan när det gäller cyberkrigföring. Parallellt med Georgienkriget utspelades ett annat krig i cyberrymden, vilket försvårade för den georgiska ekonomin och möjligheterna för den georgiska regeringen att nå ut med sina budskap. Både under det senaste Libanonkriget och vinterns krig i Gaza, har israelisk militär OCH civila sammanslutningar, gått hårt webplatser och nätresurser tillhörande Hizbollah, respektive Hamas. Den med gott minne kanske också minns att precis innan luftkriget mot Irak påbörjades 1990, hade USA lyckats inplantera ett virus i det irakiska luftförsvarets huvuddator. I dessa dagar då kriget oftast avgörs genom att den ena sidan lyckas få media och världsopinionen på sin sida, snarare än genom segrar på slagfältet blir det än viktigare att kunna få ut sitt budskap och det levereras oftast elektroniskt nuförtiden.

Mycket talande för cyberarenan är att den omedelbart är strategisk och global. Det krävs inga speciella extraresurser för att genomföra strategiska cyberoperationer. Faktum är att cyberarenan är mer lämpad för strategiska operationer, än taktiska. Medvetna ansträngningar från en mindre hackergrupp kan utan större problem sänka en fondbörs, eller som i det kinesiska fallet, bedriva spionage mot intressanta industriprojekt eller försvarshögkvarter. Det är det fina med kineserna. De är så många, så stora och så behövda att de kan vidta i princip vilka åtgärder de vill utan att behöva bry sig så mycket om sitt anseende.

Frågan är var Sverige står närvarande när det gäller cyberarenan. Man kan som sagt med relativt små resurser slå till med otroligt stor effekt. En medveten satsning inom cyberarenan skulle kunna ge landet en offensiv förmåga (att använda i självförsvar) som vi inte haft tidigare. Samtidigt krävs det också enorma och medvetna skyddsåtgärder för att vi själva ska kunna värja oss för cyberangrepp och spionage, vilket USA nu bittert fått erfara. Hur står det egentligen till med vår elektroniska beredskap? Mängden telekommunikationsavbrott och liknande har förefallit öka på senare år, vilket skulle ha lett till kraftfulla åtgärder under det gamla försvarets dagar, men vilka regler gäller idag? Är operatörerna lagstadgat tvingade att se till att den elektroniska kommunikationen fungerar säkert oavsett omständigheterna? Hur är redundansen? Alla som har försökt betala varor i en modern affär samtidigt som ett av åskan orsakat strömavbrott vet att det spelar ingen roll om man har kontanter eller inte. I bästa fall fungerar kassaterminalerna på avbrottsfri kraft, men det räcker inte alltid.

Man kan lätt föreställa sig effekterna av ett samhälle där de ekonomiska funktionerna och den elektroniska kommunikationen slagits ut. Är det kanske dags att även Sverige upprättar ett cyberkommando?