Klarspråk om NATO

Boende i Stockholm har förhoppningsvis inte missat att en amerikansk aegiskryssare, USS Vicksburg, för tillfället är på besök i staden efter övningar i Nordsjön. Aegiskryssare är minst sagt imponerande fartyg. Vicksburg skulle på egenhand kunna luftförsvara större delen av Mellansverige på ett sätt som det svenska luftvärnet aldrig skulle kunna drömma om.

Bland dem som har passat på att besöka Vicksburg är Johanne Hildebrandt som i dagens Aftonbladet skriver om den svenska inställningen till NATO. "Tala klarspråk", är hennes uppmaning till politikerna.

Idag skriver även Johan Tunberger och Bo Hugemark på Strategi och Krigskonst om NATO och vad den svenska solidaritetsförklaringen kräver i form av förberedelser. Som jag tidigare påpekat är det knappast bara att tuta och köra när man ska ta emot och lämna militärt. Noggranna förberedelser krävs och framförallt mängder av samövning.

Tyvärr tror jag att Hildebrant, samt Tunberger och Hugemark talar för helt döva öron. Det är valår och NATO är inget som kommer att ge röster i årets val.


Märk väl den amerikanska artigheten och professionalismen när det gäller att berömma värdlandet. De är allestädes närvarande vid amerikanska besök.

En logisk följd (uppdaterad 1/4 19.30)

SvD berättar nu att brittiska flygplan ska öva skarpskjutning i norra Sverige "någon gång i vår". Tidigare har det berättats att amerikanska flygvapnet vill göra samma sak i sommar. Andemeningen i media verkar vara att man som svensk ska uppröras över att NATO-länder övar i Sverige. Jag anser istället att det är en mycket logisk följd av tidigare beslut.

Som bekant har Sverige avgivit en solidaritetsförklaring gentemot de nordiska länderna och gentemot EU i och med Lissabonfördraget. I solidaritetsförklaringen säger sig Sverige både vilja ge och ta emot hjälp i händelse av kris eller krig. Detta i kombination med det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik, har fått till följd att Försvarsmaktens senast påförda uppgift är att kunna ta emot stöd och att leverera det som benämns "Host Nations Support", HNS. HNS innebär i korthet att man stödjer ett till landet tillfört förband med tjänster och resurser som inte ingår organisatoriskt i förbandet. Det kan vara allt från förplägnad och sjukvård till mer offensiva resurser.

Idag sticker ingen under stol med att den försvarsmakt som finns kvar, motsv ca 7 bataljoner (+4 i reserv och 40 hemvärnsbataljoner), 4 stridsflygdivisioner, 5 korvetter och 3 ubåtar, är långt ifrån tillräckligt att klara av att försvara Sverige med. Sverige är därför mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig eller kris. Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.

För att effektivt kunna klara av att ta emot stöd från andra nationer i syfte att försvara Sverige och även kunna stödja dem på plats i Sverige krävs det helt naturligt att man övar på detta. Var ska man då öva detta om inte i Sverige? Att utländska förband nu genomför skarpskjutningar innebär att svenska förband kommer att samöva med de utländska förbanden, vilket stärker svensk förmåga, såväl inför gemensamma internationella insatser, men än viktigare, för att gemensamt kunna genomföra försvar av Sverige.

Att effektivt kunna lämna HNS till andra länders förband, framförallt ur EU, som ska kunna hjälpa till att försvara Sverige kommer att kräva en del infrastrukturella investeringar, såväl kommunikation som, inte minst, baser för marin- och luftstridskrafter.

Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.


Uppdatering 4/1 19.30: Regeringen har nu gett klartecken för britterna.


Andra: Väpnaren