Innan jul skrev försvarsministern på sin blogg om en annan aspekt på Försvarsmakten än de han vanligtvis tar upp. Istället för inlägg om hur väl rekryteringen fortlöper, hur dålig oppositionens försvarspolitik är eller hur balanserad ekonomin är, tog ministern upp lönekostnaderna i Försvarsmakten (även om det naturligtvis nämndes hur billigt det är lönemässigt med soldater).
I inlägget tog ministern också upp allmänna lönekostnader för Försvarsmakten och att dessa på sikt ska sjunka i och med övergången till en huvuddel specialistofficerare. Ministern konstaterade där att Försvarsmakten idag har lönekostnader på 11-12 mdr kr per år för sina officerare och civilanställda. (Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att till dessa ska enligt ministern också läggas ytterligare 3 mdr i löner för soldaterna. Vi börjar därmed i rask takt närma oss situationen i andra länder, t ex Holland, där drygt 50 % av budgeten går till att betala löner)
I inlägget efterlyser också ministern mer debatt kring hur de 11-12 miljarder kr som utgör Försvarsmaktens lönekostnader används så varför inte. Man kan av ministerns inlägg utläsa ett visst missnöje med långsamheten i övergången mellan officerare och specialistofficerare och obalansen som blivit resultatet.
"Försvarsmaktens budgetantaganden kring IO14 utgick från omställning av både officersyrket och antalet civilanställda. Att Försvarsmakten lyckas med omvandlingen är en av de svårare och viktigare delarna av försvarsreformen. Till detta kan läggas diskussion kring framtidens officersutbildning och hur en jämnare åldersstruktur bland officerskåren kan nås. Det är Försvarsmakten som själv som arbetsgivare och part har ansvaret och verktygen för att hantera detta. Politiken är och kan vara stödjande."
Det är ett svenskt problem med det stora köttberg av äldre officerare, oftast med majors eller överstelöjtnants grad, som finns i Försvarsmakten. De vet att de med sin ålder och därmed ringa värde på den civila arbetsmarknaden, gör bäst i att sitta av sin tid i Försvarsmakten fram till pensionsdagen. Så lär det fortsätta om inget görs. Försvarsmaktens program för karriärväxling har inte varit särskilt framgångsrikt förutom i åldersspannet för den personal man helst vill behålla. Dessa yngre officerare är också de mest attraktiva på arbetsmarknaden. Få officerare i denna ålder är heller speciellt roade av tanken att omgalonera sig till specialistofficerare. Långsamheten i denna process kommer inte som en överraskning utan snarast som en direkt följd rörande osäkerheten i innebörden, framförallt avseende löneutveckling och förmåner.
Grundproblemet som resulterat i köttberget står att finna i historien med en ständigt höjd pensionsålder för officerare, vilket gör att officeren under en allt större del av sin livsarbetstid är mindre lämpad för annat än stabstjänst. Redan 1971 höjdes pensionsåldern för officerare från 50 år till 60, vilket tillsammans med 90- och 00-talens förbandsnedläggningar utan uppsägningar utgör grunden till dagens köttberg. Undantaget gällde Försvarsmaktens piloter där en utredning på 80-talet konstaterade att staten inte ekonomiskt skulle kunna konkurrera med civilflyget och därför lade fram en pensionsålder på 55 år, med framtida inriktning 40 år för piloter. Kvar idag är 55 år som det enda större positiva incitamentet för en pilot att välja Försvarsmakten framför civila bolagens avsevärt högre löner, men också högre pensionsålder (65). Följden blev därför ett stort misstroende och ökad vilja att söka civilt, när en pilot i somras helt i strid med PA-03 av Försvarsmakten nekades pension vid 55. Officersförbundet redde senare ut detta med Arbetsgivarverket.
Jobblinjen drivs som bekant mycket hårt av den sittande regeringen och redan under den förra s-regeringen började det talas om en allmänt höjd pensionsålder i samhället för att kunna klara av framtida pensionsutbetalningar. Problemet har samtidigt varit att allt färre svenskar jobbar till normal pensionsålder, vilket ytterligare belastar pensionssystemet. Kända är Göran Perssons ord om det nya pensionssystemet:
"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort, sa Göran Persson, och väckte omedelbart debatt på hemmaplan."
Det är med andra ord inte särskilt troligt att en alliansregering skulle acceptera en lägre pensionsålder för officerare än övriga samhället och det har bara varit en tidsfråga om när en regering skulle tvingas lägga fram ett förslag om höjd allmän pensionsålder. Sett ur det perspektivet ska man inte förvånas om officerskåren får se sin pensionsålder ytterligare höjd från 61 (höjdes från 60 till 61 redan till att överensstämma med övriga samhället). Sådana signaleffekter är viktiga om man driver arbetslinjen som bas för sin regeringsmakt.
Strax innan jul kom oroväckande signaler från Militärhögskolan Karlbergs kadetter som fått ett mail om att de för närvarande inte kunde garanteras plats vid sina respektive förband och skulle ta höjd för detta i sina framtidsplaner. Vidare information väntas i Försvarsmaktens omstruktureringsorder i februari. Muntlig tilläggsinformation gjorde gällande att kadetter vid vissa förband gjorde bäst i att ha en omfallsplanering ifall de inte skulle bli anställda. Detta är högst oroväckande information, men som senare dementerats av Informationsdirektören via Twitter, där budskapet är att det endast är placeringen vid ett specifikt förband som inte kan garanteras.
Inflödet av nytt, friskt blod i organisationen är nämligen en fundamental framgångsfaktor i militära organisationer. Ytterst få ”gubbar och gummor” över 55 år klarar av att leverera fullt ut i den fysiska stridsmiljön och för många är tidpunkten för fältduglighet sedan länge passerad. Återstår då stabsarbete, som till hög grad är beroende av god kontakt med verkligheten som utgörs av den fysiska stridsmiljön. Djup och ingående förståelse för vad det är man är satt att besluta om erfordras för ett gott resultat, varvid en allmän föryngring även i staberna med i högre grad omväxlande tjänstgöring i stab och på förband vore önskvärt.
Tyvärr finns det dock inte så många gångbara alternativ för äldre officerare än att kämpa sig kvar fram till pensionsdagen, varvid man istället blockerar för föryngring av organisationen. Tydligt blir konsekvensen när nu så ytterst få officerare valt att omgalonera sig till specialistofficerare. Resultatet är nu att under de kommande åren kommer endast 50 officerare per år att utbildas vid Karlberg. Från början talades det om ett fullständigt intagningsstopp, men det ändrades sedan. 50 per år är bättre än inget, men fortfarande en katastrof ute på förbanden. ”Köttberget” kommer inte ut på trupp igen så vakanserna där består, samtidigt som de yngre officerare som är mycket lämpliga att befordras vidare inte kan bli det för att de dels behövs i sin nuvarande befattning, men också för att det är stopp ovanför. En minskat intag av yngre eller en upprepning av det katastrofala beslutet att inte anställa en årskull är förödande för Försvarsmakten på längre sikt. Kombinerat med andra faktorer som civil konkurrens och nedskärningar får man situationer liknande den som råder bland helikopterpiloter och flygtekniker med upp till 70-procentiga vakanser på ett antal års sikt när naturliga och uppkomna avgångar överstiger intaget.
För Försvarsmakten innebär också en ålderspyramid med hög tyngpunkt ökade lönekostnader. Lönen höjs som bekant med åldern. Olika mycket beroende på arbetsuppgifter och ansvarsnivå, men likväl stiger den. För Försvarsmakten ökade alltså lönekostnaderna betydligt vid höjningen från 50 till 60 års pensionsålder och på samma sätt vid nästa höjning. Höjs nu pensionsåldern ytterligare till 65 eller 67 är resultatet uppenbart såväl vad avser löner som produktivitet.
En lösning på Försvarsmaktens katastrofala ålderspyramid och all den problematik den för med sig med stor underbemanning ute på krigsförbanden, vore ett bättre karriärväxlingssystem och framförallt en möjlighet att gå i tidigare pension från Försvarsmakten på samma sätt som fanns tidigare och som finns i många andra länder, t ex Tyskland. Genom en möjlighet till en tidigare pension är officeren fortfarande gångbar och attraktiv ute på arbetsmarknaden. En annan kompletterande lösning är den som används i många länder med ”up or out”. Har en officer eller underofficer inte befordrats från nuvarande nivå vid ett visst antal tjänsteår är det pension som gäller. Vid befordran finns sedan en ny maxtid.
Man kan inte både ha och äta kakan samtidigt. Vill man ha en försvarsmakt med hög insatsberedskap måste den vara personaluppfylld med personal med rätt fysisk status. Samtidigt måste man kunna erbjuda gångbara och attraktiva alternativ till äldre personal som inte längre ryms i organisationen. Dessa ska inte bara ska kastas utför ättestupan som tack för trogen och god tjänst.
Försvarsministern lämnar i sitt blogginlägg vissa öppningar för att man från politisk nivå kan gå in och stötta. Tyvärr är det samma retorik som har gällt avseende det nya personalförsörjningssystemet där Regeringen i alldeles för hög grad helt vältrat över ansvaret på Försvarsmakten, när det i själva verket i mångt och mycket är en samhällsfråga, särskilt avseende tidvis tjänstgörande. Sen lagstiftning har avsevärt försenat processen.
Redan för ganska jämnt 21 år sedan motionerade ett antal folkpartistiska riksdagsledamöter om en sänkt pensionsålder för officerare till 55 år, men möjlighet att gå redan vid 50. Resultatet är väl känt, men formuleringarna i motionen är lika aktuella idag som då, om inte än mer med tanke på att vi idag har en någon enstaka procent så många krigsförband som då.
”Resultatet har blivit att allt fler äldre har haft att konkurrera om ett allt färre antal befattningar samtidigt som antalet yngre befäl med trupputbildning som huvudsaklig arbetsuppgift minskat…
Den moderna stridsmiljön kräver chefer med hög fysisk och psykisk uthållighet. Tal om att äldre krigsförbandschefer generellt har större erfarenhet, mognad och rutin har blivit ursäkter i stället för motiv för den äldre befälsstrukturen…”
Nu finns det som sagt inte så många krigsförband att vara chef för, utan det är istället olika skrivbord gäller.
Det tål därför att upprepas att man inte både kan ha och äta kakan samtidigt. Vill försvarsministern se en bättre åldersstruktur inom Försvarsmakten så är det inte säkert att detta går att komplettera med arbetslinjen eller en höjd allmän pensionsålder.
Tyvärr återfanns inte videoversionen av nedanstående. Synd eftersom det är fullkomligt lysande.
Uppdatering 16/1 16.45: Smickrande nog har Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida tagit upp ämnet med köttberget, såväl i
dagens ledare som under hans reflekterande
på scenen i Sälen. "Elak försvarsbloggare" angavs som ursprunget för uttrycket köttberg... Dessförinnan hade även folkpartiledaren Jan Björklund lyft problemet i sitt tal. Han ogillade ordet förgubbning, men vill se över anställningsformerna för officerare för att komma till rätta med officerskårens allt högre medelålder och minskade krigsplaceringsbarhet (ca 30 min in i klippet).
