Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)

Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.

S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus

I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).


Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

DN, SvD, SVT, SR

Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask.   DN, 2

Syrien och den ryska trumfen

Det råder inga större tvivel om att det är ett inbördeskrig som pågår i Syrien och att det har så gjort under det senaste året. De senaste siffrorna talar om 14 000 döda sedan upproret började för drygt ett år sedan. Situationen är som vanligt inte så svart-vit som den gärna beskrivs i media. Den syriske presienten Bashar Al-Assad och dennes regering tillhör minoritetsgruppen Alawiter om ca 10 % av befolkningen. Alawiterna står nära shia-grenen av islam, medan den stora majoriteten av syrierna om ca två tredjedelar utgörs av sunnimuslimer. Det behöver säkerligen inte förklaras närmare att Assad stöds av det shiamuslimska Iran och den sunnimuslimska oppositionen av övriga Gulfstater med Qatar och Saudiarabien i täten. Utöver dessa folkgrupper finns även två andra minoriteter, vilka är kristna och druser. Dessa fruktar i hög grad ett sunnimuslimskt maktövertagande eftersom den nutida historien ifrån bl a Irak och Egypten visar att det gått mycket illa för de kristna minoriteterna där. Vad som skulle hända om regimen Assad faller går bara att spekulera om, men risken är stor att renderar i stora ringar på vattnet genom hela Mellanöstern.

Regimen Assad har hittills aktat sig noga för att använda stridsflyg i kampen mot oppositionen, förmodligen av rädsla för att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över för ett internationellt ingripande liknande det i Libyen. Däremot har helikoptrar beväpnade med attackraketer använts flera gånger, tillsammans med artilleri och stridsfordon. Assad lär inte vara omedveten om att han har omvärldens ögon på sig.


Kofi Annan medgav härom dagen att den tidigare fredsplanen nu är överspelad. Istället vill Annan prova ett nytt koncept och ta med Iran, vilket USA och Storbritannien kraftigt motsätter sig. Tanken är god från början med tanke på de täta kontakterna och ömsesidiga beroendet mellan Syrien, Hizbollah och Iran. Däremot är det mycket lätt att tänka sig vad Iran kommer att kräva för att ställa upp och ta en aktiv del i en fredsprocess i Syrien och vad man kommer att använda landets nya legitimitet till att befästa – det iranska kärnvapenprogrammet. Denna situation är inte bara ohållbar för USA och Storbritannien utan även Israel. Vad världen definitivt inte behöver är ännu en skurkstat med kärnvapenförmåga.


Ryssland kommer sannolikt aldrig att gå med på en intervention i Syrien och på samma sätt kommer Västländerna aldrig att pressa Ryssland att byta ståndpunkt. Huvudorsaken till det senare stavas Afghanistan. Reträtten ur Afghanistan är påbörjad och Ryssland utgör sedan några år den huvudsakliga försörjningsleden för de västerländska förbanden i Afghanistan, sedan Pakistan och de afghanska gränsområdena mot Pakistan blivit alltför oroliga och Pakistan dessutom helt stängt försörjningsleden för NATO sedan november. Relationerna mellan USA och Pakistan har varit frostiga sedan Usama Bin Ladins död och förvärrades ytterligare i november av en gränsstrid som dödade 24 pakistanska soldater. Så sent som igår fick USA:s förhandlare åka hem tomhänta efter flera veckors försök att få till stånd ett återöppnande av den pakistanska försörjningsleden. Stänger därför Ryssland möjligheten för västländerna att försörja sina förband i Afghanistan blir läget snabbt närmast ohållbart. Även om Sverige nu öppnar för en förlängning av den militära insatsen bortom 2014, tidigarelägger allt fler västländer sina återtåg från Afghanistan. Nu senast är det Frankrike som till nyår kommer att ha avvecklat större delen av sitt truppdeltagande med undantag för mentorer – ett år tidigare än ursprungligen planerat. Ingen verkar vilja bli sittande kvar sist i Afghanistan. Här sitter Ryssland otvivelaktigt med trumf på handen och även om den brittiske utrikesministern William Hague har börjat tala om en militär intervention, är det ytterst tveksamt om någon sådan kommer att genomföras.

Ryssland har sedan sovjettiden en flottbas i hamnstaden Tartus, vilket sedan Gadaffis fall utgör landets enda marina baseringsmöjlighet i Medelhavet. Ryssland har också under senare år sålt en rad av landets mest högteknologiska vapensystem för luft- och kustförsvar till Syrien. Så sent som förra veckan anlöpte ett ryskt lastfartyg lastat med vapen Syrien. När president Putin fick försvara sig mot anklagelserna att de vapen Ryssland förser Syrien med används i massakrer på civilbefolkningen förnekade han det bestämt. Det är inte omöjligt att han har rätt. De förhållandevis enkla vapensystem som används mot civilbefolkningen är inget som Syrien lider brist på. Däremot kommer den ryska exporten av Pantsir-S1 luftvärnssystem och kustrobotsystemet Bastion allvarligt att försvåra en internationell militär intervention. Skulle den syriska regimen falla skulle det också innebära att västerländska underrättelsetjänster mycket snabbt skulle få lägga vantarna på dessa system, varvid de omedelbart skulle bli närmast obsoleta. En oerhörd nesa för Ryssland. Dock meddelas på tisdagskvällen från utrikesminister Hillary Clinton att Ryssland enligt amerikanska uppgifter just nu har en leverans av attackhelikoptrar på väg till Syrien. Stämmer dessa uppgifter är det mycket oroväckande eftersom dessa defintivt är sådan krigsmateriel som kan användas mot civilbefolkningen till skillnad från tidigare nämnd materiel. Så skedde också för första gången härom dagen då attackhelikoptrar sattes in mot ett luftvärnsförband som hoppat av till oppositionen.

En närmast lika stor nesa skulle det innebära för Putin att ändra sin tidigare ståndpunkt avseende Syrien. Det är tveksamt om Putin har råd att ändra ståndpunkt då mycket av hans ställning och därmed Rysslands, åtminstone i hans egna ögon, bygger på att visa handlingskraft. Att byta ståndpunkt avseende Syrien riskerar att tolkas som att Putin låter sig dikteras av väst istället för tvärtom. Om det nu blir så att Ryssland svänger och ställer sig bakom en skarp FN-resolution mot regimen Assad finns det alla skäl att fråga sig vad som har varit handelsvaran. Med tanke på den trumf man besitter är det frågan om det räcker med ett löfte om att Ukraina och Georgien aldrig kommer att tillåtas bli NATO-medlemmar.


Så länge som Ryssland ställer sig negativt till en intervention i Syrien, lär också Kina göra det. Kina har till skillnad från Ryssland inte lika mycket att bevisa, då världen i allt högre grad är beroende av Kina och kinesiskt kapital. Kina motsätter sig av tradition allt som innebär att andra länder tillåts blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Risken ökar för varje intervention att kuvade folkgrupper i Kina vädrar morgonluft i sina strävanden efter självständighet.


Att genomföra en militär intervention utan ett mandat i Säkerhetsrådet är inte bara otroligt med tanke på den afghanska gisslan, utan framförallt utifrån det farliga exempel det skulle sätta för framtiden. Frågan är om världen och FN har råd med att Säkerhetsrådet ännu en gång rundas och får sin legitimitet ifrågasatt. Risken ter sig stor att FN i så fall kommer att vandra samma väg som Nationernas Förbund. Det är heller inte troligt att USA och Storbritannien vill erbjuda Ryssland och Kina ytterligare möjligheter att agera på egen hand utanför Säkerhetsrådet såsom Ryssland gjorde med Sydossetien och Georgien med hänvisning till Kosovo.


Hur hemsk situationen än är i Syrien lär det dröja innan en militär intervention verkställs. De som påkallar en sådan bör också först tänka sig hur de har tänkt sig att fred och stabilitet sedan ska vinnas när den syriska krigsmaskinen slagits i spillror och Assad försvunnit från makten. Exemplen är många på hur bra det gått att hantera en militär fiende, men hur dåligt det gått därefter där de senaste exemplen heter Afghanistan, Irak, Egypten och Libyen. Scenariot med syriska massförstörelsevapen och moderna ryska vapen i händerna på Hizbollah är en mardröm och definitivt inget som grannlandet Israel kommer att acceptera. En militär intervention i Syrien oavsett vilket land eller organisation riskerar att starta en kedjereaktion i området som blir än mer svårstoppad. Det är en ytterst delikat balans som just nu upprätthålls. Om nu en resolution i Säkerhetsrådet skulle gå att få fram återstår ändå frågan huruvida det NATO som tyngdes mycket hårt av Libyeninsatsen har råd och förmågan att ta sig an en större insats i Syrien. Stor sanning låg i USA:s förre försvarsminister Robert Gates kritik mot det Europa som nedrustat så mycket att bara några få veckors krig över Libyen ledde till tomma ammunitionsförråd och att USA fick ställa upp med flera kritiska komponenter såsom lufttankning och telekrigresurser. Eller för den delen, den svenska flygspaningen.


Sannolikt kommer det syriska lidandet att få pågå länge till.


Se även Försvar och Säkerhet på samma ämne.

SvD, DN, 2, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 2, SVT, 2, 3

Svår balansgång

Israel har knappast gjort sig ett namn som det land som är bäst på att skaffa sig ett bra rykte i media. Förra veckans bordning av konvojen till Gaza på internationellt vatten där man även tycks ha spelat militanta muslimska organisationer i händerna genom att lockas använda dödligt våld mot "fredsaktivister" var ett typiskt exempel på detta, liksom landets agerande i Gaza förra årsskiftet.

Återigen reses krav på att Sverige ska bryta alla sina förbindelser med Israel. Expressens Anna Dahlberg skrev objektivt om detta i gårdagens Expressen. Regeringen Persson bestämde sig för några år sedan för att göra en "kraftfull" markering mot Israel genom att i ett mycket sent skede (ca en vecka innan) beordra att Flygvapnet inte skulle delta i en övning i Italien som även Israel skulle delta i. Ett antal miljoner kr gick därmed upp i rök, Sverige blev utan övningsutbyte och israelerna brydde sig förmodligen inte nämnvärt. Året innan lade samma regering en beställning på ett antal israeliska målutpekningskapslar till JAS 39 Gripen från just Israel. För att komma runt problematiken med relationerna Sverige-Israel, genomfördes köpet med kapselns optronikleverantör, tyska Zeiss, som mellanhand och leverantör på pappret.

Att Sverige genom åren har köpt en hel del israelisk krigsmateriel har varit väl känt inom Försvarsmakten, men inget man talat högt om då det svenska förhållandet till Israel är känsligt på ungefär samma sätt som förhållandet till "NATO" under det kalla kriget. Den ständigt läsvärda tidskriften Fokus skriver nu i sitt senaste nummer om just "Sveriges dolda vapenbroder", Israel.

Policyn att inte exportera, men köpa då man inte kan köpa likvärdig utrustning från annat håll är nog det bästa som går att göra i situationen. Visst kan man istället anskaffa amerikansk pilammunition till stridsvagnskanonerna och amerikanska målutpekningskapslar, men låter det mycket bättre med ammunition med en kärna av utarmat uran eller att lägga några hundra miljoner på att integrera ett nytt system på Gripen? Känns det bättre? Får man inte köpa amerikansk utrustning inom vissa områden p g a stor inhemsk efterfrågan, finns det tyvärr inte så många andra leverantörer. Det är tyvärr svenska soldater i Afghanistan som då blir lidande om inte utrustningen kan anskaffas.

Jag har fullt förtroende för den diplomati som leds av utrikesministern. Att läsa en amerikansk statsvetares betraktelse på Newsmill av det rödgröna kravet på en avveckling av samtliga USA:s militärbaser i utlandet, var inte direkt upplyftande.

Klart med Strf 90 till Afghanistan

Idag kom beskedet att det blir tre st strf 90 och en bärgningsbandvagn 90 till Afghanistan. Dock kommer det i första hand att endast bli frågan om förhandslagring av fordonen på plats, till man bestämt hur bemanningen ska lösas.

Hela frågan är rätt symptomatisk för beslutsfattande för svensk militär. I höstas identifierades behovet av, eller väcktes frågan om, en förstärkning med strf 90 i Afghanistan. Nu, ca 2 mån senare fattas beslutet att fordonen ska tillföras kontingenten, men det dröjer ytterligare några månader innan personal finns på plats som kan använda dem... Beslutscykeln är inte direkt snabb. Tiden från observation till aktion verkar handla om en rörelse genom kvicksand. Historiskt har det varit likadant sedan första Bosnienbataljonen, Kosovobataljonen, korvetten till Libanon och nu senaste handlar det om marint deltagande utanför Somalias kust (beslut fattas sista januari i Riksdagen och operationen påbörjas till sommaren). I genomsnitt har det tagit ett drygt halvår från att behovet identifierats och informellt beslut tagit till att riksdagen fattat beslutet och enheten avmarscherar. Jämför man med när F 22 sattes upp i Kongo, tog det 14 dagar från ett hastigt regeringsbeslut till att förbandet startade omgrupperingen. Ungefär lika kort var tiden från att order kom om att tillföra UAV:n Falken till Afghanistan till insats påbörjades.

Chefen för Försvarsmaktens insatsledning kommenterar beslutsförloppet i SvD: "Jag har lärt mig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt".

En av de tidigaste sakerna jag lärde mig i Armén var att "uraktlåtenhet att handla ligger en chef mer till last än ett felaktigt beslut" (har funnits sedan länge i ett antal olika reglementen och doktriner i Försvarsmakten. Uttrycket har också förekommit flera olika versioner beroende på utgåva)

Som civilist kanske man har svårt att förstå varför det inte bara är att tuta och köra med stridsfordonen när de väl kommit på plats, men att utbilda vagnspersonal från noll till att bli duktiga rör sig om ett drygt halvår. Uppträdandet som mekaniserat infanteri istället för jägarstrid skiljer sig också. Det förband som ansvarar för den nu aktuella styrkan i Afghanistan är uppsatt av K 3:s NBG-skvadron, vars huvuduppgift varit ungefär så långt från mekaniserad strid man kan komma, därav bemanningsproblemet. Försvarsmakten har inget stående mekaniserat förband redo för insatser på kort varsel.

Jag skulle tippa att fordonen blir stående till nästa avlösning i Afghanistan, då personalen kommer från ett mekförband (om de inte är för upptagna med högvakt förstås. Det gäller ju att vi använder våra insatsförband till rätt uppgift. Suck....). Enligt mil.se vill man ha fordonen tillgängliga under sommarens val i Afghanistan då man kan räkna med stökigheter. En annan faktor som inte nämns är att det är under våren som talibanerna brukar påbörja nya offensiver. Den svenska kontingenten befinner sig dock inte i den delen av landet.

Norskt Stridsfordon 90 i Afghanistan

Det har också diskuterats huruvida man ska tillföra Afghanistanstyrkan terrängbilen Galten med sin högre skyddsnivå, men där har ännu inget beslut fattats. Någon som är förvånad? Som jag har nämnt tidigare har Norge sedan snart två år stridsfordon 90 i Afghanistan, och var också det första landet som använde stridsfordon 90 i strid. I mitt förra inlägg (om det återfunna intresset att försvara Sverige på hemmaplan) skrev jag om det tal Norges försvarsminister Anne-Grete Ström-Erichsen höll i början av december för Oslos Militära Samfund. Man kan jämföra ovanstående med vad Ström-Erichsen sade i sitt tal: ”Vårt personell på bakken i Afghanistan, og det personellet som snart reiser til Afrika, skal vite at vi gjør alt vi kan for å skaffe dem utstyr som reduserer risikoen så mye som mulig. Det er derfor vi har gått til anskaffelse av nye pansrede IVECO-kjøretøy. Det er derfor vi har brukt millioner på nye jammere mot improviserte bomber. Det er også en hovedårsak til at vi hurtig har klart å få på plass nye moderne transportfly”.

Norsk pansrad terrängbil från IVECO

Mil.se berättar idag också att UAV:n Falken kommit till flitig användning efter att den anlände i Afghanistan i skiftet november-december. Det förefaller för många som rätt märkligt att man inte tidigare skickat svenska UAV:er till Afghanistan och jag tror att UAV i fortsättningen kommer att vara ett stående inslag i den svenska kontingenten. Förhoppningsvis ger detta en viss skjuts åt anskaffandet av ytterligare UAV:er och en ersättare till den nu något gammalteknologiska och logistikkrävande Ugglan. Det senaste budet i UAV-frågan var att den ökända Genomförandegruppen i våras identifierade anskaffandet av ny UAV som verksamhet som avbryts. Hittills är det bara sagt att Falken ska var i Afghanistan till februari.

Man kan ju fråga sig om den ens får vara där så länge med tanke på att den är israelisk, liksom några andra unika förmågor i Försvarsmakten. Snart kommer det nog påbud om att uav:erna ska hem för att brännas på Sergels Torg. "Skit samma om förmågorna kostar en miljard och räddar svenska liv. De är israeliska och ska dö, för Israel är ont och det är viktigast att visa!". Att ersätta den ultramoderna materiel som är israelisk och kritisk för Försvarsmakten skulle jag tippa på skulle kosta skattebetalarna ca 2 mdr kr och två år i materielutveckling (minst) och det tror jag inte man avser betala. 2005 stoppades Flygvapnet från att delta i en flygövning i Italien en dryg vecka innan övningen startade, då Israel också skulle delta. Då var ca 400 000 kr i förberedelser kastade i sjön. Ett drygt år senare skulle Sverige delta med en korvett utan för Libanon och man hade då problem med att programmera radarvarningssystemen. Det problemet skulle deltagandet i flygövningen ha kunnat avhjälpa delar av. Så kan det gå...

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vilka materielsystem som tillförs förbanden som är insatta, bara att chefen på plats blir tillförd den materiel han anser att han behöver. Där finns det tyvärr ett otal exempel på att man i Stockholm kvitterat anropen med "hörbarhet nolla" och stängt av mottagaren.



Andra bloggare: Tokmoderaten