Gästinlägg: Säkra zoner i Syrien

Om vi inte här hemma kan ta hand om människor som flyr finns möjligheten att ge säkerhet på plats. Flyktingdebatten i Sverige påminner om kejsarens nya kläder. Men regeringen skulle kunna ta ledartröjan och med Försvarsmakten bidra till säkra zoner, fristäder för plågade människor i Syrien. Terrordåden i Bryssel ändrar inte på detta.

Sverige och EU är mitt uppe i en kris som hotar grundläggande värden. Gränser stängs och människor på flykt från krigets fasor får kalla handen inte bara i Sverige utan i alla Europas länder.
Turkiet sköter stora delar av den europeiska unionens flyktingpolitik och fortsätter göra det efter uppgörelsen i Bryssel 17 mars. Det är oklart om och i vilken utsträckning något EU-land kommer att ta emot flyktingar som befinner sig i Turkiet. Landet hyser 2.2 miljoner flyktingar. Hela städer grusas i Syrien. Familjer går under. Barn, kvinnor och män dödas. Vice statsminister Åsa Romson grät med all rätt över att vi sviker dem. Regeringens flyktingpolitik ger ett intryck av kejsarens nya kläder. Inget nytt trots mångordiga utläggningar.

I stället för att hitta på lösningar om hur vi med oklara EU-uppgörelser och gränskontroller ska ta emot färre flyktingar, finns en uppenbar lösning: Vi bidrar till säkra zoner i Syrien. 160000 asylsökande förra året till Sverige var för mycket för regeringen, Migrationsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var också för mycket för kommunerna, gränspolisen och bostad, vård, skola och omsorg. Om resurserna inte räcker och även om de skulle räcka så har majoriteten i riksdagen och senare regeringen sagt: Nu klarar vi inte mer.

Regeringen borde vara klar över vilka möjligheter som står till buds. Har vi sagt nej till fler flyktingar hit, är den andra och bara den andra möjligheten att stödja på plats: Säkra zoner i Syrien. Vid gränsen mellan Syrien och Jordanien dit många flyktingar söker sig, föreslogs förra sommaren en säker och IS-fri zon. Jordanien har ännu inte förverkligat idén. Säkra zoner i Idlibprovinsen och i östra Aleppo som varit relativt skonade från kriget skulle ge flyktingar trygghet att återvända, främst internflyktingar men även människor som sökt sig över gränsen mot Turkiet.

Säkerhetsrådets resolutioner 2170, 2249 och 2254 ger grunder för att skapa en eller flera zoner som kan skydda flyktingar och möta hotet från IS. Diplomatin för att komma till verkstad kan synas snårig men något reellt alternativ verkar inte föreligga. Det land som kan förverkliga en säker zon är USA.
Resolution 2254 pekar konkret på humanitärt stöd i Syrien, stöd till människor som utsätts för våld och andra kränkningar från IS.

Givet att inget medlemsland i EU vill sitta med Svarte Petter och ge syriska flyktingar ett tryggt liv, står hoppet till att president Obama i dag väljer att spela ut sitt militära kort. Om en säker zon upprättas i Syrien är det inte bara en humanitär lösning, det är också en lösning som stöder sig på militära medel. Det mycket som ska klaffa, inte minst säkerheten som då bygger på väpnade styrkor. Frågan är nu: Är detta en lösning som Sverige och Försvarsmakten kan bidra till?

Det finns all anledning för utrikesminister Margot Wallström att fundera över frågan. Hon skulle kunna lägga till ännu en kraftfull åtgärd i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige kan inte sitta på parkett. Människor i Syrien är inte särskilt hjälpta av tomma fraser. Kommer de hit är de inte välkomna. Logiken säger då att vi hjälper dem på plats.

Devisen som går i arv hos svensk regering efter regering ”det talade ordet gäller” har för länge sedan blivit obsolet. Man kan snacka hur mycket som helst utan att något händer. Vad omvärlden väntar sig av Sverige är leverans. Människorna i Syrien behöver vår hjälp även om vi stängt våra gränser.

Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat (M)
Per Lunqe, reporter med försvarspolitisk inriktning

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien

Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg

Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.

Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.

Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.

Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.


Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.

Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?



Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 

Gästinlägg: Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?

Med inbördeskriget i Syrien och terrororganisationen IS brutala framfart i Syrien och Irak har svenskar som reser ner till området för att delta i striderna på IS och liknande röreselsers sida, blivit ett problem att hantera. Olika siffror figurerar avseende hur stor företeelsen är, men mycket pekar på att det siffror som släppts av Säpo är en mycket försiktig uppskattning och att det rör sig betydligt fler än 80 svenska medborgare som deltar i striderna. Att avbryta detta tillflöde av frivilliga till terrororganisationer bör vara en prioriterad fråga för Sverige och andra EU-länder, inte minst med tanke på hur svårt det är att i övrigt påverka IS utan mandat från FN:s säkerhetsråd. En annan stor fråga är hur Sverige ska hantera de medborgare som återvänder från striderna och de problem och faror detta fenomen medför. Dessa frågor diskuteras här av Robert Egnell (PhD).

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?


Att svenska medborgare reser till konfliktzoner för att av olika anledningar delta i krig och konflikter är ingen nytt fenomen. Svenskar anslöt sig till Danmark under det dansk-tyska kriget under skandinavismens tid, slogs som frivilliga i Finland, anslöt sig till SS i Tyskland, avrättade människor i fångläger på Balkan, och har mer nyligen också synts i krigens Somalia, Iraq och inte minst Syrien. I just Syrien räknar International Center for the Study of Radicalisation (ICSR) med att cirka 100 svenskar anslutit sig till olika rebell- och terroristorganisationer. Många slåss primärt för att störta krigsförbrytaren Bashar al-Assad, men ett stort antal beskrivs bäst som radikala jihadister, av vilka många utbildats, radikaliserats och numera strider för vidriga organisationer som ISIS och al-Nusrafronten.

I Sverige är vi relativt förskonade från terrorattacker, men internationellt har hemvändande radikala blivit ett mycket verkligt problem. Den 24 maj i år öppnade en man eld på judiska muséet i Bryssel och dödade fyra personer. Den misstänkte gärningsmannen var Mehdi Nemmouche, en fransk medborgare som spenderat det senaste året som jihadist i Syrien. Detta beskrevs av Dan Byman och Jeremy Shapiro som den första dödliga spridningseffekten i Europa av Syriens inbördeskrig. Vid ett flertal andra tillfällen har planerade attacker av hemvändare stoppats av säkerhetstjänster.

Frågan är vad som händer med de svenska medborgare som krigat i Syrien om och när de bestämmer sig för att komma hem? Vilka avsikter har de och hur ska svenska myndigheter hantera dem och vilka resurser krävs? Hur sannolikt är det med terrorattacker och hur rädda ska vi i allmänheten vara? Det råder inga tvivel om att det svenska rättsystemet, underrättelsetjänster och sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar. Den här texten bygger i stor utsträckning på forskning av min kollega Dan Byman, men med kommentarer till och tillämpning på den svenska kontexten.

Först och främst – vad är hotet?
Det rör sig inte om några massor, men siffrorna är fortfarande alarmerande. De har ofta stort stöd från sin omgivning hemma i Sverige – något som också är problematiskt. Även om historien visar att detta inte är ett helt nytt fenomen, så utgör jihadisterna i Syrien och Irak ett nytt problem genom att de ofta är mycket vältränade i terrorverksamhet och vapenhantering, de är stridstestade och erfarna, de är djupt indoktrinerade, och de har ett stort internationellt nätverk. På så sätt utgör de dessutom ett betydligt större hot än så kallade ”hemmaradikaliserade” som ofta saknar alla dessa egenskaper. Det råder med andra ord inga tvivel på att svenska återvändare utgör ett hot – inte minst i ett land där vi varit så förskonade från (framgångsrika) terrorattacker. Det räcker trots allt men en enda framgångsrik attack av några välutbildade operatörer för att skapa fruktansvärd förödelse och chock i det svenska samhället. Det finns dock även en rad anledningar till att hotet inte är så alarmerande som de värsta apokalyptikerna varnat för.

Förmildrande omständigheter
Många kommer att dö i krigets Syrien och kommer därför aldrig att återvända. Även om exakta siffror är svåra att komma över så verkar dödligheten bland jihadister vara stor – inte minst bland utländska krigare. En annan förmildrande och något cynisk omständighet är att rekryteringen av radikala element faktiskt tar potentiella terrorister långt bort från svenska gator och torg. Många av de mest radikala krigarna återvänder aldrig även om de överlever – dels därför att ISIS och andra tar passen ifrån dem, dels därför att de inte är intresserade av att flytta hem. Istället rör de sig ofta från konfliktzon till konfliktzon i regionen. Dessutom saknar många motivation för att attackera sitt hemland och detta skede finns det heller ingen fatwa mot Sverige som skulle kunna rikta terroristernas blickar mot oss och därmed utlösa en mer avsiktfull hemflyttsvåg. Utöver detta är dessutom många hemvändare helt desillusionerade av kriget, samt av organisationernas och ledarnas beteende. Kriget, kampen och det alternativa livsstil som ISIL och andra utlovar visade sig helt enkelt inte infria förväntningarna. En annan ofta bortglömd faktor är att de allra flesta som strider i Syrien är inte utbildade till terrorister, utan till gerillakrigare, vilket inte är två helt överförbara kompetenser. Slutligen, hemvändande jihadister och deras nätverk är hittills en mycket väldefinierad och enkel grupp för underrättelsetjänster att hålla ögonen på. Ofta har de varit aktiva på facebook och twitter, där de skrutit om sin verksamhet. Dessutom kan deras ”följare” i dessa nätverk också enkelt identifieras och kontrolleras – i alla fall med rätt resurser. Underrättelsetjänsternas värsta mardröm är därför inte hemvändarna, utan de som inte rest, de som saknar kontakter med kända nätverk, men som ändå sitter på resurser och hat att utföra terrordåd – så kallade ”ensamvargar”.

Hur bör vi hantera hotet?
Lämpliga åtgärder för att hantera dessa mycket reella hot kan delas upp i omedelbar riskhantering och mer långsiktig förebyggande verksamhet. Det juridiska konsekvenser som är lämpliga vid hemkomsten beror naturligtvis på var, hur, och med vilka organisationer som svenskar stridit. Den blåögdhet som kännetecknat svensk syn på dessa krigare måste dock förändras. Under resan från frivillig idealist eller äventyrssökare till hemvändande erfaren krigare finns det en rad steg där myndigheter kan ingripa. Själva rekrytering är ofta en del i en radikaliseringsprocess som är ett betydligt större problem än att resa eller inte, och övertalningsförsök att inte åka som testats i bland annat Danmark har sannolikt inte haft så stor effekt. Kanske kan däremot den radikaliserades omgivning påverkas och arbetas med i dessa försök. Steg två är att försvåra inresan till krigsområdet. Att ta sig in i Syrien är alltför lätt – med en charterbiljett till Turkiet och en insider som möter upp är det egentligen bara att promenera in. Här kan samarbete med länderna i regionen förbättras betydligt.

Vid hemkomsten är det uppenbart att dessa individer måste övervakas och eventuellt arresteras. Här är det viktigt att inte bara lagstiftning utan även underrättelsekapacitet räcker till. Att anta att hemvändare är skyldiga till brott vore dock ett stort misstag – rättsligt och strategiskt. Många kommer att ha stridigt för något både de och västvärlden stödjer – störtandet av al-Assad. ICSR i London menar att inte skapa möjligheter för hemkomst för dessa individer kan förvärra istället för att hantera problemet. Oavsett straffdebatten är det slutligen också uppenbart att många hemvändare kommer att kräva terapi och vård. Att fånga upp dessa individer är inte bara ett sett försöka fånga upp potentiella hot, eller att skapa bättre insikt och underrättelse av fenomenet. Det är också ett sätt att hantera problem som psykologiska problem kan skapa bortom terroristhotet, och som vi är skyldiga människorna i hemvändarnas omgivning. Många hemvändare, oavsett deras avsikter med resan till Syrien eller hemresan till Sverige, kommer att ha allvarliga problem i form av PTSD och andra störningar och riskerar därmed att bli farligare än de behöver bli.

Förebyggande av fenomenet
Att svenska medborgare ansluter sig till radikala terrororganisationer måste naturligtvis ses som ett samhälleligt misslyckande. Vissa individer har störningar som gör att de alltid kommer alltid att söka sig till våld och konflikter - Jackie Arklöv är ett sådant exempel. Fenomenet med utländska jihadister är dock mer utbrett än att skylla på enskilda individers läggning och istället måste vi fundera över hur samhället kan stoppa den radikaliseringsresa som flera av individerna gjort under en längre tid innan de fattar beslut om att ta till våld mot civila för att uppnå sina politiska mål.

Ett större problem än denna text kan angripa berör hur stabilitet kan skapas i Mellanöstern och hur kriget mot terrorismen kan avslutas en gång för alla. Det senaste årtiondets krig har skapat en lång rad rekryteringsplattformar för radikaliserade, missnöjda eller äventyrslystna unga. Krigen har även lett till lidande bland civila, och en misstänksamhet mellan arabvärlden och västvärlden, vilka kan bidra till radikaliseringsprocesserna. Lite mer om mina tankar om detta här.

Slutligen: Är Sverige unikt?
När det gäller säkerhet och hotbildsanalys finns det alltid en risk med att överföra internationella analyser på Sverige. En lika stor risk är emellertid att automatiskt beskriva Sverige som unikt och därför mindre sårbart. En faktor som kan avgöra hemvändares benägenhet att fortsätta kampen i Sverige eller någon annanstans är huruvida det finns en fatwa som uppmanar till attack mot Sverige. Detta finns inte i dagsläget, men skulle en jihad-fatwa utfärdas mot Sverige så utgör naturligtvis de radikaliserade hemvändarna ett hot – inte minst genom den träning och kapacitet de besitter. En skillnad mellan USA och Europa är hur integrerad den muslimska befolkningen känner sig. Här har Sverige en stor utmaning i det utanförskap som ofta beskrivs blandinvandrare. Motivation att fortsätta kampen på hemmaplan ökar därmed. Här måste jag dock erkänna att jag kunskapsmässigt är ute på tunn is och jag vill istället hänvisa till den forskning som utförs på FHS av bland andra Magnus Ranstorp för att få en bättre insikt i mer specifikt svenska problem.

Slutligen, hotet mot Sverige kommer inte bara från svenska hemvändare. Attacken i Bryssel involverade en fransk medborgare, och den misslyckade självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010 utfördes visserligen av en svensk medborgare, men som hade radikaliserats och tränats i England. Rörligheten inom Europa är total och det kommer att krävas ett mycket väloljat internationellt samarbete för att hantera de många tusen Européer som en dag återvänder hem.

Robert Egnell

Robert Egnell (PhD) är sedan drygt tre år tillbaka Visiting Professor and Director of Studies inom Security Studies Program på Georgetown University. Han är även tjänstledig docent Försvarshögskolans strategiavdelning och beräknas komma hem till sommaren 2015. Han kan följas på @robertegnell

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).

Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)

Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.

Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.

Mer om IS:

Frivärld – Stefan Olsson
VICE News reportagefilm inifrån IS  – Enda i sitt slag?

Regeringens lilla hemliga spargris

Pengar i försvarsbudgeten  som inte utnyttjas under ett verksamhetsår går liksom fallet för andra statliga utgiftsområden tillbaka till statskassan. Det man inte använder år 1 är kvar i kassakistan att användas år 2. En sund ekonomisk tanke i grund och botten – om man inte missnyttjar förhållandet.

Inom utgiftsområde 6 och då närmast den del som utgör försvarsbudgeten har det inte riktigt fungerat så de senaste åren. Regeringen förbehåller sig rätten att besluta om alla investeringar större än 200 miljoner kr även om Försvarsmakten har budgeterat för dessa investeringar. Följden blir att allt större delar av försvarsbudgeten går tillbaka till statskassan outnyttjad eftersom Regeringen de senaste åren blivit allt mer ovillig att fatta beslut om de materielinvesteringar som Försvarsmakten sedan år budgeterat inom sin materielplan. Det senaste och mest markanta exemplet är Regeringens ovilja att fatta beslut om modifiering av två korvetter till vedettbåtar att ersätta de sju bevaknings- och vedettbåtar som inom mycket kort kommer att tas ur tjänst. Att två inte ersätter sju förstår nog vem som helst, men att noll är ännu sämre lär vara än tydligare.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Jeppsson har under hösten flera gånger satt åt försvarsministern för detta och oviljan att fatta beslut om Marinens framtid. Något som försvarsministern fått allt svårare att värja sig för. Det blev ytterst tydligt härom dagen vilket Skipper skrivit om.

Nu har dock det dolda anslagssparandet accelererat ytterligare då Syrieninsatsen är beordrad att belasta konto 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap istället för 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser. Syrieninsatsen utgörs av en Tp 84 Hercules med stödfunktioner med uppgift att stödja FN med transport av personal med uppgifter kring avvecklingen av de syriska kemvapnen. Insatsen är därtill uppkommen och inte någon insats som planerats sedan länge.

Regeringen har av flera partier, bland annat Socialdemokraterna, sedan länge kritiserats för att inte vilja överföra medel från konto 1:2 till 1:1 och 1:3 (anskaffning av materiel och anläggningar). Försvarsmakten har de senaste åren lämnat tillbaka miljardbelopp till statskassan från just konto 1:2 då antalet insatser nedgått jämfört med plan och likaså insatsernas omfattning. Nu verkar man dock ha tagit anslagssparandet ytterligare ett steg. Absurt.

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.


Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.



Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.


Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.

JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank

Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.

Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.


Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.

Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM

Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Kring ett anfall mot Syrien

Det drar ihop sig till ett anfall mot Syrien efter den påstådda kemvapenattacken härom veckan som uppges ha dödat över 1000 civila. Jag skriver medvetet påstådd och uppges ha dödat eftersom vi har svårt att veta vad som har inträffat och vem som i så fall ligger bakom. FN:s vapeninspektörer har idag lämnat Syrien, vilket i sig ger framförallt USA och Frankrike möjlighet att genomföra ett anfall utan att behöva riskera ofrivilliga internationella sköldar. Det betyder också att vi om ett par dagar kan få svar via de prover, bland annat blodprover, som inspektörerna har med sig. Om en attack med kemiska stridsmedel har ägt rum blir det fortfarande svårt att bevisa vem som ligger bakom. Här blir det i mångt och mycket upp till var och en att i sitt eget samvete bedöma vem som har mest att vinna på en attack med kemiska stridsmedel, vem som har förmågan och hur till exempel amerikanska, franska, brittiska och israeliska underrättelsekällor ska värderas.

Det är lätt att utifrån en moralisk högterräng ställa krav på att det internationella samfundet ska ingripa i Syrien och stoppa lidandet. Historien visar dock att detta är betydligt lättare sagt än gjort. Utan tvekan pågår ett stort mänskligt lidande i Syrien, men hur stoppar man det och framförallt hur ska landet se ut efter ett internationellt militärt ingripande?


Legitimitet

En militär intervention i Syrien kräver legitimitet. Den starkaste legitimiteten skulle erhållas genom ett mandat från FN:s säkerhetsråd men något sådant lär aldrig effektueras då varken Ryssland eller Kina har något som helst intresse av en intervention i Syrien. Till skillnad från Libyen så är Syrien betydligt mer intressant för dessa vetoländer och framförallt med den regering landet nu har. I brist på denna uppbackning kan de länder som vill genomföra ett militärt angrepp för att straffa regimen Assad hoppas på att de prover FN:s vapeninspektörer för med sig är ”positiva”. Storbritanniens premiärminister David Cameron har redan förlorat i parlamentet avseende en brittisk medverkan innan vapeninspektörernas provsvar anlänt. Vill USA och Frankrike stärka legitimiteten för ett angrepp, tvingas man invänta dessa svar. Som med många andra prover finns en viss felmarginal och svaret kommer alltid att kunna ifrågasättas.

USA säger sig redan ha bevis för att regimen ligger bakom attacken med kemiska stridsmedel och att man är fullt nöjd med dessa. Bevisen sägs bland annat utgöras av avlyssnade samtal mellan nyckelpersoner i regimen. Detta är av naturliga skäl också bevis vars autencitet inte är oomtvistliga. Vis av erfarenheten från anfallet mot Irak 2003 lär inte Obama vilja genomföra ett anfall mot Syrien utan starka bevis. I sitt tal igår kväll uttryckte också Obama att det från amerikansk sida inte är aktuellt med att genomföra militära anfall för att stödja oppositionen eller för att avsätta regimen utan att det handlar om att straffa regimen för användandet av kemiska vapen.


Målsättning med ett internationellt militärt angrepp

Det alla vill uppnå i Syrien är naturligtvis fred och frihet för alla, men det är tyvärr inte lika lätt som det kan framstå i en Bamse-tidning. Somliga tycker det viktigaste är att man gör ”något”, somliga vill att regimen försvinner och verkar tro att oppositionen då automatiskt skulle införa motsvarande svensk demokrati och vissa tror att det tredje världskriget står för dörren.

Innan man går i krig, vilket ett internationellt militärt angrepp skulle innebära, så krävs det att man fastställer vad det är man vill uppnå då ambitionen i högsta grad kommer att styra vilka verktyg som ska användas och hur lång tid ett angrepp eller en intervention kommer att ta och naturligtvis också vilka kostnader såväl monetärt som i människoliv. Vilket end-state som gäller för ett militärt angrepp mot Syrien har det hittills inte presenterats något egentligt svar på. Istället tycks retoriken centrera kring att ”någon” borde göra ”något”.

Det finns all anledning att reflektera över vad ett så pass begränsat militärt angrepp som nu är aktuellt egentligen kommer att åstadkomma och framförallt hur ett sådant kommer att förändra den sköra balansen i Mellanöstern.


Verktyg

Har man målsättningen att en internationell militär intervention ska återställa fred och införa demokrati i Syrien, så kommer det att krävas åtskilliga år av internationell militär närvaro på marken i Syrien och insatsen kommer att omfatta insats av hundratusentals soldater. Många av dessa kommer att få sätta livet till liksom även syrier – kombattanter som civila.

Har man istället en mer begränsad målsättning som fallet verkar vara med den amerikanska, att ge Syrien en näsbränna användandet av kemiska vapen, handlar det istället om anfall med avståndsvapen mot enstaka punktmål. I klartext blir det kryssningsrobotar från fartyg, ubåtar och flygplan mot fasta mål av militärt värde som kan sammankopplas med förmågan att genomföra strid med kemiska vapen. Problemet blir att fastställa vilka dessa mål är. Det naturliga i högintensiv krigföring vore att ge sig på det strategiska ledningsskiktet, framförallt i form av president Assad och hans närmaste, men det är torde vara omöjligt av legitimitetsskäl. Återstår gör i så fall att ge sig på ledningscentraler varifrån man kan misstänka att anfallen med kemiska stridsmedel letts, liksom avfyrningssystem för kemiska stridsmedel och eventuella identifierade förråd för dessa vapen. Då avfyrningssystemen i regel utgörs av mobila system såsom robotfordon och artilleripjäser blir dessa mycket svåra att komma åt med kryssningsrobotar då dessas tid från målupptäckt till bekämpning handlar om timmar, varvid målet ofta hunnit flytta sig till en helt annan plats. Hade USA och Frankrike haft luftherravälde över Syrien hade man kunnat nyttja sig av stridsflyg och drönare för att nå verkan. Att nedkämpa det syriska luftvärnet till en sådan nivå att man når rörelsefrihet med konventionella flygstridskrafter i operationsområdet kommer dock att ta veckor och att operera med stridsflyg utan luftherravälde medför risker för nedskjutning och tillfångatagande av amerikansk militär personal som president Obama utan tvekan ej är villig att ta med tanke på den amerikanska hemmaopinionen.

Troligast är med andra ord att det blir insatser med avståndsvapen som vi får se. Vilken verkan som uppnås är dock oklart. Syrien är vid det här laget i än högre grad ett land som i högre grad ej är beroende av fungerande samhällsfunktioner på det sätt som ett modernt västland som t ex Sverige är. Ett hot om angrepp eller ett angrepp med flygstridskrafter mot nyckelpunkter i Sverige skulle medföra så stora samhällsproblem att man sannolikt skulle söka förhandla fram fred utan att motståndaren ens skulle behöva hota med insats av markstridskrafter. Fallhöjden i vårt moderna samhälle är så pass stor. I Afghanistan vars samhälleliga fallhöjd är tämligen låg skulle liknande hot vara verkningslösa. Syrien lär efter snart tre års inbördeskrig och dessförinnan en lägre samhällsutveckling än Västeuropa, vara tveksamt sårbart för hot respektive insats av endast flygstridskrafter och framförallt om dessa begränsas i tid och endast rör vissa militära mål. Likt president Clinton gjorde 1999 har också president Obama i förväg uttryckt att någon insats av markförband ej är aktuell.


Ryssland

Ryssland är en av regeringens Assads starkaste bundsförvanter, där den andra är Iran. President Putin har sedan inbördeskriget i Syrien inleddes för snart tre år sedan starkt emotsatt sig en internationell intervention liksom resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Istället har Ryssland förstärkt sin militära närvaro i Syrien i hamnstaden Tartus där man sedan Sovjetunionens dagar disponerar en flottbas för den marina närvaron i Medelhavet. Man har också fortsatt med vapenleveranser till regimen i Syrien med motiveringen att de vapen man levererar inte kan användas mot oppositionen. De luftvärnssystem och kustartillerisystem man levererar till Syrien är dock i högsta grad användbara för att motverka ett internationellt militärt angrepp.

Trots höga tonlägen från rysk sida mot ett amerikanskt/internationellt angrepp mot Syrien är det knappast något man kommer att gå till krig på. Trots en stark rysk militär närvaro utanför och längs Syriens kust lär man knappast ta strid med andra nationers enheter som genomför anfall mot Syrien. Däremot är det inte helt otroligt att man kan använda marint luftförsvar till att bekämpa kryssningsrobotar.

Ryssland skulle i händelse av ett amerikanskt angrepp mot Syrien vara en av vinnarna. Bara under slutet av augusti har oljepriset stigit 10 % på oron i Syrien. Vad som driver oljepriset är sannolikt en oro för hur framförallt Iran ska agera om Syrien angrips. Bestämmer sig Iran för att hämnas med aktioner mot fartyg som passerar Hormuzsundet kommer detta att få allvarliga konsekvenser för världens oljetillgång och därmed även priset på olja. För rysk del skulle detta vara ett tacksamt tillskott i statskassan då ett högre oljepris också har mycket stor påverkan på den statliga ryska ekonomin.

Att Ryssland värderar Syrien högt har de senaste åren varit tydligt såväl genom den ryska retoriken, men inte minst genom direkta handlingar i form av vapenexport och även en förstärkt marin närvaro. I våras meddelades att renoveringsarbetet på Rysslands enda kvarvarande hangarfartyg avbryts för att fartyget ska kunna sändas till östra Medelhavet under hösten. På kort sikt innebär detta en avsevärt förstärkt förmåga, men på längre sikt kan det vara förödande då fartyget i fråga var i starkt behov av omfattande renoveringar för att kunna hållas igång under 2020-talet och från början var planerat att tillbringa ytterligare några år på varv.

Att Ryssland liksom Kina motsätter sig en skarpare säkerhetsrådsresolution om Syrien kan framförallt förklaras med att man är rädd för att detta ska sätta ett exempel för framtiden i områden där respektive land är rädd för en utveckling liknande den arabiska våren, till exempel med en minoritet som söker självständighet.

För President Putin är det också ett tacksamt tillfälle att kunna gråta krokodiltårar över syriska civila som riskerar dödas av amerikanska kryssningsrobotar, när Putin själv förmodligen har de bästa möjligheterna att påverka den syriska regimen att gå mot en fredlig lösning.


Risk för spridning

Som så många gånger tidigare beskrivit så är Syrien i högre grad än t ex Libyen knutet till den mycket sköra balansen i Mellanöstern mellan Iran-stödda shiamuslimer (syrisk regim), länder med starkt Sunni-inflytande (Saudi-Arabien, Qatar m fl) och därutöver Israel. För att ytterligare späda på det hela finns kurdisk intressen i så väl Syrien som Turkiet och Irak. En ytterligare aktör är NATO-medlemmen Turkiet. Klämda i mitten är den syriska kristna minoriteten där många fruktar att den syriska regimens fall ska medföra samma situation för de kristna i Syrien som fallet blivit i först Irak och sedan Egypten.

Iran är inget nära grannland till Syrien, men har historiskt agerat militärt såväl i Syrien som i grannlandet Libanon och har även idag militära styrkor på plats i Syrien enligt flera bedömare. En pressad syrisk regim som i form av ett sista kort spelar ut att genomföra ett anfall med kemiska stridsmedel mot Israel skulle få förödande konsekvenser och även kasta om allianser och insatser i området och skapa en mycket svårsläckt brand.


Sverige och ett militärt angrepp på Syrien

Sverige kommer aldrig att delta i en militär intervention utan att det finns ett mandat från FN:s säkerhetsråd, så något svenskt militärt deltagande kommer inte att vara aktuellt. Trots detta finns det de som förespråkar ett svenskt militärt deltagande av moraliska skäl och tar Libyeninsatsen som exempel. Detta tyder tyvärr även på bristande kunskaper avseende den svenska militära situationen idag. Trots att det bara gått två år sedan Libyeninsatsen är det en mycket annorlunda säkerhetspolitisk såväl som militär karta som råder idag. Den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde och framförallt över Östersjön är idag radikalt annorlunda jämfört med för två år sedan, vilket torde ha framgått mellan raderna i rapporteringen om bland annat den ryska påsken. För svensk del skulle det bli ytterst ansträngande att hålla igång en stridsflyginsats över Syrien samtidigt som man upprätthöll beredskap över Östersjön. De spaningskapslar som användes över Libyen är även en nyckelutrustning för att skapa lägesuppfattning i Östersjön. Vad ska prioriteras när man får svårt att lösa båda uppgifterna?

Därtill har det svenska flygvapnets stridsflyg krympt med flera tiotals procent på två år(!). Vid årskiftet avvecklades nämligen JAS 39A/B motsvarande ca 2 divisioner samtidigt som JAS 39C/D ej är slutleverade då slutleverans av dessa av ekonomiska skäl skjutits flera år framåt för att dels hålla igång Saabs produktionslina, men även smeta ut kostnaderna för Försvarsmakten. Man kan starkt ifrågasätta om Försvarsmakten någonsin kommer att nå de av Riksdagen beslutade 100 JAS 39C/D då befintliga JAS 39C/D inom kort kommer att börja byggas om till JAS 39E och därtill ska motsvarande en division (12 flygplan) lånas ut till Schweiz med början om ett drygt år. Det är alltså betydligt mindre resurser som i så fall ska klara av att både upprätthålla svensk territoriell integritet och att genomföra en högriskinsats över Syrien.

Det var också en skrockande Carl Bildt som i veckan svarade på Ekots fråga om Sverige skulle delta i ett militärt angrepp på Syrien. Utöver den självklara aspekten med det svenska behovet av ett FN-mandat meddelade också Bildt att Försvarsmakten inte har några lämpliga resurser för en sådan aktion, då Sverige inte har några vapensystem som kan verka på detta sätt. Avsaknaden av långräckviddiga precisionsvapen till Gripensystemet är något som påpekats sedan 80-talet. Det är en allvarlig brist som inte bara gäller insatser likt en sådan i Syrien utan i än högre grad det nationella försvaret. Idag består Flygvapnets attackvapen utöver sjömålsrobot endast av 250-kilosbomber vilka når verkan mot små byggnader och fordon. En anskaffning styrd av 00-talets Långtbortistandoktrin. Någon ändring av detta finns ej i någon känd materielplan, varvid svenskt försvar fortsatt kommer att vara den fastbundna boxaren till skillnad från Finland där man snart börjar ta leverans av liknande vapensystem.


Ett farligt exempel

Allvarligast med ett amerikanskt/franskt angrepp på Syrien i syfte att straffa regimen vore om man gör detta utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Att något sådant skulle rösta igenom lär ingen se som realistiskt. Vi hamnar då i en situation där FN och säkerhetsrådet för fjärde gången på 15 år skulle rundas när en stormakt bestämmer sig för att agera militärt utan FN:s samtycke. Första gången var Kosovokriget vilket väckte stark anstöt i Ryssland som såg starka paralleller till geografiska delar av det gamla sovjetimperiet, men även bland vissa kretsar i form av slaviska blodsband. Det andra tillfället var Irakkriget där USA till slut tröttnade på att vänta på FN. Det tredje var Georgienkriget där den ryska retoriken faktiskt rättfärdigade kriget med att man gjorde samma sak som USA och NATO-länderna gjort i Kosovo.

Genomförs nu ytterligare en militär aktion från stormakter utan att det sanktionerats från FN, kommer detta ytterligare att försvaga FN och dess internationella roll. Det kommer i så fall i framtiden bli än enklare för stormakterna att agera mot mindre länder och i områden där man anser sig ha ”legitima” intressen.


Jag håller det för troligt att vi kommer att få se ett begränsat amerikanskt och franskt anfall mot Syrien. För stort förtroendekapital är redan satsat i frågan och att skulle president Obama nu vika sig efter att tidigare ha dragit upp en tydlig linje för vad som ej kan accepteras (insättande av kemiska vapen), skulle även detta bli ett farligt exempel för framtiden. Ur svensk synvinkel blir det närmast intressant att se om president Obama kommer att genomföra sitt Sverigebesök i mitten av veckan eller om detta ställs in till förmån för att sy ihop en Syrienkoalition. Det finns nog rätt många svenska befattningshavare som i så fall skulle dra en lättnadens suck.


Läs även Försvar & Säkerhets analys av läget i Syrienfrågan.

Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SVT, 2, 3, SR, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6