Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Syrien och den ryska trumfen

Det råder inga större tvivel om att det är ett inbördeskrig som pågår i Syrien och att det har så gjort under det senaste året. De senaste siffrorna talar om 14 000 döda sedan upproret började för drygt ett år sedan. Situationen är som vanligt inte så svart-vit som den gärna beskrivs i media. Den syriske presienten Bashar Al-Assad och dennes regering tillhör minoritetsgruppen Alawiter om ca 10 % av befolkningen. Alawiterna står nära shia-grenen av islam, medan den stora majoriteten av syrierna om ca två tredjedelar utgörs av sunnimuslimer. Det behöver säkerligen inte förklaras närmare att Assad stöds av det shiamuslimska Iran och den sunnimuslimska oppositionen av övriga Gulfstater med Qatar och Saudiarabien i täten. Utöver dessa folkgrupper finns även två andra minoriteter, vilka är kristna och druser. Dessa fruktar i hög grad ett sunnimuslimskt maktövertagande eftersom den nutida historien ifrån bl a Irak och Egypten visar att det gått mycket illa för de kristna minoriteterna där. Vad som skulle hända om regimen Assad faller går bara att spekulera om, men risken är stor att renderar i stora ringar på vattnet genom hela Mellanöstern.

Regimen Assad har hittills aktat sig noga för att använda stridsflyg i kampen mot oppositionen, förmodligen av rädsla för att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över för ett internationellt ingripande liknande det i Libyen. Däremot har helikoptrar beväpnade med attackraketer använts flera gånger, tillsammans med artilleri och stridsfordon. Assad lär inte vara omedveten om att han har omvärldens ögon på sig.


Kofi Annan medgav härom dagen att den tidigare fredsplanen nu är överspelad. Istället vill Annan prova ett nytt koncept och ta med Iran, vilket USA och Storbritannien kraftigt motsätter sig. Tanken är god från början med tanke på de täta kontakterna och ömsesidiga beroendet mellan Syrien, Hizbollah och Iran. Däremot är det mycket lätt att tänka sig vad Iran kommer att kräva för att ställa upp och ta en aktiv del i en fredsprocess i Syrien och vad man kommer att använda landets nya legitimitet till att befästa – det iranska kärnvapenprogrammet. Denna situation är inte bara ohållbar för USA och Storbritannien utan även Israel. Vad världen definitivt inte behöver är ännu en skurkstat med kärnvapenförmåga.


Ryssland kommer sannolikt aldrig att gå med på en intervention i Syrien och på samma sätt kommer Västländerna aldrig att pressa Ryssland att byta ståndpunkt. Huvudorsaken till det senare stavas Afghanistan. Reträtten ur Afghanistan är påbörjad och Ryssland utgör sedan några år den huvudsakliga försörjningsleden för de västerländska förbanden i Afghanistan, sedan Pakistan och de afghanska gränsområdena mot Pakistan blivit alltför oroliga och Pakistan dessutom helt stängt försörjningsleden för NATO sedan november. Relationerna mellan USA och Pakistan har varit frostiga sedan Usama Bin Ladins död och förvärrades ytterligare i november av en gränsstrid som dödade 24 pakistanska soldater. Så sent som igår fick USA:s förhandlare åka hem tomhänta efter flera veckors försök att få till stånd ett återöppnande av den pakistanska försörjningsleden. Stänger därför Ryssland möjligheten för västländerna att försörja sina förband i Afghanistan blir läget snabbt närmast ohållbart. Även om Sverige nu öppnar för en förlängning av den militära insatsen bortom 2014, tidigarelägger allt fler västländer sina återtåg från Afghanistan. Nu senast är det Frankrike som till nyår kommer att ha avvecklat större delen av sitt truppdeltagande med undantag för mentorer – ett år tidigare än ursprungligen planerat. Ingen verkar vilja bli sittande kvar sist i Afghanistan. Här sitter Ryssland otvivelaktigt med trumf på handen och även om den brittiske utrikesministern William Hague har börjat tala om en militär intervention, är det ytterst tveksamt om någon sådan kommer att genomföras.

Ryssland har sedan sovjettiden en flottbas i hamnstaden Tartus, vilket sedan Gadaffis fall utgör landets enda marina baseringsmöjlighet i Medelhavet. Ryssland har också under senare år sålt en rad av landets mest högteknologiska vapensystem för luft- och kustförsvar till Syrien. Så sent som förra veckan anlöpte ett ryskt lastfartyg lastat med vapen Syrien. När president Putin fick försvara sig mot anklagelserna att de vapen Ryssland förser Syrien med används i massakrer på civilbefolkningen förnekade han det bestämt. Det är inte omöjligt att han har rätt. De förhållandevis enkla vapensystem som används mot civilbefolkningen är inget som Syrien lider brist på. Däremot kommer den ryska exporten av Pantsir-S1 luftvärnssystem och kustrobotsystemet Bastion allvarligt att försvåra en internationell militär intervention. Skulle den syriska regimen falla skulle det också innebära att västerländska underrättelsetjänster mycket snabbt skulle få lägga vantarna på dessa system, varvid de omedelbart skulle bli närmast obsoleta. En oerhörd nesa för Ryssland. Dock meddelas på tisdagskvällen från utrikesminister Hillary Clinton att Ryssland enligt amerikanska uppgifter just nu har en leverans av attackhelikoptrar på väg till Syrien. Stämmer dessa uppgifter är det mycket oroväckande eftersom dessa defintivt är sådan krigsmateriel som kan användas mot civilbefolkningen till skillnad från tidigare nämnd materiel. Så skedde också för första gången härom dagen då attackhelikoptrar sattes in mot ett luftvärnsförband som hoppat av till oppositionen.

En närmast lika stor nesa skulle det innebära för Putin att ändra sin tidigare ståndpunkt avseende Syrien. Det är tveksamt om Putin har råd att ändra ståndpunkt då mycket av hans ställning och därmed Rysslands, åtminstone i hans egna ögon, bygger på att visa handlingskraft. Att byta ståndpunkt avseende Syrien riskerar att tolkas som att Putin låter sig dikteras av väst istället för tvärtom. Om det nu blir så att Ryssland svänger och ställer sig bakom en skarp FN-resolution mot regimen Assad finns det alla skäl att fråga sig vad som har varit handelsvaran. Med tanke på den trumf man besitter är det frågan om det räcker med ett löfte om att Ukraina och Georgien aldrig kommer att tillåtas bli NATO-medlemmar.


Så länge som Ryssland ställer sig negativt till en intervention i Syrien, lär också Kina göra det. Kina har till skillnad från Ryssland inte lika mycket att bevisa, då världen i allt högre grad är beroende av Kina och kinesiskt kapital. Kina motsätter sig av tradition allt som innebär att andra länder tillåts blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Risken ökar för varje intervention att kuvade folkgrupper i Kina vädrar morgonluft i sina strävanden efter självständighet.


Att genomföra en militär intervention utan ett mandat i Säkerhetsrådet är inte bara otroligt med tanke på den afghanska gisslan, utan framförallt utifrån det farliga exempel det skulle sätta för framtiden. Frågan är om världen och FN har råd med att Säkerhetsrådet ännu en gång rundas och får sin legitimitet ifrågasatt. Risken ter sig stor att FN i så fall kommer att vandra samma väg som Nationernas Förbund. Det är heller inte troligt att USA och Storbritannien vill erbjuda Ryssland och Kina ytterligare möjligheter att agera på egen hand utanför Säkerhetsrådet såsom Ryssland gjorde med Sydossetien och Georgien med hänvisning till Kosovo.


Hur hemsk situationen än är i Syrien lär det dröja innan en militär intervention verkställs. De som påkallar en sådan bör också först tänka sig hur de har tänkt sig att fred och stabilitet sedan ska vinnas när den syriska krigsmaskinen slagits i spillror och Assad försvunnit från makten. Exemplen är många på hur bra det gått att hantera en militär fiende, men hur dåligt det gått därefter där de senaste exemplen heter Afghanistan, Irak, Egypten och Libyen. Scenariot med syriska massförstörelsevapen och moderna ryska vapen i händerna på Hizbollah är en mardröm och definitivt inget som grannlandet Israel kommer att acceptera. En militär intervention i Syrien oavsett vilket land eller organisation riskerar att starta en kedjereaktion i området som blir än mer svårstoppad. Det är en ytterst delikat balans som just nu upprätthålls. Om nu en resolution i Säkerhetsrådet skulle gå att få fram återstår ändå frågan huruvida det NATO som tyngdes mycket hårt av Libyeninsatsen har råd och förmågan att ta sig an en större insats i Syrien. Stor sanning låg i USA:s förre försvarsminister Robert Gates kritik mot det Europa som nedrustat så mycket att bara några få veckors krig över Libyen ledde till tomma ammunitionsförråd och att USA fick ställa upp med flera kritiska komponenter såsom lufttankning och telekrigresurser. Eller för den delen, den svenska flygspaningen.


Sannolikt kommer det syriska lidandet att få pågå länge till.


Se även Försvar och Säkerhet på samma ämne.

SvD, DN, 2, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 2, SVT, 2, 3

Visst måste Europa ta ansvar, men …

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker


… det kräver också att varje europeiskt land i grunden tar ansvar för sin egen säkerhet. Försvarsministerns huvudbudskap inför Folk & Försvars rikskonferens, publicerat på SvD Brännpunkt, grundbudskap är helt korrekt – Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet när nu USA kraftigt drar ner på sin militära förmåga i Europa för att istället koncentrera sig på det som man ser som sin huvudriktning, Asien och framförallt Kina.

Försvarsministern tar i sin artikel upp den amerikanske försvarsministern Robert Gates avskedstal från i somras som en regelrätt utskällning av Europas militära ansvarstagande för sina egna problem. Utan amerikansk hjälp hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras då USA stod för huvuddelen förbekämpningen med kryssningsrobotar, SEAD-förmågan (nedhållande och bekämpning av luftvärn), och framförallt den vitala lufttankningen. Framförallt kritiserade man Europas ytterst klena vapenlager, där flera länder redan efter någon veckas strider hade slut i sina vapenlager. Danmark och Norge stod i sammanhanget för oproportionerligt stora andelar av attackföretagen och det svenska förbandet lär ha mötts av danskar som frågade om man kunde köpa svenska bomber om de inte skulle användas.

"Just-in-time"-konceptet må fungera i den civila världen och för fördelningen av befintliga nationella resurser, men när det gäller logistik på nationell nivå krävs det att materielen redan finns anskaffad när den ska användas. För svensk del hade det snabbt kunnat bli pinsamt med tanke på den svenska traditionen att inhandla endast nödbehovet. I Flygvapennytt på 90-talet beskrevs det hur 100 radarjaktrobotar anskaffades till JAS 39 Gripen, då planerat i 204 exemplar. Numerären avseende bomber är oklar, men det skulle förvåna om Sverige skulle ligga bättre till än Danmark. Att inte delta i attackrollen i Libyen var inte bara en politisk moralisk begränsning utan även en ekonomisk sådan. Försvarsministern väljer förmodligen aktivt att inte ta upp just denna del av Gates tal.

Försvarsminister Tolgfors har på sin blogg kritiserat den historiskt belagda matematiken att priserna för militär materiel och därmed militär verksamhet stiger snabbare än för samhället i övrigt. Ett budskap som upprepas av den moderate ledamoten av Försvarsutskottet, Johan Forsell. Till skillnad från försvarsministern har Forsell öppet för kommentarer på sin blogg och får där mothugg av läsarna. En lösning som ofta förs fram som lösningen på alla militära ekonomiska bekymmer, och så även av försvarsministern är den som kallas "pooling & sharing" som går ut på att länder gemensamt anskaffar en gemensam resurs.

I tanken är naturligtvis detta sunt och fungerar bra i fredstid. Problemet är dock det att i krigstid, när resursen verkligen behövs, överstiger behovet vida tillgången och viljan att dela med sig mellan länder som samtliga har samma behov är minimalt. Sverige deltar sedan några år i NATOs flygtransportsamarbete kring tre st C-17, där Sverige har den näst största andelen efter USA. När det svenska flygförbandet skulle sättas in i Libyeninsatsen var det dock omöjligt att få loss dessa C-17. Alla hade ju liknande behov, antingen för Libyen eller Afghanistan. Istället blev det skytteltrafik med svenska Hercules.

Exemplet blir än tydligare när man tar ett nordiskt samarbete i beaktande. I argumentationen för en svensk solidaritetsförklaring framhävs alltid att ett yttre hot kommer att påverka samtliga nordiska länder och vi därför ska ställa upp för varandra. Men hur skulle det då fungera om de nordiska länderna valde att istället för nationella förmågor anskaffa en gemensam pool med materiel? Svaret är att det skulle ju naturligtvis inte fungera annat än i fredstid. Vid skarpt läge skulle varje land ha ett så stort nationellt behov att det överskred den gemensamma poolen. Att därför säga att Sverige t ex ska stå för finskt luftförsvar eller Finland för svenskt artilleri är inget annat än nys. Däremot kan tanken som sagt fungera utmärkt avseende fredstida underhåll, övningsområden, ledningsförmåga (som t ex NATOs gemensamma AWACS) där utnyttjandet antingen inte är avhängigt av situationen eller momentant löser uppgifter över flera länders territorium. Där finns sannolikt pengar att spara – vilket i hög grad redan görs så det är tyvärr inte någon lösning på alla problem.


Sverige uträttade mycket under Libyeninsatsen och stod för en tredjedel till hälften av den taktiska flygspaningen, utan vilken mycket av precisionsbekämpningen inte hade kunnat genomföras. Samtidigt innebar de svenska politiska förbehållen problem för NATO. I slutänden blev dock resultatet mycket gott och den statsminister som innan insatsen var mycket avogt inställd till insatsen, är förmodligen idag mycket tacksam att insatsen blev av då den gett Sverige ett mycket gott anseende i politiska kretsar. Detta gäller såväl i bilaterala förbindelser som i EU och framförallt i NATO. Men att säga som försvarsministern i dennes artikel att "insatsens kärna utgjordes av USA, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Norge – och Sverige" är att göra våld på historien. Såväl Kanada som Italien lämnade mycket stora bidrag till insatsen och detta utan större förbehåll.


Försvarsminister Tolgfors har helt rätt i att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet och militära förmåga och att detta i grunden kräver att varje land tar ansvar för sin egen försvarsförmåga. Detta gäller inte minst försvarsministerns eget land, där verkligheten tyvärr skiljer sig avsevärt från kartan på försvarsministerns blogg och i regleringsbrevet. Upp till bevis!

Det är hög tid att från politiskt håll sätta press på Försvarsmakten att leverera det resultat den är ålagd att leverera. Gör man inte det måste resultatet bli detsamma som i civila företag och andra försvarsmakter – ett byte av koncernledning.

Samtidigt måste man dock på politisk nivå inse att vissa saker av det man förväntar sig är utopier och att det krävs en starkare verklighetsförankring. Den politiska insynen på försvarsområdet måste öka, men det gäller också kunskaperna. Har man inte kunskaperna att förstå vad det är man ser spelar det ringa roll vilken insyn som bjuds.

Strategiska realiteter fortsätter tyvärr att vara överordnade politiskt önsketänkande.


Se även Morgonsur, Försvar & Säkerhet, Cornucopia samt Sverige och Världen


Tweet

Tuffa tider för amerikansk försvarsbudget. Svenska konsekvenser?

Få har nog missat president Obamas tal idag där han offentliggjorde omfattande nedskärningar i den amerikanska försvarsbudgeten. Som säkerligen också bekant ser det inte bra ut någonstans i den amerikanska ekonomin med enorma budgetunderskott som förmodligen aldrig kommer att kunna betalas tillbaka, även om dagens arbetslöshetsstatistik kom in mycket bättre än förväntat.

Markstridskrafter, såsom armén och marinkåren får ta det största smällarna, medan Obama satsar på de mer asymmetriska delarna såsom cyberkrigföring, drönare. Precis som i Sverige när försvarsbudgeten krymper finns det en stridskraft vars resurser istället ökar – special operations. Amerikanska flygvapnet förlorar 200 äldre flygplan, vilket kommer att blir ett allvarligt problem då F-35/JSF är allvarligt försenad. Chefsingenjörens inlägg från igår om F-35 gör att ännu en lyckönskning till våra norska grannar är högst motiverad – en ironisk sådan, då man lär drabbas av ännu större förseningar och fördyringar än de hittills redovisade omfattande fördyringarna.

Via bloggen Stagecoach, vars signatur man ibland ser bland kommentarerna här på WW, hittar man till New York Times interaktiva försvarsbudgetkalkylator där man kan laborera med amerikanska försvarskostnader. Som synes är personalkostnaderna, framförallt avsett förmåner, mycket stora budgetposter. USA har lång erfarenhet av yrkesförsvar och ett utbyggt förmånssystem för att ta hand om personalen – något som också kostar oerhörda summor pengar. Inte bara nu, men också i många år framöver avseende inte minst pensioner. Trots omfattande förmånssystem och vana att hantera rekrytering, har det varit svårt för amerikanska försvaret att nå rekryteringsmålen de senaste åren.

Tragikomiskt är också att se att militärmusiken finns upptagen som budgetpost i New York Times lista. Den som har tillräckligt långt minne kommer säkert ihåg att den fråga som hårdast sysselsatte många försvarspolitiker våren 2008 var vilka militärmusikkårer som skulle överleva, snarare än vilka militära förmågor som landet behövde. Georgienkriget några månader senare, men vars inledande drag gjordes samtidigt som musikkårsfrågorna, ändrade sedan fokuset något.


Ur svensk synvinkel är dock ovanstående av betydligt mindre vikt, även om personal- och rekryteringsfrågor alltid är intressanta. Den som någonsin tvivlat på det svenska beroendet av USA och NATO för försvaret av Sverige rekommenderas starkt att läsa Mikael Holmströms "Den dolda alliansen". Vi är inte mindre beroende av amerikansk förmåga idag, då de flesta europeiska länder redan skurit ner sina försvarsbudgetar bortom expeditionsmöjligheternas gräns, utan i hög grad tvärtom. Om inte annat bevisades detta av Libyeninsatsen då USA fick bidra med det mesta vad avser kvalificerad förmåga för att möjliggöra en insats.


Svensk försvars- och säkerhetspolitik idag förutsätter hjälp utifrån i ett mycket tidigt skede för att klara av allt vad nationella militära insatser heter. Förutsättningarna för detta sjönk just likt Titanic, när USA nu nedprioriterar Europa till förmån för asiatiska åtaganden och sänker målsättningen till att samtidigt endast kunna genomföra ett krig istället för tidigare två. Detta om något måste bli ett ämne att diskutera under den kommande Folk & Försvars rikskonferens i Sälen.


Ronald Reagan lyckades rusta ihjäl Sovjetunionen. Har Usama Bin Ladin lyckats få USA att rusta ihjäl sig självt?

SvD, DN, CNN, BBC, SR
Utrikesministern

Tweet

Twitter och JASar till Libyen

Som många säkert märkt producerades det inte några inlägg på WW under julen. Återhämtning gällde istället.

Däremot blev det någon Twitterrad då och då eftersom det tar avsevärt mindre tid. Då det inte finns någon räknarfunktion på Twitter förutom antalet Twitteranvändare som följer ett konto, är det svårt att säga hur många som läser det som skrivs där. Twitterformatet gör det i alla fall mycket enkelt att snabbt kommentera något och framförallt länka till intressanta artiklar och därför kommer Twitter fortsatt att användas parallellt till bloggen och stundom även företrädesvis. Även på Twitter pågår försvarsdebatten för fullt under hashtaggarna #svfm (Svenska Försvarsmakten) #säkpol och just nu #fofrk (Folk & Försvars Rikskonferens).

Vill man inte missa några Twitterinlägg gör man lämpligen som många miljoner andra – skaffar ett Twitterkonto och sedan som 447 andra – följer WW. Alternativt, om man är konservativt lagd lägger man ett bokmärke på https://twitter.com/#!/wisemanswisdoms så hittar man alla tweets där alternativt går till bloggen så hittar man de tre senaste tweetsen i högerkolumnen.

Senaste twitterinlägget är en länkning till en mycket läsvärd artikel om hur amerikanska försvaret tappar många av sina mest kompetenta officerare till det civila näringslivet. Högst tänkvärt inför kommande omstrukturering i Försvarsmakten, men inget det vid denna tidpunkt kommer att skrivas ett helt inlägg om på WW. Följer man inte på Twitter missade man förmodligen också nyheten om att Libyen sneglar på att köpa JAS...



Tweet

Minst 100 år av bemannat stridsflyg

Dagens understreckare i SvD uppmärksammar att det nu är 100 år sedan första offensiva användningen av stridsflyg. Ironin är att cirkeln nu slutits i och med att den italienska krigsmakten som tog de första stapplande stegen 1911 genom att fälla enklare sprängladdningar över Libyen, nu 100 år senare åter var inblandat i offensiva flygoperationer över Libyen. Ex-diplomaten Mats Bergquist som skrivit artikeln lämnar tyvärr en översiktlig och något bristfällig redogörelse för vad de senaste 100 åren av stridsflyg har inneburit för krigskonsten.

Bergquist avhandlar endast användningen av stridsflyg på krigsskådeplatser där konflikterna huvudsakligen varit lågintensiva. Hittills saknas helt, dessbättre, exempel på användning av stridsflyg mot moderna demokratiska samhällen som är avsevärt mycket sårbarare för krigets påfrestningar än exempelvis Afghanistan. Det enda exemplet hittills är luftkriget mot Serbien 1999, där det serbiska samhället fick utstå kraftiga påfrestningar och folkopinionen började vändas mot president Milosevic. Intressant i det sammanhanget är för övrigt det serbiska luftförsvarets förmåga till överlevnad mot ett samlat NATO-angrepp och att luftförsvaret i mångt och mycket var uppbyggt på samma sätt som det svenska avseende skyddsåtgärder. I Sverige avvecklades i princip samtliga dessa lösningar under 00-talet eftersom de ansågs förlegade …

Mats Bergquist är tyvärr snabb att döma ut det bemannade stridsflygets framtid och motiverar detta med framförallt ekonomiska orsaker. Det har man varit under de senaste 15 åren, men utvecklingen har inte gått så snabbt som man först förutspådde. Ett antal hinder existerar för att tekniken ska nå de framgångar som förutspåtts. Ett är att den aritificiella intelligensen inte alls nått de nivåer och den utvecklingshastighet som man tidigare förutspått baserat på datorutvecklingen under tidigare decennier. Ett av de större problemen är kommunikationssystem. Att utesluta människan ur beslutsloopen är än så länge främmande för alla länder. Det skulle för övrigt inte förvåna om det så småningom kommer en internationell konvention i denna etiska fråga. En av de större fördelarna med obemannade flygsystem anses vara att dessa kan uppträda på stora avstånd från eget territorium. De större amerikanska taktiska och strategiska system styrs nästan helt uteslutande från amerikanska fastlandet, i amerikanska flygvapnets fall flygbasen Creech i Nevada (drabbad av ett större virusangrepp under hösten). Från Creech går sedan kommunikationen till flygsystemen via satellitlänk, vilket skapar en del fördröjningar. Vad gäller kvalificerade spaningsuppdrag är det svårt att direktsända högupplöst information tillbaka till högre stab p g a den omfattande bandbredd som krävs. Vad gäller möjligheten att signaturanpassa (stealth) ett obemannat stridsflygsystem låter det sig svårligen göras. Ett obemannat flygsystem är nämligen i än högre grad än ett bemannat beroende av att kommunicera, varvid man oundvikligen röjer sig även om radarsignaturen hålls liten.

Bergquist går i samma fälla som så många andra när han sedan i sin artikel tror att det idag och den närmaste framtiden finns ekonomi i att investera i obemannade flygsystem. De mer kvalificerade taktiska och strategiska systemen, huvudsakligen med spaningsuppgifter, är idag dyrare än sina stridsflygmotsvarigheter och med motsvarande krav på kringpersonal. Ett styckepris motsvarande 8 st JAS 39 Gripen och därtill kostnaden för flera besättningar för att kunna genomföra de långa uppdrag systemet gör bra, avskräcker. De obemannade systemens överlevnadsförmåga gör dem också olämpliga i konflikter där motståndaren förfogar över ett luftförsvar med kvalificerat luftvärn eller stridsflyg. Obemannade system är med andra ord inte den billiga resurs som man kan skicka in på platser där hotet är högt. Mats Bergquist är inte först att falla i den fällan och med all säkerhet inte heller sist. Anledningen till Sverige inte överväger anskaffning av mer kvalificerade obemannade system stavas inte bara SAAB.

Just av ekonomiska skäl lär det dröja många år innan vi ser obemannade stridsflygsystem som löser jakt- och attackuppgifter motsvarande eller bättre än de bemannade systemen. Ekonomin gör redan att det endast är stormakterna som har råd med systemen och endast i små serier så länge det inte handlar om USA Framtiden för obemannat flyg ligger förmodligen snarast i de uppgifter som är tidsödande och långtråkiga som transport och lufttankning, men där är utvecklingen knappt i sin linda. Man ska heller inte glömma det som de obemannade systemen gör riktigt bra, nämligen stridsteknisk och taktisk spaning. Stridstekniska spanings-UAV:er som Ugglan på kompaninivå vore en dröm.

Om Libyenkriget bevisade något avseende användningen av luftmakt var det återigen att konceptet med stridsflyg kombinerat med markförband är framgångsrikt samt att det bemannade bombflyget är en kraftfullare resurs än någonsin. Det är en utveckling man måste ta i beaktning vid dimensionering av framtida luftförsvar.

Tweet

Nu börjar de egentliga problemen

Nyheten att Gaddafi infångats och senare avlidit är naturligtvis välkommen. Dock hade det varit oerhört mycket mer välkommet om han kunnat fångas och ställas inför rätta för de övergrepp som begåtts under hans drygt 40 år vid makten.

Risken känns nu större att vi nu får se ett sönderfallande Libyen än om Gaddafi hade kunnat ställas inför rätta, vilket hade kunnat bli något att samla den libyska befolkningen kring. Den libyska befolkningen är inte en homogen grupp utan består av flera olika stammar. Historien är full av exempel på stater där en stark ledares försvinnande inneburit upplösning och ofta även inbördeskrig. Riskerna med Libyen som en failed state är stora och har beskrivits flera gånger förut, bl a på Försvar & Säkerhet. Libyen var ett av världens hårdast militariserade länder och stora mängder militär hårdvara har redan hamnat i fel händer och mer riskerar att göra så. Framförallt är spridningen av bärbara luftvärnsrobotar och speciellt de mer kvalificerade system, ett allvarligt hot om de hamnar i händer på terrorister. Flera västländer har redan satt in stora resurser för att återta dessa robotar, men uppgiften är i det närmaste ett sisyfosarbete. Att vinna den militära delen av ett krig är förmodligen det lättaste. Att bygga freden och återuppbygga ett land efter en intern konflikt är desto svårare. Att som politiker säga "jag förväntar mig ett slut på konflikten", är måhända en något för positiv ståndpunkt.

För många europeiska länder med ekonomiska problem innebär Gaddafis död ett möjlighet att dra sig ur insatsen med någon form av ära i behåll. Ytterligare en sönerna Gaddafi lär ha fångats under dagen, men kommer verkligen motståndet att upphöra nu, kan man fråga sig. För lojalisterna borde det nu stå klart att man slåss för en förlorad sak. Det blir också intressant att se vilka efterverkningar dagens händelse kan få i Syrien och Jemen. Kanske blir det nya kapitel till nedanstående youtubeklipp.

SvD, 2, 3, 4, 5, Exp, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, SR, 2, 3, 4, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, 2, 3


Tweet

Amerikanska pekpinnar

I dagarna pågår en stor NATO-konferens i Bryssel, där även försvarsminister Sten Tolgfors kommer att delta imorgon för att diskutera Libyeninsatsen.

Idag talade den nye amerikanske försvarsministern Leon Panetta, samt NATO:s ordförande, f d danske statsministern Anders Fogh Rasmussen. Panetta tog vid där hans företrädare Robert Gates slutade, nämligen med mycket kraftiga pekpinnar åt NATO:s medlemsländer, där han pekade på vikten att ta sig i kragen när det gäller att vidmakthålla och utveckla varje lands militära förmågor och därmed även organisationens.

Bakgrunden står naturligtvis att finna i de mycket kraftiga militära neddragningar som görs i alla organisationens medlemsländer till följd av den ekonomiska världsituationen, men som också gjorts historiskt när länderna "slappnat av" i och med det kalla krigets slut. Det hela manifesterades i NATO:s stora problem att hålla igång Libyeninsatsen, där land efter land snabbt fått slut i sina vapenlager och där USA varit tvunget att ställa upp med avsevärda lufttanknings- och telekrigsresurser för att hålla insatsen igång. Samtidigt genomför Indien, Ryssland och Kina mycket omfattande satsningar på sina försvarsmakten, där t ex den indiska i dagarna övar scenariot att föra krig med Pakistan och Kina samtidigt.

Problemet är högst reellt och någon-annanismen har växt sig allt större där de enskilda nationerna anser det nog att förlita sig på att något annat land löser ut, eller lånar ut sin förmåga istället för att man håller sig med förmågan själv. Ofta tar sig detta former i modeord som "pooling" och "sharing" – lösningar som säkerligen fungerar utmärkt vid vardagsverksamhet och övningar i fredstid och vid högst begränsade insatser, men som inte fungerar när saker och ting ställs på sin spets, vilket Libyeninsatsen är ett tydligt exempel på. Inte bara Panetta varnar nu för att den tid där USA kunde hålla Europa under armarna är förbi.

Det behöver nog inte understrykas att detta är aspekter som i högsta grad måste vägas in när vi formar vår egen försvars- och säkerhetspolitik. Det EU eller NATO som vi helt format vår säkerhetspolitik runt har kanske inte möjlighet att stödja oss även om viljan skulle finnas.


Ett EU-land som man däremot inte behöver oroa sig för avseende militära utgifter är Grekland. Samtidigt som det nu bara är en fråga om när, inte om, landet ska förklara sig bankrutt visar det sig att landet precis tecknat kontrakt på 400 stridsvagnar och funderar på nya stridsflygplan och örlogsfartyg …


Se även Cornucopia

Tweet

Gästinlägg: 70 öre i lön för september

Idag kom ett mail till WW från en uppgiven officer och hela den absurda historien publiceras nedan. För den utomstående kan det vara svårt att tro att det är sant, men för många anställda är detta en realitet som inträffar skrämmande ofta. Det är ett problem Försvarsmakten dragits med ett bra tag och det händer tyvärr allt oftare samtidigt som kommentarerna från Högkvarteret brukar gå i stil med att vi är medvetna om problemet och jobbar med att lösa det. En klassisk pudel. Tyvärr blir det inte så mycket resultat utan arbetstagaren ska glatt finna sig i att vara utan lön i en eller flera månader tills den slutligen betalas ut. Naturligtvis utan ränta eller kompensation.

Det är svårt att tro att denna situation skulle accepteras i något civilt företag eller någon annan bransch. Hade t ex LKAB agerat på samma sätt hade det gått ut ett ramaskri från Gruvtolvan i form av kraftiga offentliga kommunikéer. Försvarsmakten har dock en ytterst lojal personal som ändå fokuserar på att lösa sina uppgifter, men risken är överhängande att även de mest hängivna och uppgiftsfokuserade till slut tröttnar.

Personal är en organisations viktigast resurs och dess förtroende får man bara på ett sätt – genom att ta hand om den.

Försvarsmakten har under året använt sig av sloganen "Välkommen till vår verklighet". Det var av naturliga skäl ytterst lockande att lägga till det i rubriken.

/Wiseman

--------------------------

Här följer en beskrivning av mina problem med mina löner från Försvarsmakten under de senaste månaderna. Jag är normalt tjänstledig 80% från FM för att jobba på FMV. När jag deltog i FL 01 fick jag tjänstledigt från FMV och återgick 100% till Försvarsmakten under missionen (från slutet av mars till mitten av augusti inklusive leavedagar och intjänad semester). På min aprillön, under pågående insats, fick jag fortfarande 80% löneavdrag för tjänstledighet från FM, trots att vi var flera veckor in i missionen. Detta kompenserades på majlönen som var gigantisk. Junilönen var till min stora förvåning korrekt, men i juli var det återigen fel när jag inte fick någon utlandslön utan bara min vanliga I-lön i FM, vilket enligt uppgift drabbade samtliga i FL 01.

När min augustilön så kom tyckte jag att jag fick ut lite mindre än vad jag borde få eftersom den felaktiga julilönen kompenserades där. Det var ändå ungefär rätt summa så jag brydde mig inte om att kolla så noga. Förrförra helgen satt jag och gick igenom alla lönebesked från insatsen och såg då att det inte stod riktigt rätt till. Från den 15:e augusti, då jag återgick till 80% tjänstledighet från FM, hade jag fått löneavdrag 80 % för "tjg i totalförsvaret" OCH löneavdrag 80% för annan anställning, alltså totalt 160% löneavdrag. Detta lönebesked räddades av att jag även fått statlig inkomstskatt på ca -24000 (ett negativt belopp!!) vilket innebar att jag fick närmare 13000kr i skattepengar, och jag har ingen aning om varför.

På måndagen försökte jag få tag på HRC (Försvarsmaktens Human Resources Centrum, den centrala personalavdelning som ersatt det mesta av förbandens personalavdelningar /Wiseman), men eftersom det är hopplöst lång telefonkö när man ringer dit bestämde jag mig för att maila dem istället, vilket man uppmuntras att göra. Sent på måndagen fick jag ett mail tillbaka där det stod att HRC hade skapat ett ärende och att man skulle höra av sig.


I torsdags förra veckan ringde en av cheferna på FL 02 och frågade om jag kunde åka till Sicilien om en vecka. Jag var först inte särskilt sugen, och dessutom ganska överraskad eftersom jag levde i tron att jag enligt den skuggplanering som fanns inte skulle behöva åka förrän i slutet av november. Nåväl, efter att ha pratat med mina kollegor som kan lösa befattningen (tre, plus kollegan vi skulle lösa av), och fått ok av min chef på FMV att ta ledigt oktober ut, meddelade jag att jag kunde ställa upp. En förutsättning var att jag blev beordrad att åka, eftersom jag bara varit hemma 2 månader sedan FL 01 och tyckte att det skulle synas att man tog personal som nyligen varit på insats.

En vecka efter att mitt ärende registrerats hos HRC hade de fortfarande inte hört av sig, så i tisdags skickade jag ett mail för att fråga hur det gick med mitt ärende. Inget svar.

På onsdag eftermiddag åkte jag ner till Ronneby för att hämta ut utrustning och förbereda mig för att åka ner till Sicilien under helgen. Jag hade då fortfarande inte fått någon order om internationell tjänstgöring, men litade på att det skulle lösa sig under veckan eftersom man särskilt hade bett mig att åka ner.


Efter en dag på flottiljen igår kom jag tillbaka till hotellrummet, och gick in på min internetbank för att kolla mina lönebesked (från FMV och FM) eftersom jag fått sms om att de kommit in. Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag endast får ut 70 öre från FM. Jag öppnar lönebeskedet och där är samma siffror; 2x80% löneavdrag för tjänstledighet. Det enda som gör att jag inte blir betalningsskyldig är att jag även fått en massa retroaktiv lön (som nog för övrigt inte heller stämmer...) vilket gör att slutsumman hamnar på 70 öre efter skatt.

Först blev jag helt paff, men sedan mer och mer förbannad. Här har jag ställt upp, och med bara några dagars varsel skjutit ut mig från mitt liv och mitt vanliga jobb (där jag är en singelkompetens) för att bemanna en befattning i insats utan att egentligen behöva göra det. Jag hade ju en beviljad tjänstledighet för att jobba i FMV och kan därför inte beordras i utlandstjänst om jag först inte frivilligt återgår i 100% tjänst hos FM. Jag skrev ett långt sms till min närmsta chef i Försvarsmakten där jag med kraftuttryck förklarade situationen, och att jag inte tänkte åka någonstans om man inte löste mina problem under fredagen.

Under fredagen lade min chef ca 4-5 arbetstimmar på att ringa runt och försöka lösa ut min lön, och att försöka förstå vem som var ansvarig för att beordra mig i utlandstjänst och om och när en sådan order kunde tänkas komma. HRC ringde naturligtvis inte tillbaka som de lovade, så min chef fick ringa upp igen och sitta i telefonkö i en halvtimma. Till slut blev beskedet att de hade rättat det som var fel i PRIO, men att de inte kunde se till så att jag fick några pengar förrän på oktoberlönen. Eventuellt kunde man fixa det på lönekontoret i Boden, men "hon" var inte tillbaka på jobbet förrän på måndag (märkligt att det bara är en handläggare på lönekontoret som kan administrera utbetalningar?).

Ett ljus i mörkret är att C F 17 efter tidigare problem med löneutbetalningar lovat att alla på flottiljen ska få ut sin grundlön, och om det strular så tar man det ur flottiljens kassa så länge. Med detta, och att min chef (som är en av ytterst få i den här soppan som jag litar på gör sitt jobb) lovade att prata med Boden på måndag och se till att jag på något sätt får pengar, lät jag mig till slut nöja i lönefrågan.

Strax efter klockan tre i eftermiddags ringde så min chef och sa att nu var även en order om min utlandstjänstgöring på väg från FTS, som till slut visat sig vara ansvariga för att ta fram en sådan. Han skulle inte hinna få den innan han gick för dagen, men lovade att maila den tilll mig på måndag så att jag själv skulle få läsa den. Jag har dock ingen möjlighet att se ordern innan avfärd, men jag litar som sagt på min närmsta chef så jag nöjde mig så.

Så nu ser det ut som att jag kan åka i helgen ändå, men det känns inte direkt som ett optimalt sätt att förbereda sig inför en insats. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet med att vara förbannad får jag nu försöka fokusera på uppgiften istället. Lojal som jag är mådde jag samtidigt dåligt av att hota med att inte åka eftersom jag inte vill svika mina kollegor, men någonstans fanns en gräns även för mig. För första gången efter åtta år som yrkesofficer ställde jag mig igår kväll frågan: ”Är det verkligen värt det här? Är det här jobbet verkligen värt all skit man får från sin arbetsgivare?” Och svaret var inte alls lika självklart som det en gång varit.


Någonting som stör mig särskilt i den här historien är att löneutbetalningarna, förutom att de är fel, inte rättas till förrän på nästa månadslön. När jag har fått ett felaktigt löneavdrag på 33000kr förväntas jag bara acceptera att det kommer att kompenseras på nästa lön. Men hur ska jag våga lita på det efter alla fel? Hur kan det vara så svårt att betala ut korrigeringar direkt? Och hur ska jag kunna planera min ekonomi när jag aldrig har en aning om jag får någon lön, och i så fall hur mycket? Och hur kan man ha ett lönesystem som utan att varna släpper igenom löneavdrag på mer än 100%? All heder åt C F 17 som i brist på centrala åtgärder åtminstone ser till att personalen får ut sin grundlön, men det räcker inte. Försvarsmaktens personaldirektör Per-Olov Stålesjö och C Insats Anders Lindström talade om Försvarsmakten som en god arbetsgivare, med anledning av införandet av obligatorisk utlandstjänst förra året. Men en god arbetsgivare hanterar inte löneutbetalningar på det sätt som skett den senaste tiden.


Det måste bli ett slut på alla dessa felutbetalningar av löner! Det får faktiskt vara nog nu! Uppenbarligen är PRIO för dåligt för automatiska löneutbetalningar just nu, men vad är problemet? Man får väl anställa några som granskar alla lönebesked till dess att PRIO blir mer pålitligt, vad vet jag? LÖS UPPGIFTEN! NU!

Det kommer jag att göra. Trots allt.


Lt M

(Tilläggas bör att samtliga av mina lönebesked från FMV under den här perioden [som vanligt] varit ett under av korrekthet, trots samma tidsförhållanden när det gällt att få in tjänstledigheter och annat. Kontrasterna är uppenbara, och kanske har Försvarsmakten ett och annat att lära av FMV i det ökade samarbete som nu är förestående...)

Hur gör vi med Libyen?

Vi är nu inne i september. Det är med andra ord inte en månad kvar av den svenska Libyeninsatsen som i juni förlängdes med 90 dagar med start 27 juni. Det är med andra ord ca 3 veckor kvar till en förlängning eller avveckling ska genomföras.

NATO beslutade i början av juni att förlänga sin Libyeninsats till och med slutet av september, varvid Sverige beslutade sig för att följa detta beslut. Ännu har NATO inte fattat något beslut om att förlänga sin insats, men t ex Kanada har meddelat att man är beredd att förlänga sin del av insatsen om så skulle behövas.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade vid Libyenkonferensen i Paris härom dagen att Sverige är berett att genomföra en liten förlängning, men han vill också se frågan diskuterad i FN.


Tiden rinner nu snabbt iväg för en förlängning. Försvarsmakten är långt ifrån den organisation med omedelbart hög insatsberedskap som den ofta målas upp som. Till detta har det varken funnits pengar eller resurser. Ska flyginsatsen förlängas måste beslut tas mycket snart om vilka enheter som ska utgöra denna. Inom vissa delar blir det i så fall till att åka iväg för andra gången och därmed rotationstakt 1:1 med lika lång tid hemma som i insatsområdet. Det är inte ett hållbart koncept. Inom andra delar kan man måhända utbilda ny personal, men då måste förberedelser påbörjas med en gång och att vidta någon som helst form av åtgärd utan att ha ett politiskt beslut i ryggen är inget man gör i Försvarsmakten.

Ska insatsen istället förlängas med markförband är det också hög tid att förbereda dessa. Med undantag för den strategiska reserven och specialförbanden, har huvuddelen av Försvarsmaktens förband 90 dagars beredskap för internationella insatser. Ännu så länge finns heller inga färdigutbildade stående förband att tala om, utan det handlar i så fall om att sätta samman olika förbandsdelar till ett större. De förband som ingick i Nordic Battle Group är ett alternativ, men dessa är till stor del redan vigda för avlösning i Afghanistan. En intressant fråga är också hur en eventuell förlängning ska finansieras. En förlängning av flyginsatsen medför motsvarande eller större minskning av flygtidsproduktion på hemmaplan och är därigenom finansierad. Frågan är dock om en fortsatt flyginsats är det mest effektiva. En eventuell markinsats för säkerhetsskapande åtgärder kan vara avsevärt mer effektiv, men också betydligt mer kostsam.


Klart är att Libyen som oroshärd och område i behov av internationellt stöd kommer att bestå under en lång tid framöver. Såväl bistånds- som säkerhetsskapande åtgärder kommer att behövas. Som alltid är det svårare att vinna freden än kriget och att se det enormt militariserade Libyen som ännu en "failed state" är en mardröm.

Tiden rinner snabbt iväg. Hur gör vi med Libyen? Hur förbereder sig Sverige för att kunna agera utifrån det av de handlingsalternativ som FN och NATO väljer? Det krävs en politisk inriktning idag - inte imorgon.


Läs gärna gästledaren i SvD om bistånd och militära insatser


DN, 2, SvD, 2, Aft, 2, 3, Exp, SR

Svenskt erkännande av NTC stundar?

På utrikesministerns blogg kan man läsa att han tvingats ändra sina planer och att istället för att imorgon resa till Rumänien, kommer utrikesministern att följa med statsministern till Frankrike för att närvara vid konferensen om Libyens framtid. Denna omsvängning i planerna skulle kunna tyda på att Sverige inom kort tid erkänner det libyska övergångsrådet NTC som legitim representant för Libyen. I dagsläget är Sverige det enda landet i koalitionen som genomför Libyeninsatsen som inte erkänt NTC. Ett erkännande vore på tiden.

Imorgon bitti närvarar statsministern i TV 4:s morgonprogram innan resan till Paris påbörjas, enligt programmets nyhetsbrev.


SvD, 2, DN, 2, Exp, Aft

Svensk marktrupp till Libyen!?

På Defencenews kunde man igår läsa att statsminister Fredrik Reinfeldt meddelat att Sverige är berett att delta med marktrupp till stöd för säkerheten i det "nya" Libyen. Detta skulle antingen kunna ske som ett enskilt svenskt bidrag eller som del av ett samnordiskt förband. Enligt artikeln är även Finland berett att ställa upp med markförband eller humanitärt stöd.

I artikeln säger också statsminister Reinfeldt att frågan diskuteras inom regeringen och med andra nordiska länder och att man nu avvaktar förfrågningar från det internationella samfundet innan man går vidare.

Sett lite djupare är ett laddat uttalande av detta slag i regel att man "bjuder upp till dans". Sverige uttrycker i princip en önskan om att få delta med marktrupp.

Man kan verkligen fundera över varför svenska media inte rapporterat något i denna mycket aktuella fråga. Utan tvivel kommer ett svenskt deltagande med marktrupp att väcka en hel del svensk debatt. Inte minst kommer den aktuella resolution 1973 att vara intressant då den förbjuder ockuperande marktrupp. Ett svenskt markförband som bidrar till att stödja säkerhetsarbetet i det nya Libyen kommer per definition inte att vara ockuperande. Åsikterna lär ändå gå isär i denna fråga och det blir förmodligen aktuellt med en ny resolution i FN:s Säkerhetsråd innan det kan bli aktuellt med internationella säkerhetsstödjande åtgärder i Libyen.

Håkan Juholt och Socialdemokraterna chockade tidigare under sommaren efter debaclet med besluttet om en förlängning av flyginsatsen, med att lova svensk marktrupp vitt och brett till insatser i Libyen, Syrien och Sudan. Gäller detta fortfarande, kan man fråga sig eller blir det Da Capo på vårens ideliga helomvändningar? Intressant är också vilket markförband Regeringen har tänkt sig att erbjuda till det internationella samfundet och inom vilken tid? Största delen av NBG är redan bortlovat till Afghanistan. Blir det till att rekrytera ett helt nytt förband? Hur ska insatsen finansieras? Flygvapeninsatsen finansierades till stor del genom ett naturligt flygtidsproduktionsbortfall på hemmaplan, men när det gäller markförband finns inte motsvarande lösning.


Se även Klart Skepp.

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, DN, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, GP, 2, 3, SR, 2, 3, SVT, 2, 3

Ingen bordningsstyrka

Nu har det definitiva och officiella beskedet kommit från NATO att det inte finns något behov av någon svensk bordningsstyrka i Libyeninsatsen. Bordningsstyrkan var ett socialdemokratiskt krav för att gå med på en förlängning av insatsen. Den svenska flygspaningen var mycket eftertraktad, men redan när det svenska politiska beslutet fattades och offentliggjordes i juni stod det klart att det inte fanns något behov av någon svensk bordningsstyrka. Likväl var beredskap tvunget att upprätthållas under sommaren. Med tanke på uppgiftens karaktär och den minimala förberedelsetiden var det bara specialförbanden som kunde lösa uppgiften. Man kan tänka sig att personalen där inte varit speciellt imponerad av det socialdemokratiska kravet eftersom det tidigt stått klart att komponenten inte var efterfrågad. Göran Pettersson ställer också den högst relevanta frågan vad beredskapen för bordningsstyrkan har kostat i annan beredskap.

Nu börjar det bli hög tid att besluta om en eventuell förlängning av Libyeninsatsen. Det är inte utan att man funderar vilka krav med inrikespolitiska bottnar och föga förankring i insatsen som socialdemokraterna ska ställa denna gång om det skulle bli aktuellt att förlänga insatsen. Det är inte trovärdigt att låta inrikespolitiska skärmytslingar styra svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

SvD SR DN Expressen

Militär förmåga upphandlas inte som hyllvara

Bristen på bildtolkar som gör att den svenska Libyeninsatsen tvingas säga nej till förfrågningar från NATO om fler spaningsinsatser, kommer inte som en överraskning. Från att i många år under 00-talets strategiska blackout ha varit ett mindre sexigt område och därmed ordentlignerprioterat, är nu flygspaning i högsta ropet. Problemet är bara att det tar lång tid att utbilda en förmåga och än längre tid om det är en förmåga Försvarsmakten en gång gett upp med planer på att sedan återta. Även om så kanske inte är fallet när det gäller de omnämnda bildtolkarna, stannar sällan personal med specialkompetenser kvar i organisationen när en förmåga läggs ner. Återtagandet blir därefter svårt och mycket mödosamt när det väl behövs.

Det försvar vi bygger på idag är det vi kan använda om 8-10 år. Så långa är ledtiderna när det gäller att få fram materiel, utbilda personal och framförallt få erfarna chefer. Den aspekten verkar ofta försvinna ur försvarsdebatten.

Absolut senast till månadsskiftet måste politikerna ha bestämt sig för framtiden för den svenska Libyeninsatsen. Till skillnad från förra gången finns det inte nu något förband som nyligen har klivit av internationell beredskap och snabbt kan återta den förmågan. Det kräver därför betydligt längre tid för förberedelser än vad FL 02 erhöll. För de nämnda bildtolkarna blir det intressant. Framtiden ter sig kontinuerligt insatt i såväl Afghanistan som Libyen. Tyvärr finns det fler sådana personalkategorier i Försvarsmakten.

Bra om svenska Libyeninsatsen

SvD har idag ett mycket bra reportage av Mikael Holmström om den svenska Libyeninsatsen och FL 02 (tyvärr har hittills ingen rapporterat om det svenska psyopsbidraget, men det kommer förhoppningsvis).

I artikeln framträder bilden av ett mycket professionellt förband som på bästa möjliga sätt bidrar till den internationella insatsen Operation Unified Protector, OUP. Härom dagen avslöjades i en av de andra tidningarna att Sverige står för 37 % av all spaningsförmåga i OUP och i artikeln bjuds det exempel på vad bilderna används till. Dock var det ett tag sedan det publicerades några spaningsbilder från insatsen i media.

Holmström tar också upp några mindre smickrande saker för svensk del. Dels det mycket väl kända socialdemokratiska förbehållet att svenska flygplan inte får angripa några markmål - eller ens eldleda åt de flygplan som kallas in för att slå ut mål som angriper civilbefolkningen. En hittills okänd pinsamhet är Försvarsmaktens oförmåga att få fram ökenuniformer till personalen i insatsen.

"Cheferna har därför begärt att i stället få ner Försvarsmaktens moderna, tunna, svalare och ljusa ökenuniform. Men förgäves. Det svenska Högkvarterets fyrkantiga besked lyder: Sicilien ligger i Europa och där bärs den vanliga uniformen. Basta!"

Temperaturen når säkerligen inte riktigt upp till den i Afghanistan, men ska det spela någon roll? En titt på Google Maps visar dessutom att Sicilien ligger på samma breddgrad som nordligaste Tunisien. Förmodligen är det samma visa som i Abu Dhabi. Ingen lättare uniform förrän chefspersoner själva på plats har upplevt problemet. Uppgifter till WW talar också om att inte ens piloterna fick ökenuniformer förrän en bra bit in i insatsen.

Återstår att se vad som händer med den svenska insatsen i fortsättningen om nu OUP drar ut på tiden längre än slutet av september. Förberedelsearbetet måste starta snart – både det politiska och det militära. Att FL 02 gör en bra insats råder ingen tvekan om. Det hade dock varit intressant om svenska media någon gång intervjuade operationsledning om detta och vad man anser om det svenska bidraget.

Ett väntat scenario (uppdaterat 4/8 17.20)

Från Sicilien kommer nu nyheten att svenska piloter tvingas se på när libyska civila beskjuts med artilleri och av andra stridskrafter. De svenska nationella förbehållen, med grund i riksdagsbeslutet i juni, tillåter inte svenska stirdskrafter att med vapenmakt ingripa ens till direkt skydd av civila. Ett i sig intressant beslut när det kommer till folkrätten. Istället för att på egen hand ingripa med vapenmakt får de svenska piloterna tillkalla hjälp från andra länders flygvapen vars politiska nivå inte är lika finkänslig som den svenska riksdagen. Den svenska "någon-annanismen" har återigen letts till bevis. Som tur är finns det andra länder med mer råg i ryggen.

I juni förlängdes som bekant den svenska libyeninsatsen med tre månader fram till slutet av september. En avgörande skillnad i själva uppdraget var att man från politiskt håll öppnade upp förbehållen. Tidigare hade den svenska insatsen endast kunnat nytttjas till att spana mot mål som hade att göra med luftarenan, t ex luftvärn, flygbaser osv. Det artilleri och de stridsvagnar som användes för att beskjuta befolkningscentra och andra mål som hade med skyddet av civila att göra, hade man inte politiskt tillstånd att spana på i det ursprungliga riksdagsbeslutet, där Socialdemokraterna i sent skede strök allt som hade med markmål att göra. Det kunde "någon annan" göra. Svenska piloter skulle inte utsättas för en situation där de kunde tvingas bomba det som Håkan Juholt refererade till som "drogade barnsoldater".

Junibeslutet var osäkert in i det sista då Socialdemokraterna än slank hit och än dit i sitt ställningstagande. Ena dagen kunde man tänka sig en förlängning, andra dagen inte. Till syvende och sist använde man insatsen inrikespolitiskt. Ett viktigt krav var att antalet flygplan på plats skulle minskas från 8 till 5, vilket innebar att Försvarsmakten istället tvingades öka mängden teknisk personal för att kunna flyga lika mycket när underhåll nu måste ske på plats i större omfattning. Det andra kravet från Socialdemokraterna var att Sverige skulle erbjuda en marin bordningsstyrka till insatsen. Fortfarande idag, en och halv månad efter beslutet, har NATO inte efterfrågat en insats från den svenska bordningsstyrkan som fortfarande sitter hemma i beredskap. Någon förfrågan lär heller inte komma. Den segdragna beslutsprocessen förde med sig att man inte kunde utnyttja något reguljärt förband för bordningsuppgiften, utan uppgiften gick istället till Särskilda Operationsgruppen. Någon förfrågan från NATO om den svenska bordningsstyrkan lär heller inte komma. Man har redan de resurser som behövs.

Får man tro Håkan Juholt i Almedalen hade "Tripoli bombats sönder och samman om inte han satt ner foten" och sett till att de svenska flygplanen inte fick använda bomber. Förmodligen känns det mycket bra för de piloter som just nu befinner sig över Libyen och själva inte kan göra något för de civila som beskjuts med artilleri utan tvingas vänta i upp till 2 h på att "någon annan" ska komma och göra det jobb som Sverige är för fint för att själv åta sig. Överfört till markinsatsen i Afghanistan skulle detta innebära att svenska soldater hela tiden höll sig utom skjuthåll för motståndarsidan och vid bevittnade våldshandlingar mot civilbefolkningen endast ringde något annat ISAF-land. Absurt?

DN
Väpnaren

Uppdatering 4/8 08.00: Även SvD rapporterar nu inifrån Sigonellabasen och även TV 4:s Nyheterna har ett inslag om insatsen. Intressant, men ingalunda oväntat, att läsa att Sverige står för 25 % av flygspaningsförmågan i insatsen och 37 % av spaningsrapporterna. Så mycket för att insatsen inte skulle behövas, som vissa politiker hävdade.

Uppdatering 4/8 10.15: SVT har en intervju med såväl förbandschef som operationschef om den svenska insatsen och ingripande till skydd för civila. 

Sverige och Världen om "Någon Annan" 

Uppdatering 4/8 13.35: SvD har nu även publicerat en intervju med fp-ledaren Jan Björklund som vill att Riksdagen redan nu börjar titta på en förlängning av Libyeninsatsen (även DN). Björklund är orolig för att trycket på Gadaffi försvagas om koalitionen tappar den svenska flygspaningsförmågan. Norge avbröt sin insats den 1 augusti och Italien minskade några veckor tidigare sin insats avsevärt p g a de ekonomiska problem landet genomlider.


Frågan alla ställer sig är vilka smått fantastiska krav Håkan Juholt och Urban Ahlin ska komma med denna gång? Och framförallt, efter vinterns drogade barnsoldater i stridsvagnar och vårens "vansinnesfartyg" blir det riktigt intressant att se vilka nya grepp som ska tas i debatten denna gång.


Som tidigare anmärkt på i kommentarerna meddelar nu Gadaffis son Saif-Al Islam att regimen nu ska liera sig med islamisterna i landet. Återstår att se om detta är på riktigt eller en list för söndra inom rebellerna. Sådana knep har regimen försökt sig på tidigare, men då var det en del av landet stammar som var målgruppen. Är det på riktigt kan det tyda på en spricka inom rebelleden mellan mer liberala rebeller och de mer islamistiska, som enligt många "kommentatorer" i bloggosfären ÄR rebellerna.   SvD, DN

Uppdatering 4/8 17.20: En FOI-forskare tror att det hade resultaterat i ett folkmord i Benghazi om Säkerhetsrådets resolution inte antagits med efterföljande insats. 

Urban Ahlin anser det för tidigt att diskutera en förlängning, men anser ändå att man inte ska hamna i tidsnöd som förra gången. Det är med största sannolikhet en åsikt han inte har underbyggt genom diskussion med Försvarsmakten. Frågan är vilka piloter som ska sändas vid en förlängning eftersom de två tidigare insatserna tömt Flygvapnet på lufttankningskvalificerade piloter, sedan lufttankningsutbildningarna nedprioriterats av ekonomiska skäl. Situationen är förmodligen liknande på många andra håll då all personal i vissa nyckelbefattningar nu lär ha roterat igenom Libyeninsatsen .Det krävs alltså viss framförhållning om man ska hinna rekrytera ett nytt förband och därtill utbilda det.


Det gäller att ha ett utlandsobligatorium om man ska vara vass, men smal åt det anorektiska hållet.

Repost: Ett flygpass över Libyen

Med tillstånd av författaren och den som publicerat inlägget återpubliceras här ett blogginlägg från Flygvapenbloggen. Inlägget är skrivet av en av de piloter som just nu tjänstgör i FL 01 som en del av Operation Unified Protector. Inlägget ger en intressant inblick i JAS-pilotens vardag under internationell insats. Författaren, Duke, har tidigare skrivit gästinlägg på WW.

Man får återigen gratulera Flygvapenbloggen till intressanta inlägg. Modellen med att låta personalen skriva gästinlägg är ett vinnande koncept som gör att bloggen höjer sig avsevärt över mycket av den andra information som matas ut via Försvarets Forum och forsvarsmakten.se med deras mycket komplicerade och fyrkantiga skrivregler. Även återuppväckta Arménytt ger förhoppning om en trendvändning. Nu under sommaren har det talats om att Försvarsmakten ska starta en egen bloggportal och radikalt förändra sin hemsida. Det låter lovande.


/Wiseman

------------------------------------

Ett flygpass för några veckor sedan


Med ett mentalt projicerat spett bänder jag mig ur sängen klockan 05:10. Jag ska leda första rotepasset av två under dagen och planeringen börjar idag tre timmar innan take-off. Det första som händer på divisionen är att vi två som ska flyga briefas av underrättelseofficerare om läget i Libyen i stort och där vi ska flyga mer detaljerat. Idag har det dessutom kommit rapporter om avfyrat fientligt luftvärn så det tar lite längre tid än vanligt.

Efter briefingen så står en Mission Support Officer – som har jobbat halva natten – och trampar för att visa hur planeringen för passet är uppbyggt. Grundupplägget är klanderfritt som vanligt och efter ett par ingångsvärden från oss och lite diskussioner om vilka höjder vi kommer att flyga på så smyger hon iväg för att realisera alla papper vi ska ha med oss. Hon laddar också den datastav med uppdragsinformation som vi senare matar flygplanet med.

Nu är det dags att ta tag i Personal Recovery-situationen på i det område som vi ska flyga. Vi går igenom vår EPA – Evasive Plan of Action – för att se om den passar vårt uppdrag eller om vi måste göra förändringar. Där skriver vi i detalj hur vi kommer att agera om vi skjuter ut oss över fientligt territorium, t ex hur ofta vi ska passa radion, vart det kan finnas vänligt sinnade och vilka kodord som är aktuella.

Från ATO:n – Air Tasking Order – kan vi läsa grovt vad vi ska göra under uppdraget. I dag ska vi spana mot ett antal luftvärnsställningar i och runt Brega i Libyen för att sedan byta till luftförsvarsrollen under andra halvan av passet. Vi har två lufttankningar till vårt förfogande så det borde gå precis. Jag ber för säkerhetsskull MSO kolla extra noga på ett bränslealternativ med annan last för att se hur vi kan maximera chansen för mission success. Min tvåa – Edge – får till uppgift att följa upp detta och eventuellt kompensera navigeringen för otrevligheter såsom förmodat luftvärn. Han gör även lite ändringar i EPA:n för att ta hand om den stigande temperaturen i området, där det närmar sig 40 grader.

Den digitala åldern har inte nått våra knäblock så nu är det till att strimla planeringspapper från förra passet för att göra plats för nya. Jag har knappt hundra papper av olika slag i knäblocken, exklusive checklistor, så det kan bli en del bläddrande under passet. Monty – som också är pilot – är flygförberedare idag så han har satt ihop ett MDC – Mission Data Card – som är som ett koncentrat av alla andra papper.

Två timmar innan start så håller jag mission brief för min tvåa. Där går vi igenom alla delar av passet i detalj. Vilka höjder vi kommer att utnyttja, planerad färdväg, motmedel mot luftvärn, vad vi gör om vi får vissa typer av fel, osv. Efter detta blir det lite tid för att fixa med den egna materielen innan vi går och byter om. Jag mular i mig en större bit choklad som min fru skickat och tänker lite på min nu nio månader gamla dotter.

Den utrustning vi bär väger runt 20 kilo, så man vill inte bära den längre än absolut nödvändigt i denna hetta. Speciellt skorna är problematiska då de är av typen ridstövel. Än är det fortfarande en bit under 30 grader men det går snabbt uppåt. 35 i skuggan prognostiseras för idag så det gäller att vätska upp ordentligt så man klarar sig i öknen så länge som möjligt om det skulle gå dåligt. Libyen är ett av världens varmaste länder, med mestadels öken. Att utrustningen är väl anpassad för detta är direkt kopplat till vår överlevnadschans.

På step-briefen innan vi går ut till flygplanen får vi det sista om vädret. Det kontrolleras även att vi fått den senaste taktiska informationen och gjort allt man måste göra för att få flyga. I dag, som nästan alla dagar här i södra Italien, är vädret bra. Jag tänker i förbifarten på att jag inte gjort en instrumentinflygning i moln på nästan tre månader, och det lär inte bli idag heller.

40 minuter innan start sitter vi i flygplanet för att göra pre-flight procedures. Det tar inte alls så lång tid men man måste ta höjd för allt från strul med flygplanet till problem med färdplanen. Idag går allt som det ska och det blir 20 minuters kallhäng i sitsen i väntan på start. Murphy, som har visat ett visst intresse för oss här nere, verkar ha gått och fikat.

Efter start i utdragen rote så sätter vi kurs mot vår första tanker för att lufttanka. Vi gör det innan vi går in i området för att kunna ta så många foton som möjligt innan nästa tankning. Idag är det en fransk KC-135 som vi tankar ifrån. Ena tankningskorgen har fått en ”spoke” (ett kodord för att det är en skada på korgen) så vi tankar båda på samma vinge – efter varandra – vilket fördröjer tankningen med c:a åtta minuter. Det viktiga är att det går bra. Att i 600km/h flyga in en pinne – som man inte ser – i en 70cm bred korg, gjord mestadels av metall, en halvmeter från en huv av plast kräver en del fokus.

Efter tankningen börjar allvaret. Checklistan för att gå ”feet dry” – dvs flyga in över land – genomförs av båda. Flygplanet är nu helt konfigurerat för att möta skarpa hot på kort tid. Första passen kändes det lite ovanligt att flyga med skarpa vapen, något som vi normalt inte gör när vi övar. Vi ökar farten och sjunker till taktiska höjder. Jag fotar med vår eminenta spaningskapsel medan Edge kollar min rygg. Jag jobbar mest head down, vilket betyder att jag tittar på mina skärmar för att hantera sensorn, medan Edge tittar ut efter andra flygplan och fientliga luftvärnsrobotar. De taktiska flygledarna (callsign Magic) är inte som i trygga Sverige lika bra på att upplysa om egna flygplan, och ibland har man inte ens radiokontakt, så det gäller att titta ut. Länk 16 som vi precis fått till Gripen hjälper dock mycket eftersom man ser de andra flygplanen på kartskärmen.

Kapseln har en bra dag i dag, och Murphy syns ännu inte till, så alla mål fotas utan problem. Bingo fuel – bränslenivå för hemflygning – närmar sig och vi begär högre höjder mot tankerområderna för ny lufttankning. När vi kommer till andra tankern så ligger det redan två brittiska Tornados och tankar. Mitt flygplan visar att gränsen är nådd men med lite manuellt räknande och riskhanterande kommer jag fram till att lite mindre bränsle räcker för att flyga hem och kan därför ligga i väntläge några minuter till. Nivåerna hinner bli kritiskt låga men precis när jag tänker be dem flytta på sig (de är inne på vår tankertid med inte så lite) så anmäler de ”request disconnect”. Pust. Bra försök, Murphy.

Andra delen av uppdraget är DCA – Defensive Counter Air – där vi ligger och skyddar tankers och andra flygplan från eventuella lufthot. Gripen är multi-role och genom att trycka på ett par knappar så är nu kärran konfigurerad för luftmål.

Från vår patrullbana ser vi med vår värmekamera hur kriget pågår där nere, inne över land. Granater och eldgivning syns tydligt men på det avstånd vi just nu befinner oss – feet wet – går det inte att urskilja enskilda människor. Vi passar även på att med samma kamera, och med den för vanligt ljus, kontrollera en av de kända SA-5-siterna för verksamhet. Gadaffi har kapacitet att reparera sina luftvärnsställningar, men förhoppningsvis inte utan att vi får reda på det.

Efter nästan fyra timmar i luften landar vi på Sigonella efter en snygg brytning över plats. Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran. Totalt blir det runt fem timmar i sitsen så det knakar lite i ryggen när man reser sig. Nä, det är inte för att jag börjar bli gammal. Tom vattenflaska innebär att jag druckit en liter vatten i luften. Det ena ger det andra och det börjar bli brådis med post flight check list. En MSO hämtar datastavar och massminnen och kör in dessa för omedelbar behandling av våra bildtolkar, allt för att spara tid. Vi levererar bilderna medan de gör det faktiska jobbet med att se vad som är på dem.

Utvärderingen av passet tar ett par timmar och är inte alltid speciellt spännande, men ack så viktig. Alla tekniska fel och taktiska erfarenheter, stora som små, följs upp i många system för att man senare ska kunna skära informationen på alla möjliga sätt. Då detta är första gången vi är på skarp insats med Gripen gäller det att krama ur så mycket erfarenheter som möjligt.

Nu återstår bara att välja mellan chipspåsen, styrketräning eller löpning. Undrar vad det blir. När det är varmt är det viktigt att få i sig mycket salt.


Duke