Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.



Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Veterandagen 2013

Vid årets veterandag som gick av stapeln idag invigdes det nya och omdebatterade veteranmonumentet på Djurgården. Invigde gjorde ingen mindre än Hans Majestät kung Carl XVI Gustaf, vilket skänkte dagen välbehövlig kunglig glans. Kungen dekorerade därefter svenska soldater och officerare som skadadats i strid, där man även i år gått bakåt i tiden för att återfinna personer som inte medaljerats, samt personal som tilldelats Försvarsmaktens förtjänstmedalj i olika valörer.

Symbolvärdet av att kungahuset närvarar vid och ännu hellre förrättar ceremonier av detta slag går inte nog att understryka. Det betyder oerhört mycket för Försvarsmaktens personal och är ett erkännande av såväl de som nu medaljerats som alla de andra som vågat livet i svensk militär tjänst. Än klädsammare vore det om de personer som faktiskt fattar besluten om att skicka svenska militära förband i strid visade sig och uttryckte sin tacksamhet till dem som alltför ofta visar sig ha offrat delar av sin hälsa eller inte heller sällan fått betala priset i formen av en trasig familj. Naturligtvis också framförallt de som givit det yttersta priset eller som de som idag medaljerats som sårade i strid, men också alla de övriga tiotusentals svenskar som ställt upp för att med fara för eget liv verkställa svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Tidigare försvarsministern Sten Tolgfors var med rätta skarpt kritiserad för många av sina gärningar som försvarsminister. På ett område var han dock en riktig föregångsman och det var omsorgen om svenska soldater på skarpa insatser. Tyvärr har inte statsminister Fredrik Reinfeldt förstått att följa Tolgfors exempel. Även i år lyste statsministern med sin frånvaro på veterandagen. Beklagligt, eftersom detta hade varit ett ypperligt tillfälle att visa att allt tal om ett särintresse i vintras bara rörde sig om ett olyckligt missförstånd. Vid dagens ceremoni närvarade en rad politiker, bland dem försvarsminister Karin Enström, men som sagt inte den som är ytterst ansvarig – statsminister Fredrik Reinfeldt.


För övrigt kan konstateras att Moderaterna enligt SVT Rapport fått igenom en skrivning i Försvarsberedningens omvärldsanalys att Rysslands konventionella militära förmåga ökar från en mycket låg nivå. Observera presensformen. Mer korrekt vore supinum "har ökat", vilket inte minst manifesteras av vårens alla ryska beredskapsövningar. Det hade dock blivit problematiskt för rådande försvarspolitiska linje. Det ska bli intressant att ta del av den slutgiltiga rapporten på fredag.

SVT Debatt, Aft, SR 

Julhälsning

En god jul tillönskas alla nya och gamla läsare av bloggen.

Inte minst önskas en god jul all Försvarsmaktens personal som inte har möjlighet att i år fira jul med sina familjer. En god del av Försvarsmaktens personal befinner sig på insats eller observatörsomdrag ute i världen. Därutöver finns det en icke oansenlig del personal som även under julhelgen upprätthåller den nationella beredskapen som vore det vilken dag som helst, vilket är lätt att glömma. Från vårt västra grannland bjuds vi på en artikel om hur denna verskamhet ter sig där.

Gästinlägg: Julhälsning Invidzonen

Invidzonen

Vi syns, vi verkar, vi respekteras

Rubriken utgör Försvarsmaktens nuvarande devis. Att de olika begreppen hänger ihop ter sig rätt självklart. Formeln torde vara att respekten är en funktion av synlighet som i sin tur är en funktion av verkan. Tyvärr är det inte alltid verkan som gör att Försvarsmakten syns utan helt andra orsaker och respekten hos allmänheten blir därefter.

Ett sätt att vinna mer respekt är sannolikt att förbigå verkansledet helt och hållet och endast gå på synligheten, dvs inte ens satsa på "kulissverksamheten". Försvarsmaktens synlighet i samhället och därmed folkförankring är på stark tillbakagång sedan värnpliktens hädangång härom året. Försvarsmaktens anseende hos allmänheten och möjlighet att helt frivilligt rekrytera personal kommer att vara en funktion av dess exponering och i många fall är det faktiskt så att allt inte är bra reklam, t ex problemen med PRIO som nu dominerar rapporteringen om Försvarsmakten.

Många officerare drar sig tyvärr för att uppträda i uniform utanför tjänsten, närmare bestämt på väg till och från jobbet. Man tycker det är pinsamt. Praktexemplet är de delar av officerskåren som bär vardagsdräkt, men drar en civil jacka över kavajen/skjortan och tar av sig mössan för att se mer civil ut när man vistas bland allmänheten. Samtidigt verkar en icke oansenlig del av den försvarsmaktspersonal som uppträder i uniform bland allmänheten mycket mån om att upprätthålla ett hårt och/eller nonchalant yttre. Är detta något som Försvarsmakten, samhället och försvarsmaktspersonal har något att vinna på? Knappast.


Den brittiska tidningen Daily Telegraph berättade igår om en undersökning som gjorts bland drygt 9000 brittiska försvarsanställda där det visar sig att 20 % av de tillfrågade upplever att de på något sätt blivit diskriminerade p g a sin uniform/arbete, t ex vägrats betjäning, lån, rätt att handla osv. Siffrorna är skrämmande. Många svenska försvarsmaktsanställda upplever ändå Storbritannien som ett land som är positivt inställt till militär personal jämfört med Sverige.

Det skulle vara ytterst intressant att se en liknande undersökning genomföras i Sverige och som även ställde frågan varför man som militär undviker att uppträda i uniform bland allmänheten. Är det gamla sviter från 68-vågen och 70-talet som lever kvar?


Firm, fair and friendly är gamla ledord för uppträdande i internationell tjänst. De går lika bra att använda på hemma. Var stolt över den du är, vad du gör och var artig och trevlig mot din nästa bland allmänheten, även om de skulle bete sig illa. Det finns allt att vinna på detta.

I tider av fred...

"Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi. Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten"

Alf Henriksson


Detta citat gör sig än en gång påmint och denna gång på ett något oväntat ställe, nämligen i vårt västra grannland.

Flygbolaget Norwegian som är på stark frammarsch, utlyste tidigare i år en tävling om vilken norsk person som ska pryda fenan på ett av flygbolagets många nya flygplan. Flygbolagets modernaste flygplan pryds alla av en känd norsk personlighet, såsom t ex Fridtjof Nansen. Även en del svenskar har förärats en fena, t ex Selma Lagerlöf och Carl von Linné.

Ganska snabbt visade sig en av favoriterna i tävlingen vara Trond André Bolle, örlogskapten i norska Marinejegerkommandoen (norska kustjägarna). Bolle stupade sommaren 2010 i Afghanistan och blev 2011 den förste norrman som efter andra världskriget förärats Norges högsta militära utmärkelse, krigskorset med svärd med anledning av uppdrag under tidigare rotationer i Afghanistan. Tyvärr fick som sagt utdelningen ske postumt. Bolle är fortfarande en stark personlighet i Forsvaret och används bla som exempel i  ledarskapsutbildning.

Nu har dock Norwegian diskvalificerat Bolle från tävlingen, då han anses utgöra en säkerhetsrisk för företaget. Man verkar rädd att ett flygplan med Bolle på ska bli ett mål för terrorister, men förmodligen finns det också en viss affärsaspekt i det hela i en rädsla att stöta sig med kunder som är emot insatsen i Afghanistan.

För norska staten och Forsvaret blir det här snabbt en sak att hantera. Militär personal, försvarsvänner och veteraner i synnerhet reagerar starkt på en officer som stupat för sitt land ska sopas undan och benämnas som en säkerhetsrisk. Norska staten är också Norwegian största kund och Forsvaret har upphandlat sina flygresor med Norwegian. Samma sak gäller för övrigt i Sverige, där Norwegian vunnit Försvarsmaktens upphandling för 2012. En annan aspekt som ytterligare sänker Norwegian är att dess vd Björn Kjos är tidigare officer och stridspilot, varvid många hade högre förväntningar på bolaget än det nu aktuella agerandet.


Ole-Asbjørn Fauske som driver bloggen Observasjoner, varifrån inspirationen till detta inlägg kommer, lovar att under alla sina kommande resor med Norwegian vara en obekväm passagerare och fråga Norwegians personal varför inte Trond André Bolle kunde få ta plats bland Norwegians övriga hjältar.

Hela historien ger en bitter eftersmak. Officerare och soldater förväntas våga sina liv och vara beredda att betala det yttersta priset för sina land, men sedan vill man helst inte känna av dem. Att nu även Norge halkat så snett var oväntat.

VG, 2, Db, SvD

Alla hjärtans dag

Gästinlägg: Skyll inte på soldaterna!

Sedan en tid tillbaka står Sverige utan värnpliktsarmé. Istället har ett yrkesförsvar införts. Det kan man tycka vad man vill om . Inom försvaret finns både förespråkare och motståndare. I Riksdagen finns både förespråkare och motståndare. Bland journalister och andra proffstyckare så finns det mestadels motståndare, men säkert någon tystlåten förespråkare också. Tanken på en yrkesarmé väcker ont blod hos många. Så långt är allt i sin ordning. Men de argument som framförs mot yrkesförsvaret tenderar av gå över gränsen för vad som är acceptabelt. Istället för att debattera försvarsreformen som sådan, delas rallarsvingar ut mot dem som anställts - yrkessoldaterna.

Vi har kallats allt från legoknektar till white trash. Vi har fått stå ut med att förklaras vara den typ av människor som debattörerna inte vill ha i statlig tjänst - vapengalna, våldsamma och ointelligenta. Exempelvis välkomnade socialdemokraten Jytte Guteland den första anställningsomgången genom att anklaga oss för att vara olämpliga för tjänsten, och därtill lata och dyra. Kanske ska en politiker som inte ens är folkvald och ändå tjänar betydligt mer än soldatlönen på under 17000 kronor före skatt vara lite mer ödmjuk när hon anklagar oss anställda för att vara dyra och onyttiga.

Flera andra har försökt sig på att analysera vilka vi är. Jodå, nog är yrkessoldaterna som de amerikanska soldaterna, menar man. Och de amerikanska soldaterna, dem vet man allt om: Dem har man sett i Full Metal Jacket, Jarhead och på nyheterna. Snusförnuftiga kommentarer fälls. Nog vet man alltid vilka det är som vill jobba som soldater - och inte tycker man att de verkar vara något att ha.

Själv har jag svårt att se oss soldater som en homogen grupp. Alla söker vi oss till yrket av olika anledningar. Många för att de älskar en aktiv livsstil och friluftsliv. Andra för att de söker spänning. En del, som med sin civila utbildning skulle kunna få ett högavlönat jobb, söker sig tillbaka till försvaret för att de söker ett arbete med både utmaningar och meningsfulla uppgifter.

Själv råkar jag vara yrkessoldat. Just nu är jag förvisso ledig för vidareutbildning, men soldat är jag. Och jag känner inte alls igen mig i den bild som tyckare, politiker och journalister målat upp. Som gruppchef i yrkesförsvaret ansvarade jag för en fantastisk grupp - initiativkraftiga, självständiga individer som verkligen tror på sin uppgift och på sin grupp. De är duktiga soldater som hela tiden strävar efter att bli bättre, även på sin fritid. Utan att ta ställning för eller emot det nya personalförsörjningssystemet kan jag konstatera att nivån på soldaterna ligger avsevärt mycket högre än när jag gjorde värnplikten på samma pluton ett år tidigare.

Visst kan man diskutera vilket personalförsörjningssystem som passar Sveriges förutsättningar bäst. Värnpliktsförsvaret hade onekligen sina fördelar, och inte minst var det ett billigt sätt att förse Försvarsmakten med soldater. Om man vill diskutera det nya försvaret så är detta välkommet av alla parter. Men diskussionen kan inte få handla om oss soldater. Skyll inte Riksdagens beslut på oss. Den som tar anställning som soldat för att skydda Sverige trots den dåliga lönen borde ha beröm - inte nedlåtande kommentarer från ledarskribenter och debattsidor.


Nr. femton Stolt

Tweet

Afghanskt haveri för Sverige

I Expressen skriver Sakine Madon på ledarsidan om hur landet Sveriges krigsovana skadar svenska soldater. Bakgrunden till artikeln är naturligtvis den nyss genomförda releasen av Johanne Hildebrandts bok Krigare som är resultatet av hennes tid som inbäddad journalist hos FS 19 för ett år sedan (figurerade på WW i somras).

Madon och Hildebrandts kritik av hur landet Sverige behandlar sina soldater är helt rättfärdigad. Så är även den underliggande kritiken mot hur svenska politiker behandlar de militära internationella insatser man beordrar ofta utan att själv förstå vad det egentligen är man beordrar. "Jaha, var det det här vi beslutade om", är en ständigt återkommande reflektion. Det har tidigare på WW skrivits om behovet av samordning mellan svenska militära och civila internationella insatser och behovet att från politiskt håll kunna förklara för svenska folket och även för militär personal vad syftet är med insatserna, framförallt insatsen i Afghanistan.

Just den svenska Afghanistaninsatsen har en fläckad historia. Från att Sverige i början av 00-talet tog beslutet att delta i Afghanistan, tog det åtskilliga år innan en svensk regering formulerade en svensk strategi för vad Sverige ska uppnå med internationella insatser - Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Dessförinnan hade svenska internationella insatser varit mer eller mindre utan annat mål, annat än just deltagandet. Tyvärr har inte nämnd strategi förändrat detta radikalt. Därefter tog det till 2010 innan en specifik svensk politisk strategi för Afghanistan togs fram. Man kan med rätta fråga sig vad tankarna var med svenskt deltagande i Afghanistan dessförinnan.


I Afghanistan har nu tåget sedan länge gått och det är i princip för sent att ändra något. Den svenska insatsen började som relativt begränsad för att sedan övergå till ett betydligt större ansvar, nämligen som ansvarig för ett helt Provincial Reconstruction Team. Verktygen för detta har däremot varit mycket begränsade. Först härom året började insatsen innefatta ett skyttekompani för att få möjlighet att ta striden med de upprorselement som då börjat dyka upp i det stora svenska ansvarsområdet. Det gav också möjlighet att gå in i områden som tidigare varit för riskabla att vistas i med den mycket lätta utrustning man tidigare förfogade över. Men ett enda skyttekompani är en droppe i havet i ett så stort område som det svenska ansvarsområdet, vilket även Hildebrandt beskriver tydligt med underfrånperspektiv i sin bok Krigare.

Ur strikt militär synvinkel är Riksdagens underbemanning av Afghanistaninsatsen ett av de absolut största problemen som förelegat. Nu är ärendet överspelat, då det är för sent att börja att agera kraftfullt i Afghanistan. Fönstret för agerande och förebyggande är förbi. En trovärdigare insats hade omfattat betydligt mer militär personal redan från början, där man kunnat lösa mer konkreta uppgifter istället för att enbart patrullera i oskyddade terrängbilar. Viljan och framförallt förståelsen i Riksdagen för omfattningen av problemen i Afghanistan och det svenska ansvarsområdet har dock inte funnits. Att tro att det med en handfull soldater, utan mandat att agera och utan tydlig målsättning, går att få ordning på ett område drygt två gånger så stort som Norrbotten är oerhört naivt, men så var fallet när Sverige tog över ansvaret för PRT Mazar e Sharif 2006. Att man på politisk nivå är inne och dirigerar hur få fordon eller flygplan som Försvarsmakten ska disponera för att genomföra en insats är ett tydligt tecken på inställning till och vilken bristande förståelse man har för syftet för en internationell insats. Ger man inte mandat och resurser - hur kan man då förvänta sig något resultat?


Syftet med militär närvaro i en återuppbyggnadsinsats kan dock aldrig vara mer än att erbjuda säkerhet för att återuppbyggnadsinsatser ska genomföras. På den punkten har den svenska politiken helt havererat fram till dags datum. Även om viss förbättring har skett på senare år, har SIDA varit lika ovilligt att samordna sina insatser i Afghanistan som man traditionellt varit i andra insatsområden.. Att det ska vara tal om att underordna sig militär ledning är uteslutet, men att samordning var vägen framåt krävs det inte mycket för att inse. Bristen på stark politisk ledning är uppenbar.

Det är just på denna punkt som nuvarande och tidigare regeringar får ytterst svidande kritik av Riksrevisionen som granskat Sveriges internationella insatser. Trots tidigare nämnda strategi anser Riksrevisionen att Regeringen misslyckats i att styra och vägleda samordningen i insatser, man sätter inte upp mätbara mål och misslyckas i att rapportera resultat till Riksdagen. I den remissutgåva av Militärstrategisk Doktrin som utgavs under försommaren finns det en hel del skrivet om gemensamma militär och civila insatser vid genomförandet av svenska internationella insatser - förmodligen utifrån erfarenheter på Balkan och inte minst i Afghanistan. Det är inte uttalat, men man kan förmoda att det finns en viss förhoppning att man framöver på politisk nivå använder Militärstrategisk Doktrin som ett hjälpmedel i formandet av den svenska politiska strategin och ledningen av internationella insatser.


Bristen på mål, syfte och medel för att genomföra internationella insatser leder otvivelaktigt till ett oförstående hos gemene man för vad svenska soldater gör i en avkrok på andra sidan världen. De riskerar sina liv för att göra något de tror på och för att svenska politiker beslutat att de ska vara där. Det är inte mer än rättvist att de då får ett tydligt politiskt stöd och tydliga mål för vad deras uppgift är. Förstår man inte på politisk nivå vad det är man beslutar om, blir det mycket svårt för att rättfärdiga insatsen för allmänheten och stödet blir därefter. "Svensk närvaro" som syfte och målsättning för internationell insats är i grunden inte fel, men då måste syftet med närvaron kommuniceras. Är målet med svensk närvaro i en konflikthärd på andra sidan Jorden ska stärka Sveriges internationella politiska anseende ska det kommuniceras - för soldaternas skull.


Onsdagen den 21/9 håller Kristna Fredsrörelsen ett seminarium på Armémuseum med överskriften "Sveriges internationella insatser i krigsområden - vem har överblick?" just apropå Riksrevisonens rapport.

Bloggar: Göran Pettersson, Cynismer, Sakine Madon

Tweet

Rekommenderad läsning

Försvarsministern skrev igår på sin blogg om att nu har även Tyskland "tänkt rätt" och gått över till ett yrkesförsvar. Siffrorna som redovisades gjorde att man lyfte lite på ögonbrynen. Försvar & Säkerhet har granskat detta närmare i ett nytt publicerat inlägg som varmt rekommenderas. Inte helt förvånande har man kommit fram till andra siffror än försvarsministern. Intressant i sammanhanget är också de förmåner och ersättningar som tyska soldater får vid skarpa insatser. Vid deltagande i insats i Afghanistan erhåller soldaten ett skattefritt lönepåslag om 110 euro per dag utöver den redan skattefria grundlönen. Det är en viss skillnad mot vad en svensk soldat tjänar. Den här bloggen har sedan starten drivit frågan om att svensk militär personal på skarpa insatser ska skattebefrias och kommer så att fortsätta. Det är för staten en ringa kostnad med tanke på hur individer det berör, samtidigt som det betyder oerhört mycket för den enskilde, såväl på det moraliska planet som vad som till slut landar i plånboken.

Om skillnaden i förmåner för tyska och svenska soldater nämner försvarsministern mycket lite. Är man ytterligare intresserad av skillnaderna i förmåner för svenska soldater och soldater i Afghanistan från de övriga nordiska länderna, rekommenderas Johanne Hildebrandts nya bok Krigare som kommer ut nu i september.

Ersättning och förmåner är oerhört viktiga faktorer när det handlar om att rekrytera och behålla personal. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten varken i dagsläget eller i framtiden kommer att ha råd att erbjuda sina soldater och officerare konkurrensmässiga löner och förmåner såvida inte försvarsbudgeten förstärks. Lägger man därtill på de omfattande materielinvesteringar som måste göras under den kommande tioårsperioden för att ersätta kritiska materielsystem som då går mot sin livslängds slut, inser man att det ser riktigt, riktigt illa ut.


Annan rekommenderad läsning är FM hemsida där striden i Afghanistan för två veckor sedan där en svensk soldat kom att förlora ett ben beskrivs. Det är reportage av denna kaliber som bör eftersträvas i FM information. Bra jobbat FM!

Military discount

I flera länder är företeelsen "military discount" vanlig, speciellt USA. Kort sagt innebär det att företag ger en rabatt eller extra rabatt till militär personal för att visa sin uppskattning för denna. Mot uppvisande av militär legitimation i kassan ges extra rabatt. Ibland handlar det om rätt blygsamma rabatter och ibland är det mycket stora rabatter. Sannolikt handlar det både om uppskattning för militär personal och en önskan att stärka företagets varumärke genom att profilera sig när man gör något rättfärdigt.

Flera stora företag ger också ut produkter i speciella military appreciation editions, där militär personal kan köpa t ex dyr programvara till ett blygsamt pris. Microsoft ger t ex ut specialversioner av Office där köparen får flera licenser till ett lågt pris.


I Sverige är det mycket sällsynt med snarlika företeelser, fastän det finns svenska storföretag som deltar i liknande program för utländsk militär personal. Amerikansk militär personal kan t ex köpa Volvobilar mycket förmånligt genom Volvo Cars Military Sales. Personal stationerad i Europa får t ex välja mellan att hämta sin bil lokalt eller få betald resa och weekend i Göteborg för att hämta bilen där. För svensk militär personal kan man endast hitta några enstaka möjligheter för personal i utlandstjänst. Ett av mycket få exempel är ett klockföretag som enligt uppgift erbjuder 5 % extrarabatt och avdrag för momsen till militär personal på internationella insatser om man kontaktar företaget. Dock ser man inget av det på företagets hemsida. Om någon av läsarna har exempel på fler företag som erbjuder rabatter till militär personal så tipsa gärna i kommentarerna.

I grunden handlar det sannolikt om en nations syn på sitt försvar baserat på nationens historiska erfarenheter. På så sätt kan vi vara tacksamma över att situationen är som den är. Icke desto mindre är det ett sätt visa uppskattning för de män och kvinnor som riskerar sina liv som en förlängning av svenska politiska beslut.

Fredrik Reinfeldt? Göran Persson? Sten Tolgfors? Ex-president George W Bush möter soldater välkomnar hem soldater han beslutat om att skicka i krig.


Inte riktigt hur det brukar se ut på Västerås flygplats när svenska förband kommer hem

Jultrafiken och en God Jul (uppdaterat 27/12 21.00)

Man bara suckar och stönar. SJ och Trafikverkets oförmåga är egentligen det yttersta beviset på vanvettet i att slå isär myndigheter, varvid ingen kan ta det övergripande ansvaret i en fråga. Samtidigt är det också ett för allmänheten mycket tydligt tecken på hur illa ställt det är med samhällsberedskapen och beredskapen i allmänhet i Sverige idag. Samhället klarar inte längre ens enklare, cykliska friktioner som går att planera bort. Endast genom försynen slipper vi undan en ny färjekatastrof, ett utsläpp av giftigt avfall, ett större terrorangrepp. Vi har nämligen inte längre resurser att hantera något sådan. De utgör "svarta svanar" av 100-årstyp och ryms därför inte i en budget, där Sjöfartsverket tvingas prioritera att bryta is åt expeditioner i Antarktis istället för i Östersjön för att det är mer "vinstgivande".

Tydligare tecken än SJ och Trafikverkets fullkomliga totalhaveri på "ansvarslöshetssverige" går knappast att få. Ingen kommer att ställas till ansvar för det inträffade. Ingen chef kommer att gå ut och säga att ansvaret är mitt. Ingen kommer att tvingas lämna sin post för att man inte löst sin uppgift. (Härvid menas uppgiften som skattebetalarna förväntar sig få löst, inte de politiska uppdragsgivarna)

För 15-20 år sedan hörde man aldrig talas om att SJ hade svårigheter liknande dagens. När man tänker efter så har man nog inte sedan dess sett plogar på vanliga tåg. De är ju inte så estetiskt tilltalande (raljerande) och saboterar säkerligen en hel del för strömlinjeformningen. Å andra sidan borde de lösa några av spårtrafikens problem. Fungerade det förr, fungerar det i andra länder (se videon) så fungerar det även i Sverige idag. Det räcker med att se över Östersjön till hur det fungerar i Finland och Ryssland. Där lär man skratta åt oss med all rätt. Sedan finns det ju andra fel som de ständigt återkommande "signalfelen", som man inte heller träffar på annat än i Sverige.

I dessa dagar lider man med dem som utsätts för svensk infrastrukturs vanvett, men inte minst med familjer i svårigheter och de som är utan nära och kära, t ex vår personal i Afghanistan och andra insatsområden. Låt oss ägna dessa människor en tanke när vi nu sitter vid våra julbord.


God Jul!






Exp, 2, 3
SvD, 2,
DN, 2, 3, 4
Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Syds, 2, 3


Uppdatering 27/12: 21.00: Som sagt, lösningar som fungerade igår fungerar ofta även idag, även om de är 100 år gamla. Generaldirektören för SJ, f d moderatledaren Ulf Adelsohn, har nu kommit fram till att han gärna skulle se att de strax under tiotalet aktörer som en gång tillsammans var Statens Järnvägar, borde samlas ihop till ett närmare samarbete. Det ser dock infrastrukturministern inget behov av. En god tanke av Adelsohn kan tyckas och något som de flesta resenärer säkert önskat tidigare. Att hålla på och bryta isär myndigheter och sedan bedriva någon form av intern pseudo-marknadsekonomi kan inte vara ett framgångsrecept.

Det finns visst fog bakom talesättet "ju fler kockar, desto sämre soppa".

Gästinlägg: Fredsbaskrarna sviker veteranerna!

Fredsbaskrarna har gått bakom ryggen på sina egna medlemmar och även andra organisationer där välmåendet för veteraner och anhöriga står i fokus genom att skapa en egen, för övriga, dold plan syftande till att nå en maktposition.

När stiftelsen Jespers Lindbloms Minne drog igång projektet om att skapa ett svenskt veterancenter inbjöds alla aktörer att medverka. Fredsbaskrarna såsom den största intresseorganisationen erbjöd sig att ta ledningen i projektet. Projektplanen handlade om att genomföra ett seminarium våren 2010 samt därefter utforma vägen framåt.

Seminariet genomfördes men med Jespers Minne som främsta organisatör då Fredsbaskrarnas intresse föreföll ljumt. Seminariet var välbesökt med representation av så gott som alla intresseorganisationer och flera myndigheter. Försvarsmakten deltog liksom flera politiker ur Försvarsutskottet och även en tidigare försvarsminister. Resultatet blev att det beslutades om att genomföra en workshop  med rubriken ett svenskt Veterancenter, där de organisationer som kände sig manade och hade resurser inbjöds deltaga.

Workshopen genomfördes i mitten av oktober och bekostades av Jespers Minne, ett tvådagars internat där ett tjugotal personer från olika organisationer deltog. Fredsbaskrarna deltog med en representant och projektplanen rörande ett veterancenter tog ytterligare steg framåt. Grunden till projektplanen hade tagits fram under sommaren och betalats av medel som Jespers Minne hade erhållit av en donator för just detta ändamål.

Det har nu framkommit att den av Fredsbaskrarna till workshopen utsände hade som uppgift att spionera och att skapa underlag för att Fredsbaskrarna skulle kunna ligga steget före.

Det som nu framkommit är att Fredsbaskrarna inte alls är intresserade av att skapa ett fungerande veterancenter utan hade sedan första början, då initiativet togs, påbörjat ett eget arbete i samma riktning. I hittills hemliga dokument framkommer att Fredsbaskrarna är rädda för att tappa sin position och bli en ren kamratförening och att man riskerar att tappa makt och ekonomiska bidrag och därmed bli marginaliserad. Fredsbaskrarna vill bli en ensam aktör gentemot Försvarsmakten och det ska ske genom att skyndsamt bygga upp ett kansli i Stockholm för att kunna skapa underlag för budgetering och äska medel. Huvudmotivet är att vara en ledande aktör och då möjligtvis tillsammans med Soldathemsföreningen då de sistnämnda är en frivilligorganisation och som sådan har rätt att få stöd av staten. Någon form av rehab-planering av veteraner föreligger uppenbarligen inte utan det viktigaste är att få fler medlemmar och därmed pengar.

Försvarsmakten har själv startat ett projekt rörande anhöriga och veteraner. Det är så här långt ett gediget arbete, även om tron på vad svensk sjukvård klarar av ligger mycket långt från verkligheten. Bakgrunden till det projektet har sitt ursprung i Veteranutredningen och den nya lagstiftningen som träder i kraft vid kommande årsskifte.

Fredsbaskrarna har varit flitiga lobbyister i Högkvarterets korridorer, en verksamhet som även inneburit baktaleri om andra organisationer. Flera ledande militärer har uppvaktats. Ledande personer i Fredsbaskrarna har även uttalats sig i kränkande ordalag om andra ”rivaliserande” personer.

Fredsbaskrarna har även fått ca en miljon kronor av Försvarsmakten under året för att bedriva sin stödverksamhet. En verksamhet som sköts av frivilliga veteraner utan någon ersättning alls. Löfte om fyra till fem miljoner kr framgent har även underhand givits. Svenska SoldathemsFörbundet har fått ca 10 miljoner kronor innevarande år men det stödet är helt i sin ordning av två skäl. Det ena är att de är en av Försvarsmakten godkänd frivilligorganisation samt det andra, att de är kopplade till Lucasstiftelsen där det finns kvalificerade psykologer.

Bidraget till Fredsbaskrarna må vara behjärtansvärt, om nu pengarna kommit till de som gör jobbet, men är en ren svartersättning utanför alla de regler som gäller rörande upphandling med mera. Att Försvarsmakten betalar ut svarta pengar på svartfaktura till en ren intresseorganisation är något som revisionen bör titta på.

Förhoppningsvis går arbetet med ett veterancenter, där alla aktörer kan bidraga på ett öppet och ärligt sätt vidare. Om Fredsbaskrarna kan rensa ut rötäggen i dess styrelse så ska Fredsbaskrarna självklart vara med. Den upprensningen bör genomföras snarast då den nu uppkomna situationen även svärtar ner de 99 % fredsbaskrar som gör en bra ideell insats utan att drivas av maktbegär och sökande efter egna positioner i maktens korridorer.

/RPI

-------------------------

Sista ordet lär inte vara sagt i den här frågan. Som vanligt är repliker välkomna.

Ämnet kommer under närmaste tiden nog även att beröras på andra bloggar, bl a Borneos Loopar.

/Wiseman

Julkort

Idag var det medaljceremoni för FS 19, nyss hemkomna efter ett mycket gott arbete och god insats. Tyvärr möttes de av ett riktigt ordentligt svenskt vinterväder med ordentligt med snö. Förutom värmen från närvarande anhöriga möts de även, liksom övriga veteraner av ett värmande julkort från Invidzonen, m fl. Nu stundar mycket välförtjänt julledighet.

Från Invidzonens pressrelease:

Ökad beredskap och en gränslös hälsning

Under julen tar många ledigt men Invidzonen ökar sin beredskap. De kommande helgerna är för många starkt förknippade med familjeliv och just därför är det en extra påfrestande period för många anhöriga till utlandstjänstgörande.

Vi kommer ha vår samtalschatt öppen under den stundande julhelgen, alla dagar från och med julafton till och med den 2 januari. Våra mentorer tar emot adepter och vi kommer skräddarsy vår verksamhet efter behov under denna storhelg. Ytterligare en aktivitet är bifogat julkort. Vi är många, inom olika organisationer, myndigheter och regering som ägnar en tanke åt både soldater utomlands och hemmavarande anhöriga. Med detta julkort vill vi på Invidzonen tillsammans med många, många andra visa vår samlade uppskattning och vårt stöd till alla anhöriga. Julkortet är i allra högsta grad också en hyllning till de mentorer som volontärt ägnar sin fritid till att hjälpa andra och att vara medmänniskor.
Vi vill visa vår tacksamhet till dem, och aldrig låta det medmänskliga tas för givet.

Det är inte möjligt att skicka ut julkortet personligen till alla anhöriga, detta på grund av ett högt säkerhetsmedvetande när det gäller adressregister. Meningen är istället att sprida julkortet via berörda organisationers hemsidor, sociala forum och media. Vi hoppas att julkortet ska nå så många anhöriga som möjligt i Sveriges alla hörn.

Om Invidzonen för dem som inte känner till organisationen:

Invidzonen är idag Sveriges största anhörigförening i sin genre och har ett formaliserat avtal med Försvarsmakten sedan mitten av 2010. Vi är en av de få utpekade organisationer som ger stöd åt hemmavarande. Vi är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening vars syfte är att underlätta för hemmavarande anhöriga till utlandstjänstgörande personal. Vi arbetar efter divisen hjälp till självhjälp och anser att anhöriga själva besitter den största resursen vad gäller att kunna stötta och bekräfta varandra. Eftersom vi är en anhörigorganisation kan vi på egen hand bygga ett stöd till varandra. Igenkännandet läker. Verksamheten inom föreningen bygger på öppenhet inför anhörigas idéer och förslag till aktiviteter samt samverkan och kommunikation med andra organisationer och myndigheter. Invidzonen stöttar även de som tjänstgör utomlands när de vill ha stöd till sina hemmavarande. Våra resurser består till stor del av det ideella engagemanget och människors goda vilja att hjälpa andra med sina erfarenheter.

Sergels Torg 3 nov

Ett bättre personal och veteranstöd är tvunget. Hela den framtida organisationen i Försvarsmakten bygger på att färre ska göra fler insatser än tidigare. Då fungerar inte gårdagens icke-lösningar inom dessa områden.

Sent, men ännu inte för sent görs nu försök att ta helhetsgrepp inom stödet. Det talas om en treenighet mellan ideella organisationer som Fredsbaskrarna, Stiftelsen Jesper Lindbloms minne, m fl, Försvarsmakten och slutligen politisk nivå.

Som går att utläsa i media är också behovet av åtgärder och stöd stort redan i dagsläget, samtidigt som mörkertalet också bedöms vara stort.

Till dess det omfattande och ambitiösa projektarbetet är omsatt i konkreta resultat i form av omhändertagande, stöd, minnesplatser, veterandag, m m bör man uppmärksamma de små, men icke desto mindre viktiga och ambitiösa privata initiativen.

Det senaste i raden lovvärda initiativ är en ceremoni på Sergels Torg den 3 november till stöd för svenska soldater i utlandstjänst. Initiativtagare är en kadett på Militärhögskolan Karlberg som lyckats samla en rad organisationer att delta i manifestationen. Viktigt att poängtera är att manifestationen inte tar ställning för eller emot den svenska militära insatsen i Afghanistan, utan endast för svenska soldater.

Mer information om manifestationen återfinns bl a på Facebook.

På ämnet Afghanistan finns idag två bra artiklar att läsa i tidningarna. Den ena är skriven av Anders Fänge, SAK. Det är inte direkt någon positiv bild han målar upp av Afghanistans framtid. Den andra är skriven av den namnkunnige korrespondenten Staffan Heimersson. Även Anna Dahlbergs ledare i gårdagens Expressen är mycket bra. (Även soldaten Martins debattartikel på SvD Brännpunkt ger ett intressant perspektiv) Oavsett vilken inställning man har till den svenska militära insatsen i Afghanistan finns det ingen anledning att inte stödja de svenska soldater som med livet som insats löser de uppgifter som ålagts dem av Sveriges Riksdag och i förlängningen svenska folket. Den 3 november är ett bra tillfälle att visa dem vårt stöd.

KDU vill ha veterancentrum

Värt att notera är att även Kristdemokratisk Ungdomsförbundet nu vill att Riksdagen ska ställa sig bakom inrättandet av ett nationellt veterancentrum. Det är glädjande att fler och fler partier ställer sig bakom detta och det återstår nu att hoppas att även de rödgröna hoppar på tåget.

Lovvärt av Sundblad

Liksom av alla andra fältartister som ställer upp för att skänka lite glädje i vardagen till svenska soldater på insats. Det är en gest som betyder oerhört mycket för soldaterna som är mycket långt hemifrån och som saknar sina familjer och livet därhemma. Man kan hoppas att fler kända artister följer Linda Sundblads exempel.

Som det anstår

Återigen en väl genomförd medaljceremoni för det hemroterade FS 18. Ceremonin skedde som sig bör i Stockholms centrum på Armémuseums borggård. Saknaden efter de två stupade officerarna Palmlöv och Andersson markerades av att en grupp JAS 39 genomförde saknad kamrats formation över armémuseum.

Trenden går åt rätt håll när det gäller att ta hand om de hemkommande.

Enkel lösning (Uppdaterad 22/5 kl 17.00)

SvD redogör idag för en norsk undersökning som visar att de svenska soldaterna i Afghanistan tjänar sämst i jämförelse med soldater från de andra nordiska länderna. Det kommer inte som någon nyhet för någon inom Försvarsmakten. Ordföranden för Officersförbundet, Lars Fresker, talar om lönerna utifrån dagens perspektiv att de som väljer att åka till Afghanistan inte enbart gör det för lönen och berättar även att övriga förmåner, såsom hemresor är bättre för de svenska soldaterna.

Redan inom något år kommer situationen vara en annan när såväl soldater som officerare har ett utlandstjänstgöringsobligatorium. Då kommer lönen att vara en mycket viktig del i rekryteringen av personal. Det kan finnas hur många fina ord som helst om vilka ideal en officer och soldat ska ha för att vara intressant för Försvarsmakten. Till syvende och sist kommer det ändå att vara marknaden som styr. Erbjuder man inte mycket konkurrenskraftiga löner och förmåner, attraherar man heller inte bra personal. Är verkligen de personer som är mest intresserade av vapen de vi vill ha som soldater?

Lösningen avseende löner för soldater och officerare i skarpa insatser, idag huvudsakligen utlandstjänst, är att göra ersättningen skattefri. Det är en minimal kostnad för staten eftersom det rör så få individer. Samtidigt betyder det enormt mycket för individen och dennes familj, såväl ekonomiskt som i form av ett tecken på statens uppskattning. Bara blotta tanken på att personalen i Utlandsstyrkan får 85 % av sitt traktamente avdraget för att man har gratis kost och logi, även om man bor i tält och äter vakuumförpackat torrfoder. Som vanligt nedgår sedan traktamentet efter tre månader eftersom man då beräknas ha klarat av dyra inköpen i början av en längre förrättning och nu lärt sig hitta till en billigare och bättre mataffär. Att de förhållandena inte existerar i Afghanistan, Kosovo eller till sjöss i Indiska Oceanen torde var och en förstå.

Lösningen är enkel. Skattebefria militär personal på skarpa insatser.



Uppdatering 22/5 kl 17.00:
Media uppmärksammar idag de fullständigt absurda villkor som skadade svenska veteransoldater upplever i myndighetssverige. Dessa villkor har påvisats tidigare, men det ska enormt mycket till innan förändring sker. I skenet av detta är det klart intressant med de rödgrönas agerande och ståndpunkt då just denna fråga debatterades i Riksdagen härom dagen. Veteranutredningen har varit klar i ett och ett halvt år. Den tiden har Alliansregeringen haft på sig att agera. Att missförhållanden har rått har varit känt så länge som vi har haft veteraner. Att (s) nu gråter krokodiltårar över förhållanden de själva haft 60 år på sig att förändra känns är klassisk oppositionspolitik. Det viktiga är nu att få en förändring till stånd. Återigen påvisas att det är medial uppmärksamhet som krävs för att få en till en förändring. Den lilla människans situation räcker inte. Just därför känns det som en bra idé att dela ansvaret för ett veterancentrum mellan staten och ideella krafter.

Läs gärna de övriga inläggen i veteranfrågan.

Media: Aftonbladet, Expressen, 2, 3, 4, 5, DN, NSD
Bloggar: Chefsingenjören, Westerholm, Hammarberg

Säkerhetskultur

TV 4 har idag ett tragiskt reportage om Oskar, som dog under en skjutövning 2007 i under NBG 08:s förberedelser, och hur hans mamma har upplevt situationen efter händelsen. Den bild som målas upp av Försvarsmakten i reportaget är mycket beklämmande. Efter jag inte läst rapporten kan jag inte uttala mig om själva händelsen utan det är just Försvarsmaktens (bristfälliga) agerande efteråt som gör mig illa till mods. Oskars mamma vittnar om de obefintliga kontakter som tagits från Försvarsmakten för att hålla henne informerad under utredningens gång. Situationen påminner alltför mycket om hur skadade soldater i Utlandsstyrkan och deras anhöriga bemötts och det är just av denna anledning jag inte vill göra någon som helst skillnad på soldater som tjänstgör i utlandet eller hemma när det gäller stöd till soldaterna och deras anhöriga. De är soldater och de och deras anhöriga förtjänar exakt samma bemötande och respekt oavsett om tjänstgöringen är i Eksjö eller Mazar e Sharif.

Lite längre fram i inslaget intervjuas Värnpliktsrådets ordförande Jesper Holm om det faktum att 2500 personer i Försvarsmakten varje år anmäler att de skadats i tjänsten. Varje olyckshändelse är en olyckshändelse för mycket, men det går aldrig att helt komma runt att det sker och alltid kommer att ske olyckshändelser och folk kommer att skadas. TV 4 undviker att redogöra för statistiken bakom siffran 2500 personer (en mycket stor andel av Försvarsmakten), på samma sätt som media härom veckan presenterade den mycket imponerande statistiken att JAS 39 Gripen står för de flesta flygsäkerhetsstörningarna i Flygvapnet.

Båda siffrorna är faktiskt exempel på att det faktiskt existerar en förhållandevis bra säkerhetskultur i Försvarsmakten. Olyckor, tillbud och annat som hotar säkerheten rapporteras i oerhört hög grad istället för att mörkas bort. Den statistik som presenterades ang flygsäkerheten fick det närmast att låta som om landets JAS-piloter mest åker runt och lattjar utan koll på situationen och när som helst riskerar att krocka med charterflyget till Mallis. Att sedan den absoluta merparten av rapporterna rörde tillfällen då det inte fanns någon som helst risk för flygsäkerheten, men att rapport skrevs i alla fall för lärandets skull, berättas inte.

Varken idag eller vid rapporteringen av flygsäkerhetshoten har Försvarsmakten använt sig av sin egen officiella "dementikanal", "Försvarsmakten kommenterar" på www.forsvarsmakten.se. Tyvärr används den mest för att bistå generalspersoner som fått en oönskad medialampa på sig. Vid ovan nämnda tillfällen hade Försvarsmakten kunnat använda sin hemsida till att föra ut egen och utvecklad information i respektive fall, istället för att Chefsingenjören ska göra det. En rad läsare hörde då av sig till denna blogg och var upprörda över att Försvarsmakten bara vek undan och lät mediadrevet hacka på personalen utan att göra något för att rätta till missuppfattningarna.

Vad man framförallt skulle ha gjort från Försvarsmaktens sida var att peka på och poängtera att det flygsäkerhetsarbete som bedrivits sedan 70-talet, där personal i Flygvapnet som har anknytning till flygtjänsten, oavsett om det är piloter, tekniker, flygledare, stridsledningspersonal, får skriva en enkel rapport då något inträffat. Dessa rapporter sammanställs sedan och presenteras flera gånger om året för personalen som då kan läsa och lära av andras misstag. Genom detta system där rapportering utan risk för bestraffning genomförs har säkerheten höjts enormt och flera organisationer utanför det militära, t ex sjukvården, börjar nu att införa systemet, medan rapportkulturen inte alls finns inom privatflyget, vilket man ser på de många dödshaverierna varje år.

Med ovanstående i åtanke finner jag det något märkligt att inte ett motsvarande system för länge sedan har införts vad avser vådaskott. Det är långt ifrån alla som erkänner vådaskott, då det ofelbart för med sig en påföljd. Har man gjort fel, även om det inte var med uppsåt, ska man straffas är andemeningen. I en kultur där man tjänar på att mörka, istället för att rapportera säkerhetsproblem är det svårt att minska dessa. Om något agerande hotar verksamhetssäkerheten är det inte intressant att bestraffa, såvida inte agerandet var med uppsåt. Det som är intressant är att lära av det inträffade, eller ännu bättre det som skulle kunna inträffa så man kan komma till rätta med säkerhetshoten. Eftersom vådaskott enligt statistiken i regel sker med andra människor runt omkring (fundera på varför vådaskott enskilt aldrig rapporteras....) blir det ofta en handfull personer som ska skriva en skaderapport för att det började tjuta i öronen, vilket naturligtvis blir en del av siffran 2500 skadade i Försvarsmakten.

Vad som vidare oroar mig avseende ledarskap är de uppgifter som nu figurerar att man från ledningshåll ignorerar och kör över personal som ej vill genomföra verksamhet p g a att man uppfattar att verksamheten inte kan bedrivas med säkerhet eller att man ser potentiellt säkerhetshotande situationer i arbetsmiljön. Det bådar inte gott och jag hoppas innerligt att man kommer till sans. Om personalen på en arbetsplats vill göra en arbetsplatsutredning för att man anser sig ha problem med verksamhetssäkerheten och HKV säger nej för att man inte anser att det finns något problem - vem har då rätt?

Alla och envar har ansvar för att Försvarsmaktens verksamhet bedrivs med högsta säkerhet. Ska vi behöva ta förluster ska det vara p g a stridshandlingar och inte p g a av fredstida övningsverksamhet. Det har vi en alldeles för liten organisation för att mäkta med.

Därmed har också räknaren tippat över 800 000 besökare.