Gästinlägg: Säkra zoner i Syrien

Om vi inte här hemma kan ta hand om människor som flyr finns möjligheten att ge säkerhet på plats. Flyktingdebatten i Sverige påminner om kejsarens nya kläder. Men regeringen skulle kunna ta ledartröjan och med Försvarsmakten bidra till säkra zoner, fristäder för plågade människor i Syrien. Terrordåden i Bryssel ändrar inte på detta.

Sverige och EU är mitt uppe i en kris som hotar grundläggande värden. Gränser stängs och människor på flykt från krigets fasor får kalla handen inte bara i Sverige utan i alla Europas länder.
Turkiet sköter stora delar av den europeiska unionens flyktingpolitik och fortsätter göra det efter uppgörelsen i Bryssel 17 mars. Det är oklart om och i vilken utsträckning något EU-land kommer att ta emot flyktingar som befinner sig i Turkiet. Landet hyser 2.2 miljoner flyktingar. Hela städer grusas i Syrien. Familjer går under. Barn, kvinnor och män dödas. Vice statsminister Åsa Romson grät med all rätt över att vi sviker dem. Regeringens flyktingpolitik ger ett intryck av kejsarens nya kläder. Inget nytt trots mångordiga utläggningar.

I stället för att hitta på lösningar om hur vi med oklara EU-uppgörelser och gränskontroller ska ta emot färre flyktingar, finns en uppenbar lösning: Vi bidrar till säkra zoner i Syrien. 160000 asylsökande förra året till Sverige var för mycket för regeringen, Migrationsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var också för mycket för kommunerna, gränspolisen och bostad, vård, skola och omsorg. Om resurserna inte räcker och även om de skulle räcka så har majoriteten i riksdagen och senare regeringen sagt: Nu klarar vi inte mer.

Regeringen borde vara klar över vilka möjligheter som står till buds. Har vi sagt nej till fler flyktingar hit, är den andra och bara den andra möjligheten att stödja på plats: Säkra zoner i Syrien. Vid gränsen mellan Syrien och Jordanien dit många flyktingar söker sig, föreslogs förra sommaren en säker och IS-fri zon. Jordanien har ännu inte förverkligat idén. Säkra zoner i Idlibprovinsen och i östra Aleppo som varit relativt skonade från kriget skulle ge flyktingar trygghet att återvända, främst internflyktingar men även människor som sökt sig över gränsen mot Turkiet.

Säkerhetsrådets resolutioner 2170, 2249 och 2254 ger grunder för att skapa en eller flera zoner som kan skydda flyktingar och möta hotet från IS. Diplomatin för att komma till verkstad kan synas snårig men något reellt alternativ verkar inte föreligga. Det land som kan förverkliga en säker zon är USA.
Resolution 2254 pekar konkret på humanitärt stöd i Syrien, stöd till människor som utsätts för våld och andra kränkningar från IS.

Givet att inget medlemsland i EU vill sitta med Svarte Petter och ge syriska flyktingar ett tryggt liv, står hoppet till att president Obama i dag väljer att spela ut sitt militära kort. Om en säker zon upprättas i Syrien är det inte bara en humanitär lösning, det är också en lösning som stöder sig på militära medel. Det mycket som ska klaffa, inte minst säkerheten som då bygger på väpnade styrkor. Frågan är nu: Är detta en lösning som Sverige och Försvarsmakten kan bidra till?

Det finns all anledning för utrikesminister Margot Wallström att fundera över frågan. Hon skulle kunna lägga till ännu en kraftfull åtgärd i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige kan inte sitta på parkett. Människor i Syrien är inte särskilt hjälpta av tomma fraser. Kommer de hit är de inte välkomna. Logiken säger då att vi hjälper dem på plats.

Devisen som går i arv hos svensk regering efter regering ”det talade ordet gäller” har för länge sedan blivit obsolet. Man kan snacka hur mycket som helst utan att något händer. Vad omvärlden väntar sig av Sverige är leverans. Människorna i Syrien behöver vår hjälp även om vi stängt våra gränser.

Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat (M)
Per Lunqe, reporter med försvarspolitisk inriktning

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.