"Almedalen har fallit" – recension

Igår spenderade jag eftermiddagen med att plöja Erik Lewins "Almedalen har fallit", vilket var en behaglig och tänkvärd upplevelse. Utan att avslöja för mycket så handlar boken om ett omfattande terrordåd mot Almedalsveckan 2016 där den svenska statsledningen är den huvudsakliga måltavlan för terroristerna, även detta utgör just den ytliga betraktelsen och bedömningen av skeendet. Boken speglar sedan krishantering inom den svenska förvaltningen där flera myndigheter försöker enas om vem som för befälet i frånvaro av en tydlig regering, och framförallt också vilken situation landet befinner sig i. Råder krig varvid Försvarsmakten leder försvaret av landet eller handlar det om ett fredstida terrordåd där Polisen för befälet över Försvarsmakten?

Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.

På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.

Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.

Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.

Sökes: Vapenför man eller kvinna med sjöben

Sveriges Redareförening har begärt att Regeringen ska vidta åtgärder för att höja säkerheten ombord på svenska fartyg som trafikerar pirathärjade farvatten, t ex farvattnen utanför Somalia. Från myndighetshåll duckar man dock för frågan och vidtar myndighetsversionen av att råka koppla ner linjen, nämligen att skicka frågan till ett annat departement. Näringsdepartementet har skickat frågan vidare till Försvarsdepartement som hänvisar frågan tillbaka till Näringsdepartementet. Det är klassisk svensk myndighetsutövning och ledarskap anno 2011. Axel Oxenstierna lär sedan långt tidigare rotera så fort i sin grav att man skulle kunna ersätta såväl Forsmark som Ringhals genom att koppla honom till en lämplig generator. Man ska bara komma överens om det är Näringsdepartementet, miljödepartementet eller något av elbolagen som äger frågan och huruvida det ska beskattas om miljövänlig el eller fossil sådan.

Skämt åsido så är detta inte en fråga som staten kommer att befatta sig med. Det är alldeles för politiskt känsligt för svensk politik. Redareföreningen gör klokare i att kontakta någon form av "skarpare vaktbolag" om man vill få resultat, såvida man inte bara vill göra ett politiskt ställningstagande.

Problem 1A

Peter Norman, VD för Sjunde AP-fonden (som förvaltar alla svenska soffliggares PPM-pengar) oroar sig i en debattartikel för det framtida Sveriges förmåga att hålla pensionssystemet i balans med allt fler pensionärer i förhållande till arbetstagare.

I grunden ligger samma problem som tidigare beskrivits på WW: Allt färre svenskar (i dagsläget ca 3 av 7) är sysselsatta i den privata sektor som är vad som genererar de skattemedel som i slutändan ska utgöra "löner" m m för de övriga (barn, studenter, sjuka, pensionärer och övriga bidragstagare) och bekosta övriga statliga utgifter. Naturligtvis finns det offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till statskassan på samma sätt som det finns privata företag som lever på offentliga kontrakt. Grundproblemet är ändå detsamma. Det måste bli fler företag och fler anställda som genererar friska skattepengar, om vi ska kunna bibehålla och utveckla den välfärdsnivå vi vant oss vid och som vi förväntar oss.


Bloggrannen Cornucopia är en mästare på grafer och från ett inlägg på samma tema kommer denna graf:

De svaga drabbas av Vänsterpartiet

Igår klubbade Vänsterpartiets rikskongress i Gävle genom förslaget att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Ju mer man funderar över detta förslag, desto mer bisarrt ter det sig. Om man bortser från det enkla faktum att det inom många mer kvalificerade yrken inte skulle fungera med sex timmars arbetsdag och istället koncentrerar sig den matematiska kalkylen, eller bristen på, finns det all anledning att oroa sig för Sveriges framtid med en regering där Vänsterpartiet har möjlighet att verka för detta förslag.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön betyder i praktiken att kostnaderna för att lösa samma arbete ökar med 33% då man måste utöka arbetskraften med 33% om produktionen ska kunna hållas uppe. Samtidigt måste ju även arbetsgivarens intäkter öka med lika mycket om denne ska kunna betala ytterligare löner. Resultatet blir då en inflationskarusell på 33% som får kompenseras med höjda löner. Frågan är om lönerna kommer att matcha inflationsnivån? Det är tveksamt. Hur många företag klarar idag av att höja sina lönekostnader med 33%?

Vad som är än tydligare, framförallt genom historiska exempel, är att de som står utanför arbetsmarknaden, såsom bidragstagare och pensionärer, är de som kommer att drabbas hårdast av inflationen eftersom bidragen aldrig riktigt hänger med en snabb inflation. Ser man till den offentliga sektorn måste den alltså utökas med 33% för att hänga med när arbetsdagen förkortas. En utvidgning med 33% innebär också en lika stor ökning av löneutgifterna och det måste kompenseras med avsevärt höjd skatt. De som kommer att drabbas hårdast om Vänsterpartiet får igenom sin ekonomiska politik är alltså de man säger sig vurma mest för - de som står utanför arbetsmarknaden.

Mona Sahlin får det minst sagt svårt att försvara sig i kvällens debatt om Fredrik Reinfeldt väljer att skjuta mot de minst sagt galna ekonomiska förslag hennes bundsförvanter lagt fram de senaste dagarna. Förslag som sex timmars arbetsdag, förstatligande av bankerna, att folk ska låna för att få ihop till att betala högre skatter och ett avskaffande av ränta, känns inte speciellt realistiska. Försvarar hon sig med att dessa förslag är just lite för galna, gör hon sig till ovän med sina bundsförvanter. Försvarar hon sig med att hon ställer sig bakom den politiken, eller att man får ta de frågorna senare, tappar hon ansiktet inför väljarna.

Den okända skatten

De rödgröna partiledarna skriver idag på SvD debatt om hur man vill avhjälpa arbetslösheten. Receptet är, hör och häpna, sänkta arbetsgivaravgifter under 2011 och 2012 med två resp sex mdr kr för småföretagare. Företagare som anställer unga mellan 20 och 25 år ska slippa arbetsgivaravgiften för dessa. Det låter definitivt som borgerlig politik av den äldre skolan. Förslaget kommer säkerligen att göra det lättare för unga företag, såsom t ex caféer att klara sig, då arbetsgivaravgifterna är en betungande pålaga. Problemet kommer istället när 25 år passeras. Man ska också komma ihåg att redan nu är det halverad arbetsgivaravgift för anställda yngre än 26 år och att Alliansen sänkte arbetsgivaravgifterna med 1% 2009.


Arbetsgivaravgifter är ett tråkigt ord och mycket få förstår egentligen hur dessa pålagor drabbar deras arbetsgivare och framförallt hur mycket man egentligen själv avstår i lön. För den anställde som lyfter 20 000 kr i lön, betalar dennes arbetsgivare 26 300 kr inkl arbetsgivaravgiften på 31,42 %. Därutöver kommer sedan avgifter fastställda i kollektivavtalen på 5-15 % beroende på avtal. Är den anställde arbetare hamnar arbetsgivarens totala löneutgift på 27 300 kr och är det en tjänsteman blir summan 29 400 kr.

Det ger också vid handen att om den anställde vill ha högre lön och höja lönen med 500 kr (2,5 %) kommer det att kosta arbetsgivaren betydligt mer, nämligen 683 kr (3,4 %) om den anställde går som arbetare och 734 kr (3,8 %) om det är en tjänsteman. Inte undra på att arbetsgivaren är hård vid löneförhandlingar, när lönehöjningen kostar vederbörande 50 % mer än vad den anställde ser på lönebeskedet.

Enligt jobbskatteavdrag.se blir det 15 400 kr ut på en lön på 20 000 kr. Det innebär att den anställde totalt har skattat 4600 kr + 6300 kr och därtill drygt 1000 kr eller 3000 kr i kollektivavtal.

Skattebördan blir då nästan 60 % för arbetaren och nästan 70 % för tjänstemannen!

Ökas lönen till 30 000 kr före skatt istället blir skattebördan istället 63 % resp 73 %. Alltså återstår mindre än 30-40% av lönen att användas för konsumtion och som bekant är det även skatt på konsumtionen (moms, någon?) och lägg därtill andra pålagor som t ex bilskatt, fastighetsskatt o s v.


Jag tror som sagt att de flesta svenskar är omedvetna om just hur mycket övrig skatt man betalar för den lön man får på banken den 25:e. Skatteverket är numera skyldigt att skriva ut jobbskatteavdraget på deklarationen. Jag föreslår att det även lagstadgas att arbetsgivare blir tvungna att ange hur mycket arbetsgivaravgift och kollektivavtalsavgifter som betalats för den anställde. Det är också skatt, men det syns inte på lönebeskedet.


Naturligtvis skiljer sig procentsatserna något hit och dit beroende på vilket kollektivavtal den anställde går under.

Tidigare i veckan annonserade de rödgröna sina nya förmögenhetsskatt, eller skatt på förmögna som det nu heter för att skilja den från den tidigare skatten. Den stora skillnaden är att betydligt fler nu är förmögna. Gränsen har flyttats ner med 20 % till 2 milj kr för ensamstående och 4 milj kr för par. Det kommer bli en hel del människor i storstadsregionerna som plötsligt upptäcker sig vara förmögna.

E24, DN, 2, 3

När färre ska finansiera större utgifter

De senaste dagarna har man överösts med löften om ny skattehöjningar från de rödgröna. Igår var det återinförd förmögenhetsskatt, som trots namnet inte kommer att slå mot de som har högst inkomster (de tenderar att vara bäst på att ha tillgångarna i andra länder och att planera för sin skatt) utan framförallt mot de pensionärer i storstadsområdena som har ägt sina hus i större delen av sina liv och nu ska betala 25 000 kr extra om året för att taxeringsvärdet på deras hus numera är enormt. Men hur ska skatten se ut? Liksom mycket annat av "vallöftena" finns det inga raka besked utan mest utkast.

Idag är det höjd bensinskatt med 49 öre "av miljöskäl". Om miljöskäl är att svenskarna ska "uppmuntras" att köra mindre bil och bilindustrin att ta fram snålare bilar, är jag rädd att effekten uteblir. 49 öre högre pris utgör snarast en tillvänjning och inte ett hinder, speciellt eftersom höjningen ska ske i två steg. Det effektivaste sättet att få fram miljövänligare bilar är lagstadgade utsläppsgränser. Gränser liknande den på 120g/km för att definiera en miljöbil har varit effektiva, men ännu effektivare vore en successiv lagstiftning att från och med år X får en bil med tjänstevikten Y ha maximalt Z g/km i utsläpp för att nyttjas inom EU.

Varför höjs då skatterna? Utgifterna ökar ständigt, samtidigt som andelen av den svenska befolkningen som ska generera skattepengar åt den resterande delen blir allt färre, vilket jag tidigare skrivit om (läs även Cornucopia, 2). När andelen som genererar skattemedel i förhållande till förbrukar blir allt färre finns fyra möjliga scenarier för att komma runt problemet:

1) Försöka öka andel privat företagsamhet och därmed generera mer skattepengar
2) Se till att gruppen som genererar skattepengar tjänar mer och därmed betalar mer i skatt, t ex genom att höja pensionsåldern
3) Höja skatten för de som genererar skattepengar
4) Sänka lönen/ersättningen för de som "lever" på skattepengar (t ex pensionärer) och allmänt minska de statliga utgifterna.

För egen del anser jag alt. 1 vara det smakligaste. Vilket alternativ de rödgröna nu väljer är rätt tydligt.


Ca 3 av tio svenskar är idag sysselsatta inom den privata sektorn, medan de övriga 7 på ett eller annat sätt får sin inkomst av skattemedel (offentliganställda, sjuka, barn, pensionärer osv). Andelen inom den privata sektorn har genom åren stadigt minskat, vilket är ett problem då det framförallt är dessa som genererar skattemedlen som någon gång under livet ska försörja oss alla. Naturligtvis är det så att vissa privat företag i sin verksamhet helt lever på skattepengar, medan det finns offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till kassakistorna. Mycket av den offentliga verksamheten är också sådana funktioner som ett fungerande samhälle måste ha. Det ligger i sakens natur. Det är därför vi har en stat.

Problemet kvarstår dock och blir bara värre och det måste lösas. Det måste bli fler svenskar som genererar skattepengar i förhållande till förbrukar, än vad vi har i dagens samhälle.

Personröster och partipiska

Att det är val i höst har förhoppningsvis inte undgått någon. Man kan dock hoppas att allmänheten i år har bättre koll på vilka som sitter på regeringsmakten i år än motsvarande tidpunkt 2006.

Ytterst få väljare utnyttjar sin möjlighet och rätt att personrösta. Än färre verkar sedan utnyttja möjligheten att påverka sina politiker genom att i klartext kontakta dem och uttrycka vad man som väljare förväntar sig av sin politiker och vilka ämnen man vill att de ska driva. Man ska heller inte vara rädd för att i förväg innan valet kontakta en politiker man funderar på att rösta på och höra sig för hur de ställer sig till olika frågor.

En representativ demokrati som den svenska bygger helt och hållet på att allmänheten talar om för politikerna vad man förväntar av dem. Därför är det så otroligt synd att så få utnyttjar den möjligheten. Man brukar säga att vi får de politiker vi förtjänar. Snarare är det så att vi får den politik vi förtjänar.

Ett problem i Riksdagen är partipiskorna som gör att trots personval, har ledamöterna svårt att följa sitt eget hjärta och driva sina egna frågor. Många frågor avgörs redan på respektive partis partistämma där man bl a antar partiprogrammet. Vissa frågor förs upp i riksdagsgruppen. Vid votering i Riksdagen är det i princip i alla frågor redan bestämt hur partiet ska rösta och man ser inte med blida ögon på dem som röstar "fel". Sålunda kan man egentligen ifrågasätta nyttan av riksdagsdebatterna. Ledamöterna har redan klara instruktioner vilken knapp det är som gäller. Man kan också fundera på om man inte ska rikta samma kritik mot Riksdagen som den som ofta riktas mot försvarsmakten - är inte huvudet för stort? Behöver man verkligen alla 349 ledamöter, eller kan det räcka med 149? Skulle det vitalisera politiken med färre politiker för allmänheten att hålla reda på eller blir effekten motsatt?

Företeelser som den som beskrivs i Fokus, med den f d moderate riksdagsmannen Göran Thingvall blir därför något av en frisk fläkt när politiker mer lyssnar till sitt hjärta än lyder piskan. Thingvall hoppade nyligen av moderaterna då han är missnöjd med den av Alliansen förda sjukvårdspolitiken och att man brutit vallöften från 2006. Det blir t ex mycket intressant att se hur valrörelsen utvecklar sig till hösten när Miljöpartiet ska byta ut sina språkrör under 2011 och den dynamiska Maria Wetterstrand ska kliva av. Är väljarförtroendet så lågt för Mona Sahlin som görs gällande i DN, finns det en liten risk att Sahlin inte kommer in på personval.

De flesta av läsarna av den här bloggen är intresserade av försvarspolitik och många hör av sig och är otroligt besvikna på den sittande Regeringen. Det är naturligtvis trevligt och intressant att få respons på det som skrivs, men det mer konstruktiva är snarast att berätta för politikerna vad man tycker. När man hör en politiker uttrycka en åsikt i ett ämne som ligger en varmt om hjärtat, bli inte bara förbannad och knyt näven i fickan som folk oftast gör. Gör något åt saken. Ta kontakt med politikern i fråga och ge din syn på saken. Oavsett vad man tror när man ser vissa politiker, så bits de inte. De flesta blir snarast tacksamma över att få feedback.

Om fler väljare utnyttjade sina möjligheter att personrösta och framförallt att påverka sina politiker, skulle vi förmodligen ha ett bättre samhälle.

Äntligen en antydan till veteranpolitik (uppdaterad 20/3 09.30)

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver idag på DN Debatt och i sin blogg om den kommande veteranpropositionen. Det är mycket glädjande att det äntligen blir av eftersom det går ett och ett halvt år sedan veteranutredningen presenterades sitt resultat. Sverige har tidigare närmast helt saknat en skyddsnät för att ta hand om veteraner.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att fastställa vilken myndighet som bär det övergripande ansvaret för veteraners rehabilitering. Det får aldrig bli så som det blivit för många tidigare veteraner, där man kastats fram och tillbaka mellan myndigheter som alla agerat som alla med alla medel värjt sig från allt ansvar. Därefter följer att staten har ett livslångt ansvar för att ta hand om sina veteraner som den kommenderat ut i krigstjänst.

Dessa frågors lösande är fundamentalt för att i framtiden kunna rekrytera personal till Försvarsmakten. I förlängningen är också veteraners status av vikt för rekryteringen. Därför är det glädjande att man väljer att inrätta en speciell veterandag (29 maj), en ny "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser" och en ny medalj för svenska soldater som blivit sårade. Allt det som nämns i Försvarsdepartementets pressmeddelande är berömvärt, men egentligen ack så självklart och närmast pinsamt att det inte funnits på plats tidigare.

Ett inrättande av ett veterancentrum för att kunna stötta och vårda veteraner och samtidigt ta emot deras anhöriga står högt upp på mångas önskelista och jag hoppas verkligen att det arbete Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne åtagit sig, kommer att bära frukt.

Man ska dock komma ihåg att det inte bara är den enskilde soldaten som åker ut på insatser. Det är i högsta grad även soldatens familj, där nu i bästa fall en vuxen* ska ta hand om familjen medan den andra tillbringar ett halvår på insats. Enligt förslag från Försvarsmakten ska normen vara en insats à 6 mån var tredje år och det kombinerat med ett utlandsobligatorium i det nya anställningsavtalet blir det med tiden rätt långa perioder som familjen tillbringar utan den ena föräldern och med ständig oro för vad som händer i insatsområdet. Inom just familjefrågan finns oändligt mycket mer att göra, då svensk lagstiftning idag i mångt och mycket hindra riktat stöd till de anhöriga hemma. Norge är på detta område ett föregångsland inom såväl stöd från samhället till det stöd som lämnas av Forsvaret till de anhöriga. Märk väl, det handlar inte bara om stöd till familjer "på insats" utan även om ett allmänt stöd till familjer för att de ska trivas i den glesbygd som en militär karriär ofta medför. Familjestödet är högt prioriterat i Norge och redan från mil.no:s förstasida kommer man till "Familieweb". I Sverige kan man glädjas åt att Försvarsmakten mer och mer börjat stötta anhöriga till soldater på insats med informationsmöten, men Sverige är fortfarande ett u-land på området, även om man kan se en antydan till agenda i Försvarsdepartementets pressmeddelande. Ett besök på mil.no rekommenderas varmt.

Soldater på insats behandlas samtidigt fortfarande mycket märkligt avseende förmåner. Inför lagstiftningen är en fredsframtvingande insats direkt att jämföra med en tjänsteresa till Rom, eller något annat trevligt ställe. Mycket återstår dock att göra inom det här området. Fortfarande minskas traktamentet till 70% efter tre månader, precis som i all statlig tjänst. Staten räknar med att man efter tre månader kommit mer till rätta på sin tjänstgöringsort och lärt sig hitta till en bra mataffär och att då gjort de nödvändiga inköpen som ett nytt boende medför. Att situationen är helt annorlunda i Afghanistan när man i bästa fall bor på en camp, spelar inte någon som helst roll. Av soldatens traktamente dras också automatiskt 85% bort eftersom staten anser att soldaten faktiskt får fri kost och logi. Att det sedan ofta handlar om att man bor i tält och äter vakuumförpackad mat, istället för helpension i Rom, spelar ingen som helst roll. Under utbildning på Livgardet inför insatsen får den stamanställde officeren arbeta under helt andra villkor än vad som annars är reglerat vid tjänst inom Sverige. Avsteg görs från boendestandard, resor m m utan ersättning för detta. Snarare är det tvärtom.

Jämför man den ersättning som en soldat har i Afghanistan, med en person utskickad av MSB till Haiti är det också himmelsvid skillnad i ersättning där soldatens arbete med livet som insats är betydligt mindre värt. Motsvarande gäller för Kustbevakningens insats i Operation Atalanta utanför Somalia, där förmånerna och ersättningen är avsevärt mycket bättre än som ges åt Försvarsmaktens personal med motsvarande uppgifter. Större risk innebär tydligen mindre ersättning. Är det för att man är dum och godhjärtad nog att ta risken?

För övrigt anser jag som alltid tidigare att tjänstgöring vid internationella insatser helt skulle skattebefrias. Det blir en liten kostnad för staten, men det betyder otroligt mycket, såväl ekonomiskt, som framförallt moraliskt för den enskilde soldaten.


Slutligen undrar jag stilla varför man hela tiden ska göra åtskillnad i statusen för soldater tjänstgörande i Sverige och de som tjänstgör internationellt? Genom att t ex inrätta en "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser", diskvalificerar man automatiskt alla som deltar vid nationella militära insatser. Är det ännu ett led i Långtbortistandoktrinen? Soldat är man oavsett var man tjänstgör. Det viktiga är att man gör sin tjänst för Sverige.

Det är för det man ska belönas och det är alla våra soldater som ska stöttas.


Andra bloggare: Johan Westerholm, Åsa Lindestam, Cornucopia, Allan Widman, Borneo, Fahlstedt
Övrig media: Skånskan,


Uppdatering 20/3 kl 09.30: Man kan också fundera på hur utlandsobligatoriet ska fungera för officerare/soldater som är ensamstående föräldrar. Vem ska ta hand om barnen? Ska staten betala för internatskola eller barnen sättas på barnhem, eller kan man inte vara officer och ensamstående förälder? Det är sällan en situation man väljer själv. I bästa fall finns en annan förälder som man separerat ifrån, men det är långt ifrån aktuellt i samtliga fall.

Uppdatering 21/3 kl 09.00: I Danmark befarar man att fler danska veteraner tagit sin liv efter hemkomsten än vad som stupat sedan 1992 (49) och man anser sig behvöa en helhetsöversyn på veteranomhändertagandet.

Gästinlägg: Biståndsskolan del 2

Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.

Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.

Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.

Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.

Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:

”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”

Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.

De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.

Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.

Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.

En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.

Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.

För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.

Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.

Jonas


Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.

/Wiseman

Karusellen startar om

Nerläggningskarusellen kommer inom kort att snurra igång igen efter att 2008 drabbats av ett tekniskt haveri benämnt Georgienkriget. Precis som jag redan då varnade för, utlovas nu nya förbandsnerläggningar till efter valet. Regeringen omtalade då att det inte var aktuellt med några nerläggningar innan valet 2010. Att regeringens nya "frivilligförsvar" (i alla andra länder känt som yrkesförsvar) är oerhört underfinansierat är mer och mer tydligt.

Det datum som nu omtalas är i trakterna kring 2012, vilket omtalades bl a på ÖB:s chefsmöte för några veckor sedan. Nerläggningarna är ännu så länge inte politiskt drivna, utan drivs istället av Försvarsmakten som anser sig nödgad till dem för att friställa medel (800 milj kr) med anledning av det nya yrkesförsvaret. Helst verkar Försvarsmakten vilja dra igång med nerläggningsarbetet tidigare, men tolkningen av den politiska viljan är att något sådant arbete inte får förekomma förrän dagen efter valet i september.

Enligt mil.se

Vad Försvarsmakten vill lägga ner är en flygflottilj, ett regemente och tio utbildningsgrupper. Därtill vill man flytta något/några förband. Resultatet kommer som vanligt tyvärr att bli en enorm pajkastning mellan olika förband med ideliga dolkstötar och intrigerande i HKV där varje förband kommer att utnyttja "sina" medarbetare i HKV maximalt. En officers emotionella band och förkärlek till sitt hemförband upphör inte bara för att denne har hamnat i Stockholm. Snarare tvärtom. Det skulle inte förvåna mig om man återigen uppdrar åt förbanden att utreda sig själva som underlag inför nerläggningsbeslut. Det säger sig självt hur objektivt det underlag blir och hur objektiv processen blir i HKV.

"Kriget" om överlevnaden inleds förmodligen som tidigare med att man försöker skaffa sig så fördelaktiga utgångslägen som möjligt genom att tillskansa sig internationella insatser, beredskaper för dylika eller stora internationella övningar med just sitt förband. Det visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur "exklusivt" det aktuella förbandet är. Tidigare nerläggningsomgångar har varit präglade av just de ovan nämnda företeelserna, så jag tvivlar inte på att det blir så igen. Det är inte en tillfällighet att i princip alla Försvarsmaktens förband är inblandade i uppsättandet av en bataljonsstridsgrupp, närmare känd som NBG. Det gäller att visa sig oumbärlig.

Vissa av dagens förband ligger helt fel, med tanke på det som är högst aktuellt inför Försvarsmaktens framtid. Övningsområden, rekryteringsförmåga, garnisonsvinster o s v var argument som framförallt fördes fram vid den stora försvarsslakten 2000 och 2004 och i viss mån även under 90-talets nerläggningar. De argumenten bet dock inte för fem öre på de då sittande regeringarna och partierna som deltog i försvarsbesluten. Sålunda finns idag fortfarande förband som är solitärer medan man 2000 och 2004 offrade starka, närmast kompletta garnisoner med utmärkta lägen och långsiktiga förutsättningar som Gotland (P 18, A 7, Lv 2 samt även KA 3) och Boden (I 19, A 8, S 3, Ing 3, Lv 7 och AF 1). De offrades av helt andra skäl än de som borde vara gällande, nämligen mer av partipolitiska skäl än försvars- och säkerhetspolitiska skäl.

Idag återfinner man istället solitärer som Ing 2 i Eksjö och Lv 6 i Halmstad. Idag är det ytterst svårt att lägga ner dessa platser och flytta förbanden och jag ser heller ingen vinst i det eller möjlighet att göra det, då den ekonomiska vinsten nu blir ringa och kompetensförlusten kommer att bli enorm. Tiden då det gick att eliminera solitärerna hyfsat smärtfritt är sedan länge svunnen och bortslösad i jakt på röster snarare än försvarsförmåga.

Med all rätta kan man samtidigt fråga sig hur många regementen det ska behövas för att producera 8 bataljoner, motsvarande 2 brigader, vilket tidigare två regementen klarade av. Ett centralförsvar har dock inte varit modernt sedan det tidiga 1800-talet. Det visar snarast på hur vansinnigt det är att man med 8 bataljoner tror sig kunna lösa uppgiften att konstant hålla minst en bataljon i internationell insats och därtill försvara Sverige. Det är dessutom en organisation framtagen för en period (efter 2014) man enligt försvarsministern inte ens har analyserat säkerhetspolitiskt.


Rekryteringskraft?

Armén är naturligtvis beroende av ett regementes lokaliseringsort för en framgångsrik mobilisering. Det är inte speciellt effektivt med ett förband som utbildas i en landsända och sedan har sin krigsuppgift i den andra. Men än känsligare är det för Flygvapnet och Marinen, där Marinen redan nått den nivån att det inte finns något kvar att lägga ner. Flygvapnet och Marinen är mycket beroende av sitt basnätverk. Flygvapnet har som jag tidigare skrivit helt övergett sin krigsbasorganisation och det fåtal flottiljer och militära flygplatser som finns kvar är fullkomligt vitala för att Flygvapnet ska kunna verka. Problemet för Flygvapnets del var att man i och med nerläggningarna av de två rekryteringsstarkaste flottiljerna (F 10 och F 16) numera inte heller har det speciellt lätt med rekryteringen. Lägg därtill att man från politiskt håll gjort sitt yttersta för att sprida ut verksamheten med dyra nyinvesteringar som följd så finns det ett reellt personalproblem, där det är tveksamt om personalen flyttar vidare. Oavsett om någon av de fyra kvarvarande flottiljerna (F 7, F 17, F 21, Hkp) läggs ner, kommer verksamheten där ändå att fortskrida. Sveriges försvar kommer annars inte att fungera och budgetunderlaget visar med all tydlighet att alla krigsförband avses vara kvar. Det blir snarast aktuellt med en skylttrimning i form av detachement, där det enda som försvinner är flottiljledning.

En mycket stor andel av Försvarsmaktens personal har idag ryckt upp familjens bopålar två eller flera gånger till följd av förbandsnerläggningar. Det är ytterst tveksamt om dessa flyttar en gång till, varvid en rejäl kompetensförlust kommer bli resultat av ytterligare en nerläggningsrunda. På pappret syns bara officeren, men oftast finns bakom officeren även en make/maka och ett eller flera barn. Hur ska maken/makan hitta arbete på den nya orten? Vad innebär det för barnen när de återigen ska flytta och byta skola? Det råder inget tvivel om att nerläggningskarusellen kommer att än mer sänka moralen hos en redan mycket desillusionerad officerskår. Att flytta t ex den mycket ekonomiskt effektiva Arméns Jägarbataljon från Arvidsjaur till Boden skapar en enorm "badwill" hos personalen, där en olycklig följd kommer att bli att man ifrågasätter Arméinspektörens opartiskhet, helt oavsett om han har rent mjöl i påsen eller ej, då han stammar från det andra jägarförbandet, K 3. Apropå det kan man ju fundera på om Försvarsmakten då ska köpa tillbaka de lokaler som tidigare avyttrats vid nerläggningarna 2000 och 2004 för att nu inrymma jägarbataljonen.

Ett antal förband fick i medias rapportering nu ett "kulhål" på sig, men man ska inte misströsta för det. Kulhålen kommer att vandra runt ett antal varv bland alla förband likt leken "Hela havet stormar" tills musiken stoppar och det är dags för nerläggning.

När ca 10 av landets få kvarvarande utbildningsgrupper också ska försvinna, kommer också mycket av Hemvärnets rekryteringskraft och Försvarsmaktens lilla kvarvarande folkförankring att försvinna. Hela landskap kommer helt sakna militär närvaro. Det blir minst sagt en papperslösning av det hela. Det kommer först att bli synligt när det gäller Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, när kommunerna vid naturkatastrofer och liknande plötsligt inte har något hemvärn att ta hjälp av.


Försvarsutgifterna

Hur ser då försvarsutgifterna ut? Som bekant sparade Försvarsmakten in 2,5 mdr kr förra året av en budget på ca 40 mdr kr. Vissa delar var från politiskt håll beslutat anslagssparande. Ca 200 milj kr var från den absolut känsligaste delen av försvarsbudgeten, där varje krona ju högre dess siffra i ordningen är innebär en exponentiell försvarseffekt. Det var 200 milj kr ur förbandsanslaget, som till största delen utgörs av personalens löner och till liten del utgörs av det som "är" försvaret - verksamheten i form av övningar, körmil, gångtid, övningsdygn och flygtimmar, vilket t ex fick som följd att svenska piloter tilldelas samma "generösa" flygtid som sina kollegor i Nordkorea, motsvarande en bråkdel av kollegorna inom NATO.

Enligt mil.se. 2008 tillagt från SIPRI

1967 fattade s-regeringen beslut om att upphöra med uppräkningen av försvarsutgifterna kompenserade för den tekniska faktorn om 2% fördyring. Sedan 1975 har försvarsutgifternas andel av BNP mer än halverats. Försvarsbudgeten har sedan 90-talet legat kvar på ca 40 mdr kr, vilket med inflationen har inneburit en halvering av budget sedan det tidiga 90-talet, medan andelen av BNP sänkts med 1 procentenhet till att idag vara ca 1,3 % enligt SIPRI. NATO har ett riktvärde för sina medlemsstater på 2 % av BNP, men endast en handfull länder levde 2008 upp till kravet.

Military expenditure (% of GDP) - 2008

You need to upgrade your Flash Player

Source: World Bank Data - Military expenditure

För att kompensera den ständigt krympande svenska försvarsbudgeten har det ena efter det andra förbandet lagts ner, huvudsakligen för att komma åt de fasta kostnaderna. Trots att ca 80% av fredsförbanden lagts ner sedan 1999 har t ex Försvarsmaktens lokalkostnader ökat med 0,3 mdr kr, omvandlat till 2009 års kronvärde, vilket innebär en hyreshöjning per förband med 350%. Knappast något som skulle fungera i en marknadsekonomiska situation, men när man inom statsapparaten envisas med att leka marknadsekonomi i ett planekonomiskt monopol, finns det inte så många sätt att påverka detta. Då uppstår också de absurda situationer vi de senaste dagarna sett exempel på med en generaldirektör för Sjöfartsverket som försvarar uthyrningen av landets bästa isbrytare till Antarktis mitt under den värsta isvintern på många år med att det är ekonomisk fördelaktigt för Sjöfartsverket. Samhällsnyttan då?



Försvarsmakten tror sig kunna spara 800 mkr genom att lägga ner de tidigare nämnda förbanden och därmed frigöra dessa pengar för att finansiera yrkesförsvaret. Frågan är hur stor nettovinster egentligen kommer att bli. Alla liknande tidigare tilltag har visat sig oerhört dyrköpta, med ringa till negativ nettovinst och enorma förluster i försvarseffekt, framförallt när kompetent personal försvunnit. Detta är en av anledningarna till siffertrolleriet när en och samma person idag kan bemanna poster i flera insatsförband samtidigt. Minimal personalkostnad och man räknar med att ingen kommer att syna det hela genom att sätta in förbanden samtidigt. Att sedan ha personal pendlandes kors och tvärs genom riket, och att flytta materiel och återställa markområden kostar också i regel betydligt mer än man först prognosticerat.


Resultat

Utan tvivel kommer nerläggningskarusellen att generera en massa intern pajkastning, istället för att den berörda personalen använder sin energi till att ifrågasätta underfinansieringen av Försvarsmakten och alla de märkliga ekonomiska turer som föregått dagens situation. Det gäller att lyfta sig över pajkastningen och istället konstruktivt angripa de grundläggande felaktigheterna i försvarspolitiken som förorsakar dagens och morgondagens underfinansierade situation. Bara för att den presenterad informationen kommer från Stockholm betyder det inte att den är fullkomlig. Den löser dock ett av de stora problemen i HKV - hur man ska få ner antalet anställda officerare. Så länge man i den yttre bilden av Försvarsmakten i enlighet med "varumärket Försvarsmakten" envisas med att ständigt försköna verkligheten och påstå att inga problem finns, kommer det inte att bli bättre. Man lurar sig själv och framförallt lurar man sina uppdragsgivare, de svenska skattebetalarna.

Det blir vansinnigt mycket försvarsförmåga som försvinner när man tror att man ska spara in 2% av försvarsbudgeten. Då kan man också fundera på resultatet om en ny s-regering, med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet, ska spara in flera miljarder på försvaret enligt vad som annonserades i Sälen.

Det är glädjande att det finns vissa politiker som vågar sätta sig upp emot galenskaperna. Det skulle kunna generera en och annan röst i höstens val.


Övrigt

- Fortifikationsverket (FortV) inrättades 1994 när Fortifikationsförvaltningen skiljdes från Försvarsmakten för att bli en egen myndighet, där man framförallt "hyr ut" Försvarsmaktens tidigare byggnader och mark till Försvarsmakten. FortV har i sitt uppdrag ett avkastningskrav på 6,4 % (2010) och lyder sedan 1999 direkt under Finansdepartementet. Sedan 1 januari 2010 sköter FortV även Försvarsmaktens camper i Kosovo och Afghanistan. Visst känns det fantastiskt att Försvarsmaktens internationella insatser i dessa områden numera ska generera avkastning till statskassan istället för att pengarna koncentreras på verkan i området?
FortV:s monopolställning och riksdagsbesluten om var de militära förbanden ska vara placerade gör att Försvarsmakten tvingas betala "marknadsmässiga" hyror för byggnader man en gång själv byggt och för vilka man i 99% av fallen inte har möjlighet att säga upp kontrakten, för att istället hyra andra lokaler. I de fall man säger upp kontrakt för enstaka byggnader, blir resultatet normalt att hyran på övriga byggnader höjs eftersom avkastningskravet ligger fast.

- Försvarsmaktens budgetunderlag utgör mycket intressant läsning om hur Försvarsmakten tänker och historiskt har tänkt sig framtiden. Likaså utgör årsredovisningarna också intressant läsning om hur det sedan gick. 2009 års årsredovisning är så nära man offentligt kan komma ord och inga visor angående Försvarsmaktens syn på sin egen förmåga.


Andra bloggar: Cornucopia, Chefsingenjören, Tokmoderaten, Chris Anderson, Cynisk, Borneo

Media: Ekot, 2, 3, SVT, TV 4, BLT, SSD, 2

Tragikomik och en historisk utvikning

En minst sagt tragikomisk jämförelse mellan det "insatta insatsförsvaret" och Sjöfartsverket hittar man hos Peter Hammarbergh. Man får hoppas att det inte ska behöva gå längre än så.

För första gången på många år är vintern sådan som den var för ganska exakt 201 år sedan när den ryske generalen Bagration tågade över isen med 17 000 man mot Åland som försvarades av drygt 5000 svenskar från Västgöta-Dals regemente. Den svenske chefen på plats, Georg Carl von Döbeln förhandlade sig till fri lejd tillbaka till Sverige för de svenska trupperna, vilket beviljades och dessa kunde marschera tillbaka till Sverige över isen. En mindre rysk styrka följde efter svenskarna till Grisslehamn där nya förhandlingar genomfördes och von Döbeln lovade ryssarna att inte återbesätta Åland om ryssarna höll sig borta från det svenska fastlandet.

Svensk trupp satte inte sin fot på Åland igen förrän 1918 vid en aktion som påminner mycket om vad Försvarsmakten gör idag. I januari 1918 startade det finska inbördeskriget. Efter rapporter till Sverige om påstådda övergrepp mot den åländska civilbefolkningen, beslutade den svenska regeringen i februari att sända en expeditionskår till Åland. Denna var sedan kvar på Åland till våren och medlade bl a mellan de röda och de vita på ön och hamnade även vid något tillfälle i strid med de ryska styrkor som ännu fanns kvar.

Vid den här tiden röstade också ålänningarna om att få tillhöra Sverige där 96% av befolkningen hellre ville tillhöra Sverige än Finland. Under 20-talet togs frågan upp i Nationernas Förbund och trots en förnyad omröstning med samma resultat, fastslog NF att Åland tillhörde Finland. Man kan fundera på vad som hänt för svensk del om Åland blivit svenskt. Hur hade det påverkat Sveriges ställning i VK 2? Hur hade färjetrafiken och färjehandeln sett ut?


Vad borde man lära sig av detta? Historien går igen. Vi har åter fått en fimbulvinter vilken de statliga myndigheterna avvecklat sin beredskap för och som därför hårt har drabbat landets infrastruktur. Ett områdes önskan att tillhöra en annan stat som man känner sig mer samhörig med är ständigt aktuellt.I höstas blev det lite svettigt när den nationella beredskap kontrollerades under övningen Dagny II samtidigt som de enorma ryska övningarna i Östersjöområdet. Det var ju ett scenario man gladeligen avvecklat tidigare under 00-talet. Försvarsmakten går nu in i en helt ny organisation som ingen vet hur den kommer att fungera och som ska gälla från 2014 till 2019, trots att försvarsministern medger att ingen säkerhetspolitisk analys värd namnet gjorts för perioden efter 2014.

Läs och begrunda Peter Hammarberghs jämförelse.


SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, 3, 4, 5, Expressen, 2, 3, 4

Stöd till det civila samhället?

Infrastrukturminister Åsa Torstensson uttryckte ikväll i Aktuellt en upprörd önskan om att "Försvarsmakten" ska röja spår åt Banverket och SJ. Jag undrar just var de resurserna ska komma ifrån. Torstensson lever förmodligen kvar i det gamla försvarets dagar med horder av värnpliktiga som kunde kommenderas ut. Aldrig har så få värnpliktiga legat inne som nu. Hennes utspel tyder på en något bristande verklighetsuppfattning.

Inställda tåg p g a snö på spåren som man inte klarar att röja. Så går det när man chansar med sin beredskap och inte betalar försäkringen. Som tur är har vi inte hamnat i samma trångmål säkerhetspolitiskt. Det är också ett bra, men tragiskt exempel på hur det går när man slår sönder myndigheter i beställar- och leverantörfunktioner med interndebiteringar. Ingen tar det övergripande ansvaret. Av bl a den anledningen är jag något bekymrad över att Fortifikationsverket nu ska ta över ansvaret för de svenska camperna i utlandsinsatserna. Idag pungslår man Försvarsmakten på ca 2,4 mdr kr i lokalhyror (en och annan mindre hyresvärd ryms också i summan ska medges) och med en hyreshöjning på 450% över drygt tio år, finns det all anledning att vara skeptisk. Jag undrar hur det ser ut mellan SJ och Banverket?

SvD, 2, DN, 2, 3, Aftonbladet, 2, 3, 4,

Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier

Det var nog en och annan som höjde på ögonbrynen när man härom dagen läste att Regeringen nu tvingas direktstyra SIDA till att prioritera biståndet i Afghanistan. Detta gästinlägg ger en intressant tillbakablick på SIDA som myndighet.

/Wiseman
-----------------


SIDA har reagerat med bestörtning på svenska regeringens krav på att SIDA måste prioritera verksamheten i Afghanistan. Denna reaktion kan tyckas märklig och jag skall försöka förklara hur svensk biståndspolitik och SIDA fungerat sedan 1960 talet.

Det svenska biståndet är en komplex struktur med olika projekt och finansieringar. Biståndet kan delas upp i multilateralt och bilateralt. Det multilaterala biståndet lämnas till överstatliga organisationer som FN eller EU och när dessa pengar lämnat Sverige är det upp till den nya organisationen att använda dem efter bästa förmåga. Detta inlägg handlar därför om SIDA som historiskt och i nutid har haft ansvaret för att fördela 90% av det svenska bilaterala biståndet. SIDA själv gör väldigt sällan själv det operativa arbetet utan sitter med stora penningpåsen och delar ut pengar till olika projekt och organisationer.

När SIDA bildades 1965 var det en effekt av att Sverige tillsammans med många andra nyrika länder ansåg att man nu hade det så bra att det var dags att dela med sig sina pengar. Sverige hade så sent som på 1930 talet tagit emot bistånd från länder i Sydamerika. SIDA:s uppgift var att fördela den bilaterala delen biståndspengarna i projekt som stämde överens med de övergripande mål som Kungl. Maj:t satte upp. Ganska snart utvecklades SIDA till en ganska speciell myndighet. SIDA förverkligade den svenska biståndspolitikens mål som var och är att 1% av BNI skulle ges i bistånd till ”fattiga” U-länder. Den stigmatiserande uppdelningen mellan rika I-länder och fattiga U-länder är idag omöjlig att göra, något Fredrik Härén och Hans Rosling pedagogiskt visar på. I SIDA:s värld finns fortfarande denna bipolära världsbild.

En grundläggande förståelse för SIDA:s fullständigt unika ställning är myndighetens förhållande till tilldelade medel. I nästan allt offentligt budgetarbete finns ett grundläggande krav; För så lite pengar som möjligt ska myndigheten nå de uppsatta målen. Om en myndighet med 2/3 av de givna anslagen lyckas att nå målen med verksamheten kommer detta troligen att applåderas. Beroende på vilken budgetmodell som används kommer myndigheten antingen att bli av med överblivna pengar eller så får man behålla pengarna till nästa år. Den svenska biståndspolitiken styrdes istället av en omvänd logik. Där fanns det ett egensyfte i att spendera 1% av BNI på bistånd eftersom detta hade fastställts av FN som ett mål för OECD länder. Därmed har det skapats en konsumtionskultur där det fanns ett egensyfte göra av med pengar. Det svenska biståndet fick helt enkelt inte understiga 1% målet. Då skulle Sverige framstå som en gniden osolidarisk nation. Sverige har inte alltid lyckats nå målet men har efter en dipp på 1990-talet åter kommit upp i fornstora dagar. Effektiviteten i detta system mättes i antalet instoppade kronor och inte i utkommen effekt. Ungefär som att Försvarsmakten och FMV skulle mäta effektiviteten i förband och materiel genom at titta på hur dyra projekten blivit. Författaren Jan Mosander pekar i sin bok Pengarna som Försvann på denna omvända budgetkultur som en av orsakerna till SIDA:s unika ställning bland myndigheter. Läsvärd.

SIDA fick en stor del av de miljarder som regeringen avsatte till bistånd och SIDA fick i praktiken helt fria händer att verka inom ganska breda mål. Detta innebar att enskilda tjänstemän och chefer på SIDA fick möjlighet att skapa egna privata projekt. Länder som Tanzania, Kenya, Etiopien och Uganda blev snabbt favoriter där projekt efter projekt startades. Samtidigt som detta pågick genomförde Krigsmakten och senare Försvarsmakten också internationellt arbete men på helt andra platser som Cypern och Libanon. Senare även på Balkan och i Afghanistan. Ibland var de svenska biståndsarbetarna på samma plats som soldaterna men ofta såg de inte varandra och ännu mindre visste den ena parten vad den andra gjorde. Så sent som 2006 verkade Räddningsverket och Försvarsmakten i Liberia utan att ha den blekaste aning om vad den andre höll på med. Denna uppdelning gjorde och gör Sverige fullständigt världsunikt. Inget annat land har denna digitala geografiska uppdelning mellan militära insatser och det civila biståndsarbetet. En för omvärlden fullständigt absurd uppdelning. Att USAID är på plats tillsammans med amerikanska soldater och samordnar insatser i ett land fullständigt naturligt för amerikanska myndigheter.

SIDA hade alltså till långt in på 2000 talet i praktiken full frihet att verka inom tilldelad budget. SIDA var även unikt det hänseendet att de själva hade till ansvar att utvärdera sina egna projekt. Det var inte ovanligt att det var samma handläggare som gav anslag till projekt som i slutändan ansvarade för att utvärdera projektet. Ett projekt som handlade om ett skolbygge i Uganda kunde planeras, budgetteras, genomföras och utvärderas av en liten grupp människor med inflytande i hela processen. Ofta genomfördes snäva utvärderingar där man bara tittade på skolan och hur den fungerade. Det saknades fungerande modeller för att utvärdera hur projekten påverkade samhället i stort.

Biståndsprojekten lades upp på lång sikt, 30 år eller mer. SIDA menade att projekten var tvungna att löpa över lång tid för att kunna ge resultat. Detta blir intressant när man hör Lars Ohly förfasas över att utvecklingen i Afghanistan inte går åt rätt håll och därmed är ett militärt misslyckande. Borde man inte rimligtvis kunna ge samma långsiktiga utrymme i en militär insats som i biståndsprojekt?? Jag har inte kunnat spåra någon större kritik förrän nu från politiker när SIDA år efter år pumpat in pengar i Afrikanska länder utan minsta krav på att länderna utvecklas framåt. I Många fall ledde införseln av resurser till att andra resurser frigjordes för krigföring. I Boken Sveriges Afrikanska Krig redogör Bengt Nilsson för denna paradox. Budgetstöd till länder som befinner sig i krig kan vara lika förödande som att exportera vapen till krigförande länder. Dock har SIDA klarat sig undan kritik från t.ex. Svenska Freds när bistånd pumpats rakt in länders statsbudgetar mitt under brinnande krig.

Det är inte svårt att förstå att SIDA blivit en favoritplats för unga idealistiska akademiker som får en möjlighet att arbeta med att hjälpa länder ur fattigdom. I SIDA:s pampiga byggnad på Valhallavägen kunde handläggare i dyra kostymer bjuda in gäster och presentera diagram och undersökningar som visar att Sverige är det land i världen som ger mest bistånd per capita i världen. En ganska trivsam miljö att verka i om man är i biståndssvängen. Dock är det inte riktigt lika trevligt att verka från lokalkontoret i Kabul.

2006 var det till viss del slut på sötebrödsdagarna. Den nya regeringen deklarerade att det skulle ske förändring i biståndspolitiken. 1% målet skulle finnas kvar men istället för alla tusentals småprojekt jorden runt skulle nu biståndet centreras till ett antal länder. Dessutom infördes SADEV som en kontrollmyndighet som dels hade i uppgift att utvärdera de projekt som SIDA drev genom olika organisationer och dels utvärdera de multilaterala projekt Sverige finansierat genom FN och EU. De första rapporterna från SADEV visade på en enorm ineffektivitet i användandet av pengarna. I Fokus hamnade flera projekt som drev av SIDA. Framförallt pekade man på hur länge vissa projekt fått rulla på utan egentlig utvärdering. Regeringen valde i sin tur att dra in biståndet till många projekt med ambassadsstängningar som följd. Många ambassader hade enbart funnits för att administrera biståndet, exempel är Nicaragua.

På SIDA blev det en chock. ”Hur vågar regeringen lägga sig våra projekt, vi vet minsann hur man bedriver bistånd på bästa sätt” var den huvudsakliga uppfattningen inne på Valhallavägen. En del handläggare upplevde att de blivit kränkta då deras långsiktiga projekt skulle läggas ned.

I själva verket fick SIDA för första gången i myndighetens historia känna på hur det är att vara styrd som alla andra myndigheter. För en Försvarsmaktsanställd framstår denna typ anklagelser om detaljstyrning som ganska komiska med tanke på hur Regeringar styrt försvarsmyndigheterna och de svenska utlandsinsatserna genom åren.

Regeringens uppstramning av biståndspolitiken är alltså ingen detaljstyrning utan en behövlig revision av ett politikområde som levt sitt egna naiva liv genom en myndighet som ofta kunnat göra precis som den velat med sina pengar. Bertil Odén vid Göteborgs universitet visar i rapport från 2006 att SIDA varit mycket aktiv som Policyskapare i denna del av utrikespolitiken. (Svensk biståndspolitik i ett internationellt perspektiv)

Regeringens nya biståndspolitik är därför av godo och förhoppningen är att vi i framtiden kommer att se svensk personal från MSB arbeta i samma område de svenska soldaterna i sina insatsområden. På detta sätt kan man skapa en tydligare motivering för den militära närvaron på ett helt annat sätt. Varför inte satsa pengar på att tillsammans med SWEDEC utveckla en storskalig minröjningsorganisation som med hög kvantitet kan röja minor och OXA i de områden där svenska förband befinner sig. I våra grannländer finns redan denna struktur. I Norge finns Norsk Folkehjelp och i Danmark Danish Demining Group. Dessa två organisationer har ett samarbete med deras länders försvarsmakter genom att ländernas försvar förser organisationerna med kompetenta EOD-officerare. De tillåts vara tjänstlediga för att verka som minröjningskoordinatorer i de länder där Norge och Danmark har soldater.

På samma sätt skulle man kunna bygga upp en svensk organisation. Samtidigt som en svensk militär mission upprättas finns också den svenska minröjningsgruppen med som en civil grupp. Denna kan med en stor mängd lokalanställda röja minor efter att en byhövding berättat för svenska samverkansofficerare att det finns ett behov. Samma typ av kompetensgrupper kan skapas inom brunnsborrning eller husbyggnad.

Det finns naturligtvis ett problem för NGO:s att sammankopplas med militära förband särskilt i Afghanistan. Jag talar inte om att MSB-personal skal bo på Northern Lights och få eskort av ISAF fordon. Det jag pratar om är att SIDA överhuvudtaget skall förlägga sina resurser i samma område så lokalbefolkningen förstår att Sverige faktiskt satsar på två fronter, säkerhet och uppbyggnad. Just nu ser bara afghanerna bara det ena och det har lett till ökad irritation hos dem.

Jonas

"Pensionschocken" (uppdaterad 23/1 kl 10.45)

Så kom då den dagen vi alla väntat på, men förmodligen betydligt tidigare än någon befarat. Den dagen då det stod klart att pensionspengarna inte räcker utan att pensionen måste sänkas. De närmaste åren kommer pensionerna att behöva sänkas med 3 % för att pengarna ska räcka och naturligtvis rasar de svenska pensionärerna, skam vore väl annat. För första gången i svensk historia kommer också prisbasbeloppet att sänkas. Pengarna räcker inte längre för en befolkning med allt lägre nativitet och allt högre livslängd och framförallt allt längre pensionstid.

I början av 90-talet reformerades det svenska pensionssystemet för första gången sedan ATP-systemet kom på 1950-talet. Det var faktiskt en bred kompromiss som alla partier utom Vänsterpartiet och Ny Demokrati ställde sig bakom, vilket säkert vissa avsiktligt vill glömma idag. Samtidigt vittnar det om att alla förstod vikten av att få till en förändring av pensionssystemet om pensionerna skulle ha någon chans att räcka i framtiden. Den statliga förvaltningen av pengarna var inte tillräcklig för att få tillväxt. Därför beslutades att 2,5% av lönen skulle avsättas till premiepension, som individen själv skulle förvalta genom fondsparande. Men faktum kvarstår att så länge inte allt pensionssparande är fonderat, är det ändå dagens arbetande befolkning som betalar pensionen för dagens pensionärer och de som är barn idag som kommer att betala för morgondagens pensionärer.

Kan man verkligen ålägga enskilda individer ansvaret att ordna sin egen pension? Man vill ju verkligen tro det bästa om människan, men tyvärr är nog inte alla mogna för det även om pengarna är låsta till pensionsändamål. Vissa skulle nog helt strunta i morgondagen och på pensionsdagen ringa kvällstidningen likt en dokusåpakändis och fråga vem som ska ta ansvar för alltihop.


3 av 10 försörjer de andra 7

Bristen på statliga medel att avsätta till pensionsändamål kommer sig snarast av den större bristen på statliga medel överhuvudtaget. Allt färre svenskar som förvärvsarbetar ska försörja allt fler andra och det handlar inte bara om de förvärvsarbetande utan även om att de som arbetar inom privat sektor ska försörja de som arbetar inom offentlig sektor. Sammantaget ska 3 av 10 svenskar försörja de övriga sju som antingen är barn, studerande, sjukskrivna, arbetslösa, pensionerade eller offentligt anställda.

Tyvärr är det en siffra som bara förvärras i och med att allt fler svenskar står utanför arbetsmarknaden, medellivslängden blir längre och allt färre jobbar till 65 års ålder. Situationen blir heller knappast ljusare av att oppositionspartiernas ständiga universallösning är att skapa fler arbeten inom offentlig sektor. Det är naturligtvis bra att hålla människor i sysselsättning, men vore inte det bästa att skapa arbetena inom områden som faktiskt genererar skattepengar som kommer samhället till godo och som kan användas till pensioner och bidrag? (Naturligtvis finns det undantag med statliga jobb som genererar friska pengar till statskassan och privat jobb som gör motsatsen, men de tar i princip ut varandra)


Småföretagarklimatförstöring

Sveriges välfärd och industriella framgångar under efterkrigstiden kommer tyvärr inte så mycket av idogt arbete och svensk överlägsenhet som det faktum att Sverige var ett av mycket få någorlunda moderna land som klarade sig undan andra världskrigets fasor och efter krigsslutet kunde stoltsera med en fullständigt intakt industri som dessutom gick på högvarv. Tyvärr har det mesta av det moment som då fanns försvunnit idag. Sverige är idag uppbyggt på att man som individ ska försörjas och inte genom att skapa egen försörjning och med det menas inte bidrag, utan att man systemet vill att man ska arbeta i antingen storföretag eller offentlig sektor. Den som idag driver ett småföretag ska följa ett gigantiskt och obegripligt regelverk, medan storföretagen och dess ägare ständigt ges undantag och fördelar av Regeringen och Riksdagen. Det finns ca 20 000 regler och lagar som styr hur verksamheten får och ska bedrivas, vilket stora företag kan ha juridisk personal anställd för att hålla koll på, medan det är lite värre för Johanssons Däck i Arboga, med 3 anställda. Minns Mona Sahlins ord efter hennes time-out efter skandalerna på 90-talet. ”Jag hade ingen aning om att det var så svårt att vara egen företagare”. De flesta som startar egna företag känner förmodligen inte till ”3:12” reglerna som innebär att den företagare som säljer eller tar ut pengar ur sitt företag ska skatta både för inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Lyckas trots allt personen som valt att satsa sina surt förvärvade eller lånade pengar i ett eget företag och känner för att sälja sitt företag på ålderns höst beskattas denne som tack med 45%, medan den som istället valt att lägga sina sparpengar på aktier eller fonder med betydligt större och tryggare tillväxt, istället beskattas med 30%. Skapar detta fler arbeten? Genererar det mer skattepengar till välfärden?

Tyvärr är det så illa att välfärd kräver tillväxt och våra stora svenska ”hållbara” företag sysselsätter allt färre, med ökad arbetslöshet som resultat. Samtidigt är det ingen slump att inget av de 50 största företagen i Sverige är startat efter 1970, medan den siffran för USA är 20%. Har vi helt fått slut på bra idéer i Sverige, eller är det så att det är något fel på företagarklimatet? Det blir intressant att se hur restaurangnäringen ska gå nu när det nu efter årsskiftet blir enormt mycket svårare att fuska med kassaapparaterna. Hur mycket högre kommer priserna att bli och hur många restauranger går omkull?

Det kan också vara värt att ställa sig frågan varför de statliga AP-fonderna som förvaltar mycket av pensionskapitalet ska behöva investera pengarna utomlands i utländska företag och därmed skapa jobb i utlandet, istället för att investera dem i svenska företag, framförallt svenska småföretag? Det faller sig dock rätt naturligt när man ser hur mycket pengar som AP-fonderna lägger ut på utländska konsulter att pengarna också hamnar i utlandet.


Själv är bäste dräng

Ska man som svensk idag, med dagens system, trygga sin egen pension måste man göra det själv och det har även pensionsinstituten och bankerna insett och vi överöses med reklam om pensionsförsäkringar, framförallt vid nyårstid. Allra helst ser pensionsinstituten att man placerar pengarna i en pensionsförsäkring hos dem, där de försöker överträffa varandra i dystopier för den som inte pensionssparar och i påstådda avkastningsnivåer.

Mycket få reagerar på avgiftsnivåerna hos pensionsinstituten eller bankerna, där avgifterna ofta ligger på 1-2% av kapitalet årligen. Det låter ju inte så mycket, när man inte betänker ränta på räntaeffekten. Speciellt om man utöver den årliga avgiften lägger till avkastningsskatten som tas ut på allt pensionssparande (~1%) och sedan eventuell fondförvaltningsavgift (0- ~3% beroende på fond). Själv förordar jag ett pensionssparade i IPS (individuellt pensionssparande) hos t ex Avanza eller Nordnet, där man inte betalar någon årlig avgift. Istället görs förtjänsten genom courtage på affärerna, men små pengar i det långa loppet. Jämför man IPS hos en nätmäklare med de avgifter banker och pensionsinstitut tar ut inser man direkt varför bankerna och pensionsinstituten är så måna om att man ska pensionsspara hos just dem och helst i en pensionsförsäkring. (I det följande exemplet är avkastningsskatten och fondernas förvaltningsavgifter borträknade eftersom de är desamma eller snarlika)

Om man sätter in 10000 kr per år i pensionssparande hos Avanza i deras egen indexfond Avanza Zero, som är helt avgiftsfri, har man efter 30 år betalat exakt 0 kr i avgifter. Väljer man istället ett lite offensivare sparande med att själv placera fonder och aktier, som är den stora fördelen hos nätmäklarna, blir avgiften naturligtvis högre p g a courtage och fondernas egna avgifter. Gentemot pensionsinstituten och bankerna är det dock ingenting.

Räknar man med en årlig avkastning på 10% har man efter 25 års sparande hos nätmäklaren fått ihop drygt 1,8 milj kr. Hos banken med 1% avgift har man istället bara fått ihop till 1,5 milj kr, samtidigt som banken kammat hem nästan 140 000 kr bara i avgifter eller 8,5 % av ditt totala sparande.
Sparar man istället 20 000 kr/år blir summan nåstan 290 000 kr eller ca 9 % av det totala sparandet på 3,2 milj kr. Har man istället fallit för de vackra orden och valt pensionsinstitutet med 2 % avgift och sparar 20 000 kr/år har man skänkt nästan 550 000 kr till banken vid pensionsdagen eller 20% av den totalt sparade summan på 2,2 milj kr.
Inte undra på att bankerna och pensionsinstituten är så måna om att få förvalta pensionspengarna, att man måste gräva så djupt på deras webbsidor för att finna avgifterna eller att de erbjuder en femhundring i handen ifall de inte lyckas förbättra ens sparsituation.

Oftast är de inte heller speciellt skickliga på att förvalta pengarna. Samtidigt som chefsskikten i pensionsinstituten plockar ut allt större ersättningar och fallskärmar, snörps ofta återbäringarna av till pensionsspararna p g a dåliga placeringar. Har man valt ett fondsparande hos ett pensionsinstitut eller en bank, har de ofta gjort en första egen sållning av fondutbudet, varvid man kan gå miste om en del intressanta fonder. I värsta fall sitter man med ett urval på 100 fonder som alla går bakåt. Upptäcker man sitt misstag och vill flytta sin försäkring finns det antingen en finstilt paragraf som säger att det inte går eller också kostar det någon procent av kapitalet.

Mitt råd är som sagt en IPS-depå hos någon av nätmäklarna (inte någon av bankerna!). Då slipper man avgifter och kan själv helt fritt välja bland alla fonder och dessutom spara i aktier och få utdelning från dem. Det kräver inte mycket energi och fondmarknaden är inte så svår att sätta sig in i. Lägger man ner en timme i månaden på att se över sin IPS (och PPM!!) når man ett ganska gott resultat utan att behöva lämna bort 10-20 % av sin framtida pension (mer om man är yngre). Det är enormt konstigt att vi svenskar är så otroligt förtjusta i att betala någon annan dyrt för att slippa ta egna beslut och i slutändan för att göra ett dåligt resultat.


Uteblivna förväntningar

Man kan lugnt säga att jag hade förväntat mig avsevärt mycket mer av en borgerlig regering för att förbättra villkoren för småföretagande i Sverige (det hade jag i och för sig också gjort med försvars- och säkerhetspolitiken). Det är inte Saab, Volvo, ABB och liknande storföretag som kommer att skapa välfärd för Sverige i framtiden. Det är småföretagen. Fortsätter det så här är dagens ”pensionschock” för att använda tidningsspråk inte det enda vi får se i den här vägen i framtiden. Det illa PR-mässigt förvaltade jobbskatteavdraget genererar mer konsumtion och arbeten än det kostar uteblivna skatteintäkter, men det räcker inte långt. Den 25% lägre skatt (1387 kr) en person som tjänar 19 000 kr i månaden har fått sedan 2006 lär inte enbart läggas på hög, utan snarast huvudsakligen gå till konsumtion och därmed bidra till en ökad tillväxt.

Vi kan också alla gratulera varandra till att vi åter är världsmästare. Ordningen är återställd och Sverige har sedan årsskiftet återigen världens högsta marginalskatt, sedan Danmark vid årskiftet sänkte sin. Tyvärr håller inte längre samma jämförelse när det gäller välfärd, där vi sedan länge blivit omsprungna av andra europeiska länder.

Oppositionen borde skicka en rejäl tårta till Regeringen. "Pensionschocken" är förmodligen det som slutligen satte spiken i kistan för Alliansen vid höstens val. Nästa opinionsundersökning blir intressant...



Media om "pensionschocken":
DN, 2, 3 SVT Rapport TV 4 E24, Expressen DI Privata Affärer Sydsvenskan


(1387 kr) en person med 19 000 kr i månadslön fått sedan 2006 läggs nog inte helt och hållet på hög.För den som vill bli bättre på att hantera sin privatekonomi rekommenderar jag boken "Så här kan alla svenskar bli miljonärer" av Per H Börjesson (VD för Spiltan). Boken är betydligt mindre flummig än vad den låter och en del fakta i inlägget kommer även ifrån den..



Uppdatering 8/1 kl 15.20:

Cornubot är en grafernas mästare och hans vidareutveckling av min 3/7-teori illustreras bra med grafer.

Uppdatering 23/1 kl 10.45 SvD har en ledare och en kolumn som berör ämnet. DN

Sverige, Försvarsmakten och Peak Oil (uppdaterad 091223 13.30)

Begreppet Peak Oil används allt oftare. Peak Oil syftar till den tidpunkt då den globala oljeproduktionen når sitt maximum, varefter produktionen och tillgången på olja kommer bli allt mindre och oljan allt dyrare. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att räkna ut att världssituationen med tiden kommer att bli allt mindre trivsam när länder måste slåss om den kvarvarande oljan för att trygga sitt eget lands välstånd.

Många bedömare menar att världen redan nått Peak Oil eftersom den globala oljeproduktionen legat på en platå sedan 2005 och att det hädanefter kommer att gå utför, vilket mycket talar för att det började göra 2008.

Från Cornucopia

Vårt västra grannland kommer förmodligen att få användning för sin oljefond i framtiden, eftersom landets oljeproduktion nu förväntas gå brant neråt efter att ha toppat år 2001. Landet finns inte längre med bland världens tio största oljeproducenter. Det är inte undra på att Norge håller så hårt på sin rätt i Arktis. Enligt Cornucopia (Bloggen Cornucopia har jag följt med allt större hängivenhet de senaste månaderna, bl a eftersom författaren ofta behandlar just Peak Oil) har t o m nu det överpositiva norska oljedirektoratet börjat inse allvaret och grafen nedan är över deras siffror för norsk oljeproduktion där den skära delen i högerkanten är oljedirektoratets uppskattning av framtiden:



I Sverige är beredskapen god för effekterna av Peak Oil. Eller inte. Tidningen Du & Jobbet har intervjuat myndigheter och organisationer i Sverige och svaren är skrämmande. Vare sig Näringsdepartementet eller Energimyndigheten ser att det skulle kunna bli några problem med oljeförsörjning i framtiden, åtminstone till år 2050… Inte så konstigt att Sverige ställer sig helt ointresserat till oljeutvinning i Östersjön med de prognoserna.

Som Cornubot mycket riktigt påpekar ökar utvecklingsnivån och befolkningen brant hos majoriteten av de oljeproducerande länderna och därmed också ländernas inhemska oljebehov. I den takt detta nu sker riskerar det att inte finnas några oljeexportörer om 20 år. Frågan är vad man då gör som land helt utan egen oljeproduktion, till exempel Sverige.


De kloka länderna förbereder sig för framtiden redan nu. Sedan finns det de som mer spelar på den allmänna opinionen och tror på ett oljeoberoende Sverige redan år 2020 eller som helt enkelt bara stoppar huvudet i sanden.

Till den första kategorin hör USA som sedan flera år i möjligaste mån undviker att röra sin egen oljereserv utan istället importerar sin olja. För att ytterligare trygga sin militära rörlighet i framtiden bedriver man allt mer intensiv forskning kring alternativa, och i många fall också mer miljökorrekta, bränslen till framförallt stridsflygplan. Frågan är vilka åtgärder som vidtas i Sverige. Det har tidigare varit meningen att man ska börja göra försök med att driva JAS 39 Gripen med biobränsle framställt av en restprodukt från skogsindustrin med hjälp teknik framtagen av ett svenskt företag. Svenska myndigheter hade dock aldrig upptäckt företaget om det inte varit för tips ifrån USA som genom sitt stora intresse för alternativa drivmedel dammsuger världen efter lösningar och därför nu investerar i företaget.

På markarenan tänker man naturligtvis på SEP:s eldrift, men där är tanken att batterierna ska laddas då förbränningsmotorn drivs. Det går säkert att konvertera systemet till att laddas från eluttag, men det är som bekant lite ont om eluttag i Stora Öknen, Läskiga Skogen eller var man nu tänkt uppträda. Sedan tidigare finns en rad andra lösningar för att köra dieselmotorer på t ex rapsmetylester, men det är ändå svårt att få fram tillräckligt mycket produktion för att täcka upp behovet.

Naturligtvis finns det ju ett ännu större nationellt behov än bara det militära. Såväl infrastruktur som industrier är som bekant extremt oljeberoende.
Svenska företag är idag bland spjutspetsarna när det gäller att försöka få fram drivmedel från skogsindustrin, framförallt biprodukten svartlut och det skulle vara väl investerade pengar att öka satsningarna på detta område. Alla satsningar idag leder till en förhoppningsvis lättare situation när oljebristen uppstår på allvar.

Det ter sig högst klokt att redan idag bygga ut den svenska kraftproduktionen kraftfullt, om tanken är att vi alla ska köra elbilar och helt förlita oss på el som kraftkälla inom något decennium. Tyvärr är det lite svårt att driva örlogsfartyg, stridsflygplan och helikoptrar helt på el, så alternativa lösningar måste till. Frågan är hur mycket energi som idag läggs vid denna aspekt vid materielanskaffning idag? Jag är fullständigt övertygad om att det just i detta ögonblick planeras för fullt för den svenska situationen i en oljetorr omvärld i HKV såväl som MSB...

Barentsregionen med dess dolda energitillgångar under den försvinnande arktiska isen kommer med mycket stor sannolikhet att bli skådeplats för allvarliga konflikter kring oljan, inte osannolikt väpnade sådana. Sverige är som bekant en del av Barentsregionen och chansen att Sverige inte skulle påverkas av en sådan konflikt är minimal, men den aspekten är säkert också redan täckt i den långsiktiga försvarsplaneringen… (Hittills är det faktiskt mest Miljöpartiet som uppmärksammat denna aspekt av den framtida hotbilden)

Till sist kan man ju också glädja sig åt att Sverige sedan år tillbaka sålt ut beredskapslagren av drivmedel. De behövdes ju ändå inte för det nya ”insats”försvaret.


Graferna i inlägget publiceras med tillstånd av Cornubot, bloggen Cornucopia. Cornucopia är numera också tillagd bland bloggarna i högerspalten.


Uppdatering 091223 kl 13.30: Fick precis tips om att Bo Pellnäs redan för fem år sedan skrev en debattartikel i UNT om detta ämne. Läs mer på Ylven.