Den dubbla måttstocken

I Syrien pågår det närmast ett folkmord där regimen sedan veckor tillbaka brukar kraftigt militärt våld mot civilbefolkningen i "oppositionella städer". De senaste rapporterna talar till och med om artilleribeskjutning av staden Latakia från fartyg. Det enda våldsmedlet man hittills inte brukat är stridsflyg. Kanske är det för att det var just regimens användning av stridsflyg som var avgörande för den internationella interventionen.

För civilbefolkningens del är det tyvärr dubbla måttstockar som gäller i fallet Syrien. Den libyske ledaren Gadaffi har på senare år inte varit särskilt populär bland övriga arabstater, vilket låg honom till last då han började bruka kraftigt våld. Däremot är hans ställning fortsatt stark inom Afrikanska Unionen, där han tillsammans med Zimbabwes ledare Mugabe åtnjuter en särställning och mycket stor respekt från övriga länder eftersom de suttit på sina poster längst på kontinenten. Samtidigt har Gaddafi tappat kraftigt i popularitet hos såväl Kina som Ryssland de senaste åren. Med tanke på FN:s säkerhetsråds konstellation är det ödesdigert.

Syrien däremot har fördelen av att såväl Ryssland som Kina är intresserat av landet och att nuvarande struktur fortsätter. Samtidigt är EU fortsatt Syriens största handelspartner. Ryssland bygger sedan något år tillbaka en ny stor flottbas som ska utgöra navet för landets marina medelhavsoperationer. Det är långt ifrån säkert att en ny folkvald regering har för avsikt att fortsätta på detta spår. Kina har ekonomiska intressen i Syrien, dels avseende olja, men också då man har för avsikt att använda Syrien som språngbräda för den nya sidenvägen som ska exportera varor till Europa. Att få igenom en resolution i Säkerhetsrådet mot den syriska regeringen och därtill få till en resolution där man liksom i det libyska fallet väljer att se till att R2P, skyldigheten att skydda civila, efterlevs, ter sig därigenom mycket otrolig. Det ligger helt enkelt inte i Rysslands och Kinas intressen.

Av den anledningen är det därför mycket intressant att se den nya turkiska reaktionen på de syriska övergreppen. "Det här är sista varningen. Nästa gång blir det handling". Turkiet är ett av Europas militärt starkaste länder och har ett avancerat flygvapen. Syrien har under många år befunnit sig under det turkiska Damoklessvärdet i form av Atatürk-dammen som, förutom att stå för turkisk elförsörjning, reglerar en mycket stor del av Syriens färskvattentillförsel. Syrien har fram till Gazakonflikten härom året funnit sig inklämd mellan en militärpakt mellan Turkiet och Israel. Pakten lär dock ha upplösts i och med Gazakriget och förra årets Ship-to-Gazahändelser. Hur avser Turkiet agera? Militärt eller med andra maktmedel? Kommer man att våga sig på att agera utan en föregående FN-resolution?

Man får även i detta fall instämma med Jan Eliasson i lördagens Nyhetsmorgon: Dubbla måttstockar råder tyvärr.

Skyddas civila bäst genom att inte agera? (uppdaterat 30/5 23.30)

På SvD Brännpunkt skriver ett antal debattörer att Sverige snarast bör lämna Libyen. Man menar nog snarast att Sverige bör lämna FN-insatsen över Libyen. Man menar på att Sverige fotograferar civil infrastruktur som sedan bombas av NATO. Flygvapeninspektören Anders Silwer förklarade det mandat Sverige har i insatsen rätt ordentligt på ett Folk & Försvarseminarium härom dagen och mandatet har också omtalats i media tidigare av chefen för insatsen, samt har omskrivits på Försvarsmaktens hemsida. Såvida inte luftvärnssystem och flygbaser hör till civil infrastruktur numera är påståendet helt befängt.

Artikeln grundar sig till stora delar på påståendet att NATO bombar civila. Vad syftet med detta skulle vara framkommer tyvärr aldrig i texten. Bombandet av civila i Libyen-insatsen är dock ett intressant ämne för diskussion. Rapporter om dödade civila till följd av de flyganfall som genomförts av koalitionen lyser nämligen med sin frånvaro, med undantag av någon enstaka rapport av libysk statstelevision. Däremot har rebellfordon någon gång anfallits av misstag. Det blir en intressant jämförelse med Afghanistan där mycket av NATO:s och framförallt USA:s rykte smutsats av att civilbefolkning dödats i samband med framförallt direkt flygunderstöd.

Vad är då skillnaden i Libyen? Vid en första anblick kan man hitta tre direkta skillnader:
1) Det finns ingen marktrupp ur koalitionen på marken, varvid direkt flygunderstöd inte genomförs. Insatserna verkar ha koncentrerats på framförallt mer strategiska mål och förband under framryckning mot fronten, mer än markförband i direkt stridskontakt. Risken för collateral damage minskas därmed avsevärt.

2) Mycket hårda ROE verkar tillämpas. Flygvapeninspektören nämner i sitt anförande på F&F som exempel att en dansk F-16 förvägrats eldtillstånd mot ett artillerifordon som trots eldgivning befunnit sig för nära civil bebyggelse för att insats skulle tillåtas enligt ROE. Vikten av att inte genom egna stridshandlingar döda civila bedömdes med andra ord viktigare än de civila som riskerade att dödas där elden från fordonet slog ner.

3) Användning av precisionsvapen med små stridsdelar mot mål i anslutning till civil bebyggelse. Nätet är nu fullt av filmer från bl a brittiska Tornado som genomför anfall mot regimfordon med hjälp av t ex Brimstonerobotar.

Läs gärna också på NATO:s hemsida för Operation Unified Protector där man varje dag listar gårdagens insatser.

Intressant i debattartikeln är också talet om skyddet av civila från NATO:s bombningar. Inget nämns dock om Gadaffiregimens övergrepp mot befolkningen under årets första månader och hur situationen såg ut då världssamfundet med Frankrike, Storbritannien och USA slutligen angrep. Historien är lätt att glömma och istället anpassa till situationen såsom den ser ut idag. Det finns därför mycket god anledning att lyssna till ledarskribenten på Aftonbladet, Anders Lindberg (ca 24 min in på F&F) som rekapitulerar vad som ledde fram till FN-resolutionen och slutligen den svenska insatsen. Vad hade alternativet till ett ingripande varit? Priset av att inte agera har vi redan sett bl a på Balkan och i Rwanda.

I dagarna diskuteras gripandet av Ratko Mladic och därmed självklart också massakern i Srebrenica. Vad hade man vunnit på att civila i Benghazi gått samma öde till mötes förutom ett lägre olje- och bensinpris i världen? Vilken var den fredliga lösningen som omtalas i artikeln? Det enda som räddade Benghazi var de franska Rafale och Mirage som anföll tätförbanden på väg in i Benghazi.


Det finns all anledning att diskutera Libyens framtid och hur ett demokratiskt samhälle ska kunna skapas. Det finns inga korta, snabba insatser som leder till total demokrati inom några veckor i länder som under årtionden plågats av repressiva diktatorer. Det handlar om åratal till årtionden av arbete. Det finns också all anledning att fråga sig vad som ersätter Gadaffi. Men vad hade alternativet varit?

Läs gärna svenska FN-förbundets tidning s. 11 ff om Responsibility To Protect / Skyldigheten att skydda med anledning av vad som skrivs i debattartikeln i SvD.

De kommande veckorna blir intressanta för FN-insatsen i Libyen. Den 8-9 juni samlas NATO:s försvarsministrar för möte. Man kan nog lugnt utgå från att framtiden för Libyeninsatsen står på agendan.  Nu till veckan kommer Obama att få försvara USA:s del av insatsen för kongressen när representanthuset ska rösta om ett avslutande av insatsen.


Uppdatering 30/5 23.30: Svenska FN-förbundet har nu kommit med en replik på SvD Brännpunkt.