Gästinlägg: Göransson gömmer konstaterade kränkningar

Detta är ett gästinlägg från signaturen "Oberon"

På kvällen tisdagen den 14 november avhölls på Södra Teatern i Stockholm ett evenemang benämnt bokkväll. Där presenterade chefredaktören för Magasinet Filter, Mattias Göransson, sin bok Björnen kommer!. Inte oväntat blev det i allt väsentligt en tillställning där de redan troende – under smått sekteristiska former – främst ägnade sig åt att i konsensus bekräfta Göranssons hypoteser och varandra. Från scenen ställdes även psykiatriska diagnoser på namngivna, men inte närvarande personer och vissa framstående försvarsbloggare omnämndes i nedsättande ordalag.

Enligt omdöme från Mikael Holmström (SR Studio Ett den 8 november) innehåller boken flera faktafel. Det enligt mitt förmenande mest graverande av dessa beskrivs nedan.

Boken har en betydande spännvidd avseende såväl tid som sakområden, ubåtsfrågan utgör emellertid ett centralt tema. Här argumenterar Göransson emfatiskt för den så kallade nollhypotesen, ursprungligen lanserad av Röster i Radio-TV journalisten Ingemar Myhrberg. Att författaren i sin ambition att finna stöd för nollhypotesen har drabbats svårt av kognitiv dissonans, något han i boken tillskriver andra, framgår tydligt av hans filtrering av fakta vilka inte stöder den egna hypotesen, samt presentation av alternativa fakta vad avser de två konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav vid Hävringebukten 1988 och 1992.

I rapporten från 1995 års Ubåtskommission (SOU 1995:135, sid. 229 ff) framgår att kränkningarna vid Hävringebukten har en särställning i fråga om omfattning och tillförlitlighet avseende den tekniska dokumentationen. Beträffande kränkningen 1992 konstateras i rapporten att: ”[…] den sammanlagda indikationsbilden var den starkaste man hade haft under de senaste decennierna.”

Den av experter analyserade tekniska dokumentationen utgörs i båda fallen främst av sonagrambilder från de kontakthållande minjaktfartygens bildalstrande högfrekvenssonarer. Vid den senare händelsen kompletteras dessa av videogramsekvenser och rådatasekvenser. I expertgruppen ingick bl.a. två experter från sonartillverkaren, varav den ena var sonarens konstruktör. Av utlåtandet från sonartillverkarens experter framgår bl.a. att ekot sannolikt inte var ett biologiskt objekt.

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1988: ”Av materialet framgår att det eko som ansetts utgöra en ubåt rör sig ca 10 m över bottnen med en fart av ca 1 m per sekund (1,5-2 knop). Stillbilderna visar också tydligt en skarpt avgränsad bottenskugga av ett långsmalt föremål av ca 30 m längd, försett med en tornliknande upphöjning nära föremålets mitt.”

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1992: ”Av materialet framgår att det skarpt avgränsande eko som ansetts utgöra en ubåt, kommer från ett 30 m långt föremål som rör sig nära bottnen med en fart som ökar från 0,5 till 1,5 knop.”

Ubåtskommissionen skriver i sin bedömning beträffande de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992 (sid. 268): ”Vi finner det ställt utom tvivel att svenskt territorialhav vid dessa tillfällen kränktes av främmande undervattensfarkoster.”

Professor Anna Christensen skriver i sin reservation, vilken Göransson i andra avseenden än dessa gör till ett stort nummer, att hon delar kommissionens uppfattning vad avser de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992.

Ambassadör Ekéus går i 2001-års Ubåtsutredning ytterligare ett steg längre. I rapporten (SOU 2001:85, sid. 206) definierar han Hävringe-incidenten 1988 som en möjlig vändpunkt beträffande ubåtskränkningarnas fortsatta förekomst. Han menar där att ubåtsjaktresursernas resoluta agerande och kraftfulla eldinsatser vid denna händelse, sammantaget med Sovjetunionens sönderfall, kan ha bidragit till att antalet kränkningar i början av nittiotalet gick mot nollnivån.

Att dessa besvärande fakta går stick i stäv mot den av Göransson förfäktade nollhypotesen är otvetydigt och att de förorsakat honom svår kognitiv dissonans styrks av hur han valt att hantera dem i boken.

I boken, som omfattar över 400 sidor, avhandlas de konstaterade kränkningarna i Hävringebukten med totalt fyra meningar. I en av meningarna omformuleras Ubåtskommissionens: ”…ställt utom tvivel…”, till att bli: ”…föreföll vettiga…”. I en annan mening påstår Göransson helt utan grund att: ”Om typljudet var sillar kunde även de sonogrambilder som tagits avbilda sillstim[…]”. Ett dilettantiskt påstående vars upphov i avsaknad av referens eller fotnot rimligen inte kan anses vara annat än författarens eget. Det passar emellertid bra in i argumentationen för nollhypotesen - men trovärdigheten sjunker mot bottennivå.

Oberon


Uppdatering 27/11: Det kan i sammanhanget vara intressant att läsa Lars Gyllenhaals ca en månad gamla blogginlägg om ryska röster om sovjetiska kränkningar. /Wiseman

Kalla fötter i kalla kriget

F d ÖB Bengt Gustafsson gästbloggar hos Försvar & Säkerhet om sin forskning kring det hemliga svenska NATO-samarbetet som kom till en vändpunkt 1984, då mycket av dokumenten förstördes och nya amiraler och generaler inte längre informerades av ÖB. Gustafsson funderar kring huruvida detta inte var ett resultat av att Sovjetunionen dragit åt tumskruvarna mot den nya svenska Palmeregeringen att markera mot USA, samtidigt som Palme skulle ha blivit oroad över det växande antalet officerare som kände till planeringen.

Gustafssons forskning går därmed på samma linje som Robert Dalsjös Lifeline lost, i vilken beskrivs hur den tidigare regeringen Palme på 70-talet ej meddelade den nya borgerliga regeringen om livlinan västerut, varvid denna regering bedrev den säkerhetspolitik man trodde var gällande. Det hade varit ett socialdemokratiskt självmord att meddela detta faktum till den borgerliga regeringen som hade kunnat utnyttja informationen till att sopa Palmes socialdemokrati av banan. Kanske växte den oro Gustafsson beskriver fram redan då? Allt stod att förlora med att bli avslöjade med en politisk linje som var diametralt motsatt till den starka linje man officiellt stod för.

De enda som var förda bakom ljuset var den svenska befolkningen, när bägge stormaktsblocken var väl medvetna om vad som försiggick. Sverige utgjorde under det kalla kriget halva den europeiska fronten från Barents Hav till Medelhavet mellan NATO och Warzawapakten. I händelse av ett tredje världskrig i Europa är det svårt att se att man skulle acceptera att halva spelplanen var off-limits. Det fanns då all anledning för såväl NATO, WP som Sverige att redan i fredstid genomföra långtgående förberedelser för det fall alla utgick ifrån, nämligen att Sverige skulle stödja NATO.


Visst är det väl en ödets nyck i så fall att vi i dagens i Sverige, där solidaritetsförsklaringen ska utgöra en hörnsten i vår säkerhetspolitik samtidigt utifrån ett missuppfattat arv inte har tillåtit oss göra förberedelser för att ta emot utländsk militär hjälp, när sanningen egentligen är att vi historiskt hade mycket långt gångna förberedelser, men officiellt var alliansfria med uttalad avsikt att vara neutrala i händelse av krig i närområdet?


Tweet

Fenomen

Nerifrån Italien rapporteras att FL 01 har haft problem med något oidentifierat väderfenomen som orsakat att beläggning på utsidan av framrutan lossnat på två JAS 39.

Hemma i Sverige rapporterade en familj bosatt i Stockholms skärgård in en ubåtsobservation för några veckor sedan. Det har sedan publikationen i förra veckan rapporterats flera gånger i media tillsammans med möjliga orsaker. ”En ubåt kan det ju inte vara”, är som vanligt den allmänna reaktionen och olika bakomliggande faktorer till observationen har listats i media, allt från väderfenomen till uppflutna avloppsledningar och flytbryggor på driven. Man får lätt uppfattningen att ”expertförklaringar” grundar sig i just de fakta som redovisats i media, framförallt i bildform och i detta fall i en enda bild, mer än egna faktaundersökningar. Av den anledningen kan det intressant läsa författaren och kalla kriget-debattören Anders Jallais analys av händelsen efter att själv ha intervjuat familjen som rapporterat in observationen. Därmed inte sagt att det behöver vara en ubåt för det.

Varför detta aktiva ointresse? (Uppdaterat 3/3 20.20)

Ekot berättar idag att en sjunken Whiskey-ubåt påträffats 2009 utanför Gotland innanför svensk ekonomisk zon av ett mätföretag. Ubåten ses av flera som intressant, då den kan ha sjunkit till följd av svenska ubåtsjaktinsatser. Försvarsmakten anser dock att det inte finns någon anledning att vidare undersöka ubåten. Man anser att de bilder man sett inte talar att ubåten sänkts av stridsmedel, medan sjömätföretaget hävdar att det krävs ytterligare undersökningar innan man kan fastställa något sådant.

F d ÖB Bengt Gustavsson som ivrigt debatterar ubåtsfrågan och skrivit böcker i ämnet, menar på att det kan röra sig om en av två polska Whiskey-ubåtar som bekämpades med anti-ubåtsgranater utanför Utö 1980 och som sedan ska ha mött upp en undsättande polsk bogersbåt utanför Gotland. Det skulle också kunna vara en förklaring för den bogservajer som Försvarsmakten anser är ett bevis för att ubåten inte blivit sänkt.

Man kan ju tycka att det vore intressant att bringa ytterligare klarhet i ubåtsfrågan, som genom åren alltid varit något som Marinen och Försvarsmakten hånats för. Det intressanta är att det ständigt är ett sådant aktivt ointresse från Försvarsmaktens och myndighetshåll för att forska djupare i ämnet. Uppenbarligen finns det ett antal "gravade hundar"*  i ämnet som inte ska lyftas i dagen. Gustafssons böcker i ämnet avhandlande hans tid som ÖB, strax efter de värsta ubåtskränkningarna, är mycket intressanta och han berättade under förra året att "motståndarsidan" tog förluster under ubåtsjakterna, vilket tidigare aldrig omtalats. För allmänheten är säkerligen också historien med de polska ubåtarna ny. Snart uppnår också våra ubåtsjagande helikopterbesättningar från 80-talet den ålder att tungans band börjar lossna.


Medias sedvanliga panel för försvarsfrågor, Håkan Juholt och Allan Widman, m fl vill gärna se en noggrannare undersökning av den nu funna ubåten. Om inte Försvarsmakten väljer att undersöka ubåten kan man nog tänka sig att Anders Jallai mycket väl kan iståndsätta en sådan expedition. Enligt honom kan det röra sig om en ubåt som anföll utanför Kappelhamnsviken 1980.

Så här 30 år efter händelserna vid Utö kan man ju tycka att det också borde gå att få tillgång till polska arkiv eftersom landet nu tillhör en helt annan militärallians. Enligt den tveksamt tillförlitliga sajten Wikipedia fanns det 4 st polska Whiskeyubåtar, vilka alla hade tagits ur tjänst i mitten av 80-talet. 2007 sjönk en Whiskeyubåt i Nordsjön under bogsering, vilket uppmärksammats en del i media. Om något liknande hade hänt utanför Gotland efter murens fall hade det säkert också uppmärksammats. Försvarsmakten har i regel mycket god koll på vilka fartyg som rör sig i närområdet och bevis för en känd förlorad ubåt efter Kalla Krigets slut bör snabbt kunna framläggas med större trovärdighet än i Ekots intervju. Hände det dessförinnan är det ju rätt märkligt att ubåten är innanför svensk ekonomisk zon och viljan från WP att sälja en nyss utrangerad ubåtstyp på den tiden, lär inte ha varit stor.



Uppdatering 3/3 20.20: SvD:s Mikael Holmström uttalar sig i en artikel om händelsen och i kommentarerna till detta inlägg kommenterar FM Infodirektör.

Vraket saknar enligt några uppgifter periskop och master vilket i så fall skulle tyda på att det är en utrangerad ubåt. Likväl skulle det vara mycket intressant få definitiv klarhet i det hela. Tråkigast är egentligen det inte bringats fullständig klarhet i frågan tidigare.

Det som är mest förvånande nu är att försvarsministern gjort ett uttalande i frågan och att Försvarsmakten nu svängt 180 gr och ska undersöka ubåten närmare. Det verkar som om det förekommer olika uppfattningar om när Försvarsmakten fick kännedom om vraket eftersom man på hemsidan säger sig haft kännedom om vraket i endast tio dagar.


Läs även andra bloggar: Chefsingenjören, Gyllenhaal, Tokmoderaten


* (Refaat El-Sayeed)

Wikileaks och en förlorad livlina (uppdaterad 5/12 11.35)

Wikileaks är ett tveeggat svärd. Å ena sidan verkar man i många fall oberörd av framtida öden för de personer man publicerar information om. Den integritet man säger sig vilja bevaka, verkar inte alltid så viktig när man i nästa stund publicerar politikers sjukjournaler. I många fall publicerar man information som tidigare varit känd, men som media återigen cirkulerar eftersom man verkar ha fått ett färdigt informationspaket. I fallen med publicerad information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan blir det problematiskt, då ingen journalist och förmodligen inte Assange eller hans stab heller för den delen, har tid eller ork att gå igenom alla de dokument man publicerat eftersom det är ett arbete som sysselsätt tusentals underrättelseofficerare och soldater världen över att sammanställa till relevant information. I många fall har det rört rapporter från patruller i fält och från olika sagesmän. Utifrån detta ska sedan analytiker bedöma trovärdighet och korrekthet i information. Den analysen får man leta efter på något annat ställe hos Wikileaks. När det gäller diplomaters kommunikation hem till det egna landet är deras uppgift att förmedla bedömningar av läget på plats. Dessa är naturligtvis inte avsedda för allmänhetens och definitivt inte objektets ögon och har under århundradena så aldrig varit. Det förtar helt enkelt syftet med att ha en beskickning i ett land, om så skulle vara.

Å andra sidan kan Wikileaks vara till nytta när det gäller att avslöja politiskt rävspel, som t ex turerna kring det norska Gripenköpet och andra tillfällen när ord och handling på politisk och hög företagsnivå skiljer sig kraftfullt. Men till dess Wikileaks expanderar till att omfatta material från andra stormakter än USA blir bilden rätt skev.

I det senaste paketet med läckt material har svenska media kunnat frossa loss ordentligt eftersom det funnits ett antal dokument som rört Sverige. Mest besvärande har varit socialdemokratiska förbindelser med USA och den amerikanska ambassaden, där ledande socialdemokrater har fört samtal med amerikanska diplomater bl a om framtiden för den svenska militära insatsen i Afghanistan.

Hårt trängd är nu den Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, efter sina samtal med amerikanska diplomater om situationen inom det egna partiet. Att döma av de dokument som media idag rapporterar om verkar Ahlin vara en av få socialdemokrater med sjukdomsinsikt om partiets tillstånd. Nu har han haft otur med att bli avslöjad att delge den informationen till USA och för det kommer han att få gå, även om analyserna att avsaknaden av egna politiska idéer är grunden till partiets förfall, förefaller helt korrekta. Dokumenten visar också tydligt på det klassiska politiska problemet. I opposition är det enklaste att kritisera sittande regering för frågor som man själv skulle ha agerat likadant i om man suttit i regeringsställning.


Förlorad livlina

Tyvärr fanns inte Wikileaks under Kalla Kriget. Det hade varit oerhört intressant att låta svenska folket ta del av det dubbelspel rörande den svenska hållningen till USA och NATO och det fullständiga beroendet av dessa för svensk säkerhet. Forskaren Robert Dalsjö har skildrat detta i en avhandling (här recenserad av Mikael Holmström), men fortfarande återstår många frågetecken.

Från 50-talet fanns ett omfattande samarbete mellan Sverige och NATO i händelse av krig, men endast på absolut högsta nivå kunde detta avhandlas. Bilden utåt var att Sverige var alliansfritt och skulle agera neutralt i händelse av en konflikt öst-väst. I verkligheten skulle Sverige snabbt sluta upp på västsidan, och utgörandes halva den europeiska fronten stoppa en sovjetisk rörelse västerut genom Sverige och in i Norge och ut på Atlanten. Sverige omfattades av ett NATO-paraply även om landet inte formellt ingick i organisationen. Vid hot mot Sverige skulle utvalda delar av den högsta svenska militärledning, förmodligen tillsammans med utvalda regeringspolitiker utan deras förhandskännedom därom, snabbt resa till London för att därifrån kunna utgöra en exilregering och koordinera stöd till Sverige. Ser man historiskt skedde så också vid ett antal tillfällen då hotet mot Sverige var förstärkt, t ex då den sovjetiska Östersjöflottan låg utanför den svenska territorialvattengränsen, beredd att frita U-137.

Från 70-talet tilläts denna västliga livlina gå förlorad. Regeringen Palme överförde aldrig kunskapen om en existerande livlina och hur den skulle aktiveras till den borgerliga regeringen när man förlorade valet 1976. Det är inte svårt att inse vilket enormt sprängstoff en kännedom om att socialdemokratiska regeringar i 15 års tid aktivt fört en fullständigt annan politik än den man framhållit utåt, speciellt vid denna tidpunkt då Vietnamkriget och protesterna mot detta låg färskt i minnet. Det hade otvivelaktigt inneburit Olof Palmes sorti ur svensk politik.

Som Dalsjö påvisar och även dåvarande nytillträdde överbefälhavaren Bengt Gustafsson, lät Palme livlinan förfalla då han återfick makten. Gustafsson orienterades aldrig om livlinans existens även flera av hans närmaste underställda hade kännedom om denna (Läs gärna Gustafssons mycket intressanta bok om ubåtsjakterna). Kännedomen om en tidigare existerande livlina är även aktuell i dagens politiska situation, då vi idag i än högre grad är beroende av NATO-stöd för landets säkerhet. Fortfarande är det tabu att diskutera samarbete med NATO, om än inte lika starkt som tidigare.


Nu är mycket av agerandet höljt i dunkel avseende förhållandena mellan socialdemokratiska svenska regeringar och USA och NATO. Det börjar bli bråttom att sammanställa en vitbok om en sådan någonsin ska kunna komma till stånd. Många av de inblandade har börjat dö undan och med dem informationen om hur det egentligen förhöll sig. Hade Wikileaks funnits på 70- och 80-talen hade vi kanske kunnat ha informationen redan då. USA visste hur det förhåll sig. Palme visste hur det förhöll sig. Sovjetunionen visste hur det förhöll. De enda berörda som inte visste var svenska folket och alla utom ett fåtal av dem som egentligen skulle göra jobbet - det svenska försvaret.


SvD, DN, Exp, 2, Aft, 2, 3, 4, 5


Uppdatering 5/12 11.35: Expressens Anna Dahlberg ifrågasätter i en ledare den svenska NATO-skräcken och drar paralleller till Norge. Bra!

Gästinlägg: Den utdöende ubåtsjaktförmågan

Alla svenskar i ålder att man hade något omvärldsmedvetande under 80-talet har minnen från de ubåtsjakter som då bedrevs i svenska vatten. U 137:s grundstötning 1981 och ubåtsjakten i Hårsfjärden året efter är händelser av det slag där människor kan redogöra för exakt vad man gjorde i den stund man fick höra talas om dem.

På senare tid har författaren Anders Jallais och f d ÖB Bengt Gustafssons böcker om ubåtskränkningarna på 80-talet bidragit till att åter lyfta fram händelserna i dagens ljus. Hemligstämplar och tystnadsplikt i första hand föranledda av diplomatiska hänsyn har legat tunga över historieskrivningen.

De ständiga intrången på svenska vatten av ubåtar från främmande makt på 70- och 80-talen föranledde en stor svensk satsning på ubåtsjaktförmågan. Sett i dagens sammanhang kan man närmast jämföra det med nuvarande satsningar på materiel för Afghanistan.

Geografiska förutsättningar för ett lands försvarsförmåga förändras endast om statsgränser flyttas. Till dess måste man agera utefter dess förutsättningar. För svenskt vidkommande innebär detta att vi har en 300 mil lång kust med tillhörande territorialvatten att övervaka och ansvara för. Med tanke på tidigare erfarenheter om ubåtars möjligheter att operera i svenska vatten kommer detta inte att vara någon skillnad i händelse av ett försämrat omvärldsläge i vår närhet.

Sedan undervattenskränkningarna upphörde strax efter Sovjetunionens fall har den svenska ubåtsjaktförmågan i det närmaste upphört. Den bild gästskribenten Haddock förmedlar är upprörande, men tyvärr inte begränsad till enbart svensk ubåtsjaktförmåga. Så gott som inom samtliga delar av Försvarsmakten lider man av liknande förmågeglapp där förmågor som är kritiska för svensk försvarsförmåga nästan helt har försvunnit till följd av sena 90-talets och 00-talets vanstyre inom försvarspolitiken.


/Wiseman

-----------------------------------------------------


Svensk ubåtsjaktförmåga – Ytterligare ett gigantiskt förmågeglapp…

För att bringa klarhet i den Svenska ubåtsjaktförmågan idag, så bör man börja med att backa bandet och reda ut hur den såg ut för bara några år sedan, för att få bilden klar för sig hur den successivt och helt medvetet fasats ut.

Som en konsekvens av försvarsbeslutet 1972 så avbröts all utveckling av svenska ubåtsjaktfartyg och ubåtsjaktförband. Endast ett mindre antal helikoptrar utrustade för ubåtsjakt vidmakthölls för den uppgiften.

När ubåtskränkningarna på allvar drog igång i början på 80-talet så stod Försvarsmakten med byxorna nere. Det började med Utö-incidenten 1980, sedan U-137 1981 och därefter Hårsfjärden 1982 följt av Karlskrona 1983 och 1984. Både före och efter dessa händelser hade man ytterligare ett antal incidenter.

Vid denna tidpunkt hade man mycket ringa kompetens och materiel för att jaga ubåt, efter att man ex. avvecklat jagarna med sin ubåtsjaktkapacitet. Man tvingades nu att, på mycket kort tid, återigen bygga upp Svensk ubåtsjaktförmåga genom att tillföra marinen kustkorvetter och patrullbåtar och sedermera även hydrofonbojbåtar, minröjningsfartyg och bevakningsbåtar med ubåtsjaktkapacitet. Man utrustade även Hkp 4 med en mycket bra sonar, samt ubåtsjaktvapen. Även ett ubåtsjaktflyglan (SH 89) införskaffades.

Man samövade i stor omfattning (inkluderat skarp ubåtsjakt) och byggde över tiden upp en mycket hög kompetens inom Svensk ubåtsjaktförmåga. Till ovanstående materiel skall man absolut inte glömma våra egna ubåtar av typerna Sjöormen, Näcken, Västergötland och Gotland som även dessa var kompetenta ubåtsjaktresurser under sin respektive tid.

Man hade, när kompetensen var på topp under 90-talet, en stående sammansatt och samövad ubåtsjaktstyrka med stridsgrupper både för utomskärs samt inomskärs ubåtsjakt.



För att göra en jämförelse av kompetens/materiel från vad vi kunde/hade då jämfört med nu så är det enklast att titta på de olika ubåtsjaktsystemen vi förfogade över bara för ett antal år sedan, och se vad som återstår av dessa system idag.

- 4st Korvett typ Göteborg (Endast 2st fartyg återstår. De andra två i malpåse)

- 2st Korvett typ Stockholm (Finns kvar)

- 8st Patrullbåt typ Kaparen (Samtliga avvecklade)

- 4st Hydrofonbojbåt typ Ejdern (Samtliga avvecklade)

- 12st Bevakningsbåt 80 (Finns kvar)

- 7st Minröjningsfartyg typ Landsort (5st återstår och är modifierade)

- 14st Hkp 4 med ubåtsjaktkapacitet (Samtliga avvecklade)

- 10st Hkp 6B med begränsad ubåtsjaktkapacitet (Samtliga avvecklade)

- 1st SH-89 ubåtsjaktflygplan (Avvecklad)

- 3-4st Amfibiebataljoner med minsystem M9 för ubåtsjakt (Minsystemet i malpåse)

- Xst Fasta minspärrar mot ubåt (Sannolikt är samtliga avvecklade)

- 1st Miniubåt typ Spiggen att öva ubåtsjakt mot (Malpåse/Avvecklad)

- 5st Ubåt typ Sjöormen (Avvecklade och sålda till Singapore)

- 3st Ubåt typ Näcken (Avvecklade)

- 4st Ubåt typ Västergötland (2st i drift och 2st sålda till Singapore)

- 3st Ubåt typ Gotland (I drift)


Med denna materielsammanställning kan man konstatera att den materiella ubåtsjaktkapaciteten idag är enormt reducerad jämfört med tidigare.


Ubåtsjaktförmåga med helikopter är som bekant helt avvecklad, och den kompetensen är sannolikt också helt förlorad inom något år, eftersom någon efterträdare till trotjänaren Hkp 4 inte lär synas till på många år. Framförallt inte i rollen som ubåtsjakthelikopter. (Vid det laget lär merparten av de besättningar som har erfarenhet av ubåtsjakt sedan länge lämnat Försvarsmakten genom pension. /Wiseman)


De fem Visbykorvetterna som är under införande är inget större ljus i mörkret de heller. Precis som Allan Widman skriver i Chefsingenjörens bloggkommentarer så har de inte operativ ubj-kapacitet ännu. De kommer förhoppningsvis att på sikt erhålla detta i och med operativ driftsättning av det kanadensiska ubåtsjaktsystemet HYDRA.



Men saken är den att ubåtsjaktförmåga inte enbart handlar om enskilda enheter och materiel. Det handlar om att samöva ett helt system med flera ingående enheter. Att kunna verka såväl inomskärs som utomskärs och att kunna verka över en större tidsram än något enstaka dygn.

Det handlar också om, att för operatörerna känna till en normalbild, och utifrån detta kunna se avvikelser. Denna förmåga tar åratal av övning att bygga upp. En förmåga vi hade, men som våra politiker och högsta försvarsledning snabbt och effektivt monterat ner.

Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att Sverige tyvärr inte längre har en nationell förmåga till ubåtsjakt. Det är nog den dystra sanningen.



Vill man titta tillbaka, bara några år i tiden, så kan man läsa hur Marinens ubåtsjaktförmåga beskrivs i Örlogsboken 2003. Notera särskilt att många av de system som beskrivs i texten numera är helt avvecklade:


Ubåtsjakt har till uppgift att hindra eller försvåra anfall eller annan verksamhet med fientliga ubåtar. Ubåtsjaktuppgiften löses av helikoptrar, flygplan och fartyg. I regel arbetar dessa i ett för uppgiften sammansatt förband, en s k ubåtsjaktstyrka.

Ingående enheter kan vara helikoptrar, ubåtsjaktflygplan, korvetter, patrullbåtar, minröjningsfartyg, bojfartyg, bevakningsbåtar och ubåtar. Helikoptrar och flygplan står främst för reaktionssnabbhet, överraskande insats och snabb avsökning, medan fartygen främst står för uthålligheten.

Ett antal tunga helikoptrar med marina uppgifter har speciell utrustning för att lokalisera och anfalla ubåtar. För att kunna upptäcka ubåtsperiskop är helikoptern utrustad med en ytspaningsradar som samtidigt är avsedd för navigering under mörker och dålig sikt. Helikoptrar som ska lokalisera och bekämpa ubåtar jagar i rotar om två, eller grupper om tre. Helikoptrarna bekämpar ubåtar med sjunkbomber och torpeder.

Ubåtsjaktflygplanet är liksom helikoptrarna utrustat med radar. För passiv spaning utnyttjas främst IR-system (värmesökande) och sonarbojar, vilka läggs i olika mönster i områden där ubåtar indikerats eller förväntas passera.

Korvetterna kan lokalisera och bekämpa ubåtar enskilt eller i samverkan med helikoptrar. Korvetterna bekämpar ubåtar med sjunkbomber, antiubåtsgranater och torpeder.

Patrullbåtarna är utrustade med ett kvalificerat sonarsystem som lämpar sig för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgård. Systemet omfattar dels en släpsonar för spaning, dels en skrovfast bildalstrande sonar. Ubåtar bekämpas med sjunkbomber och antiubåtsgranater.

Bevakningsbåtarna är utrustade med kvalificerade sonarsystem särskilt framtagna för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgården. För bekämpning av ubåtar är bevakningsbåtarna utrustade med sjunkbomber och antiubåtsgranater.

Det tyngsta vapen som kan användas vid ubåtsjakt är minvapnet. Minorna som används är kontrollerbara och bemannas av personal ur amfibiestridskrafterna. Med minornas hjälp kan även undervattensverksamhet upptäckas och lokaliseras, samt möjlighet till analys ges.

Ubåtarna bedriver dold passiv spaning med skrovmonterade sonarer. Vapeninsats görs med torpeder, alternativt genom att överlämna en ubåtskontakt till andra enheter för aktiv lokalisering och vapeninsats.

Bojfartyg spanar med sonarbojar, företrädesvis inomskärs och kustnära.



Min reflektion när jag läser detta, är att man på så ofantligt kort tid lyckats avskaffa materielsystem och kompetens, som det tagit flera årtionden att bygga upp.

Att bygga upp kompetensen igen, kommer att ta lika lång tid igen, om inte längre.

Det är en obehaglig känsla.


/ Haddock


Läs även inläggen hos Chefsingenjören om Marinens förmågeglapp ( 1 & 2 )

Läpparnas försegling lättas (uppdaterad 27/6 19.20)

F d ÖB Bengt Gustavsson skriver idag på Newsmill om 80-talets ubåtsjakter och att Sovjetunionen då med stor sannolikhet led förluster i svenska vatten. Artikeln är en sen replik till forskaren Ola Tunanders bok Hårsfjärden i vilken författaren hävdar att NATO låg bakom kränkningarna (Tunander ger också en replik till Gustafsson på Newsmill). Utan att ta ställning till vem som har rätt eller fel i skuldfrågan kan man i alla fall konstatera att det i många fall rörde sig om ubåtar och att kränkningarna upphörde i princip samtidigt med Sovjetunionens fall. Minkar har varit en populär förklaring till ubåtsljuden, men har snaraste skapat mer skepsis än klarhet. Med tanke på hur dykare mår efter att en sprängladdning detonerar i vattnet behövs det inte mycket fantasi för att tänka sig hur en mink mår efter att ha blivit utsatt för den sprängkraft sjunkbomb har.

För den som är lockad av lite fiktion i ubåtsfrågan kan rekommenderas Anders Jallais bok Spionen på FRA som kretsar kring en av Marinen sänkt sovjetisk miniubåt utanför Grisslehamn. Den som inte har läst Tunanders Hårsfjärden, finner nog stort nöje också i den, även om den enligt Gustafsson m fl är tendensiös.

Intressant är dock att notera läpparnas försegling börjar släppa även hos personal i högre chefsnivå som var med när det begav sig.


Uppdatering 21/6 23.00: Ovan nämnde Anders Jallai har nu en egen artikel på Newsmill ang ubåtskränkningarna där han omnämner vissa av sina källor till boken Spionen på FRA. Högst läsvärt. Jallais slutkläm är det bara att instämma i: "Det intressanta med hela ubåtsaffären är inte om den förekommit eller inte, vi vet att den förekommit, utan varför den så systematiskt mörkläggs från båda sidor?"


Uppdatering 27/6 19.20: Jallai skriver nu även i Expressen om sänkta ubåtar.

Wechselmann i segerrus

Efter Uppdrag Granskning i onsdags om ubåtsfrågan vädrar Maj Wechselmann morgonluft och brer ut sig i Aftonbladet med ett "vad var det jag sa?" Vad Maj Wechselmann bestämt hävdar är att varenda ubåtskränkning etc etc som förekommit har varit amerikansk eller minst från ett NATO-land. Wechselmann liksom så många på yttersta vänsterkanten är så fantastiskt låsta på att jaga USA att det finns inte utrymme att titta på andra lösningar. Samma sak är det i Afghanistanfrågan. Skit samma om Afghanistans kvinnor får bära burqa och bli utan sjukvård och skola, huvudsaken är att det går dåligt för USA. Wechselmann passar även på att gråta ut om att hon alltid blivit misskrediterad för sina ubåtsåsikter. Det är nog inte bara de som har legat henne i fatet utan förmodligen hela hennes livsgärning som väl egentligen personifierar den svenska vänsterflumjournalisten.

Som jag skrivit tidigare är det många gravade hundar i de svenska ubåtsjakterna. Det är för mig solklart att man lägger ut en del saftiga villospår för media att hugga på. Villospåren läcks ut och innehåller i stort sett alltid en aspekt som misskrediterar det svenska Försvaret. Är det inte sillstim, så är det minkar och är det inte det så är det taxibåtar eller helikoptrar. Mycket smart av upphovsmännen och mindre smart av media.

Jag känner mig fullständigt övertygad om att i svenska vatten har det figurerat både NATO OCH Warzawapaktsubåtar. Det råder inga som helst tvivel om att Sovjetunionen hade stora intressen av att bedriva underrättelsetjänst längs den svenska kusten.

Bokad onsdagskväll

På onsdag lär det bli till att följa Uppdrag Granskning som gör ännu ett avsnitt om ubåtskränkningarna på 80-talet. Liksom tidigare är man inne på att kränkningarna kom från NATO. Var de kom ifrån ska jag inte uttala mig om, men däremot vill jag återigen konstatera att sjunkbombade minkar och strömmingar inte låter så mycket och att jag inte riktigt får ihop hönan och ägget, när det gäller Måsknuv och taxibåten Amalia.

Mediaskörden

På väg hem från jobbet idag plockade jag upp en Aftonbladet. Idag avslöjar Aftonbladet (återigen) frimurarna: "Här möts makten i hemlighet"

Själva rubriken ger ju tesen för artikeln. Det är maktens män som i hemlighet möts och där fattar beslut över allmänhetens huvuden. Artikeln försöker som vanligt få fram att man inte ägnar sig annat än att se till klia varandras mäktiga ryggar så mycket som möjligt.

Aftonbladet presenterar också en lista (utgjorde dagens löpsedel) över "frimurarna i din stad" Jag märkte att jag inte stod upptagen som medlem i min stad och inne i artikeltexten hittade jag också passusen att "p g a utrymmesskäl kan man inte ta med alla medlemmar". Slumpen gjorde det tydligen så att man endast kunde ta med de som är direktörer, lagmän, överstar, bankirer och advokater. För dem som är åkare, byggnadsarbetare, lärare och andra män av "mindre makt" fanns det tydligen ingen plats. Tänk så det slumpar sig...

Varför är det då så hemligt inom frimureriet? Frimureri handlar ytterst om två saker: personlighetsutveckling och välgörenhet. Det är lite svårt att utvecklas som person om man hela tiden hamnar i kända situationer, därav den framgångsrika sekretessen. Välgörenhet då? Det finns egentligen ingen större anledning att det skulle vara hemligt och man kan ofta se att frimurareorden ger bidrag till olika föreningar och behövande. Till skillnad från vad många tror är det inte heller någon hemlighet vilka som är frimurare. Medlemsmatrikeln är högst öppen.


I Aftonbladet kan man också läsa Maj Wechselmann fabulera om 80-talets ubåtsjakter. Inte heller där är det något nytt under solen. Hennes tankegångar förefaller mig lika förvirrade som alltid. Nu lyckas hon t o m få fram att Marinen fick sina efterlängtade JAS genom Hårsfjärdenhändelserna. Marinen !? Att sedan påstå att "Amaliabandet" utgjorde det "starkaste beviset" för ubåtskränkningarna anser jag inte så lite korkat. Maj Wechselmann utgör däremot ett starkt bevisen för talesättet "det som man inte vet att man inte vet, finns inte". Med detta menar jag att Maj Wechselmann endast utgår ifrån den information om ubåtsjakterna som offentliggjorts, vilket är en bråkdel av det som fortfarande är H-klassat.


Slutligen noterar jag efter tips att Fortverket nu börjat slåss för sin överlevnad. Det är skönt att se att de känner av trycket. Hittills har de inte kunnat bemöta den sakliga kritik som framförts i media utan försökt ignorera situationen. Nu verkar man dock ha blivit så desperat att man slår sig för bröstet för att man ansökt hos regeringen om att få göra en "total analys av förbandsstrukturen för att få ett effektivare lokalutnyttjande". Samtidigt påstår man återigen att det nuvarande säljare/köparesystemet är det mest effektiva. Tillåt mig tvivla... Jag kan bara notera att min enhets internetdator hyrs av FMLOG till en årshyra på 18 000 kr. Denna summa ger mig privat en dator med smått fantastiska specifikationer eller uppåt 6 st enkla, men helt nya bärbara datorer. Hos FMLOG ger det en 5 år gammal dator med en P4 1,8 GHz och 256 mb RAM som knappt orkar starta Internet Explorer. Återigen... tillåt mig tvivla på interndebiteringssystemets storslagenhet.