Utlandstjänst innebär risker, men vilka?

Ännu ett i min mening utmärkt gästinlägg av Borneo följer nedan:


Utlandstjänst innebär risker, men vilka?

Berättigad oro

Nu är det väl oftast oron för att råka illa ut, själv, eller inom sitt arbetslag som fruktas, att anhöriga ska känna oro och må dåligt är också en ständig källa till bekymmer.

Rapporterna om attentat och eldstrider har dramatiskt ökat de senaste månaderna inom våra missionsområden vilket späder på det hela. Oron är berättigad och mått och steg tas hela tiden för att minimera riskerna i form av förbättrad utbildning och anpassad materiel.


Fler risker

Men det finns andra risker, vilket många tyvärr får erfara när de återvänder hem efter en mission. Tanken går kanske då helt naturligt till efterverkningar av psykisk natur, minnesbilder från miljöer och händelser vilka kan ha upplevts omskakande och som behöver bearbetas. Något som de flesta upplever i någon form.

Men det finns ytterligare risker, framförallt för de som arbetat relativt ensamma utomlands, kanske under mycket långt tid, åratal, borta från Sverige i helt andra kulturer och miljöer. Det är vad de kommer hem till som är ytterligare en påfrestning. Andra och kanske inte väntade risker uppenbarar sig. En organisation som förändrats, nya befattningar, nytillkomna sektioner och avdelningar samt, inte minst nya arbetskamrater. Bortglömdheten, ingen som egentligen bryr sig och en ensamhet som kan kännas skrämmande. Ointresserade chefer och kolleger. Det hela späds på med att det blir uppenbart att befordran och löneökningar i många fall har uteblivit, andra har gått före.

De som visat framfötterna med eleganta powerpointgenomgångar och bevakat sin plats och sina intressen och vars största risk har varit att bli påkörda vid övergångstället när man hämtat tvätten utanför HKV på onsdagarna, de som varit smarta att vistas i rätt miljö, det är de som sprungit förbi den som återkommer hem till Sverige.


Hur premieras?

Utlandstjänst ska vara meriterande. Så har det framhållits under många år. Meriterande för vad? Det finns alltför många som genomfört svåra utlandstjänster, ofta i det tysta, och som sedan inte premieras, än mindre utnyttjas till att öka erfarenhetsbanken. Det handlar inte bara om FM personal, det gäller i lika hög grad, polis, räddningstjänst och diplomater. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att FM inte har ”50 års ackumulerad erfarenhet, FM har ett års erfarenhet 50 gånger". Naturligtvis överdrivet men som exemplet kan ses som efter vilken princip vi utvecklar vår kunskap.

Genom att utnyttja våra, bland annat på det psykiska planet, dyrköpta erfarenheter skulle vi bli bättre, smartare och effektivare på kortare tid. Principen tre steg framåt och sedan två bakåt är för kostsam och håller inte i längden.

Genom att premiera vår utlandstjänstgörande personal i form av ordentliga lönepåslag och självklart befordran efter fullgjorda insatser skulle vi faktiskt visa att vi verkligen uppskattar vad de gjort.


Vad är budskapet egentligen?

Idag är budskapet tydligt för den som vill göra militär karriär; Stanna hemma så mycket som möjligt, bevaka dina intressen, undvik skandaler, och för Guds skull, ta inga som helst beslut ensam. Åk på en större mission i stabsbefattning under några månader och återkom snabbt så att ingen hinner före, då ökar möjligheten till snabb karriär väsentligt. Och en sak till riktat till den som mår dåligt av sina erfarenheter, låt inte cheferna veta det, då är det förmodligen kört!

Är det så här vi vill ha det?

Borneo