Gästinlägg: Förändrad hotuppfattning i USA drivande bakom Nordkoreapolitik

USA har genom sin fördelaktiga geografi, omgiven av antingen hav eller vänligt sinnade länder, skonats från många av de säkerhetspolitiska problem som uppstår för stormakter när man delar gränser med geopolitiska konkurrenter.

Det är också därför som de tillfällen när USA fått uppleva direkta attacker på sitt territorium, t ex Pearl Harbor-attacken 1941 eller elfte september-attackerna 2001, vilka båda ledde till omkring 3000 döda, har varit så traumatiska och lett till stora skiften i utrikespolitiken och mobilisering för krig.

Att hantera faktumet att Sovjetunionen kunde slå med kärnvapen mot Washington DC, New York och Los Angeles tog lång tid att bearbeta. Det är därför också förståeligt att föreställningen om att Nordkorea, en skräckregim med en historia av aggressivt beteende, snart kan göra detsamma är så destabliserande för amerikanerna.

I syfte att undersöka den förändrade uppfattningen i USA av hotet från Nordkorea gick jag igenom de senaste trettio åren av nationella säkerhetsstrategier (National Security Strategy). Det är ett dokument som publiceras med ett par års mellanrum av varje administration som är avsett att formulera USA:s säkerhetspolitiska mål.

Det som framkommer när man läser igenom dem är att Nordkorea, som nämns i nästan samtliga strategier, talas om som antingen ett hot mot USA:s allierade Sydkorea och regional stabilitet eller i kontexten kärnvapenspridning och terrorstöd. Detta gäller från Reagan administrationen till Obama administrationen.

I Trump administrationens nationella säkerhetsstrategi som publicerades sent förra året sker det dock en brytpunkt. Nordkorea upphöjs från att vara ett hot koncentrerat till Nordöstra Asien till att vara en direkt fara för det amerikanska folket.

I strategin finns bl a dessa formuleringar:

''North Korea seeks the capability to kill millions of Americans with nuclear weapons.''

''As missiles grow in numbers, types, and effectiveness, to include those with greater ranges, they are the most likely means for states like North Korea to use a nuclear weapon against the United States. North Korea is also pursuing chemical and biological weapons which could also be delivered by missile.''

''We remain ready to respond with overwhelming force to North Korean aggression and will improve options to compel denuclearization of the peninsula.''

Det här är termer om Nordkorea som inte har använts i tidigare säkerhetsstrategier.

För att ytterligare understryka skiftet i den amerikanska hotuppfattningen har jag räknat antalet gånger som staten nämns i de olika strategierna.

I den sista säkerhetsstrategin från Obama administrationen, som publicerades 2015, nämns Nordkorea 3 gångar. I George W Bush administrationens ökända säkerhetsstrategi från 2002, där den s k Bush-doktrinen för preventiv krigföring introduceras, nämns Nordkorea 1 gång. I Trump administrationens säkerhetsstrategi nämns Nordkorea 16 gånger.

Förändringen i hotuppfattning är inte heller bara inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget. Opinionsinstitutet Gallup mäter varje år vilka länder som det amerikanska folket anser är USA:s främsta fiende.

2011 ansåg 16 procent av det amerikanska folket att Nordkorea var landets huvudfiende och 2016 var siffran densamma. Enligt årets mätning från februari är det nu 51 procent av det amerikanska folket som ser Nordkorea som den största fienden, med Ryssland på en avlägsen andraplats. Det är en dramatisk ökning.

Dessa förändringar, såväl i officiella dokument som i allmänhetens syn, visar hur allvarligt USA tar det nordkoreanska kärnvapen- och robotprogrammet. Att en stat som president Richard Nixon kallade ''a fourth-rate military power'' kan/kommer kunna åstadkomma stor skada mot Nordamerika är en chock. Visserligen har Nordkorea haft kärnvapen i över ett decennium, men det är nu som det inte bara är ett hot mot allierade, utan mot det egna ''homeland''.

Det bidrar till förståelsen varför USA:s Asienpolitik har i praktiken blivit en Nordkoreapolitik och varför t ex det debatteras om Kim-regimen verkligen är rationell och kan avskräckas. Länge var det en vedertagen uppfattning, men i och med Nordkoreas vapentekniska framsteg har det förändrats. Absolut är resonemang som ''bloody nose'' menat att utgöra en signalpolitik till Pyongyang, men det vore nog ett misstag att helt avfärda det som en retorisk taktik.

De kommande veckorna på den koreanska halvön kommer sannolikt utgöra en historisk vändpunkt i den sju decennier gamla konflikten. Det som återstår att se är vilken väg som de olika aktörerna väljer.

Zebulon Carlander
Ledamot, Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté

Lär av de ryska påverkanskampanjerna i och mot USA

Nästa år är det åter riksdagsval i Sverige och valrörelsen kommer snart att dra igång. Det har inför valet uttryckts farhågor från flera håll att Ryssland och andra utländska intressen ska försöka påverka det svenska valet såsom gjordes i förra årets amerikanska presidentval. Här kan både svenska politiker och framförallt journalister lära mycket av USA och det är av yttersta vikt att man gör så.


Igår genomförde senatens underrättelseutskott en utfrågning med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska presidentvalet. En av experterna som frågade ut var Clinton Watts från The Center for Cyber and Homeland Security vid George Washington University. Han har redan tidigare i år varit delaktig i den bästa visualiseringen jag sett av Rysslands användning av och informationskrigsföring i media och sociala media inom ramen för "aktiva metoder" och påverkansoperationer (läs gärna också hela inlägget på War on the Rocks).

The Russia influence system continues to win. Before and after the election.https://t.co/4l7jI673f1 from @WarOnTheRocks pic.twitter.com/8HvHJz5mwn

— Clint Watts (@selectedwisdom) 11 januari 2017

Det nedanstående 8 minuter långa klippet från gårdagens utfrågning rekommenderar jag starkt att man som politiker eller journalist tar sig tid att se och reflektera över. Vad betyder det här för Sverige? Var står vi nu? Vad behöver vi göra? Hur agerar vi på min tidning eller nyhetsredaktion? Som privatperson är det också något man bör ta till sig och reflektera över när man ser "nyheter" i sociala medias flöden.





Vill man se hela utfrågningen finns del 1 här och del 2 här.

Det kommer framöver att finnas goda skäl att återkomma för att diskutera påverkansoperationer mot Sverige, men även andra länder i Europa.

Den amerikanska underrättelserapporten om rysk påverkan i presidentvalet

Det är en mycket intressant och läsvärd rapport som de amerikanska underrättelsetjänsterna släppt om påverkansoperationerna mot det amerikanska presidentvalet. [länk]

Rapporten belyser tydligt hur ryska internationella media och sociala medier används som ett av verktygen i påverkansoperationer. Man trycker också tydligt på det många inte förstår, nämligen att cyberoperationer, påverkan via sociala media o.s.v. existerar inte i ett vakuum var för sig utan integreras till en helhet. Det är den samlade bredden av medel man måste försvara sig mot, inte enskilda verktyg och metoder.

Då rapporten är öppen har bevisföringen (sannolikt) begränsats till de områden som redan är kända och allmänt tillgängliga De briefingar som avgående och inkommande presidenter fått har sannolikt innehållit även de andra metoder som nyttjats för inhämtning, t.ex. HUMINT, signalspaning m.m. Likaså utelämnar den öppna rapporten de andra metoder som Ryssland kan ha nyttjat inom operationen, vilket kan vara en uppsjö av aktiva åtgärder, bl.a. opinionspåverkan via inflytelsepersoner. Rapporten uttalar dock att intrång genomförts mot det republikanska partiet men att dessa (ännu) inte utnyttjats.

Slutligen innehåller rapporten en intressant fördjupande del om hur den statliga ryska tv-kanalen RT nyttjas som ett verktyg för att påverka den internationella opinion och framförallt skapa misstroende och tvivel mot staten och samhället i de länder som utgör mål.


För svensk del är rapporten full av mycket viktiga lärdomar att ta fasta på. Framförallt inför valet 2018 där vi inte osannolikt kan få en livlig debatt om NATO-medlemskap eftersom samtliga Allianspartier nu är för ett medlemskap. En sådan debatt och situation har Kreml ett mycket starkt intresse av att påverka.


Uppdatering 7/1 10.30: Länk till analysrapporten om själva dataintrånget mot det demokratiska partiet där informationen senare användes till delar av påverkansoperationen.

En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)

Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med "mötte en rysk radar", vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser

Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.

För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

Se även Försvar och Säkerhet i samma ämne

Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt.  Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.

Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.

Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.

Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet. 

Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.

Övningsområde  BALTOPS (Luftfartsverket)

Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.

Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)

Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och "uppvaktningen" av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.

Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.

Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag. 

För övrigt ett inlägg värt att läsa.

Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.


Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.

Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

Vissa likheter

Om man har något intresse för säkerhetspolitik eller internationella relationer har man knappast kunnat undgå att missa att Kina förra veckan deklarerade en Air Defence Identification Zone* över internationellt hav och långt in i Japans motsvarande zon inklusive över den omstridda ö-gruppen Senkaku som varit i japansk ägo sedan 1895. Den kinesiska deklarationen har väckt ett närmast ramaskri i Ostasien och spätt på de redan ansträngda relationerna mellan bland andra Kina och Japan, men även med USA och Sydkorea. I Japan har antalet starter med jaktincidentberedskap ökat mycket kraftigt det senaste året och bara under juli till september genomfördes 80 starter mot kinesiska militära flygplan och UAV:er som flugit i närheten av de japanska öarna.

USA har reagerat kraftigt på det kinesiska inrättandet av en så vidsträckt ADIZ. Den tydligaste reaktionen hittills var att man i måndags lät två B-52 bombflygplan oanmält flyga genom den nyetablerade zonen utan att först informera de kinesiska militära myndigheterna i enlighet med de av Kina stipulerade reglerna. Kina valde dock att inte skicka upp några jaktflygplan för att möta de amerikanska flygplanen och har heller inte kommenterat händelsen. För närvarande stävar också en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp och japanska örlogsfartyg mot den av Kina proklamerade zonen.

Det torde framgå för alla inblandade att det amerikanska agerandet handlar om att visa musklerna i de internationella relationerna i området. Samtidigt kan man inte undgå att konstatera att det återigen finns vissa likheter med flygverksamhet som försigått i Östersjön de senaste åren, inte minst i påskas.

DN, 2, 3, 4, Aft, SVT, USA Today


*En ADIZ etableras av vissa länder en bit ut i internationellt luftrum och inom egen flyginformationsregion för att kunna kontrollera och identifiera misstänkt flygtrafik. Runt USA existerar olika ADIZ långt utan territorialvattengränsen för att bland annat kunna stävja narkotikasmuggling. Det ursprungliga syftet var dock att kunna identifiera sovjetiska bombflygplan. Mer finns att läsa här om bland annat hur flygplan förväntas uppträda.

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.


Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.



Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2, Aft, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, 3, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, GP

Knaper framtid för ANA och ANP

På utmärkta bloggen Danger Room kan man läsa att en omfattande nerdragning av de afghanska säkerhetsstyrkorna står för dörren eftersom USA inte längre anser sig ha råd att finansiera dem och har kapat budgeten med hälften. För de afghanska myndigheterna återstår då inte så mycket annat att skära ner.

Som skrivs på Danger Room blir det något bisarrt när de afghanska säkerhetsstyrkor som utgör möjligheten för de internationella styrkorna att dra sig ur, måste skäras ner för att finanserna saknas, då det internationella samfundet drar ner på biståndet.

På ämnet kan också nämnas att i Ryssland har lokala demonstrationer med gammelkommunister förekommit i närheten av den transportbas som ska anläggas för att möjliggöra en mer omfattande nordlig logistikrutt till följd av osäkerheten i Pakistan. Gammelkommunisterna anser att basen utgör ett hot mot den nationella säkerheten. I dagsläget föreligger ingen sådan risk, men skulle även den nordliga transportvägen genom Ryssland strypas, skulle situationen bli mycket, mycket svår för ISAF. Ryssland har därmed ett utmärkt förhandlingsläge gentemot USA och NATO.


Det finns vissa tecken på att det rätt snart kommer att bli ett mycket snabbt uttåg ur Afghanistan. Framtiden för Afghanistan ser inte direkt ljusare ut.

Officersförbundet på offensiven mot Regeringen (uppdaterad 18.30)

 I en rapport som presenterats idag, precis lagom innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen med start i helgen, går Officersförbundet till starkt angrepp på Regeringens försvarspolitik som man anser är allvarligt underfinansierad. Den 17 sidor långa rapporten beräknar OF Försvarets kostnadsutveckling utifrån en rad FOI-rapporter, forskning från Kungliga Krigsvetenskapsakademin samt underlag från Försvarsmakten.

Resultatet är högst nedslående. Ska budgeten gå ihop på 10 års sikt krävs en successiv höjning av försvarsbudgeten med 12 mdr kr alternativt redan idag en verksamhetsminskning motsvarande 6 mdr kr. Liksom så många andra konstaterar Officersförbundet att det krävs att man agerar redan idag om inte den långsiktiga försvarsförmågan ska hotas och utmanar Regeringen att tillsätta en utredning. Precis som fallet med en utredning om svenska luftstridskrafter lär en sådan utrednings resultat innebära ett alltför stort avvikande från den politiskt godtagbara verkligheten, så chansen att en sådan genomförs måste bedömas som minimal. Man kan ju återigen konstatera att det är oerhört länge sedan Försvarsberedningen sattes i arbete. Som OF påpekar måste omvärldsläget och försvarsanslaget takta. Vare sig vi vill det eller inte ligger Sverige där det ligger och kommer därmed att i högsta grad påverkas av flera av de säkerhetspolitiska förändringar vi kommer att se under kommande år, där två av de kraftigaste faktorerna är ökad utvinning av råvaror och kamp om dessa i Arktis, samt USA:s redan nu påbörjade abdikation som Europas säkerhetsgarant.

Faktumet att kostnaderna inom försvarsområdet stiger betydligt brantare än inom de civila sektorerna, inte bara i Sverige utan i hela världen, ifrågasattes under julen av försvarsministern på dennes blogg med anledning av Ekots intervju med generallöjtnant Jan Salestrand. Försvarsministern ställer sig tvekande till om ökade kostnader även är en realitet i framtiden. Vad man kan konstatera är i alla fall att ingen erfarenhet hittills motsäger detta förhållande.

OF föreslår alltså en ökning alternativt en sänkning av försvarsanslaget, men betonar att om verksamheten ska dras ned krävs en samtidig prioritering av personalen för att få ett fungerande försvar och visar på exempel hur Tyskland hanterat sin omställningsprocess. I snart två decennier har materielanskaffning och framförallt övningsverksamhet ständigt skjutits på framtiden i syfte att rädda budgeten. Så skedde även 2011 och så lär även ske 2012. Resultatet ska man egentligen inte behöva upplysa om. Om man inte övar spelar det ingen större roll om personalförsörjningen grundas på värnplikt eller yrkesförsvar. Resultat blir i ändå en papperstiger.

Precis som New York Times gjorde med den amerikanska försvarsbudgeten, presenterar OF i sin rapport en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemets kostnader.



Det är lätt att instämma i Lars Freskers ord avseende behovet av långsiktigt stabilitet för Försvarsmakten: "På den åker som ständigt plöjs kan ingenting gro."

Utan tvivel kommer OF:s rapport att utgöra underlag för diskussioner i Sälen.


SvD, DN, 2, Aft, Försvar & Säkerhet



Uppdatering 18.30: Inte helt oväntat toppade nyheten om Officersförbundets rapport Aktuelltsändningen kl 18 och ett längre inslag handlade om just försvarsbudgeten.

Inte ett dugg mindre väntat, utan närmast precis som förutspått, går försvarsministern på sin blogg till angrepp mot Officersförbundet och framhåller att försvarsbudgeten är i balans. Det tål att upprepas.

Enligt försvarsministern är försvarsbudgeten i balans.

I blogginlägget nämns inte ett ord om de omfattande neddragningarna på övningar som tvingades genomföras under 2011 och med stor sannolikhet också kommer att behöva göras under 2012 för att just få budgeten i balans. Frågan är dock om en budget är i balans om en myndighet med avsatta budgetmedel inte förmår att leverera det resultat som den ålagts göra. Som synes av årets regleringsbrev är det inte heller lite verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra i år. Svaret på den frågan torde vara nej. Den barnfamilj som tvingas ge upp sina semesterplaner för att den ena föräldern blivit uppsagd, anser nog inte sin budget vara i balans även om inkomsterna matchar utgifterna. På samma sätt är det oerhört svårt att hävda att den försvarsmakt som under de senaste 19 åren aldrig genomfört en försvarsmaktsövning och under det senaste dryga decenniet i princip aldrig övat sina krigsförband, är i balans. Likt optimisten som vid nyår lovat sig själv att börja träna, dagligen skjuter upp träningsstarten, har Försvarsmakten under decennier tvingats skjuta materielanskaffningar och framförallt övningsverksamhet framför sig för att klara budgetmålen. Vems felet är i detta fall är långt ifrån svart-vitt, men resultatet blir ändå detsamma.

Istället för att ta upp obalansen avseende verksamhetens genomförande, en grundförutsättning för att Sverige ska få det insatsberedda försvar som Riksdagen beställt och som försvarsministern hela tiden talar sig varm om och som enligt regleringsbrevet först 1 januari 2013 kan mobilisera EN bataljonsstridsgrupp, väljer försvarsministern att fokusera på materielanskaffning. Precis som tidigare ifrågasätts de historiskt belagda uppgifterna att försvarsmateriel fördyras och ministern pekar istället på nyttan av gemensamma upphandlingar, t ex Archer och anser att detta motverkar kostnadsökningar. Det är lite väl tidigt att påvisa några större vinster eftersom system fortfarande inte driftsatts och därmed t ex underhållsorganisationen prövats. Först i det långa loppet när man titta på livscykelkostnaden kan man uttala sig om det blev billigare eller dyrare.

Märkligt nog väljer sedan försvarsministern ett exempel där svensk upphandling av ett system blir billigare än den i meningen innan så prisade gemensamma upphandlingen, nämligen avseende Hkp 14 och 16. Hade inte den gemensamma upphandlingen så helt fallerat, utan Sverige omedelbart köpt Hkp 16 istället hade ännu större summor kunnat sparas än de 4,7 mdr kr som nu ytterligare belastar Försvarsmakten för extraanskaffningen av Hkp 16. Läser man sedan Riksrevisionens granskning av just internationella materielsamarbeten, är det svårt att finna belägg för försvarsministerns ståndpunkt. Däremot varnar Riksrevisionen för att eventuella vinster är svåra att överblicka, men framförallt att förseningar är vanliga.

Försvarsministern avslutar sedan med friskrivningen att Försvarsmakten också anser att budgeten för innevarande försvarsbeslut (t o m 2014) är i balans. Därmed har Svarte Petter ramlat ned på ÖB. Återstår att invänta Försvarsmaktens årsredovisning och se vad denna innehåller i form av rapportering. Kanske får man lyfta ännu högre på ögonbrynen i år när verksamhetens resultat avrapporteras.


Precis som Allan Widman gör på sin blogg så välkomnas den allt intensivare försvarsdebatten. Försvar & Säkerhet hade som mantra förra året att 2011 blir ett långt år och avsåg alla världens oroshärdar. Mycket talar för att 2012 kommer att bli ett långt och turbulent år för Försvarsmakten. Citatet av Lars Fresker tidigare i detta blogginlägg stämmer bra in.


Chefsingenjören har nu också ett inlägg på temat

Tweet

Drönare utgör 1/3 av USA militära flygetyg

På den alltid lika läsvärda bloggen Danger Room kan man läsa att drönare utgör en tredjedel av alla amerikanska militära flygetyg. De mest omtalade av dessa Unmanned Aerial System, UAS, utgör dock en liten bråkdel, nämligen de 161 st Predator och Reaper, som får mest medietid utifrån anfall mot markmål i Pakistan, Jemen och Afghanistan. De mest kvalificerade spaningssystemen, Global Hawk och Sentinel, utgör en ännu mindre numerär till följd av deras höga kostnader (Endast 25 st Global Hawk à 211 miljoner dollar per individ vilket tål att jämföras med F-22. Något antal för den med stealthteknik utrustade Sentinel redovisas inte. En förlorades dock nyligen över Iran).

Blogginlägget och den kongressrapport det avhandlar, tar också upp de stora infrastrukturella och organisatoriska krav som mer kvalificerade UAS kräver. Tyvärr nämns de sällan när man talar om UAS, men den som tror att UAS är billigare system än stridsflygplan och som man också "har råd" att förlora, bör skaffa sig en djupare förståelse i ämnet. De mindre, stridstekniska UAS har en betydligt lägre kostnad, men också avsevärt sämre prestanda och förmåga. Det gör dem dock mycket lämpliga att ingå i markstridsförband för att erbjuda möjlighet att "se på andra sidan kullen". Intressant är också uppgiften i rapporten att först på 2030-talet tror sig USA ha ett UAS med överljudsprestanda. Kostnaden lär vara därefter med tanke på kostnaden för dagens mer kvalificerade system.

Under överskådlig framtid lär utvecklingen av UAS fortsätta framförallt inom mindre kvalificerade och monotona uppgifter, samt spaning inom enveloper och områden där risk för fientlig motverkan är minimal. Under överskådlig framtid kommer Alla uppgifter som kräver interaktion mellan UAS-individer och UAS till bemannat flygplan lär ligga en bra bit in i framtiden med tanke på komplexitet och inte minst röjande strålning. Ett utmärkt exempel på ett troligt utvecklingsområde är obemannade transporter, som t ex det system som just nu fälttestas i Afghanistan i områden där risken för motverkan är ringa. Hittills finns det inget UAS som klarar av uppträda inom ett luftförsvarat område, men de är däremot användbara i låg-intensiva konflikter och post-konfliktområden.


Sverige kan nog lugnt fundera på vilket bemannat system som ska ersätta dagens JAS 39C/D och anskaffa detta utan att bekymra sig om att hamna i otakt med utvecklingen. Däremot finns det all anledning att fortsätta och expandera anskaffningen av stridstekniska UAV:er till markstrids- och marinförbanden. Inom den senare arenan har vi t o m egen kompetens inom landet som kan vara lämplig. Annars kan MQ-8 Fire Scout vara ett lämpligt alternativ när systemet mognat om några år och börjat anskaffas på bredd till amerikanska flottan. Kanske kan den till och med få plats i Visbys helikopterhangar där inga helikoptrar annars får plats?


Tweet

Inför Sälen anno 2012

Om en dryg vecka drar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens igång i Sälen. Som vanligt ser konferensens första dag, söndagen, ut att bli den mest intressanta under temat "Försvarspolitik för framtiden". Redan första passet innan eftermiddagsfikat ser ut att kunna bli mycket intressant då såväl Sveriges som Finlands försvarsministrar ska ge sina synpunkter på ämnet. Efter kaffet är det ÖB:s tur och sedan den tyske försvarsattachén. Den som följer försvarsministerns blogg har säkerligen lagt märke till ett visst tyskt perspektiv under hösten. Sista passet för söndagen vidtar sedan med försvarspolitisk debatt mellan olika partiföreträdare.

Dag två och tre ägnas åt det vidare säkerhetsperspektivet med ekonomi men framförallt kriminalitet, så det är i princip bara den första dagen som avhandlar militärt försvar. Tiden kommer därför att bli knapp och även om det nog kan bli en del intressanta frågor som tas upp, t ex Försvarsmaktens ekonomiska situation inför tiden bortom 2014, blir det svårt att matcha förra årets upplaga med Wilhelm Agrells föredrag om det svenska försvarets fullständiga haveri under de gångna decennierna. Tyvärr finns det inte längre kvar på Folk och Försvars hemsida, men det var högst sevärt att se en stor andel av de politiker och officerare som varit med om att forma just den utvecklingen sitta knäpptysta och lyssna.

Inför årets upplaga skulle man verkligen vilja se ett omtag i debatterna kring innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen och konsekvenserna när USA nu kraftigt minskar ner sina europeiska ambitioner. Vem garanterar vår säkerhet när vi själva inte är förmögna till detta? Som går att utläsa ur årets regleringsbrev förväntar sig Regeringen att först om ett år, 1 januari 2013, finns EN bataljonsstridsgrupp färdig, sammanställd från delar av alla de olika manöverbataljonerna. Ytterligare ett år senare ska nämnd stridsgrupp kunna ha hög beredskap för insatser. Föga imponerande och det blir ytterst intressant att se hur förverkligandet av detta samt övriga delar av regleringsbrevet går under året när det redan nu ser knaprare ut än på länge ekonomiskt.

En annan fråga som tål att stötas och blötas är som vanligt personalförsörjningen. Försvarsmakten står nu inför ett enormt omstruktureringsarbete för att få rätt kompetenser på rätt platser. Det är den ena sidan. Den andra är rekryteringen och uppfyllnaden av soldater som kommer att stöta på vissa friktioner när man inte längre kan rekrytera bland tidigare värnpliktiga (samma sak gäller för officersutbildningen).

Allvarligast blir dock frågan avseende personalförsörjning hur vi gör den dagen vi eventuellt upptäcker att nuvarande organisation inte är tillräcklig? Vi har låst fast oss i en modell utan någon möjlighet alls till tillväxt då värnplikten i realiteten är avvecklad och framförallt en befäls- och chefssituation där tillväxt av nya officerare kommer att ta ett decennium från beslut till leverans.


Det finns som sagt minst lika gott om intressanta frågor att diskutera som vanligt i Sälen och då står inte ens NATO nämnt någonstans...


Tweet