DN uppmärksammar statsflyget

Statsflygets senaste tillskott Gulfstream G550 vid leveransen 2011. Foto Försvarsmakten

Glädjande nog har DN Ekonomi granskat statsflygverksamheten och visar på diskrepansen mellan det pris Försvarsmakten får debitera regeringskansliet och den egentliga timkostnaden.

DN tar dock endast upp kostnaden för bränsle och underhåll, vilket i år ska uppgå till ca 19 000 k/h, medan regeringen bara tillåter Försvarsmakten att debitera 10 800 kr/h. Detta är dock inte den fulla kostnaden med tanke på att personalkostnaderna inte är inräknade. Statsflyget är en verksamhet som näst intill uteslutande bedrivs för att betjäna kungahuset och regeringskansliet och därmed torde även personalkostnaderna debiteras kunden, på samma sätt som ett privat bolag skulle göra om tjänsten köptes därifrån. De flygvärdinnor som betjänar statsflyget är därtill inte anställda av Försvarsmakten utan hyrs in.

Vidare är det så att Försvarsmakten endast erhåller ersättning om kunden finns ombord. Det vill säga att om kunden åkt kommersiellt till Washington, men vill åka statsflyget hem så utgår ingen "framkörningsavgift" i form av kostnaden för att flytta flygplan och besättning från Bromma till Washington. Ej heller erhåller Försvarsmakten någon ersättning för kostnaden att besättningen måste sova över i Washington för att erhålla nattvila inför flygningen tillbaka.

Med tanke på det ökade trycket på statsflyget och fåtalet flygplan händer det att ett flygplan plötsligt är trasigt vid en beställd flygning. Då åligger det Försvarsmakten att köpa in tjänsten utifrån för att garantera att kunden kan genomföra sin resa. Det ska understrykas att detta inte kostar några 10 800 kr/h utan marknadspriset som ligger någonstans runt 100 000 kr/h. Detta hände exempelvis i vintras när Carl Bildt skulle resa från Bryssel och flygplanet fick ett tekniskt fel. Jag har ännu så länge inte hört något annat än att Försvarsmakten fick ta den notan på över €70 000.

Till DN säger regeringskansliets informatör att Försvarsmakten har medel i budgetpropostitionen för att kunna genomföra statsflyguppgiften, men kan inte svara på om anslaget är ökat för att täcka de ökade kostnader för försvaret.

Vad man kan konstatera är att i övrig statlig verksamhet när modellen med köpare/säljare av tjänster appliceras, är det viktigt att det även finns ett visst avkastningskrav, ofta motiverat med att det ska sporra rationalisering. Så verkar ej vara fallet med statsflyget. Här har istället den avgift Försvarsmakten får ta ut sjunkit över åren samtidigt som kostnaderna ökat. Avgiften som får debiteras idag är enligt uppgift densamma som på 90-talet. Intressant nog så sammanfaller den största prissänkningen med att oppositionen 2011 fick igenom ett besparingskrav på regeringskansliet. Förra året gjorde Försvarsmakten enligt årsredovisningen ett underskott på drygt 102 miljoner kr på statsflyget.


Modellen med köpare och säljare av tjänster inom offentlig sektor syftar ytterst till att sänka kostnader. Om den verkligen gör det kan diskuteras. En grundförutsättning för modellen är dock att man är transparent i redovisningen och trogen modellen. Kostar det 100 000 kr per flygtimme för Försvarsmakten att tillhandahålla tjänsten statsflyg så är det den kostnaden som ska debiteras och vara synlig.

- "Det är nästan lite planekonomi över det hela", säger Kent Härstedt (s) till DN. Nej, det är en planekonomi, men man försöker fortfarande leka marknadsekonomi.


Tidigare inlägg om statsflyget:
Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget
Uppföljning av statsflyget
Att leka affär med skattebetalarnas pengar

Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget

Som officer får man ofta frågan hur det kan komma sig att vi får så lite försvarseffekt för pengarna och att så mycket pengar blir så lite. Det är en rimlig fråga. Detta inlägg kommer att ta upp några aspekter på varför pengarna tenderar att rinna iväg.

Lokalkostnader
Den första aspekten är det som Amanda Wollstad belyser i sin ledarartikel i Kvällposten idag. Ett ämne som varit uppe flitigt här på WW, nämligen interndebiteringen inom de statliga myndigheterna där Fortifikationsverket ”hyr ut” Försvarsmaktens egna byggnader till Försvarsmakten och det för dyra pengar. Utöver aspekten att byggnaderna en gång skänktes till Fortifikationsverket precis som Wollstad skriver så är det så idag att Försvarsmakten när det gäller nya byggnader idag, budgeterar och finansierar dessa varefter de sedan skänks till Fortifikationsverket som då kan börja ta ut hyra. Hyra är ofta i storleksordningen sådan att man på några få år har betalat lika mycket i hyra som kostnaden för byggnationen.

Med tanke på Fortifikationsverkets avkastningskrav gentemot staten så spelar det ingen större roll om Försvarsmakten försöker minska på sina fastigheter till yta och antal. Priset stiger omedelbart på de andra varvid ingen besparing skett för Försvarsmakten annat än att man blivit mer trångbodd. 1997 betalade Försvarsmakten 1,7 mdr kr (2,1 mdr kr 2012 års värde) i lokalkostnader. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 mdr kr i lokalkostnader, trots att antalet förband runtom i landet och därmed byggnader och fastigheter, minskat med runt 90 %. Känns det som en vettig utveckling? Inte ens privatbostäder i Stockholm kommer i närheten av den här prisutvecklingen.

Närmare 6 % av Förvarsmaktens budget går alltså till att betala låtsashyror till en annan myndighet som har till uppgift att leverera avkastning tillbaka till statskassan. Med andra ord ett förtäckt anslagssparande. En rimlig fråga är också om inte Försvarsmakten borde fått större del av de intäkter som Fortifikationsverket gjort sedan 1994 på att sälja Försvarsmaktens byggnader när förband runtom i landet avvecklats. Fortifikationsverket jämför gärna sin effektivitet med andra offentliga fastighetsbolag, vilket blir något snedvridet. Frågan är varför offentliga fastighetsbolag redan från första början ska gå med vinst på offentlig verksamhet, till exempel Sveriges näst största fastighetsbolag Akademiska Hus som förra året gjorde en vinst på 3 mdr kr som istället kunde ha gått till just utbildning.

Nu har regeringens utredare föreslagit att man ska gå ett steg längre vad gäller de fastigheter Försvarsmakten hyr, vilket även Wollstad tar upp i sin artikel. Ingen kan på allvar tro att detta kommer att leda till billigare lokalkostnader för Försvarsmakten. Snarare tvärtom, varvid ännu större delar av försvarsbudgeten kommer att gå tillbaka direkt till statskassan istället för att leverera försvarseffekt. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna, bara det att karusellerna här utgörs av de några hundra miljoner i ökad försvarsbudget som regeringen storstilat lovat, medan gungorna utgörs av den nya statliga fastighetsförvaltningen.


Förhalade materielprojekt
Den andra aspekten är ett annat dolt anslagssparande som Alliansregeringen blivit mästare på. Nämligen att ej fatta beslut om redan budgeterade investeringar. I sitt underlag för kommande år lämnar Försvarsmakten, liksom övriga myndigheter, varje år in att man vill genomföra vissa investeringar, vilka då är budgeterade av myndigheten. Det kan vara allt från att köpa fordon, till att bygga ett nytt flygledartorn och hangarer på en flygflottilj till att renovera äldre materiel som ska livstidsförlängas. Det är alltid lika intressant att spåra liknande investeringar bakåt och se hur många år de har budgeterats. Satsningar det senaste året som Regeringen har slagit sig för bröstet för som exempelvis renoveringar av infrastruktur på flygflottiljerna F 17 och F 21 för att dessa fortsatt ska kunna fungera som flygplatser, renovering av stridsvagnar och så vidare, är alla exempel på projekt som Försvarsmakten varje år avsatt pengar i budgeten för att genomföra, men där Regeringen underlåtit att fatta beslut om att genomföra investeringen. Regeringen har nämligen i sitt regleringsbrev fastställt att alla investeringar över 200 miljoner kr har myndigheten inte själv rätt att besluta om.

Sålunda går dessa belopp år efter år tillbaka till statskassan igen för att sedan nästa år åter tillföras i budgeten där de skulle kunna användas för att bekosta materielprojektet de avsatts för – om regeringen bara fattar ett beslut. Just ett projekt av detta slag har den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika tidigare marinofficeren Peter Jeppson nu frågat försvarsministern, vilket Skipper belyst i ett inlägg. När ska regeringen fatta beslut som att modifiera korvetterna HMS Göteborg och Kalmar till vedettbåtar för att ersätta de 7(!) bevaknings- och vedettbåtar som tas ur tjänst inom kort. En rimlig fråga, minst sagt.

Konsekvensen blir här för Försvarsmakten att man år efter år får avsätta pengar för materielprojekt, då pengarna när de inte utnyttjas går tillbaka statskassan istället för att läggas på hög på Försvarsmaktens egna konton. För Finansdepartementet är det ypperligt. Samma pengar kan användas gång på gång och Försvarsbudgeten blir i realiteten lägre än vad den ser ut att vara på pappret.


Statsflyget
En av Försvarsmaktens uppgifter är att stå för statsflyget, det vill säga passagerarflygplan i Flygvapnet som framförallt till uteslutande används för att transportera kungahuset, regeringen och till del försvarsledningen. I krigstid ska dessa flygplan också användas till persontransporter inom myndigheten. Även om statsflyget har jag skrivit flera gånger på WW och det kommer att komma ytterligare inlägg vad det lider.

Statsflygsverksamheten genomförs enligt statsflygförordningen och regleringsbrevet, med en stark hierarkisk ordning avseende vem som får nyttja flygplanen. Kostnaden för flygningarna som ”kunderna” utanför Försvarsmakten ska betala har också bestämts av Regeringen till 10800 kr per timme. Det är ca 90 % under marknadspris och mycket långt under vad man skulle få betala om man gick till ett flygbolag som tillhandahåller motsvarande tjänster. För bara några år sedan var timkostnaden 14000 kr per timme, men sänktes till 10700 kr härom året för att sedan stiga med en hundralapp. Den som då och då tankar sin bil vet att bensinpriserna stigit en hel del genom åren och är idag dubbelt så höga som på 90-talet. Detta gäller även priserna för jet-bränsle. Stigit har självklart även löner och så vidare.

Tydligen gäller dock den omvända trenden för statsflygverksamheten. Den blir billigare och mycket så eftersom timkostnaden på 90-talet, trots flygplan som var billigare i drift, var betydligt högre än dagens kostnad.

Som lök på laxen får också Försvarsmakten endast ersättning för den resa som ”kunden” beställt. Är det så att utrikesminister Carl Bildt med stab åker till Washington med reguljärt flyg och sedan bestämmer sig för att åka statsflyget hem så får Försvarsmakten endast ersättning för den tid kunden är ombord. ”Framkörningsavgiften” från Stockholm till Washington, besättningens hotellkostnader etc i Washington är inget som kunden betalar utan detta tas direkt ur försvarsbudgeten. För statsflygverksamhetens rena driftskostnader gick Försvarsmakten back 60 miljoner kr 2012. Som jämförelse kan nämnas att denna summa skulle kunna finansiera den årliga flygvapenövningen decenniet ut.

I och med den nuvarande mycket trånga ekonomiska situationen för Försvarsmakten där övningar i år och nästa år stryks eller bantas till höger och vänster, är nu inte heller Försvarsmaktens regionala transportflygplan Saab 340 tillgängligt för vanlig verksamhet. Den lilla flygtid som finns kvar är nu reserverad för VIP-flygningar, varvid förbanden istället för dyrare pengar får resa med Norwegian, SAS, SJ och andra aktörer – alternativt inte resa alls med alla de långsiktiga konsekvenser detta kommer att medföra.


Produktivitetsavdraget
Liksom övrig förvaltning räknas Försvarsmaktens budget ner med ca 1-2 % per år i enlighet med produktivitetsavdraget. Detta är ett sätt att kräva kontinuerlig rationalisering i offentligt förvaltning. Det rimmar dock mycket illa med en verksamhet där Riksdag och Regering fastställer att myndigheten ska ha ett visst antal anställda, flygplan, fartyg etc. Likväl dras detta varje år av, även vid en prolongerad ekonomi. För en myndighet med lönekostnader på ca 12 miljarder kr är det alltså ca 200 miljoner kr per år som försvinner och måste täckas genom neddragningar på annat såsom övningar och icke anskaffad materiel.


Det är några exempel på hur det går till att förbruka en försvarsbudget på annat än försvarsförmåga.


Uppdatering 16.30: Som förtydligande även om det borde vara underförstått. Ovanstående är inte de enda anledningarna till varför mer försvarseffekt ej erhålls ur försvarsbudgeten utan det finns desto mer att gräva ur.

Uppföljning av statsflyget

Skipper har hunnit göra någonting åt årets regleringsbrev för Försvarsmakten, vilket fortfarande släpar här till följd av ett antal längre inlägg som snart följer. Det är glädjande att se är att han plockar upp tråden kring statsflyget som skrevs om här i somras, där Försvarsmakten endast erhåller en bråkdel av kostnadstäckningen som ersättning när Regeringen med flera vill nyttja statsflyget. Den av Regeringen fastställda timkostnaden för statsflyget har alltid redovisats i regleringsbrevet, men har från och med i år hamnat i statsflygförordningen.

Vad som inte nämns i Skippers inlägg eller i tidigare inlägg här på WW är att Försvarsmakten därtill endast erhåller ersättning när de beställande passagerarna befinner sig ombord. Det vill säga, bestämmer sig minister X med följe för att åka civilt till New York, men vill åka med statsflyget hem några dagar senare så utgår ingen ersättning till Försvarsmakten för kostnaden för att flyga över flygplanet till New York eller besättningens logi och vila där, utan endast för de timmar som minister Y tillbringar på flygplanet på vägen hem till Sverige.

Andra intressanta turer kring statsflyget är hur det gick till när det plötsligt skulle beställas ytterligare ett flygplan och hur detta prompt skulle vara en Gulfstream G.550. Det får dock bli i ett annat inlägg.

Att leka affär med skattebetalarnas pengar (uppdatering 20.00)

I spåren av skandalen med Tillväxtverket granskas nu allehanda kvitton och inköp av myndigheter. Senast i raden av granskningsobjekt är statsflyget, det vill säga de Gulfstream IV och 550 affärsjetflygplan som används av Flygvapnet för att skjutsa regering, kungahus och försvarsmaktsledning. I Aftonbladets granskning visar det sig att regeringen och kungahuset reser med gratis sprit till en kostnad av 65 000 kr årligen.

Aftonbladet och Dagens Industri missar dock det mest intressant med statsflygverksamheten, nämligen kostnaden för verksamheten. I Aftonbladets artikel anges kostnaden för statsflyget till 10 800 kr/flygtimme, vilket är den kostnad som Försvarsmakten enligt regleringsbrevet får fakturera Regeringskansliet och kungahuset när dessa nyttjar tjänsten samt att flygplanen nyttjas ca 100 timmar per månad.

Ser man till prisutvecklingen för statsflyget under de senaste åren så är den enligt regleringsbreven som följer:

För 2009: 14 000 kr/h
För 2010: 14 500 kr/h
För 2011: 10 700 kr/h
För 2012: 10 800 kr/h

Man ser ju här att det är en närmast remarkabel kostnadsutveckling som skett. Tydligen sjönk driftskostnaderna med drygt 25 % på bara ett år med tanke på att kostnaden som ska faktureras beställaren också gjorde det. Tidigare stipulerades också i regleringsbrevet att minst 80 % av kostnaderna för de flygtransporter som Försvarsmakten tillhandahåller en beställare ska faktureras beställaren – exklusive statsflyget. Under den nämnda perioden har inte drivmedelskostnaderna sjunkit med 25 % och ej heller lönekostnaderna för besättningarna. Istället kan man konstatera en kostnadsökning avseende driftkostnader inom alla jämförbara områden.

Intressant är dock i sammanhanget att konstatera att under sommaren och hösten 2010 stod Regeringskansliet inför tuffa besparingskrav på 300 miljoner kr påkallade av en majoritet i oppositionen. Detta riskerade då att leda till uppsägningar, nedläggningar av ambassader med mera. Kan det vara så att man såg möjligheten att minska utgifterna något genom att lägga ut kostnaderna på en annan myndighet?


Under 90-talet infördes ett strängare köpare- och säljaresystem inom staten och därmed även inom Försvarsmakten, där man förenklat försöker leka marknadsekonomi på en marknad som inte är fri och närmast är av planekonomiskt slag. Försvarsmakten hyr till exempel sina fastigheter av Fortifikationsverket till påhittade marknadspriser, trots att man själv byggt fastigheterna en gång i tiden och samma sak gäller för andra offentliga aktörer. Dessa interndebiteringar har varit ett pågående diskussionsämne på denna blogg sedan starten eftersom de gör att mycket stora delar av anslagen går runt i ett destruktivt ekorrhjul där de felaktigt blåser upp anslag samtidigt som de genererar kostsam byråkrati. För Försvarsmaktens del har till exempel kostnaderna för fastigheter och i form av byggnader och mark stigit explosionsartat i förhållande till antalet kvarvarande förband sedan systemet infördes och man kan fråga sig hur mycket av den i oansenliga delen av försvarsbudgeten, närmare 2,5 miljarder kr av ett anslag på drygt 40 miljarder kr, som är faktiska kostnader och vad som bara är kreativ ekonomi.

Grundtanken med systemet är inte så dum eftersom tanken är att faktiska kostnader ska blottas och leda till ett sundare ekonomiskt tänkande. Tyvärr fungerar inte systemet så i praktiken och lidande i slutänden blir skattebetalarna. Det finns ingen öppen marknad för militära fastigheter. Den regementschef som säger upp hyreskontrakten på några övertaliga byggnader finner snabbt att kostnaderna för de andra byggnaderna ökat med lika mycket samtidigt som förbandet blivit mer trångbott. Det går inte att hyra ut byggnader på militärt område hur som helst och ej heller kan man som regementschef flytta sitt regemente till billigare lokaler i grannkommunen.

I mitten av 00-talet flyttades Försvarshögskolan, FHS, från tidigare nedgångna lokaler på Valhallavägen där den statliga hyresvärden inte ville genomföra nödvändiga renoveringar utan att det skulle ske till en mycket hög kostnad. Lokalerna hade också börjat bli för stora för det minskande FHS.

Lösningen blev att en annan statlig aktör, Akademiska Hus, erbjöd mark vid KTH och byggde en helt ny byggnad för FHS till ett icke oansenligt pris och därpå följande hyror. FHS krympte dock ytterligare parallellt med Försvarsmakten och började i andra hand hyra ut lokaler till andra intressenter som t ex Utrikespolitiska Institutet. Sparkraven på FHS har dock fortsatt och har nu gått så långt att FHS hamnat på fel sida den gräns där lagen kräver att statliga myndigheters lokalkostnader endast får uppgå till en viss procentandel av myndighetens budget. Sålunda är det inte omöjligt att FHS åter tvingas flytta till nya lokaler som då måste rustas upp och byggas om till stora kostnader. Bland de alternativ som tidigare redovisats är en större utbyggnad av Karlberg, ombyggnad av lagerlokaler i Årsta eller om/tillbyggnad av Södertörns Högskola. Inget av alternativen lär generera samma positiva spin-offeffekter med lokalisering nära andra statsvetenskapliga aktörer, UD, ambassader, Högkvarteret samt inte minst de bostäder Försvarsmakten disponerar. I samma veva redovisade Akademiska Hus en ny rekordvinst om 2 miljarder kr som går tillbaka till staten, då Akademiska Hus liksom de övriga statliga fastighetsförvaltarna har ett avkastningskrav gentemot staten som man nästan uteslutande uppnår på att hyra ut lokaler till övrig statlig verksamhet.


Vad har då detta med statsflyget att göra? Jo, tanken att kostnaderna ska synliggöras och leda till ett sundare ekonomiskt tänk verkar inte omfatta statsflyget. Regeringens och kungahusets pris på 10 800 kr  per flygtimme är ett otroligt förmånligt pris, inte minst med tanke på vilken service som ingår i priset. Jämför man med de priser privata operatörer tar för att tillhandahålla motsvarande tjänster som statsflyget hamnar man på kostnader på runt 80 000 kr per timme så Försvarsmaktens kostnader för att operera statsflyget lär inte ligga lägre. Det innebär att Regeringen och kungahuset flyger med en rabatt på 70 000 kr per timme som istället belastar försvarsbudgeten. Utslaget på ett år är det ungefärligen 12 x 100 x 70 000 kr = 84 miljoner kr som Försvarsmakten får bekosta för Regeringens och Kungahusets färder med statsflyget, eller motsvarande en tredjedel av den budgetförstärkning Regeringen vill ge Försvarsmakten nästa år med anledning av anskaffningen av en ny version av JAS 39E. Jämför man med driftskostnaderna för ett annat av Försvarsmaktens flygplan, nämligen just JAS 39 Gripen så skulle dessa pengar räcka till ca 2000 fler flygtimmar per år, eller en ökning av den årliga flygtiden med 20 %.

Ska man vara trogen transparensen ska i så fall förvarsanslaget minskas med 84 miljoner kr per år och istället apanage och regeringskansliets anslag ökas. Det skulle förmodligen inte gå att motivera för skattebetalarna utan då låter det bättre med en kostnad om 10 700 kr per flygtimme. Ska man vara riktigt trogen köpare/säljaremodellen så är statsflyget typiskt en sådan tjänst som skulle kunna köpas in på marknaden då det inte direkt handlar om kärnverksamhet för Försvarsmakten. Så blev ju till exempel fallet med Försvarsmaktens regionala transportflyg med Saab 340, vilket var ett mycket kostnadseffektivt sätt att transportera personal på tjänsteresor. Nu blir det istället taxi-, flyg-, buss- och tågbolagen samt hyrbilsföretagen som vinner på det hela, samtidigt som Försvarsmaktens förmåga att transportera personal för nationella insatser nedgått.

Det blir snabbt bisarrt när man ska leka affär i offentlig verksamhet och som vanligt är det skattebetalarna som i slutänden blir drabbade genom nedsatt effektivitet i den statliga förvaltningen orsakad av ökade kostnader och byråkrati. Spritnotan då? Ja, den med dess omfattning om 65 000 kr per år är i sammanhanget försumbar. Man kan faktiskt unna hårt arbetande ministrar, tjänstemän och kungligheter med stressade scheman en stunds avkoppling ombord. Kraven på tjänstbarhet lär ändå leda till att det inte blir några excesser.


Aft, DI, SvD, SR

Uppdatering 20.00: En Gulfstream IV tar 29 500 lbs JET A-1 flygbränsle, vilket ungefär motsvarar 16 500 liter. Literpriset hos Shell Aviation på Bromma är 9,40 kr. Det gör att full tank för en av statsflygets Tp 102 / Gulfstream IV kostar ca 155 000 kr.

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.

Den som vet får gärna fylla i hur det fungerar med skatter för statsflygets bränsle.